Alldeles nytt är det trots allt inte med fotbollens koppling till mental ohälsa och depression. När den tyske målvakten Robert Enke för snart tio år sedan begick självmord var det en obehaglig påminnelse om vilka uttryck den kopplingen faktiskt kunde ta. Men framför allt de senaste åren har berättelserna om mental ohälsa och depression blivit allt fler, framför allt inom den många gånger så väldigt manhaftiga engelska fotbollen.
Men problemet är naturligtvis betydligt mycket äldre än tio år, som sagt är det kanske bara en fråga om hur mycket det pratats om saken. Men gå bakåt i tiden och det är ju inte precis svårt att se hur mental ohälsa är något som spelare som Paul Gascoigne, George Best med många fler har brottats med och kanske i hög utsträckning förlorat, även om det tog sig ett uttryck som fick många att prata om något annat, kanske sjukt nog bekvämare.
Jag har inte skrivit mycket om mental ohälsa och engelsk fotboll, jag tror ärligt talat detta är det första jag skriver i ämnet. Dels upplever jag det som ett känsligt ämne. Dels är jag att betrakta som fullständigt okunnig i ämnet. Vilket nog är sämsta möjliga kombination att skriva utifrån. Och inte vet jag om jag har något nytt att bidra med, men några tankar har ändå dykt upp i huvudet de senaste veckorna.
Den främsta är kanske den att vi genomgående får ta del av personliga berättelser om kampen mot mental ohälsa. Aaron Lennon berättar om sina upplevelser, Clarke Carlisle har berättat även han, nu senast var det Michael Carrick som berättade om sina problem, med flera. Detta är både bra och väldigt betydelsefullt, gör det mer naturligt att prata om, men riskerar även befästa synen på mental ohälsa som ett rent individuellt problem.
Mental ohälsa är självklarat ett individuellt problem i hög utsträckning, men är lika mycket ett kollektivt problem, i det att dess orsaker många gånger hittas i det kulturella och kollektiva. Kanske är det så att samtalet inte har hunnit komma så långt, men det kan även vara så, som vi ser exempel på i andra sammanhang, att man hellre ser det som ett individuellt problem för att slippa det betydligt besvärligare samtal som följer av att se det som ett kollektivt problem.
Att den moderna (engelska) proffsfotbollen utmanar mental hälsa är givet. Det säger sig självt att all elitidrott på den här nivån, inte minst i världens största sport, innebär en omfattande mental stress. De ständiga kraven på att vinna, de höga insatserna, den sociala pressen på att prestera, konkurrensen från andra som vill ta din plats, i många fall kopplat till förmågan att försörja både dig själv och din familj – det är helt ofrånkomligt.
Det är lika ofrånkomligt att det är en miljö som vissa kommer klara av, och andra inte kommer klara av. Detta kommer aldrig kunna förändras då det är invävt i elitidrottens och proffsfotbollens själva natur. Däremot kanske man ändå kan och måste förvänta sig att det finns stödsystem för detta i engelsk fotboll, att kulturen belyser snarare än befäster problemet, så att de mänskliga kostnaderna i alla fall blir så små som möjligt.
Finns det? Görs det? Det görs självfallet insatser, varenda större klubb med någon som helst självaktning har omfattande hjälp av idrottspsykologer och mentala coacher i sin stab, liksom enskilda åtgärder säkert görs för varje spelare. Det behöver däremot inte säga något alls om klubbens kultur och sociala dynamik, och insatserna riskerar i den jämförelsen bli marginella, liksom de till sist alltid görs utifrån klubbens perspektiv, inte spelarens, inte människans.
Det är frågor som kompliceras av vilka lag och vilka egenskaper i dessa lag som hyllas och i någon mån hjälteförklaras inom den engelska fotbollsmytologin, och vad detta egentligen säger och får för följder på dess sociala och mentala miljö. Många känner så klart till Wimbledons klassiska fotbollslag under 1980-talet, ”the Crazy Gang”, som gick upp flera divisioner till Premier League och till sist även vann FA-cupen. Ett kultgäng och ikoner inom engelsk fotboll.
Kanske är det inte så konstigt att (AFC) Wimbledon FC helgonförklaras inom engelsk fotboll. Dels på grund av vad som därefter hände med klubben. Dels för att många tittar tillbaka på deras enkla och ofta brutala fotboll både med historiens rosenröda ögon och som en slags erinran om något som ändå gått förlorat i engelsk fotboll. Men det var inte bara utåt, mot en gemensam motståndare, som Wimbledon var en brutal klubb. De var minst lika brutala inåt.
Jag valde att börja titta på den här dokumentären från 2014 mycket på grund av vad rubriken antydde, deras stämpel som ”Crazy Gang” och vad jag liksom jag tror de allra flesta har lagt in i den stämpeln, det vill säga deras kollektiva personlighet på planen. Men ju mer jag såg av dokumentären desto mer fångades jag av dess kollektiva kultur internt, och just kopplingen till aktuella frågor om social stress, mental ohälsa och depression.
Det bästa man kan säga om dokumentären är att det är inte frågor den glättar över, och även om den inte direkt kommenterar dem så låter den dem ändå framträda genom spelarnas egna berättelser, som något för tittaren att själv uppfatta. Det gör stundtals nästan ont att lyssna till inte minst John Scales och Terry Phelan, inte minst givet att de ändå pratar med åtminstone 25 års distans till händelse.
John Scales: [”The first thing I’d think about was getting down to the pub and getting away from it, having a drink. Was it conducive to me playing well? Obviously not as an athlete. But at that stage it was a coping mechanism. I remember getting in the car and getting psyched up for training so I would be able to cope for it. The Crazy Gang would swallow me up.”]
Terry Phelan: [“It was like a pack of wolves going out looking for blood. It wasn’t normal. I’ve seen players cry, physically break down. It was a place for me that was really dark for six months, socially and emotionally. As a footballer you have dreams; for six months I had no dreams. I used to sit in my bedroom upstairs, and I’d say, ‘My career is gone, where can I go from here?’”]
En slutsats är självklar av dokumentären. Det är omöjligt att betrakta mental ohälsa och depression inom engelsk fotboll som ett individuellt problem enbart, det är ett kollektivt problem som kräver kollektiva lösningar. Dokumentären handlar om Wimbledon, och det kan ju vara frestande att vilja se det som något unikt för detta Wimbledon, men även om det kanske är en något extrem variant så är det självfallet vare sig något unikt eller antikt inom engelsk fotboll.
Det något paradoxala med dokumentären är att Wimbledon var ett utifrån sina förutsättningar väldigt framgångsrikt fotbollslag. Kanske var metoderna nödvändiga för detta, även om det låter som både en förenkling och en efterhandskonstruktion. Det finns säkert de som anser att den mentala kostnaden var ett pris värt att betala. Problemet är att det så väldigt sällan är de som anser detta som också var de som faktiskt betalade priset.
Det positiva i utvecklingen är att mental ohälsa inom engelsk fotboll åtminstone inte längre är något man absolut inte pratar om. Och så länge man pratar om frågorna finns i alla fall en slags medvetenhet om dem, och framför allt behöver inte längre de som kämpar med detta känna sig riktigt lika ensamma längre. Vilket jag bara kan förmoda är något som får problemen att kännas ännu värre.
Det är frågor som får allt större utrymme inom engelsk fotboll. Den som exempelvis undrar vad det är för plotter intill spelarnas tröjnamn i Football League så är det alltså en symbol för en kampanj mot just mental ohälsa. Men, som förhoppningsvis framgår med den här bloggen, kanske måste det större perspektivet också vara att reflektera en gång extra över vilka kvaliteter och egenskaper i klubbar och spelare som hyllas och helgonförklaras.
Crazy är exempelvis kanske inte alltid något ensidigt positivt. Ibland är crazy bara crazy.