Det är en syn vi har sett många gånger förut. Vi har sett klubbar, även stora klubbar, som Aston Villa, Sunderland, Swansea, Stoke, Wigan, Newcastle, West Brom med flera under de senaste tio åren sakta förtvina och falla ned i Football League. I några fall har dessa klubbar hittat tillbaka. I de flesta fall befinner de sig där fortfarande. Det är en syn vi har vant oss vid och varje säsong verkar någon eller några klubbar ta på sig denna roll.
Den här säsongen är det framför allt Southampton som visar upp dessa tecken till förfall och stagnation. Southampton är en klubb som, liksom redan de uppräknade klubbarna före dem, har både kapitalet, kompetensen och kunnandet att hålla sig kvar i Premier League, men som alltmer har kört fast i gamla hjulspår. Det finns något deprimerande välbekant med att titta på Southampton för tillfället.
Det är en sorglig utveckling. Särskilt som Southampton är en klubb som under 2010-talet har haft en väldigt positiv resa, med två raka uppflyttningar från League One till Premier League, med Ligacupfinal och europeiskt cupspel. Men i slutet av den framgångscykeln har Southampton inte lyckats förnya sig, utan tvärtom tappat kvalitet både i anställning av managers och i rekrytering av spelare. Vad som förut gjorde dem spektakulära.
Det finns något ledsamt förutsägbart över Southampton nu för tiden, något vi har sett tecken på flera år. De kan som de flesta lag glimra till någon gång då och då, men oftast innebär en match med Southampton att se ett lag som spelar en alldeles för långsam fotboll, ett lag alldeles för benäget till egna försvarsmisstag, och ett lag som särskilt när de hamnar i underläge aldrig riktigt verkar tro att de kan vinna matchen.
Den senaste matchen mot Chelsea är egentligen ett väldigt tydligt exempel på just detta mönster. Det är förstås ingen skam nödvändigtvis att förlora mot Chelsea, men som alltid är det en fråga om hur ett lag förlorar. Här behövde Chelsea knappt ens jobba för de tre målen de gjorde alternativt fick. Här var det som om Southampton själva förväntade sig redan innan matchen hade börjat att det var rätt precis så här den skulle sluta.
Mest frustrerande är kanske att vi har sett många sådana här matcher med Southampton förut men det verkar aldrig som att de har lärt sig något av dem, eller att de åtminstone försöker göra något nytt, att de försöker förändra något. Det stora speglas kanske i det lilla givet att Southamptons sommar mest utmärktes av att de valde att inte genomföra någon förändring på managerposten, utan blev kvar med Mark Hughes.
Southampton var en klubb som i början av årtiondet utmärktes av att de verkligen hade en plan och en mycket tydlig idé. Det var en idé som fick dem att fatta mycket framsynta beslut, att vara en klubb som förekom istället för att låta sig förekommas. Southampton framstår nu som en klubb helt utan någon plan och utan en idé som faktiskt styr dem i deras beslutsfattande. Vad vill egentligen Southampton?
Är det orättvist att peka ut Southampton på detta sätt, för det finns väl trots allt andra klubbar som trots allt är mer sannolika att åka ur Premier League?! Nej, ändå inte, i och med att Southampton är en klubb som vi vet borde kunna så mycket bättre än så här, har varit på fallrepet under en längre tid men verkar oförmögna att egentligen göra något åt saken. De borde slåss om europeiska cupplatser, inte om att hålla sig kvar.
Cardiff och Huddersfield känns som givna nedflyttningskandidater, men de är ärligt talat så små och så relativt resursfattiga att de också ska vara nedflyttningskandidater. Fulham är trots allt en nykomling i Premier League, även om de har viss historia. Newcastle kan så klart lyftas fram som ett mycket tydligt exempel på en klubb som är ännu värre däran än Southampton, men deras problem känns så specifikt kopplat till ägaren.
Det som är så talande för Southampton är att de i slutänden har situationen helt och hållet i sina egna händer. Vad måste alltså Southampton göra för att vända på den negativa spiral klubben nu befinner sig i? För snart sex år sedan fattade Southampton ett aktivt beslut som chockade England, de sade upp Nigel Adkins som tagit dem upp till Premier League från League One, och anställde Mauricio Pochettino.
Det var många som kritiserade det beslutet, jag var en av dem. Men det var ett modigt och framsynt beslut av Southampton, istället för att hålla fast vid vad som varit såg de en möjlighet att istället forma sin egen framtid. Att inte låta sig formas av omständigheterna utan istället formulera sina egna omständigheter. Det var ett beslut som inte bara höll Southampton kvar i Premier League, det etablerade dem där och tog dem ut i Europa.
Southampton har en möjlighet att fatta ett motsvarande sådant beslut nu. Ett beslut som ger dem själva möjlighet att formulera omständigheterna för sin säsong, istället för att låta sig formas av säsongen och passivt tvingas till ett beslut i ett senare skede utifrån en sämre utgångspunkt och med färre alternativ att välja mellan. Det vill säga samma typ av situation de befann sig i förra säsongen och som gav dem Mark Hughes som manager.
Den gången räckte det så att Southampton med ett hårstrås marginal lyckades hålla sig kvar i Premier League. Det finns inga garantier att det kommer räcka en andra gång. Om något så tvärtom, Hughes har blivit alltmer anonym som manager i ett allt tuffare klimat i Premier League. Hans tid med Stoke visade två saker; att det inte finns så många idéer, samt att det inte finns någon större vilja till förändring eller förnyelse.
Stoke spelar nu i Football League, och det är självfallet en överhängande risk att Southampton gör dem sällskap. Att Mark Hughes ska lyckas ta Southampton framåt härifrån känns djupt osannolikt. Southampton borde ta chansen att förekomma hellre än att förekommas, och anställa någon som kan ta dem framåt. En sådan chans har nu dykt upp sedan Monaco beslutat sig för att sparka Leonardo Jardim.
Monacos succémanager har visat egenskaper som är synnerligen relevanta även för Southampton. Han har presterat en fotboll som varit konkurrenskraftig både i Frankrike och i Champions League. Han har visat sig kapabel att bygga ett lag med en klubb som kan behöva sälja sina bästa spelare. Han har inte minst visat en god förmåga att utveckla spelare, inte minst genom att dra stor nytta av den egna klubbens akademi.
Alla dessa egenskaper är vad Southampton skriker efter. I synnerhet förmågan att jobba med klubbens akademi lär vara något de verkligen behöver. Southampton har i åratal haft en av Englands främsta akademier, och under stora delar av 2010-talet dragit stor vinning av den både sportsligt och finansiellt. Men som så ofta när en klubb brister i idé och planering så innebär det att akademin blir lite ställd åt sidan.
Fördelen för Southampton med att agera snabbt och agera nu är även att de för stunden faktiskt vore ensamma på marknaden. Väntar de riskerar de självfallet få konkurrens av andra klubbar. Men Southampton är en klubb utan tydlig plan och idé. Det brukar inte leda till snabba beslut. Det brukar inte leda till bra beslut. Och det brukar inte leda till modiga beslut. Det brukar inte leda till några beslut alls.