När Vichai Srivaddhanaprabha för fyra år sedan gav en av sina väldigt ovanliga intervjuer sedan han köpt Leicester sommaren 2010 påstod han att Leicesters ambition var att inom fem år slå sig in bland Premier Leagues fem största klubbar och att inom tre år spela europeiskt cupspel. Det sågs och på många håll avfärdades som klassiskt corporate bullshit, stora ord från ännu en utländsk ägare som inget kunde om engelsk fotboll.
Inom två år skulle Leicester inte bara vinna Premier League och dessutom spela kvartsfinal i Champions League. Leicester presterade vad som förmodligen måste beskrivas som fotbollens största bragd någonsin. Vad Vichai Srivaddhanaprabha gav oss var inte corporate bullshit, utan en påminnelse om att fotboll handlar om att drömma, eftersom drömmar faktiskt slår in. Fotbollen är lika delar romantik som realism.
Genom Leicester påminde Vichai Srivaddhanaprabha oss om varför fotbollen håller oss i ett sådant grepp. Visst älskar vi fotboll men är vi ärliga med oss själva var vi kanske för tre-fyra år sedan inte längre riktigt lika säkra som förut på varför vi älskade fotboll. Det kändes som om något gått förlorat längs vägen. En cynism hade smugit sig in, magin var inte längre densamma. Leicester ändrade på allt detta, kanske för alltid.
Detta gav alltså Vichai Srivaddhanaprabha till engelsk fotboll. Det är på något sätt fint i dessa tider av Brexit, isolationism, missriktad nationalism och baktalande av allt utländskt att det är just en utländsk ägare, en thailändsk ägare, som ger detta tillbaka till engelsk fotboll. Samma engelska fotboll där så många under så lång tid har beklagat sig över alla utländska ägare, som om engelska ägare vore så mycket bättre.
Leicester var på något sätt en fin representant för blandningen av det engelska och det världsliga. De var på samma gång det kanske mest engelska mästarlaget i Premier League sedan 1990-talet och berikat och besjälat av det bästa från nästan alla världsdelar, ett lag som visade på det värde som kan uppstå i när många kulturer möts utan att det alls behöver betyda att det förminskar i det här fallet det engelska, utan berikar det.
Vichai Srivaddhanaprabha var en thailändsk ägare som däremot mer än väl förstod det viktiga med det lokala, det engelska. Han var en väldigt omtyckt utländsk klubbägare i ett land där det inte alltid faller sig naturligt att tycka om sina utländska klubbägare. Han gjorde stora insatser för samhället i Leicester, investerade i klubben, och var alltid generös med människorna i och runt klubben. Han var på varje hemmamatch.
Matchen mot West Ham blev hans sista match. Helikoptern han haft för vana att ta från mittcirkeln på King Power Stadium till flygplatsen förolyckades, kraschade och brann strax utanför arenan. Vichai Srivaddhanaprabha tillsammans med fyra andra passagerare dog i kraschen. Det var hemska bilder där tack vare pilotens heroism ingen på marken kom till skada. Men Leicester är en klubb i sorg och Leicester är en stad i sorg.
Något säger oss omfattningen på reaktionerna om Vichai Srivaddhanaprabhas betydelse för Leicester, inte bara som ägare utan som människa. Massor av människor har samlats och hållit vaka utanför King Power Stadium, kondoleanser och blommor har samlats på en speciell minnesplats. Det kan inte råda någon tvekan om hur omtyckt han var hos alla, bland spelare, anställda och alla människor i klubben och i staden.
Det ligger kanske nära till hands att säga att den vackra sagan med Leicester dog tillsammans med Vichai Srivaddhanaprabha i helikoptern. Helikoptern som en slags metafor för 2010-talets Leicester. Men så är det naturligtvis inte. Allt det som Vichai Srivaddhanaprabha gav Leicester, det han gav till engelsk fotboll, lever vidare. Det är vad han lämnar efter sig, hans eftermäle och hans arv.
Detta skulle ha varit en blogg om Leicesters match i Ligacupen mot Southampton. Men den är nu inställd. Det är naturligtvis inte läge att spela fotboll i Leicester ännu. Det hade blivit en känslomässigt väldigt märklig match. Leicester är en stad och en klubb som fortfarande måste bearbeta det som hänt. Det är naturligtvis en traumatisk händelse, inte minst för de som faktiskt rent fysiskt bevittnade den.
Detta kunde ha varit en blogg om Claude Puels ställning som Leicesters manager. Om hur det ryktas om att han ska få sparken, om frostiga relationer med spelarna. Om hur Claude Puel är nästa manager att kämpa med att få Leicester att psykologiskt gå vidare efter ligatiteln. Hur åren efter ligatiteln till stor del har handlat om hur dess nyckelspelare en efter en har behövt bytas ut och att byta manager igen kanske är fel åtgärd.
Dessa frågor är plötsligt hopplöst inaktuella, eller åtminstone inte aktuella att ta tag i just i denna stund. Det må vara en tankegång som inte känns så lämplig att fundera över efter vad som precis hänt, men det är omöjligt att i det här läget och inom en nära framtid föreställa sig att Leicester skulle fatta några stora, avgörande personalbeslut av slaget att sparka sin manager. Dessa frågor ligger nu på is.
Leicesters alla problem de senaste åren med att dra ett streck för ligabragden och ge sig ut på ett nytt kapitel fick i och med olyckan ett drastiskt slut. Härifrån måste helt enkelt Leicester gå vidare. Livet påminde Leicester om den saken på det mest brutala sätt och tvingar dem att forma en framtid utan Vichai Srivaddhanaprabha. Men på en mycket starkare grund än innan han kom till klubben, och med mycket större drömmar.
Det är inte de stora sagorna som slutar med att alla lever lyckligt i alla sina dagar. De stora sagorna slutar alla bitterljuvt, med smolket i glädjebägaren och där lyckan har sitt ofrånkomliga pris. Leicester är den största sagan av dem alla i engelsk fotboll. Och Vichai Srivaddhanaprabha var författaren.
:::
LIGACUPEN, FJÄRDE OMGÅNGEN
Tisdag: Bournemouth vs Norwich City; Burton Albion vs Nottingham Forest; (Leicester vs Southampton). Onsdag: Arsenal vs Blackpool; Chelsea vs Derby County; West Ham vs Tottenham; Middlesbrough vs Crystal Palace. Torsdag: Man City vs Fulham.