Aston Villa anställer alltså Dean Smith som ny manager. Den bortglömda parten i den historien är självfallet Brentford. Det kan så klart tyckas vara lite typiskt för en klubb som Brentford, som har inlett säsongen strålande, är med i toppen av EFL Championship och som spelar en väldigt bra fotboll, att de ska behöva dras med i Aston Villas problem och få sin manager ryckt ifrån dem mitt under säsongen. Vad händer nu med Brentford?
Ingen klubb i EFL Championship ligger bättre till i förväntade gjorda och insläppta mål än Brentford. Bara Leeds skapar fler chanser per match än vad Brentford lyckas med, endast en handfull klubbar är mer effektiva i sitt anfallsspel än vad Brentford är, och i sådan utsträckning kontrollerar Brentford bollen och spelet att ingen klubb släpper till så få chanser som Brentford gör.
Ingen klubb i EFL Championship är heller utformad att kunna hantera att deras bästa spelare eller deras manager lämnar klubben som Brentford är. Hela deras modell går i själva verket ut på att alla delar i klubben är utbytbara, att spelare säljs om en annan klubb matchar deras värdering, att managers kommer och går och inte bli beroende av en enda manager. En modell som nu ofrånkomligen kommer stressprövas.
Det är, så här långt, en modell som har visat sig väldigt framgångsrik. Brentford har de senaste tio åren tagit sig upp från botten av League Two till toppen av Football League och EFL Championship. Nu siktar de mot Premier League. Mängder av spelare har sålts men värdet på deras spelare är samtidigt 20 gånger högre nu än vad de var för bara några år sedan. Brentford är en klubb som hela tiden tillför värde.
Några räkneexempel gör den saken tydlig. När Brentford sålde Ryan Woods till Stoke, en affär som blir permanent i januari, kan de göra en startelva av spelare som de sålt under de senaste fyra åren som de köpte in för £7m och sålde för £61m, och alltså gjort en vinst om £54m. Andre Gray, Scott Hogan, Jota, Stuart Dallas, John Egan, Ryan Woods, Harlee Dean och James Tarkowski visar att det handlar heller inte om vilka spelare som helst.
Brentfords framgångar är en triumf för organisation, planering och för vetenskapliga arbetsmetoder. Matthew Benham köpte Brentford 2012 och gjorde sig snabbt känd för ett mycket omfattande användande av numerisk analys. Detta har han omsatt i praktisk handling tillsammans med sina två directors of football, Phil Giles och Rasmus Ankersen, och resultaten måste rimligtvis ha tystat de många tvivlarna vid det här laget.
Klubbens strukturerade arbetsmetoder gör det möjligt för dem att planera på relativt sett mycket lång sikt. De har hela tiden klart för sig vilka spelare som kan ersätta befintliga spelare. På samma sätt har Brentford haft en successionsplan för Dean Smith i flera år redan. Då anställdes nämligen Thomas Frank som luftlandsattes som en tredje coach och som en assistant head coach till Smith.
Det är egentligen konsekvensen av logiskt och realistiskt tänkande. Brentford vet så klart att om de gör bra ifrån sig så är det ofrånkomligt att större klubbar, exempelvis Aston Villa, kommer att rycka i deras managers som anses ha del i dessa framgångar. Bättre då att planera därefter, snarare än att som kanske lite för många klubbar gör, ägna sig åt önsketänkande att ingen manager väl vill lämna just dem.
När Brentford under veckan meddelade att Dean Smith lämnade klubben var det alltså med det naturliga och förutsägbara tillägget att Thomas Frank tog över tills vidare under tiden som klubben letade en ersättare. Men mest troligt är nog ändå att den processen slutar med att Frank utses permanent till Brentfords nya head coach. Det var därför han anställdes för två år sedan, och det är därför han jobbat med spelarna i två år.
Vilket visar att det även finns en mänsklig sida av Matthew Benhams analytiska metoder och tänkande. Varje gång som räknenissar pratar om vikten av att varje människa ska vara utbytbar och hur de har utarbetat metoder för att åstadkomma detta är det sunt att vara skeptisk. Fotboll är trots allt även relationer, människor som fungerar tillsammans. Men med Thomas Frank visar Brentford att de faktiskt också har tänkt på den saken.
Därför finns kanske även skäl att tänka att Brentford väljer att lyfta upp Kevin O’Connor som assistant head coach till Thomas Franke. Med 500 matcher för Brentford är O’Connor en klubblegend som för två år sedan utsågs till head coach för Brentfords b-lag. Han har alltså i två år jobbat med flera av de spelare som spelar eller kommer spela för Brentfords a-lag. Inte orimligt att tänka sig att Brentford på längre sikt ser honom som manager.
Heller inte orimligt givet att Brentford utmärker sig i Football League också på ett annat sätt, nämligen genom att ha ett väldigt ungt lag. Deras startelvor den här säsongen har så här långt haft en snittålder om 23 år. Mittbacksparet bestående av Ezri Konsa och Chris Mepham är båda 20 år. Brentford är ett lag för unga spelare, ett lag som spelar en offensiv, kreativ och fantasifull fotboll. Det ena ger det andra, och kanske omvänt.
Att hävda att Brentford är den klubb i EFL Championship som är bäst utformad att hantera att tvingas byta manager mitt under säsongen är så klart en sak. Det kan mycket väl vara sant men innebär ändå inte någon garanti att det därför kommer gå bra eller för den delen smärtfritt, utan negativa konsekvenser för lagets prestationer. Det kräver fortfarande hårt arbete, kanske lite tur, och det ska bli intressant att se hur det går.
Brentford har däremot visat vid upprepade tillfällen under de senaste fyra-fem åren att de har alla förutsättningar. Ändå kan man också känna att kanske var Aston Villa ändå lite sluga som inte bara anställde en ny manager, utan dessutom skadesköt en högst potentiell konkurrent i farten. Det var säkert inte därför Aston Villa till sist valde Dean Smith som manager, men det är nog en bonus de knappast beklagar.
Kan Brentford fortsätta spela seriens kanske bästa fotboll, kan Brentford fortsätta jaga uppflyttning till Premier League, kan Brentford fortsätta hålla Aston Villa bakom sig i tabellen? Brentford har åtminstone planen att göra det.