West Ham, Cardiff, Newcastle, Vorskla Poltava, Everton, Brentford, Watford, Qarabag, Fulham och Leicester. Sex av dessa matcher på hemmaplan. Det är knappast fråga om den tuffaste sviten av matcher att vinna i engelsk fotbollshistoria. Det är heller inte första gången som Arsenal drar ihop en vinstsvit under hösten. Det finns en tendens att dra förhastade slutsatser om Arsenal, en benägenhet att förvänta sig för mycket.
Ändå är det självklart matcher som ska vinnas också, inte bara säga att man ska vinna dem. Man kan bara slå de motståndare som finns på andra sidan planen. Det är starkt att vinna tio fotbollsmatcher i rad, nästan oavsett motstånd, utan att snubbla eller tappa poäng vid något tillfälle. Kanske särskilt för Arsenal som gjort detta med att snubbla som sin grej. Kanske särskilt för Arsenal som inledde säsongen så tveksamt och otydligt.
Vad som framför allt ger skäl för optimismen är att vinsterna bygger på positivt spel och en allt bättre och mer sammanhållen fotboll. De är ingen tillfällighet. Arsenals spel har blivit bättre och bättre, match för match. De har redan gjort hälften av bortamålen de presterade under hela förra säsongen. De håller bollen inom laget och de jobbar hårdare som lag för att pressa motståndarna.
Vinstsviten är även positiv för Arsenal inte enbart av rent tabellmässiga skäl, utan för avgörande psykologiska och politiska skäl. Arsenal har i åratal varit ett lag mer eller mindre dränerat på självförtroende, ett lag som nu börjar återfinna detta. Vinstsviten ger även Unai Emery ett väsentligt större politiskt förtroendekapital, handlingsutrymme och tid att bygga vidare. Både spelare och supportrar tror nu på honom, och på det han gör.
Arsenal har blivit bättre, tydligt energiserade av den förnyelse som en ny säsong och en ny lagledning fört med sig. Det är skäl för optimism men inte skäl att förvänta sig någon ligatitel eller troligen ens en genuin titelstrid. Arsenal är bra men inte så bra – ännu. Att börja tala om det innan Arsenal vunnit en enda match mot förväntat toppmotstånd, eller europeisk storklubb, är att sälja skinnet innan björnen är skjuten.
Arsenals prestationer är ännu lite för spretiga. De spelar medvetet för att passa sig ut ur backlinjen men är ännu inte tillräckligt skickliga på det för att undvika att försätta sig själva i problem. De pressar betydligt intensivare och högre upp i planen men är ännu inte tillräckligt kollektivt koordinare i detta spel för att undvika att bli överspelade. Det uppstår ytor på planen för motståndarna, inte minst bakom de egna ytterbackarna.
Inget av detta är egentligen särskilt förvånande, givet att Arsenal är ett lag i förnyelse med spelare som håller på att lära sig nya roller och uppgifter på planen. Det kommer garanterat bli bättre. Men över en hel säsong, åtminstone den här säsongen, kommer det också kosta Arsenal tillräckligt i termer av poäng, inte minst mot tuffare motstånd, att en genuin titelstrid fortfarande känns orealistisk. En plats bland de fyra däremot.
En uppenbart positiv aspekt i Arsenals spel så här långt är kemin mellan Alexandre Lacazette och Pierre-Emerick Aubameyang, både på planen och mellan dem själva. De har ett bra och intuitivt samspel på planen och verkar dessutom gilla varandra rent personligen. Där finns vissa vibbar av relationen mellan Andy Cole och Dwight Yorke för 20 år sedan, och det bådar naturligtvis gott.
Även här finns däremot ett orosmoln. För med Aubameyang på ena kanten, i praktiken som anfallare, har det lämnat vänsterbacken ensam och utsatt. Det har inte straffat sig, åtminstone inte så att det kostat Arsenal poäng, så här långt men kan visa sig rejält dyrbart mot tuffare motstånd, vilket kan tvinga Unai Emery att bryta upp anfallsparet och istället spela ett defensivt tryggare alternativ istället för Aubameyang (eller Lacazette).
Aubameyangs benägenhet att spela som en andra anfallare bredvid Lacazette har gett Unai Emery möjligheten att pröva ett mer 4-4-2-baserat spelsystem, något han även gjorde i Sevilla. Ett spelsystem som prövades mot Fulham senast och visade sig, i vad som förmodligen var Arsenals hittills bästa match, fungera bra. Särskilt sedan Aaron Ramsey bytts in i andra halvlek som tillförde laget vertikal intensitet.
Lyckas Unai Emery sätta en tydlig struktur på planen kan det bara vara bra för ett Arsenal som hittills sett lite för sårbara ut. Arsenal har släppt till för många öppna chanser och i ett flertal matcher tvingats förlita sig på avgörande räddningar från framför allt Petr Cech men även Bernd Leno. Samtidigt som Arsenal har varit effektiva i sitt målskytte på ett sätt som inte nödvändigtvis håller i sig över en hel säsong.
Fake it till you make it brukar det sägas. Och det måste man trots allt säga att Arsenal har gjort riktigt bra hittills den här säsongen, åtminstone efter de två första matcherna. Men vill man undvika att bli avslöjad i ett senare skede av säsongen förutsätter det att man hittar en struktur och metod som gör att man till sist ”makes it”. Där har Arsenal och Unai Emery fortfarande mycket kvar att visa, även om vissa framsteg är tydliga.
Därför är det för tidigt att prata om någon titelstrid för Arsenal. Det är kanske i själva verket för tidigt att prata ens om tio raka vinster givet att Arsenal faktiskt måste vinna mot Leicester ikväll först för att nå dit. Men det känns ändå sannolikt att de kommer vinna mot Leicester, mer sannolikt än vad det kanske har känts under senare år, trots att Arsenal alltid har varit ett mycket talangfullt lag.
Men nu är Arsenal ett hårt arbetande talangfullt lag. Och hårt arbetande lag slår alltid talangfulla lag som inte arbetar hårt.