Man Utd lider av ett icke-rationellt beslutsfattande

Om detta var utgångspunkten inom så kallad modernistisk organisationsteori, som började utvecklas i början av 1900-talet, så har mängder av forskning under de drygt 100 åren därefter visat att beslut i själva verket inte alls fattas i enlighet med den rationella beslutsmodellen. Inte minst är modellens antaganden om full information och kognitiv rationalitet i praktiken helt orealistiska, inte minst i organisatoriskt beslutsfattande.

Mängder av studier har genomförts som visar att beslutsfattande i organisationer är mycket komplext. De som tittat makt visar hur beslut är en förhandling mellan olika intressegrupper. De som tittar på omvärlden visar hur beslut handlar om modeföljning, imitation och om att maximera legitimitet snarare än effektivitet. Mål och motiv som styr beslut är komplexa, mångtydiga och ofta fundamentalt icke-rationella.

Men den rationella beslutsmodellen definierar även i hög utsträckning hur vi förstår och pratar om fotbollsklubbar och deras beslutsfattande. Detta gäller inte minst stora men ändå återkommande beslut som hur klubbar beslutar vilka spelare de ska värva. Detta beskrivs i rationella termer. Det vill säga klubben identifierar en brist i sin spelartrupp, kartlägger alla tillgängliga alternativ, och väljer den spelare som maximerar lagets nytta.

Det är däremot lika fel för fotbollsklubbar som för organisationer i övrigt. Det bästa som kan sägas om den rationella beslutsmodellen är att det är en normativ föreskrivning om hur beslutsfattande bör gå till, som kanske väl fungerande klubbar åtminstone närmar sig, snarare än en bra beskrivning av faktiskt beslutsfattande. Men vi ser mängder av exempel på hur värvningar ofta styrs av fundamentalt icke-rationella mål och motiv.

En tungt vägande orsak till Man Utds stora bekymmer de senaste fem åren är att deras värvningar nästan utan undantag har visat sig om inte misslyckade så åtminstone tveksamma. Det finns andra anledningar till den saken, och de är inte ensamma om saken, men ett stort skäl är att Man Utd under dessa har blivit det med bred marginal främsta exemplet på hur en klubbs värvningar styrs av icke-rationella mål och motiv.

Storleken har betydelse! / Imperiebyggande

Det är omöjligt att skaka av sig känslan att flertalet värvningar Man Utd har gjort de senaste fem åren är mer baserade på hur stora spelarna är än hur bra de är, eller hur nödvändiga de är eller hur bra de är tänkta att passa in i laget. Att det är värvningar som görs väl så mycket för att markera Man Utds storlek som klubb. Radamel Falcao, Angel Di Maria, Paul Pogba, Alexis Sanchez, Zlatan Ibrahimovic kan alla ses som exempel på detta.

Det måste så klart sägas att det faktum att storleken har betydelse inte på något sätt utesluter att spelaren också är bra och passar väldigt väl in i lagbygget. Men vi ser också exempel på motsatsen. Och något säger det helt säkert om hur mycket tanke det faktiskt finns bakom en specifik värvning. Det blir suboptimalt när en spelare värvas mindre för sin fotbollskvalitet och mer för sitt kommersiella värde och följare på sociala medier.

Organisationsteorin har flera ord för detta fenomen. Imperiebyggande är ett vanligt ord och bygger på att företag och organisationer många gånger eftersträvar att bli större snarare än, kanske även på bekostnad av, bättre, mer lönsamma eller mer effektiva. Ofta en utveckling som drivs på av chefer och direktörer med personliga motiv att bygga sitt imperium och sitt eget eftermäle.

“I’ll have what she’s having!” / Imitering och isomorfism

Alexis Sanchez, Fred, Victor Nilsson Lindelöf, delvis även Paul Pogba och kanske även Eric Bailly har en sak gemensamt. Nämligen att Man City har uttryckt eller i alla fall tillskrivits ett intresse för dessa spelare innan de till sist hamnade i Man Utd. Här får så klart rensas för medias vilja att göra varje värvning till en slags tvekamp mellan dessa båda, men i dessa fall är det trots allt ställt bortom rimligt tvivel.

Återigen, att Man City är sugna på en spelare betyder så klart inte att Man Utd inte har sina egna skäl att värva denna spelare. Men i flera fall är det också svårt att spåra något sådant självständigt tänkande i Man Utds värvningar utan ibland känns det som om det inte har tänkts så mycket längre än att jaja, om Man City tycker han är bra så måste han vara bra! Även typiskt för en klubb som inte riktigt själva vet vad de letar efter.

Romelu Lukaku skulle möjligen kunna slängas in i denna kategori också, fastän då med Chelsea så klart. Att härma eller apa efter andra organisationer är vanligt förekommande och är något som organisationsteorin ofta kallar imitering eller isomorfism. Ofta är det ett sätt att reducera osäkerhet och risk för kritik, gör man som alla andra också gör sticker man heller inte ut hakan. Å andra sidan tillför man kanske heller inget värde.

Gå på vad du känner till! / Garbage can

Det började med att David Moyes värvade Marouane Fellaini, delvis kanske för att få in en av sina spelare i laget. Under Louis van Gaal började det plötsligt värvas ovanligt mycket från Holland. Sedan José Mourinho tagit över som manager har Man Utd värvat flera av hans gamla spelare såsom Zlatan Ibrahimovic, Romelu Lukaku och Nemanja Matic, och kopplats ihop med flera andra som Willian och Mesut Özil.

Det är mänskligt att söka sig till de spelare man redan känner till. I någon utsträckning handlar det om att man vet vad man får. Många gånger resulterar det däremot i att man bankar i klossar i runda hål. En annan konsekvens är att spelartruppen riskerar bli spretig och felbalanserad när varje ny manager hämtar in sina spelare, och gör det dessutom mer kostsamt att därefter byta ut en manager. Hjulet får uppfinnas om och om igen.

Den rationella beslutsmodellen säger att först kommer problem och därefter lösningar, men den institutionella organisationsteorin visar istället att minst lika vanligt är att det cirkulerar lösningar (spelare) kopplade till specifika aktörer (managers) oberoende av problemen, och att dessa aktörer letar efter organisationer och situationer (klubbar) att sälja in sina lösningar och sig själva. Detta kallas för garbage can-modellen.

:::

Vad genomgången visar är att det är väldigt många av Man Utds värvningar de senaste fem åren som kan förklaras med hjälp av icke-rationella mål och motiv. Något som i sin tur kan förklara varför Man Utds spelartrupp känns spretig och obalanserad, varför Man Utds spelartrupp fortfarande trots enorma investeringar fortfarande känns så svag, och varför så få av Man Utds värvningar faktiskt har fått den utväxling som tänkts.

Det säger sig självt att den här typen av icke-rationella mål och motiv får desto mer utrymme i en klubb där det inte existerar någon helhetlig och sammanhängande idé och strategi för vad klubben vill med sina värvningar, hur laget ska spela fotboll, och vilken typ av spelare den faktiskt letar efter. Det finns helt enkelt ingenting att förhålla sig till, istället famlar man i mörkret i blindo, hoppandes hitta ett korn här och där.

Detta visar att Man Utds problem sitter djupare än att vara enbart José Mourinhos fel, och att det alltså inte är rimligt att förvänta sig att det är problem som åtgärdas enbart av att byta manager. Tvärtom finns all risk att, som vi redan sett flera gånger, proceduren bara upprepar sig med en ny manager. Detta sägs inte för att friskriva Mourinho från ansvar eller fel, han har minst sagt sin beskärda del i problemet.

Det är omöjligt att säga hur Man Utd egentligen tänker gällande managersituationen i klubben. Vad kommer exempelvis hända under landslagsuppehållet, beroende på om Man Utd vinner eller inte vinner mot Newcastle ikväll? Ingen vet, eftersom det är så helt och hållet beroende på vilka alternativ som egentligen är tillgängliga för Man Utd under säsongen. Att Mourinhos dagar är räknade känns både givet – och rationellt.

Detta oavsett hur det går mot Newcastle ikväll.