När baklängesmålen började ramla in ett efter ett mot West Brom i augusti var det nog många som befarade att QPR:s säsong var på väg att gå riktigt illa. Det blev sju mål i baken den gången, det var en i fyra raka förluster på QPR:s första fyra ligamatcher. Att QPR riskerade nedflyttning till League One började ses som en realitet och beslutet att anställa Steve McClaren framstod som alltmer märkligt.
McClaren har inte haft någon lycka i England sedan han tog på sig jobbet som Englands förbundskapten och gjorde fiasko. Trots att han tillbringade några framgångsrika år i Holland och Tyskland därefter var det ett stigma som förföljde honom när han återvände till engelsk fotboll. Det är ett stigma som hans olika perioder i Nottingham Forest, Derby County och Newcastle mest har förvärrat.
Alltså fanns det på goda grunder skäl att vara skeptisk när QPR omedelbart efter förra säsongen meddelade att de precis anställt Steve McClaren som sin nye manager, efter att någon vecka tidigare ha gett Ian Holloway sparken. Det kändes, med all rätt, som ett tämligen oinspirerat val av manager. Ett av de här lite typiska managernamnen som brukar ryckas fram av den engelska fotbollens mer idélösa klubbar.
QPR:s inledning på säsongen bekräftade den här uppfattningen. Men det visade sig också att det kanske var för tidigt att avfärda Steve McClaren. Resultaten skulle vända för QPR som tog tio poäng på sina fyra nästa matcher. Två förluster därefter har sedan följts upp av ännu en svit om tio poäng på fyra förlustfria matcher. Och efter en imponerande 3-0-vinst mot Sheffield Wednesday senast har optimismen verkligen börjat omge laget.
20 poäng på 14 matcher har lyft QPR upp till mitten av tabellen, men desto mer talande upp till bara några få poäng från playoff-strecket. Nu är Football League denna säsong av karaktären att tabellplaceringar kan skifta vilt från vecka till vecka, så jämn och oviss är serien, men resultaten har hur som helst för första gången på ett bra tag fått QPR att börja blicka uppåt snarare än att räddhågset snegla nedåt i tabellen.
Det kan diskuteras vad Steve McClaren har gjort för att åstadkomma denna förändring med QPR. Spelarna pratar själva om ett större självförtroende och om att laget har jobbat väldigt hårt på träning, inte minst med försvarsspelet. Och det verkar onekligen ha gett ett gott avtryck, givet att QPR på de fyra senaste matcherna bara har släppt in ett enda mål. Försvarsspelet har varit grunden för QPR:s framgångar.
Det där låter så klart lite märkligt givet att West Brom har släppt in 19 mål redan den här säsongen, det vill säga nästan 1,5 mål per match, och dessutom tappade in sju mål mot West Brom. Men delvis därför faktiskt. 13 av de där 19 insläppta målen kom under QPR:s fyra första matcher, endast sex mål har släppts in på resterande tio matcher. QPR har samtidigt hållit nollan i sex av dessa tio matcher.
En förklaring ligger i att QPR inledde säsongen med ett väldigt tunt försvar. Under augusti gjorde däremot Steve McClaren ett antal värvningar till den egna försvarslinjen och förstärkte med Angel Rangel från Swansea, Geoff Cameron från Stoke och Toni Leistner från Union Berlin. Värvningar som har gett QPR:s backlinje ett helt annat djup, styrka, stadga och stöd. Lägg därtill Joel Lynch som redan fanns i klubben.
Framför allt värvningen av Toni Leistner framstår som ett tidigt genidrag i Steve McClarens tid i QPR. Han har i Leistner inte bara värvat vad som framstår som en mycket stabil mittback utan därtill en ledare på planen och i omklädningsrummet. Att som helt ny i såväl klubb som liga ändå utses till kapten hör kanske inte till vanligheterna, men Leistner har alltså tagit över kaptensbindeln i QPR, med skönjbar effekt.
En av de mer markanta skillnaderna mellan QPR den här säsongen och QPR förra säsongen är att QPR nu framstår som ett betydligt mer erfaret fotbollslag. Ian Holloway spelade många unga spelare, vilket hade sina fördelar men som också gjorde laget något ojämnt i sin prestation. Steve McClaren har rekryterat erfarna Football League-spelare. Utöver redan nämnda försvarare, även t ex Nahki Wells och Tomer Hemed offensivt.
På så vis har Steve McClaren förstärkt både backlinje och anfall genom några rätt smarta värvningar. Mittfältet var inte i samma behov av förstärkning då QPR där redan hade några av seriens bästa spelare i Massimo Luongo, Luke Freeman och Josh Scowen. Vad McClaren har lyckats där är att med ett 4-4-1-1-system ha hittat rätt balans mellan försvar och anfall, och därmed börja få ut maxprestationer från dessa spelare.
En mer övergripande åtgärd som Steve McClaren har vidtagit är att minska antalet spelare i truppen. Något som frigör löneutrymme men som också låter McClaren arbeta med färre spelare och innebär att dessa spelare får spela mer regelbunder för QPR, vilket har förbättrat lagets prestation och samspel. En risk är självfallet en större känslighet för skador, men McClaren har uppenbarligen vägt fördelarna mot denna nackdel.
En mindre spelartrupp och en högre betoning på mer erfarna spelare innebär så klart att det blir tuffare för yngre spelare att slå sig in i QPR:s a-lag. Motargumentet är att de nu inte tvingas ta ett ansvar i laget de ännu inte är mogna för. Helt tomt på unga talanger är det däremot inte i QPR där framför allt Ebere Eze har imponerat i en offensiv kreativ roll på QPR:s mittfält. Allmänt ansedd som QPR:s främsta talang på många år.
Det ska inte ställas alltför höga förväntningar på QPR den här säsongen. Konkurrensen i Football League är stenhård. Men från att ha fruktat nedflyttning har QPR åtminstone skäl att kunna sikta mot den övre halvan och eventuellt, längre fram, till och med en playoff-plats om allt vill sig väl. Det är en positiv utveckling och det är en utveckling vars främsta arkitekt är Steve McClaren.
En utveckling som QPR garanterat siktar på att fortsätta ikväll hemma mot Aston Villa, i vad som helt säkert kan bli en riktigt bra och spännande fotbollsmatch.