Smäll en siffra på vilket som helst av dina resonemang och det kommer i mycket hög utsträckning betraktas på ett helt annat sätt än annars. Att exempelvis säga att Mesut Özil förra matchen var en nia på en tiogradig skala kommer betraktas som ett mer objektivt påstående än att säga att Mesut Özil var för jäkla bra förra matchen, detta trots att det i allt väsentligt betyder exakt samma sak, och att det i båda fallen är precis lika osannolikt.
Det är något med siffror som låter övertygande. Det är exempelvis därför det är så väldigt vanligt, även i kommentarsfältet på den här bloggen, att vilja förstärka sina olika påståenden med olika procentsatser som är mer eller mindre påhittade, exempelvis att i 90% av fallen så… Siffror antyder att något står över vanligt tyckande, att det är något som faktiskt har mätts upp, att det alltså är objektivt och därför (mera) sant.
Detta är ett välkänt fenomen inom forskaryrket. Det är ett fenomen som i sig varit föremål för sociologiska studier. Men där inser man också att det finns i själva verket inget som är mer objektivt med siffror. Alla sådana siffror är själva en produkt av att ha bestämt vilka frågor som ställs, vilka som inte ställts, hur svarsalternativen formuleras och väljs ut, vilka mått och nyckeltal som anses relevanta och så vidare i oändlighet.
Det är ett fenomen som blivit alltmer framträdande inom fotbollen. Framväxten av statistik och framför allt kommersiellt drivna statistiksajter har fått samtalet om fotboll att marineras i siffror. Men där finns i fotbollen inte på samma sätt som inom forskningen riktigt samma benägenhet till kritiskt tänkande. Siffror och statistik kan vara värdefulla verktyg, men tenderar användas för att alltför grovhugget skilja mellan rätt och fel.
Statistiksajterna är framför allt ett 2010-talsfenomen och tillgången till statistik inom fotbollen har ökat exponentiellt de senaste tio åren. Det fanns naturligtvis statistik även förut men inte alls i samma utsträckning och inte alls med samma variation och detalj. Det är på sitt sätt en fullt naturlig utveckling över tid, en industris framväxt. Men det känns ändå både rimligt och naturligt att ställa frågorna varför och varför just nu?!
Att framväxten av fotbollsstatistiken är en funktion av själva fotbollen känns som ett realistiskt och intuitivt antagande. Och vad som för ganska precis tio år sedan hände i fotbollen var Barcelonas framväxt, med Pep Guardiola, som ett av tidernas bästa och definitivt sin eras mest definierande fotbollslag. De stod som det uppfattades för en ny typ av fotboll som ständigt och jämt diskuterades och debatterades.
Det var alltså i denna mylla som statistiksajterna började mullra igång, och där de började hitta ett utlopp för sina idéer. Och utan att ha gjort någon djupdykning i deras ursprung är det ändå inte svårt att vare sig komma ihåg eller se vad som förmodligen var de drivande frågeställningarna bakom dessa väldiga statistikprojekt, nämligen ”vad gör Barcelona?” och ”vad är det som gör Barcelona bäst?”
Fullt förståeligt så klart, det är så många analysverktyg arbetas fram, en drift att försöka förstå tidens frågor, dessutom fanns det en marknad för allt som kunde tänkas besvara just dessa frågor. Men vad man också måste inse är att med en sådan utgångspunkt fick analysverktygen och statistiken också en mycket tydlig bias där bäst fotboll intellektuellt definieriades och blev exakt detsamma som Barcelonas fotboll.
Nils Brunsson, en av Handelshögskolans gamla professorer, beskrev för många år sedan den här processen. Det klassiska idealet i teoribildning är att forskaren objektivt avbildar verkligheten. Vad Brunsson belyste var hur teoribildning i själva verket var ett slags språkbildande, ett sätt att sätta ord på verkligheten för att kunna beskriva den, vilket i sin tur formar verkligheten. Teorier blev inte bara deskriptiva utan även preskriptiva.
Barcelona blev alltså den statistiska mallen eller normen. Rätt fotboll var den fotboll som höll sig inom mallen och all fotboll som faller utanför normen blev fel fotboll, eller i alla fall inte rätt fotboll. Det hela fick en ideologisk, normativ aspekt som ännu är tydlig i det åsiktsindustriella komplexet, inte minst det svenska. Oklart är bara hur medvetet detta egentligen var och är, av såväl statistikens producenter som dess konsumenter.
Rent konkret är det en mall, en norm eller en bias som märks av på dessa statistiksajter framför allt i vilka mått som över huvud taget existerar för lag och för fotbollsspelare, men också vad dessa mått har för inbördes relativ vikt när de viktas samman till något slags helhetsbetyg. Det är på alla sätt uppenbart att det är en väldigt specifik typ av fotboll som premieras med dessa mått och viktningar, Barcelonas typ av fotboll.
Men som fotbollshistorien har visat oss om och om igen, och som även har visat sig med Barcelonas fotboll, så finns det många sätt att inte bara spela fotboll på utan också att vinna i fotboll på. Det finns inte bara ett rätt och ett bästa sätt att spela fotboll på, i alla fall inte i den utsträckning som de numeriska verktygen vill få oss att tro. Problemet är bara att dessa andra sätt, och dessa andra mått, sällan fångas upp i statistiken.
Det leder till många konstigheter i stort såväl som i smått. Inte minst när experter tiltar eftersom ett lag vinner som enligt dem inte borde vinna, eller rättare sagt inte borde vinna enligt statistiken. Att statistiken möjligen leder dem fel i sitt tänk faller dem sällan eller aldrig in, kanske för att den fångar och bekräftar deras världsbild. Det leder till att resultatets moral ifrågasätts istället för att försöka förbättra sin egen analysmodell.
Andra konstigheter är mer mikro. Som exempelvis att saker som faktiskt händer på planen fullständigt felvärderas. Skott och skott på mål är exempelvis mått som anses som något positivt att ha höga siffror på, men för varje enskilt skott kan det så klart vara så att det tvärtom var ett dåligt beslut på planen. Antal passningar och passningsprocent är andra mått som inte säger något om bidraget till spelet var positivt eller negativt.
Men Barcelona hade ju höga värden på alla dessa mått, och Barcelona var ju åtminstone för en stund bäst i världen, alltså måste det ju vara bra med höga värden på dessa mått, är väl det tyvärr inte mer avancerade än så tänket. Överlag måste naturligtvis konstateras att vad fotbollsstatistiken är väldigt duktig på att ta fram är rena volymmått, men desto sämre på de förmodligen mycket viktigare kvalitetsmåtten, även om det blivit bättre.
Det är så klart fascinerande att ändå se samspelet mellan fotbollen och fotbollsstatistiken och dess respektive och växelvisa framväxt. En av de kanske främsta egenskaperna med Barcelonas fotboll, och det nya den förde med sig, var att den på många sätt framstod som mer intellektuell och mer metodisk. Det är intressant att det verkar ha fått till effekt att även vilja göra fotbollsstatistiken mer intellektuell, mer metodisk och mer analytisk.
Och det är väl egentligen inget fel med det, statistik är som sagt ett bra verktyg att ha tillgång till. Åtminstone så länge man tar statistiken för vad den är, håller koll både på vad den faktiskt säger och även vad den däremot inte säger, utan att tillskriva den status som objektiv sanning. Alla har däremot inte vanan att värdera statistik och alldeles för många använder medvetet statistik selektivt enbart för att ”bevisa” en redan färdig åsikt.
Vetskapen att statistik kan manipuleras måste vara lika gammal som åtminstone Mark Twain. Förståelsen att statistik inte är objektiv i högre utsträckning än andra sätt att uttrycka information bara för att den råkar innehålla siffror borde följa den vetskapen i hälarna.