Det är en av de ständigt återkommande visorna hur engelsk fotboll ogillar utländska tränare och betraktar sådana som Pep Guardiola och Jürgen Klopp med misstanke och som posörer. Det är en rätt märklig anklagelse att rikta mot Premier League vars andel av just utländska tränare är skyhög och som under åren har importerat oändligt många fler tränare än någon annan liga. Visan säger en sak, verkligheten säger att engelsk fotboll tvärtom älskar sina utländska tränare.
Den andra sidan av verkligheten är att om det alls finns en grupp av tränare som betraktas med misstanke och som posörer inom engelsk fotboll så är det först och främst engelska eller möjligen brittiska tränare. Föga förvånande är de som väljer att klaga över detta förhållande i första hand de brittiska tränare som mest har gjort sig själva förtjänta att betraktas med misstanke, det vill säga sådana som Mark Hughes, David Moyes, Alan Pardew, Sam Allardyce, Tony Pulis med flera.
Bredvid dem finns däremot en fin samling yngre engelska och brittiska tränare som tvärtom borde ha all anledning i världen att känna sig lite purkna över att behöva dömas utifrån sin nationalitet snarare än kontentan av deras karaktär, men som istället inte har så mycket att säga om den saken. De försöker hellre övertyga genom att uträtta saker på fotbollsplanen än framför mikrofonen. Främst bland dem måste helt säkert räknas Eddie Howe i Bournemouth.
Det har redan skrivits psalmer om Eddie Howes resa med Bournemouth från botten av det engelska seriesystemet på bara några år hela vägen upp i Premier League. Det är en av Premier Leagues minsta klubbar som nu har överpresterat i Premier League så många säsonger att det börjar bli dags att överväga att det alls inte längre handlar om någon så kallad överprestation. Tvärtom presterar Bournemouth precis så bra som deras resurser, deras organisation och deras långsiktiga arbete tillåter dem att göra.
Bournemouth har inte bara hållit sig kvar i Premier League utan också etablerat sig i Premier League och stegvis dessutom blivit bättre och bättre. Sextonde plats första säsongen, en niondeplats andra säsongen och deras tredje säsong slutade på en sett till tabellens sammanhang fullt acceptabel tolfte plats. Denna deras fjärde säsong har de inlett med tre vinster på de fem första omgångarna och ligger på femte plats, där inte minst förra omgångens storseger mot Leicester imponerade.
Bournemouths insatser i Premier League förtjänar att sättas i sitt rätta sammanhang. De drygt tre säsongerna som Bournemouth har spelat i Premier League har de besegrat Man Utd, Chelsea, Arsenal och Liverpool. De har konsekvent slutat ovanför betydligt större klubbar som Newcastle, West Ham, Southampton, Leicester med flera i tabellen. De har gjort det med en tydlig spelidé och en fotboll som även med sina svagheter aldrig har kunnat kategoriseras som defensiv eller destruktiv.
Ändå är Bournemouth på många sätt inte bara samma klubb utan i flera avseenden också samma lag som för bara några år sedan när de fortfarande spelade i League One. Bournemouth spelar fortfarande på en arena som tar in strax över 10,000 åskådare. Sex av spelarna som spelade för Bournemouth i säsongens första match mot Cardiff spelade för Bournemouth i League One. I matchtruppen förra helgen fanns spelare som spelat sammanlagt 279 matcher för Bournemouth i EFL Championship för tre-fyra år sedan.
Vilket måste ses som ett tydligt bevis på Eddie Howes förmåga att göra sitt lag bättre genom att också göra sina spelare bättre. Detta är en funktion både av att utveckla varje spelare individuellt men också att ständigt förbättra och förfina taktiken. Det vore på många sätt vilseledande att beskriva Bournemouth som ett fattigmansprojekt, det har investerats icke blygsamma summor, men det ska heller inte fördunkla det arbete som Howe faktiskt har gjort under vad som nu är många år med Bournemouth.
Vilket är en aspekt som även den bidrar till Eddie Howes storhet. Han är Bournemouths manager först och främst, och har inte valt att göra så som många andra managers, brittiska såväl som utländska, har gjort, nämligen att flytta från klubb till klubb i jakt på ständigt större uppdrag. Med ett lysande undantag i form av en kort avstickare just till dagens motståndare Burnley för övrigt, men en avstickare som snarare verkar ha övertygat honom om att det är i Bournemouth han hör hemma.
Att lyckas som manager kan många gånger vara en fråga om tid och plats lika mycket som om kompetens och skicklighet. Ett visst element av tur är inblandat. Eddie Howe är helt rätt person i helt rätt klubb vid helt rätt tidpunkt, så mycket kan konstateras. Att upprepa samma sak i en annan klubb kan visa sig besvärligt. En managers renommé kan gå mycket snabbt utför om detta slår fel, inte minst för brittiska managers. David Moyes kan exempelvis ha ett och annat att säga om den saken.
Det brukar sägas att dynastiernas tid i engelsk fotboll är förbi, att vi inte längre kommer få se managers som Alex Ferguson och Arsene Wenger styra klubbar under inte bara år utan årtionden. Och det kanske stämmer om vi håller oss till superklubbarna. Men kanske har dynastierna fortfarande en roll att spela inom engelsk fotboll, fast på nivån under de allra största klubbarna. Bournemouth visar onekligen värdet för en klubb av deras storlek med den stabilitet och den långsiktighet detta medför.
Liksom Burnley, dagens motståndare till Bournemouth, där Sean Dyche med andra idéer men ett liknande etos har lyft Burnley till helt nya höjder. Även om de för närvarande befinner sig i tabellens yttersta botten och onekligen skulle behöva vinna dagens match hemma på Turf Moor mot Bournemouth. Premier Leagues två minsta men samtidigt även mest stabila och långsiktiga klubbar drabbar samman, båda med oväntade framgångar i Premier League de senaste åren.
Burnley har tagit sig halvvägs ut i Europa som en följd. Är det möjligen en bedrift som Bournemouth kan upprepa den här säsongen? Det vore onekligen det logiska nästa kapitlet i Eddie Howes berättelse med Bournemouth. Från botten av Football League hela vägen ut i Europa. Knappast någon lätt uppgift, men inte heller en uppgift som känns omöjlig för Howe och för Bournemouth. De har redan gjort sig ett namn på att göra det till synes omöjliga möjligt.
Europa vore bara körsbäret på tårtan.