Everton är yngre och betydligt bättre, men med utrymme för förbättring

Mot Newcastle i slutet av april ställde Sam Allardyce upp med vad som var en av de äldsta startelvorna i Premier League den säsongen, på en bit över 29 år. Mot Arsenal i slutet av september ställer Marco Silva upp med den hittills yngsta startelvan i Premier League den här säsongen, på strax under 25 år. Det är naturligtvis en minst sagt rätt saftig sväng på endast fem månader.

Everton är inte bara yngre, Everton är också bättre. Förra säsongen, med Sam Allardyce som manager, placerade sig Everton sist eller näst sist i Premier League i var och en av kategorierna antal skott, antal skott på mål och antal skapade chanser. Denna säsong, med Marco Silva som manager, placerar sig Everton i samma kategorier mitt i tabellen i samtliga. Betydligt bättre med andra ord, men med utrymme för förbättring.

Detta säger oss tre saker om Everton. Den första är att det nu finns en betydligt större långsiktighet åtminstone i tänket kring sina värvningar än vad det har funnits tidigare, och att värvningar nu är tänkta att följa en tydlig profil snarare än att bara råka vara stora profiler. Bakom denna utveckling anar vi Marcel Brands tänkande, den under sommaren anställde och högt ansedde sportchefen från PSV.

Den andra är att Everton tillämpar en fundamentalt annorlunda spelidé från och med den här säsongen, med ett större fokus både på ett mer vertikalt anfallsspel och en större vikt som fästs vid ett konstruktivt och kontrollerat passningsspel. Att Gylfi Sigurdsson spelar i sin rätta position, och att Richarlison hittat sin roll perfekt i Everton, hjälper. Bakom denna förändring anar vi naturligtvis Marco Silvas fotbollssyn.

Den tredje är att Everton inte planerar för ett år enbart utan för fler år än så. Everton är inte längre ett ettårsprojekt, som man kanske lite kände att det blev förra säsongen. Visst gör Everton framsteg men som vi anar både i statistiken och i Evertons faktiska resultat i ligaspelet så kommer inte Rom byggas på en dag, utan steg för steg. Men därmed ökar även sannolikheten för att Everton till sist faktiskt lyckas i sin ambition.

Det finns många som vill påpeka motsättningen mellan ett Everton som försöker tänka långsiktigt å ena sidan och Evertons beslut å andra sidan att anställa Marco Silva, som inte helt utan egen förskyllan för att uttrycka det milt har fått ett rykte om sig som en väldigt kortsiktigt tänkande manager, ständigt på jakt efter ett nytt och större jobb. Var han otrogen mot Watford med Everton, kommer han då inte vara otrogen mot Everton?

Som sagt, ryktet finns där av en anledning. Marco Silva har sedan 2014 haft totalt sex olika jobb, vilket ändå är rätt enastående inte minst givet att han bara fått sparken från en av dessa klubbar. Han har aldrig nått upp till 60 matcher med någon klubb sedan han lämnade Estoril i Portugal. Han hade bara varit manager för Watford i tio matcher när han meddelade att han var sugen på att flytta till Everton.

Det där är självfallet inte så snyggt. Men när man pratar om att Marco Silva är kortsiktig som manager måste man också hålla isär begreppen. Han har definitivt framstått som väldigt kortsiktig, eller kanske snarare ambitiös eller möjligen flyktig, när det gäller sina egna karriärval. Men i själva arbetet som manager, det vill säga som coach i respektive klubb, har han alltid gett ett gediget och långsiktigt intryck.

Det ser vi också i Everton. Vad sedan gäller risken att Marco Silva plötsligt skulle vilja flytta eller ”byta upp sig” igen inom kort så måste man också ta med i beräkningen att Everton löper betydligt mindre risk för det än tidigare klubbar. Ovanför Everton finns egentligen bara de allra största klubbarna, och för att Silva skulle bli aktuell för dem måste han först göra succé med Everton, något Everton kanske vore okej med.

(Fast i och för sig, låt oss säga att Tottenham hastigt och lustigt av vilken som helst anledning skulle se sig om efter en ny manager…)

Tanken med en tydligare ledningsstruktur i klubben, och med anställningen av Marcel Brands som sportchef, måste förvisso vara att åtminstone så långt som möjligt minska beroendet av en enskild person eller position såsom Marco Silva som manager. Det måste rimligtvis finnas någon slags planering och beredskap för att Everton kan behöva byta manager, även om det inte antas vara nära förestående.

Förändringen kring Everton är på samma gång fundamental och paradoxal. Där Everton förra säsongen kändes som en klubb som hade väldigt bråttom så känns Everton den här säsongen som en klubb som i betydligt högre utsträckning dansar efter sin egen pipa och följer sin egen klocktid, en klubb utan någon som helst brådska. Och som ansvarig för denna förändring väljer man då managern med mest brådska i hela Premier League.

Men det är kul att följa, särskilt som Everton på så vis sticker ut ur mängden i ett Premier League som är särpräglat av brådska, stress och press, där allt ska ske här och nu och om inte så råder kristillstånd. Det är få klubbar förunnat att kunna bryta sig loss från det där, ens för en liten stund. Men Everton är på samma gång alldeles för bra för att riskera åka ur Premier League, men ännu inte bra nog att förväntas nå Champions League redan nu.

Everton har med andra ord en närmast unik möjlighet att verkligen kunna bygga något långsiktigt, utan att behöva bekymra sig alltför mycket över lagets kortsiktiga mål, så som mer eller mindre alla andra klubbar i Premier League tvingas till. De kan i lugn och ro ta sin utveckling steg för steg och bygga en stabil grund. Vad de behöver göra är bara att visa på kontinuerliga och meningsfulla framsteg i rätt riktning.

Något Everton helt klart har gjort i början av den här säsongen. Som sagt, Everton är yngre och Everton är bättre. Det har inte varit någon perfekt säsongsinledning, men den har varit fullt godkänd och på Goodison Park mot Crystal Palace hoppas Everton helt säkert ta nästa steg mot en riktigt bra säsong.