Tur i oturen. Det är väl så man måste beskriva Man Citys första omgång i Champions League då de förvisso förlorade mot Lyon hemma på Etihad men Skakhtar Donetsk och Hoffenheim samtidigt spelade oavgjort i Ukraina. Vilket betyder att trots det minst sagt oväntade poängtappet så är inte läget i gruppen för Man City riktigt så katastrofalt som det faktiskt hade kunnat vara om exempelvis Hoffenheim vunnit.
Men låt oss för all del inte lura oss själva. Förlusten mot Lyon sätter Man City i en rätt prekär situation. Om de inför gruppspelet ändå hade viss säkerhetsmarginal att jobba med så är all den marginalen borta redan efter den första omgången. Varje match, varje omgång, kommer innebära en väldig press på Man City. Varje match i Champions League med början ikväll är mer eller mindre av karaktären att den måste vinnas.
Kanske är det vad Man City faktiskt behöver, något som Pep Guardiola kanske också antydde under presskonferensen. Utan att vilja vara nedsättande med Lyon så var ändå den främsta upplevelsen från matchen på Etihad ett Man City som helt enkelt inte gick in med rätt inställning till matchen, som inte tog uppgiften på riktigt allvar. Attityden var lite den att det ordnar sig. Den attityden kan Man City inte längre ha.
En annan sak som saknades mot Lyon var för övrigt Pep Guardiola. Han avtjänade då den första av sina två matchers avstängning i Champions League efter frispelet mot Liverpool i kvartsfinalen förra säsongen. Guardiola satt istället på läktaren, enligt uppgift med sin familj, och lyckades mest se allmänt disträ och moloken ut. Lätt att luras av sådant, men Guardiola utstrålade samma ointresse för matchen som Man City visade på planen.
Det finns de som menar att Man Citys håglösa och energilösa insats och inställning mot Lyon var en direkt följd av att Pep Guardiola inte var närvarande. Att bli avstängd som manager i Champions League skiljer sig från att bli avstängd som manager i Premier League i det att det innebär att managern inte är tillåten i omklädningsrummet eller dess omgivning vare sig före eller under matchen, exempelvis i halvtid.
Att Pep Guardiola är en enorm personlighet i Man City känns som ett helt uppenbart och okontroversiellt påstående. Den som exempelvis såg Amazons Man City-reality show kan inte ha undgått att lägga märke till den helt centrala roll Guardiola har i det där laget, han står bokstavligt i mitten av precis allt. Det säger också sig självt att det därför knappast går obemärkt förbi att plötsligt bara lyfta bort honom från det där rummet.
Det har diskuterats hur betydelsen av stora spelarpersonligheter har överdrivits och blivit allt mindre, och som bevis i målet har inte minst Man City framförts. Men även om det kanske inte är helt lätt att se någon Roy Keane, John Terry eller Steven Gerrard i Man City på planen så kanske inte det egentligen betyder mer än att det är Pep Guardiola som i praktiken har den rollen i Man City, om än från sidan av planen.
Pep Guardiolas genialitet som manager bör inte ifrågasättas. Han har satt i system en kollektiv spelidé vars utformning och genomarbetning inte står någon annan spelidé efter. Han är själv terriern som ser till att spelidén genomförs in i minsta detalj och med full intensitet. Men motiverade frågor har börjat ställas, särskilt efter matchen mot Lyon, om systemets nedsida, om laget och spelarna blir för Pep-beroende och förlorar i självständighet.
Det är lätt att göra en höna av en fjäder i sådana här diskussioner. Inget kan sägas med säkerhet, men det betyder heller inte att frågor för den sakens skull inte ska ställas. Vad vi kan konstatera är att det känns åtminstone inte särskilt betryggande för Man City att gå in till kvällens nu livsviktiga bortamatch mot Hoffenheim med Pep Guardiola fortfarande avstängd i Champions League. Det känns som en tydlig nackdel.
Det kan förstås som en generell bisats sägas att det ändå finns något positivt med att avstängningar faktiskt betyder något i praktiken, och att det väl finns någon slags rättvisa i att Pep Guardiolas beteende mot Liverpool får faktiska konsekvenser.
Hoffenheim är inte något obekant fotbollslag, ens med engelska ögon. Det var ju Hoffenheim som Liverpool för ett drygt år sedan gjorde fläsksylt av innan Champions Leagues gruppspel ens hunnit börja, det första steget på den väg som skulle bära hela vägen till final för dem. Då var Hoffenheim minst ett nummer svagare än Liverpool. Nu är Hoffenheim ett bättre fotbollslag, men fortfarande minst ett nummer för svaga.
På pappret det vill säga. Men fotboll spelas som vi alla vet på gräs. Och det var väl kanske den lilla sanningen som Man City glömde bort mot Lyon i den första omgången. Har de glömt bort det en gång är det naturligtvis fullt möjligt att glömma bort det även en andra gång. Men rimligtvis borde det också vara så att Man City har fått viskat i sitt öra från slaven bakom sig på triumfvagnen att komma ihåg att de faktiskt är dödliga.
Det var naturligtvis en klok observation några gjorde efter förlusten mot Lyon att nu var det risken att Man Citys nästa motståndare skulle få lida för den saken. Vilket Cardiff mycket riktigt också fick. Det var så klart inte betydelselöst det heller. Mer betydelsefullt för Man City är så klart att exakt samma resonemang, och exakt samma utfall, faktiskt går att tillämpa också i Champions League. Att Hoffenheim får lida som Cardiff fick.
Att lyckas i Champions League är av avgörande betydelse för Man City. Det temat utvecklades redan inför den första omgången. Det är den scen de fortfarande har kvar att faktiskt åstadkomma och bevisa något på. Detta alldeles oavsett vilken märklig relation till Champions League som klubben och dess supportrar verkar ha. En relation som till sist inte skadar någon annan än dem själva.
Och i en annan del av Manchester kan Man Utd åtminstone för en kort stund släppa tankarna på Premier Leagues nedflyttningsstrid och istället försöka vinna hemma mot Valencia och därmed ge sig själva en riktigt bra chans att ta sig till slutspel i Champions League. Det kan väl inte ens de misslyckas med, det är ju inte precis så att de möter en motståndare som Wolves, West Ham eller Brighton.
Som sagt, tur i oturen.