Herresöte vad det har klagats på FIFA:s priser under veckan, där bland annat Luka Modric utsågs till världens bäste spelare, Mohamed Salah fick pris för årets mål, världselvan för säsongen presenterades och så vidare. Själv väljer jag nog att ändå se det positiva med FIFA:s priser. Om det ändå är något de har lyckats med så är det att demonstrera precis varför individuella priser av det här slaget är crap och alltid har varit crap.
Det kommer naturligtvis alltid finnas något djupt subjektivt i den här typen av galor och individuella utmärkelser. Att det finns avvikande uppfattningar är något man måste räkna med. Men FIFA har samtidigt inte precis gjort sig själva några tjänster. Detta exempelvis genom att utse Thibaut Courtois till årets målvakt samtidigt som David De Gea tar plats i världslaget. Det blir svårt att se någon riktig logik i resonemanget.
Mohamed Salah blev en snackis på två områden. För det första genom att ha fått utmärkelsen för årets mål, något som avgjordes via offentlig omröstning. Vilket självklart bara betyder att det råkar vara flest scousers och egyptier som röstat. Dessutom var det många som ställde sig frågande till att Salah, som gjorde en smått fantastisk säsong, inte kom med i den där så kallade världselvan.
Men störst kontrovers blev det föga förvånande av huvudrätten, nämligen utmärkelsen till årets spelare, ”the best” som FIFA kallar den, där det för första gången på många år blev en ny vinnare, nämligen Luka Modric. Alltså inte Leo Messi eller Cristiano Ronaldo, vilket onekligen verkar reta gallfeber på många. Är Luka Modric verkligen världens bästa spelare? – frågar sig folk retoriskt. Nej, naturligtvis inte svarar de sig själva.
Det här är väl egentligen inget nytt. Expertbranschen drabbades av kollektiv panikattack för några månader sedan när Leo Messi inte var en av de tre spelarna nominerade till årets spelare i Champions League. Detta alltså trots att Barcelona åkt ut i kvartsfinal och Messi knappast utmärkt sig på något särskilt sätt under säsongen. Men det är något alldeles otroligt känsligt om inte Messi är med i dessa omröstningar, helst vinner.
Man anar en slags osäkerhet i grunden, ett behov av att ständigt få sina uppfattningar bekräftade. Inte minst under senare säsonger när Cristiano Ronaldo till synes har varit den mer framgångsrike. Kanske var det Guillem Balague som främst gjorde i brallorna genom att beskriva det som ett bevis på UEFA:s anglocentrism, vilket är skrattretande i all sin galenskap, samt göra det absurda påståendet att man bara inte har sett Messi spela.
Varför är det då så galet att Luka Modric utses till världens bäste spelare av FIFA för det här året? Rent meritmässigt borde det egentligen inte kunna finnas några särskilt stora invändningar. Modric är onekligen en viktig del i det Real Madrid som vann Champions League och dessutom har vunnit turneringen fyra av de fem senaste åren, och han lyfte sitt Kroatien hela vägen till VM-final, vilket så klart FIFA kommer värdera väldigt högt.
Här väljer då vissa att krångla sig ned i definitioner och bli petigt semantiska. Eftersom det heter ”the best” så ska det verkligen handla om den bästa spelaren, menar vissa, inte spelaren som har gjort det bäst för sitt lag under en säsong. Och det är väl kanske en inte orimlig poäng, även om man så klart kan känna att det är väl underförstått i alla sådana här utmärkelser att det gäller just för den precis gångna tidsperioden.
Det går även att peta lite i den här för givet tagna uppfattningen att Leo Messi och Cristiano Ronaldo är de bästa spelarna. För mig blir det alltid en fråga om bäst på vadå, att vara fotbollsspelare är inte en enda sak, det är många olika. Sätt Messi som mittback och det finns många bättre fotbollsspelare. Placera Ronaldo som central mittfältare och det lär knappast göra någon lycklig i det långa loppet.
Att kategoriskt hävda att bara Messi och Ronaldo kan vara bäst är att säga att man måste vara en väldigt specifik typ av fotbollsspelare på planen för att kunna vara bäst. Andra typer av spelare göra sig icke besvär. Men frågan man kanske måste ställa sig är om Luka Modric är lika bra eller kanske till och med bättre på de saker han gör på planen än vad Messi och Ronaldo är på sina saker. Kanske blir svaret då inte riktigt lika självklart.
Till sist är det så klart mest svårt att förstå varför den här typen av individuella utmärkelser egentligen upprör så många människor. Alla måste rimligtvis veta att det mest är fråga om subjektiv teater, att det är någon slags popularitetstävling snarare än seriöst menade omdömen. Kul så klart om din spelare vinner men vem i hela friden bryr sig det minsta om någon annan vinner? Fotboll är ett lagspel, redan där faller det.
Ändå ska sägas att det verkar finnas en samling spelare som verkligen bryr sig om sådana här saker. Delvis handlar det säkert om någon slags status och det kan helt säkert finnas kommersiella skäl för dem att bry sig om sådana här saker. Inte för att Leo Messi eller Cristiano Ronaldo längre borde behöva bry sig om den saken. Lite kul är det så klart att Neymar går till PSG för att öka sina chanser i detta, men nu alltså inte ens var omnämnd.
Dessutom börjar det väl kännas som att det har gått inflation i den här typen av individuella utmärkelser. Guldbollen delas ut som vanligt, FIFA delar ut sina priser liksom UEFA delar ut sina. Detta varje år. Lägg därtill alla nationella utmärkelser och det börjar bli så många olika utmärkelser att det är svårt att hålla reda på vilken som är vilken och vilken det är som för stunden delas ut.
Givet att FIFA presenterade en utmärkelse över ”the best” så kom sig så klart andra för att göra sin egen sammanställning över ”the worst”, där en svensk landslagsmittback olyckligt nog återfann sig själv. Man anar att SVT kanske kan få skäl att ångra den minst sagt något tramsiga rubriken att ”Nilsson Lindelöf utsedd till världens sämste back”. Det är åtminstone en rubrik de borde ångra.
Men det är även det en rätt god indikation med vilket allvar den här typen av individuella utmärkelser faktiskt förtjänar att tas.