När en manager, efter att ha spenderat cirka £100m under sommaren men ändå börjat med att förlora sina fyra första matcher med sitt nya lag, inför den femte matchen väljer att byta ut över hälften av sin startelva från sin senaste match, är det i så fall ett tecken på modig beslutsamhet, på uppgiven desperation, eller möjligen på både och? Det var hur som helst vad Manuel Pellegrini gjorde med West Ham inför förra omgångens match mot Everton på Goodison Park.
Om vi nu håller oss till den typ av utfallsanalyser som har blivit så väldigt vanliga och populära inom fotbollen så var detta naturligtvis ett genidrag. West Ham vann matchen mot Everton med 3-1, tog sin allra första seger och sina allra första poäng för säsongen, och därför var det naturligtvis väldigt smart agerat av Pellegrini. Åtminstone är det så the story goes. Det kan naturligtvis vara på det viset. Det kan emellertid även vara så att Pellegrini tryckte på alla knappar han såg och hoppades på det bästa.
Det råder inget tvivel om att Manuel Pellegrini började ifrågasättas. Parallellerna med framför allt Everton förra säsongen är för många och för tydliga för att undvika den saken. Stora summor spenderade på transfermarknaden, mängder av nya spelare värvade till klubben, höga förväntningar och förhoppningar på laget. Men precis som vi såg med Everton så är det inte särskilt lätt att få ihop det där på en gång. Och det dröjde för dem inte länge innan det började gunga under fötterna på Ronald Koeman.
Nu är situationen en helt annan för Manuel Pellegrini, som är handplockad av West Hams ägare inför den här säsongen. West Ham lär inte vara benägna att vilja sparka Pellegrini alls i samma utsträckning som Everton var beredda att sparka Koeman. Det går inte heller för West Hams del att kräva ett särskilt mycket bättre CV av en manager än det Pellegrini kan visa upp. Tre säsonger redan i Premier League, ligavinnare med Man City, att toppa eller ens tangera det igen vore svårt för West Ham.
Det innebär inte att Manuel Pellegrini är någon gjuten succé för West Ham. Det kan med fog hävdas att hans bedrifter med Man City sett till helheten egentligen inte var särskilt imponerande, kanske i själva verket något fattiga. Det faktum att Pellegrini därefter gjorde två år i Kina är knappast heller något som rätar ut frågetecknen, eller mildrar en farhåga att Pellegrinis bäst före-datum kan ha passerats. Det är rimligtvis en fråga som i alla fall måste ställas.
Manuel Pellegrini måste däremot rimligtvis också ges chansen att faktiskt besvara frågan innan omvärlden besvarar den åt honom. Vinsten mot Everton var ett steg i rätt riktning och bör definitivt ha gett honom lite mer andrum än tidigare. Vilket behövs om inte annat då West Hams kommande matcher är hemma på London Stadium mot Chelsea idag och nästa helg mot Man Utd. Här har West Ham naturligtvis en utmärkt möjlighet att få igång sin säsong på full fart, eller braka samman igen.
Få saker pumpar så klart igång West Ham-fansen lika mycket som ett hemmaderby mot framför allt Chelsea. Det finns ju också en viss historik för tidigare West Hams managers med just dessa matcher givet att både Slaven Bilic och David Moyes under stunder av rätt hårt ifrågasättande pumpade in ny energi i både sig själva och i klubben genom att vinna hemmamatcher mot Chelsea. Ett uppkört spår man mycket väl kan tänka sig att Manuel Pellegrini vill fortsätta köra i.
Två förluster mot Chelsea och Man Utd skulle å andra sidan tämligen snabbt punktera den lilla ballong av förhoppning som segern mot Everton gav upphov till. Tålamodet är inte större i Premier League, och sådan är den kalla realiteten när ett lag som har spenderat så mycket som West Ham har gjort den här sommaren på så många nya spelare ändå befinner sig under nedflyttningsstrecket. Jante är inte helsvensk utan även engelsk, och inget roligare finns än att platta till en klubb som ”tror den är något”.
Är det rättvist? Både ja och nej. Ja, eftersom West Ham redan från början måste känna till spelreglerna och knappast kan hävda att de blir behandlade på något annat sätt än andra klubbar i det avseendet. Nej, eftersom det helt enkelt inte är realistiskt att kräva att en klubb som gjort så stora förändringar som West Ham har gjort inför den här säsongen ska prestera smärtfritt redan från start, och känslan är att många som bedömer på det viset gör det mot bättre vetande och mest för effekt.
Utifrån West Hams perspektiv är det inget tvivel om att vad de i första hand har anställt är ett stort namn snarare än den store klubbarkitekten. Detta är så klart belastat med en del negativa konnotationer men det behöver i själva verket inte vara något fel med den saken. Var sak har sin tid. West Ham kan mycket väl ha gjort analysen, och att döma av utfallet kan analysen vara helt korrekt, att ett stort namn skulle ge dem möjligheten att höja kvaliteten på spelartruppen. Nästa steg kan då bli klubbarkitekten.
Utifrån Manuel Pellegrinis perspektiv är det lite svårare att på förhand avgöra hur han ser på sitt uppdrag i West Ham. Ser han det som kanske sin karriärs last stand och gör det mesta av det så är väl det alldeles utmärkt. Ser han på det mer som en sista riktigt bra payday, vilket den där utflykten till Kina kanske antyder att han redan hade börjat tänka på innan, så är det desto mer oroväckande. Då är frågan om han har engagemanget att verkligen lyfta West Ham.
Det är situationen som kanske oroat mer med West Ham och Manuel Pellegrini än enbart resultaten i de första omgångarna. West Ham har inte bara förlorat matcherna utan sett oorganiserade, otränade och stundtals till och med ointresserade ut. I den utsträckning varje lag kan sägas vara en reflektion av sin manager så var det inte någon särskilt trevlig bild som visades upp. Detta samtidigt som Pellegrini har suttit vid sidlinjen i mörk kostym och sett mer trött och sliten ut än kanske någon gång tidigare.
Men, Pellegrini vidtog hur som helst åtgärder inför förra omgången. Det spelar egentligen ingen roll om det var åtgärder som byggde på beslutsamhet, på desperation eller på både och. Bara det faktum att åtgärder vidtogs visar att Pellegrini åtminstone inte har för avsikt att bara låta livet ha sin gilla gång. Han gjorde förändringar som gav den egna backlinjen ett bättre skydd samtidigt som ytterbackarna hölls tillbaka något mer, vilket gav övriga spelare större trygghet att pressa framåt.
Det gav omedelbart resultat. Det resulterade i West Hams första seger för säsongen, mot Everton. Kan West Ham följa upp detta med inte bara en andra raka seger i ligan, utan dessutom en vinst hemma på London Stadium mot Chelsea? Var segern mot Everton den blinda hönan som råkade hitta ett korn eller var det West Ham som faktiskt hittade sina vingar? Var segern mot Everton en tillfällighet eller enbart en tidsfråga? Detta är frågor vi har efter förra omgången.
Mot Chelsea söker West Ham svar.