Cardiff har flera skäl att vilja ge Wolves på nosen

Det där följdes upp med en ganska bekäftig Neil Warnock efter matchen där han läxade upp Nuno Espirito Santo och menade att denne behövde visa lite klass och inte minst lära sig hur man uppförde sig som manager i England. Givet att Warnock kanske inte själv är den mest uppskattade managern i alla läger dröjde det så klart inte länge för många att dra upp tillfällen då Warnock själv betett sig allt annat än charmigt.

Rent mänskligt går det ändå att förstå Neil Warnock. För det första hade hans lag precis förlorat en seriefinal på hemmaplan med minsta möjliga marginal och på ett minst sagt omskakande sätt, en förlust som innebar att Wolves i praktiken säkrade uppflyttning samtidigt som Cardiffs egen uppflyttning blev desto mer osäker. Det är inte svårt att tänka sig att pulsen var rätt hög och att det rusade många känslor i den kroppen just då.

För det andra var det ett läge där Wolves drog åt sig all positiv uppmärksamhet, sågs som förnyare i hela Football League, såsom representanter för den goda fotbollen, och Nuno Espirito Santo var namnet på allas läppar. Samtidigt framställdes Cardiff och Neil Warnock, som kanske egentligen svarade för en ännu mer uppseendeväckande insats, som gammalt och grått, något förlegat som inte riktigt hade däruppe att göra.

Det går lätt prestige i sådana här saker och det är klart att sådant där faktiskt kan såra känslor även på de som är vana vid kritik. Det är knappast heller så att managers som jobbar upp sig till dessa nivåer direkt tenderar att sakna ego. Och det är väl inte heller så att det är särskilt svårt att föreställa sig att Neil Warnock nog kan ha tänkt för sig själv att det ibland kan finnas vissa fördelar med att vara utländsk tränare i engelsk fotboll.

Känslorna gick alltså heta mellan Neil Warnock och Nuno Espirito Santo, det verkade helt enkelt inte riktigt som att de gillade varandra. De verkade ändå kunna samsas och såg ut att begrava stridsyxan när de båda träffades på LMA:s (League Managers’ Association) middag efter säsongen. Men att säga de rätta sakerna vid ett sådant tillfälle är en sak. Det blir lätt annorlunda när de står där vid sidlinjen igen – som de alltså gör ikväll!

Förutsättningarna är upplagda för ytterligare känsloutbrott. Det är till att börja med fredagskväll, vilket brukar betyda några extra nivåer av punsch både på planen och på läktarna, under flodljusen. Dessutom är både Cardiff och Wolves på lite olika sätt men i ungefär samma utsträckning i behov av en vinst ikväll, inte minst efter sina senaste förluster, och kanske inte minst Wolves som har en poäng på sina senaste fem matcher.

Dessutom kvarstår egentligen samma relativa syn på Wolves och på Cardiff i det offentliga samtalet. Wolves pratas på många sätt om som en helt ny typ av nykomling i Premier League, en klubb som tillför något nytt till Premier League och som gör saker på andra sätt. Cardiff pratas det kanske inte alls så mycket om, och när det pratas om dem så är det fortfarande mest som om de egentligen inte har så mycket häruppe att göra.

Wolves är klubben som gör saker på ett nytt sätt, som inte bara har värvat mycket utan dessutom värvat kontinentalt, kosmopolitiskt och mycket. Det är mycket på just det sättet som Wolves framstått som något nytt i Premier League. Cardiff har värvat betydligt mycket mer jordnära från den brittiska myllan i Football League, på ett sätt som i dessa dagar kanske mest sänder signaler om brist på ambition och brist på fantasi.

Alltså går det att förstå om Neil Warnock, och för all del Cardiff som helhet, fortfarande känner någon slags gnagande form av revanschbegär när de ikväll möter just Wolves framför hemmasupportrarna. Ett behov av att visa att de förtjänar att pratas om och tas på allvar på samma sätt som Wolves, att visa att Wolves inte är finare än dem, i alla fall inte bättre än dem. Ett ”chip on the shoulder” ska aldrig underskattas i engelsk fotboll.

På sätt och vis är det ju också uppfriskande med lite persondrama som krydda på de vanliga matcherna i Premier League. Det finns inte många sådana exempel i ligan för närvarande. Vi vet att José Mourinho och Pep Guardiola inte gillar varandra, och media har onekligen försökt göra mycket med den saken, men på grund av Man Utds regression har det där aldrig blivit riktigt så explosivt som det annars hade kunnat bli.

På motsvarande sätt är det svårt att hitta någon riktig glöd i relationen mellan Mourinho och Rafa Benitez, som ju var riktigt het förr i tiden men som nu givet de båda klubbarnas respektive situationer mest känns deprimerande. Historiskt hittar vi så klart ett antal sådana här sprängladdade relationer i Premier League; Alex Ferguson och Arsene Wenger framför allt, men även t ex Ferguson och Benitez, med några fler.

Kanske är det så att de flesta i den lite nyare generationen av managers helt enkelt är lite för polerade och medietränade, tråkiga helt enkelt, för att det verkligen ska kunna bli några sådana här fräna och explosiva persondraman. Möjligen hittar vi här en förklaring varför det blivit spänt mellan Neil Warnock och Nuno Espirito Santo. Snart fyllda 70 år tillhör knappast Warnock någon lite nyare generation av managers, han är old school.

Wolves och Nuno Espirito Santo är av den nyare skolan. Och det är väl egentligen där, längs den imaginära linjen, som stridsgravarna har grävts mellan Cardiff och Wolves, mellan Neil Warnock och Nuno Espirito Santo. Och ikväll får vi se dem lobba granater på varandra.

Att FA-cupen spelar sin andra omgång innebär att snart är det alltså dags att lotta den tredje omgången, det vill säga omgången då samtliga klubbar går in i FA-cupen, även från Premier League och EFL Championship. Den tredje omgången spelas veckoslutet 4-7 januari, och lottningen äger rum nu på måndagskväll, klockan 20:30 svensk tid. Då får vi se vilka ”våra” klubbar ställs mot i FA-cupens klassiska tredje omgång.

Det kan något förenklat sägas att det är den tredje omgången till vilken som samtliga klubbar i League One, League Two och nedåt från början siktar på att ta sig. Möjligheten att lottas mot någon av de engelska jättarna, för ett såväl sportsligt som ekonomiskt guldregn över klubben. Alltså vore det av naturliga skäl desto tristare att åka ur i den andra omgången, liksom rätt mycket faktiskt står på spel i helgen.

Av de 40 klubbar som återstår i FA-cupens andra omgång är fördelningen, kanske något väntat, rätt så framtung. Hela 20 League One-klubbar återstår i FA-cupen, vilket är nästan hela serien, samtidigt som endast nio League Two-klubbar är kvar. Bra nära två tredjedelar av den serien slogs alltså ut i den första omgången. Återstår gör även sex klubbar från National League, tre från National League North och två från South.

BBC och BT Sports sänder naturligtvis från FA-cupens andra omgång, och det går att följa åtminstone fyra av matcherna via TV om man så önskar. Detta trots att det naturligtvis sänds massor av fotboll från Premier League och Football League samtidigt. Kanske vore det en idé för FA att göra med cupen som de exempelvis gör i Frankrike, det vill säga spela dessa tidiga omgångar under landslagsuppehållen istället?!

Solihull Moors (5) vs Blackpool (3)

Gamle stormålvakten Tim Flowers har hand om Solihull Moors nu för tiden, till vardags hemmahörandes i National League. Hemma på Damson Park tar de ikväll alltså mot Blackpool, som vi är ganska väl bekanta med sedan några år tillbaka, och som måste räknas som favoriter i den här matchen. Men Solihull Moors räknas allmänt som en av de tuffaste bortamatcherna i National League och Blackpool kan mycket väl upptäcka att det alls inte blir någon lätt uppgift.

Halifax Town (5) vs AFC Wimbledon (3)

Svåra dagar för AFC Wimbledon som ligger djupt förankrade på nedflyttningsplats i League One, och som för bara några veckor sedan kände sig tvingade att sparka sin manager sedan sex år i Neal Ardley. Hittills har de däremot inte lyckats hitta någon villig ersättare och så sent som för någon dag sedan tackade Kevin Nolan nej. Till synes ett bra läge således för Halifax Town att ta emot dem hemma på The Shay, och revanschera sig för 0-4-förlusten mot Ebbsfleet senast. AFC Wimbledon var illa ute redan i förra omgången då de var i underläge mot Haringey Borough innan de vann på tilläggstid.

Wrexham (5) vs Newport County (4)

Jodå, vi har ett Walesderby på menyn i FA-cupen också. Ett derby som även om det så att säga är någon slags miniatyrvariant av det större derbyt ändå har pumpat upp stämningen i och runt de båda lagen till max. Båda lagen kämpar i toppen av sin respektive division. Wrexham i National League, Newport County i League Two. Det säger oss att Newport County borde vara favoriter men det faktum att Wrexham spelar på hemmaplan, samt historiskt anses som den större klubben, jämnar ut spelplanen.

Swindon Town (4) vs Woking (6)

Enda matchen av dessa som inte är TV-sänd. Swindon som är ett mittenlag i League Two borde inte behöva få några svårigheter på pappret med ett Woking till vardags spelandes fotboll i National League South. Men låt oss för all del inte underskatta Woking som leder sin serie, således har självförtroende och momentum i ryggen, och för vilka en plats i den tredje omgången naturligvis vore en enorm framgång. De har sannerligen oddsen emot sig men detta kan mycket väl vara en av den andra omgångens cupskrällar.

Guiseley (6) vs Fleetwood Town (3)

Om inte den här matchen bjuder på en ännu större skräll. Vi hittar Guiseley i de nedre delarna av National League North och skulle de lyckas slå ut Fleetwood Town, som krigar på i mitten av League One, vore det närmast fenomenalt. Även om Guiseley har fördelen att få spela på Nethermoor Park. Extra spännande att följa Fleetwood Town från och med den här säsongen eftersom de har Joey Barton som nybakad manager. Barton har gjort ett fullt godkänt jobb med Fleetwood Town så här långt, och vi kan få höra mer både om honom och om dem.

:::

FA-CUPENS 2:A OMGÅNG:

FREDAG: Solihull Moors vs Blackpool. LÖRDAG: Halifax Town vs AFC Wimbledon; Southend vs Barnsley; Peterborough vs Bradford; Maidstone vs Oldham; Lincoln City vs Carlisle; Plymouth Argyle vs Oxford United; Walsall vs Sunderland; Accrington Stanley vs Cheltenham; Charlton vs Doncaster; Wrexham vs Newport County. SÖNDAG: Bury vs Luton Town; Tranmere vs Southport; Shrewsbury vs Scunthorpe; Chesterfield vs Grimsby; Swindon vs Woking; Barnet vs Stockport; Rochdale vs Portsmouth; Slough Town vs Gillingham. MÅNDAG: Guiseley vs Fleetwood Town.

Ändå verkar Maurizio Sarri ha fastnat i någon slags lervälling gällande N’golo Kantés roll och funktion i Chelsea. Det är å ena sidan alldeles uppenbart att det inte är Kanté som han ser som sin centrala (”defensiva”) mittfältare utan att denna position framför allt has av Jorginho. Men å andra sidan har han heller inte löpt linan hela vägen ut utan fortsätter att spela Kanté, fast i en mer offensiv roll högre upp i planen.

Beror det på att Maurizio Sarri för närvarande anser sig sakna bättre offensiva alternativ på mittfältet i sin spelartrupp, eller på att Sarri helt enkelt inte vill eller riktigt vågar peta en omtyckt och mycket uppskattad N’golo Kanté helt och hållet? Det är vilket fall som helst en typiskt halvdan situation som gynnar vare sig Kanté som spelare eller för den delen laget som helhet. Chelsea blir därför stuck in the muck.

Maurizio Sarri verkar hur som helst själv inte tillfreds med situationen: ”I want to play as a centre midfielder with a very technical player. For me the centre midfielder is Jorginho or [Cesc] Fabregas. I don’t want Kanté in this position. Kanté in the last match wanted to solve the match after the first 15 minutes, but in the wrong way. He lost his position, he attacked too much the other box. /…/ Maybe, maybe it’s only a question of time.”

Det blir således uppenbart tydligt att Sarri själv inte är nöjd med hur N’golo Kanté spelar på sin nya mittfältsposition. Tonläget säger oss även att han själv åtminstone tvivlar på att det bara skulle vara en fråga om tid. Det är å andra sidan inte på något sätt konstigt att Kanté har det besvärligt att spela i en position och roll på planen han inte är bäst i, inte är van vid och som han förmodligen känner sig rätt obekväm med.

Det hela leder till ett ineffektivt användande av resurser för Chelsea. Dels eftersom Chelsea har tillgång till världens just nu kanske bästa defensiva mittfältare utan att faktiskt använda honom som defensiv mittfältare. Dels därför att de istället använder honom som mer offensivt lagd mittfältare, istället för en annan spelare som är bättre utbildad och därför bättre lämpad för den specifika positionen.

Kritik mot detta förhållande har blivit allt vanligare de senaste veckorna efter att det har talats rätt tyst om det innan dess. Något som säkert hänger ihop med att Chelsea både har förlorat sin första match för säsongen senast mot Tottenham och det faktum att Chelsea har tappat alltmer mark till toppen av tabellen. Det är ibland svårt att vara kritisk när ett lag bara vinner och tuffar på i tabellen.

Naturligtvis måste det vara Maurizio Sarris eget beslut att använda sig av Jorginho som central eller defensiv mittfältare. Det ska inte nödvändigtvis ses som en kritik av N’golo Kanté, utan utgår mer från Sarris egen taktiska spelidé och vilka han egenskaper han ser som viktigast för den positionen. En spelare kan självfallet vara bäst i världen utan att för den sakens skull vara rätt fit i varenda taktiskt ramverk.

Visst kan så klart detta beslut kritiseras, eller ifrågasättas. Det har hänt vid ett flertal tillfällen att Jorginho har såväl neutraliserats på planen liksom blivit exponerad med att inte riktigt hinna med i tempot i försvarsspelet. I synnerhet mot bättre lag har det blivit tydligt att Jorginho inte lyckas erbjuda något helt effektivt skydd för sin backlinje. Det går helt enkelt snabbare i Premier League än vad det gjorde i Serie A, livet är tuffare.

Det är samtidigt alldeles för tidigt att säga något definitivt i saken. Vi är inte ens halvvägs in i Maurizio Sarris första säsong i Chelsea. Sarri har ännu inte riktigt spelartruppen han helst vill ha för att komplettera exempelvis Jorginho, liksom laget ännu inte kan vara perfekt samkört rent taktiskt vare sig inom eller mellan olika lagdelar. När dessa bitar faller på plats kan Jorginho som central/defensiv mittfältare visa sig betydligt bättre.

Chelseas förhållande till N’golo Kanté blir däremot inte mindre komplicerat därför. Att det faktiskt verkar som om Maurizio Sarri är där också på längre sikt säger oss också att det inte är något som ser ut att kunna förändras på en femöring, som vi exempelvis har sett bli fallet med både David Luiz och Ross Barkley. Det innebär att Chelsea har ett rätt stort beslut framför sig gällande vad de faktiskt ska göra med N’golo Kanté.

Just i det avseendet kan det verka som om Chelsea inte riktigt marscherar i takt med Maurizio Sarri, givet att det bara var någon vecka sedan som de gjorde klart med ett nytt femårskontrakt med N’golo Kanté. Detta med kontrakt är förvisso något som mycket ofta missförstås inom fotbollen, och visst kan det vara så att Chelsea helt enkelt bara skyddar det ekonomiska värdet på sin tillgång, men det andas inte samsyn med Sarri.

Å andra sidan verkar Maurizio Sarri inte helt och hållet ens ha nått någon samsyn med sig själv gällandes N’golo Kanté och hur han ska användas av Chelsea. Det finns de som menar, inte utan anledning, att Kanté vore det bättre valet som defensiv mittfältare i de absolut största matcherna, men det känns som att det rimmar tämligen illa med Sarris principfasta hållning gentemot sitt eget taktiska system att dribbla på det viset.

På så vis har alltså N’golo Kanté visat sig bli det första riktiga litmustestet för Maurizio Sarri i Chelsea gällandes balansgången mellan principfasthet och pragmatism. Just nu befinner han sig som sagt någonstans däremellan, utan att det har blivit riktigt bra.

:::

Väldigt struligt i skrivande stund för Arsenal var deras match mot Vorskla Poltava ens ska spelas, i något som ser ut som en möjlighet för UEFA att bevisa hur mycket bättre de är på att hantera strul än sin sydamerikanska motsvarighet i Conmebol.

Hur som helst så slipper Arsenal alltså uthärda sitt Poltava. Dad jokes.

:::

Långskott både för Tottenham och för Liverpool att ta sig till slutspel i Champions League nu, men båda har åtminstone fortfarande chansen, och Tottenham har i alla fall gett sig själva chansen.

Om inte så ser Europa League ut att bli en riktig engelsk huggsexa under våren.

:::

Tabellmatematik i Champions League:

Tottenham går till slutspel om de vinner mot Barcelona, annars Europa League, inte mer komplicerat än så.

Mer komplicerat för Liverpool. De går till slutspel om de vinner mot Napoli med minst två mål, så långt rätt enkelt.

Liverpool går däremot även till slutspel om de vinner mot Napoli med 1-0, då de är helt lika med Napoli i inbördes möten, dessutom lika i målskillnad, men Liverpool har gjort två fler mål.

Men alla andra uddamålssegrar (2-1, 3-2 osv…) betyder att Napoli går vidare tack vare bättre inbördes möten genom fler bortamål.

En sista räddningsplanka är om PSG bara klarar kryss borta mot Röda Stjärnan. Då hamnar alla tre lag på nio poäng, med Liverpool vidare på sex poäng och övriga två lag på fem poäng vardera i den inbördes tabellen.

Sheffield United. Svarade tillsammans med Brentford för en het kandidat till omgångens match, en mycket svängig och intensiv match som Sheffield United vann med 3-2 efter ett sent mål från distans av Oliver Norwood som skulle kunna nästan vilken omgångens mål-tävling som helst. Viktig seger för Sheffield United, inte minst efter att ha tappat en 2-1-ledning även förra omgången, som betyder att de i högsta grad hänger med i toppen av tabellen.

Aston Villa. Om Aston Villa tyckte att fotbollen under Steve Bruce var tråkig så måste de onekligen ha fått sitt lystmäte med Dean Smith. Frågan är om det verkligen är bättre för deras hälsa. En fullständigt galen match på Villa Park, där Aston Villa visar stor mental styrka som inte bara hämtar sig snabbt från 0-2 efter sex minuter, hämtar upp ytterligare två underlägen innan de till sist vrider matchen till sin fördel, innan de till sist ändå släpper in en kvittering. Rättvist på sitt sätt får sägas, för det var verkligen en match som inget av lagen förtjänade att förlora.

Nottingham Forest. Svårt att säga nog om Nottingham Forests insats borta mot Aston Villa, i vad som rimligen kommer vara en av favoriterna till årets match när sådana saker ska sammanfattas mot slutet av säsongen. De vann i slutänden inte, och Aitor Karanka kommer helt säkert påpeka hur den här matchen gav dem lika många poäng som tidigare 0-0- och 1-1-matcher, men samtidigt vann inte Aston Villa heller, och för ett Nottingham Forest som har haft problem med såväl chansproduktion som målskytte måste detta kännas som ett stort steg framåt.

KALKON

Ipswich Town. Ajaj. Aj. Ipswich tar ledningen både en och två gånger och ser ut att vara på väg mot sin första vinst på hemmaplan på elva matcher. Men de lyckas helt enkelt inte behålla greppet utan släpper Bristol City förbi sig. En riktigt tung förlust på hemmaplan igen för Ipswich, och den här gången en demoraliserande typ av förlust så här i början av Paul Lamberts tid i klubben.

OMGÅNGENS MATCH:

Aston Villa 5-5 Nottingham Forest. 0-2 efter sex minuter, 2-2 efter en knapp kvart, 3-3 efter en dryg halvtimme. Jag trodde inte det skulle vara möjligt att överträffa matchen mellan Brentford och Sheffield United men jodå, det var det visst. Joe Lolley med tre assists för Nottingham Forest och Tammy Abraham med hattrick för Aston Villa var två prestationer som verkligen stack ut så långt. Joe Lolley ger Nottingham Forest ledningen med 4-3 med ett kanonskott i början av andra halvlek innan Tobias Figueiredo drar på sig ett rött kort som ger Aston Villa en öppning. Tammy Abraham svarar med sitt fjärde mål för kvällen, innan Anwar El Ghazi presenterar sig på allvar för Villa Park med ett dramatiskt vinstmål. Men just när det ser ut som om Aston Villa ska vinna matchen så svarar Lewis Grabban med en sista kvittering. Aston Villa sedan med två bortdömda mål på tilläggstid.

OMGÅNGENS SPELARE:

Joe Lolley, Nottingham Forest. Se ovan. Fyra assists och ett världsmål för Nottingham Forest. En prestation i världsklass, för ett lag som har haft lite svårt med målskyttet, mot sin barndomsklubb på arenan han förmodligen lär ha drömt om att få göra ett och annat mål.

BTW

Rött. Många röda kort den här kvällen. Millwall, Nottingham Forest och Stoke fick samtliga se rött, och alla tre fick betala dyrt för det.

Nyland. Den norske målvakten, Örjan i förnamn, håller på att introducera Norgehistorien till Aston Villas supportrar.

Hemlängtan. ”I wanna go home…” sjunger bortapubliken i kvällens match mot Wigan, till vardags hemmahörande i Blackburn av alla ställen.

RESULTAT:

Brentford 2-3 Sheffield United; Hull City 0-0 Norwich; Leeds 1-0 Reading; Rotherham 2-2 QPR; Preston North End 1-1 Middlesbrough; Sheffield Wednesday 1-0 Bolton Wanderers; Millwall 0-2 Birmingham; Aston Villa 5-5 Nottingham Forest; Ipswich Town 2-3 Bristol City; Swansea 1-2 West Brom; Wigan 3-1 Blackburn Rovers; Stoke 2-1 Derby County.

Där finns naturligtvis det uppenbara, såsom att PSG är ännu en finansiellt dopad klubb ägd av en arabisk oljestat som äger klubben i syfte att med hjälp av fotbollen som sport ge sig själv ett finare ansikte utåt, samtidigt som Liverpool är den klassiska klubben som lever på de intäkter klubben själv skapar. Där finns därtill det kanske inte lika självklara, som att PSG mycket tydligt är ett projekt baserat runt individuella stjärnor, samtidigt som Liverpool i betydligt högre utsträckning bygger på kollektivets metod.

Liverpool spenderade mest pengar av alla engelska klubbar i somras, men det är ändå på en annan nivå och på ett helt annat sätt än PSG. Naby Keita, Fabinho, Virgil Van Dijk och Alisson är Liverpools fyra dyraste spelare, men ingen av dem är anfallare. PSG å sin sida har världens två dyraste spelare någonsin i sitt anfall. Liverpools anfallstrio kostade dem cirka £100m, PSG motsvarande anfallstrio har kostat dem fyra gånger så mycket, det vill säga £400m. Det säger något om balans och fokus i de båda lagen.

PSG är naturligtvis överlägsna i Frankrike och i Ligue 1. Det är Champions League som är och alltid har varit deras stora ambition. Det är samtidigt en turnering där de ändå aldrig har lyckats ta sig längre än kvarten. De två senaste säsongerna har PSG dessutom lyckats med att åka ut redan i åttondelsfinalen. Trenden är på så vis vikande, och denna säsong, för att inte säga redan ikväll, kan det till och med bli värre än så. Vinner Liverpool mot PSG ikväll åker PSG ut ur Champions League redan i gruppspelet.

Det omvända gäller inte riktigt, men nästan. PSG kan inte eliminera Liverpool ur gruppspelet ikväll genom att vinna mot dem. Vad de däremot kan göra är att sätta Liverpool i situationen att de helt enkelt måste vinna med två mål mot Napoli på Anfield i den sista omgången. En nog så svår uppgift kan tyckas, om än för den sakens skull långt ifrån omöjlig. Vi har så klart sett Liverpool lyckas med liknande uppgifter i Champions League förut, även i gruppspelet.

Ändå måste man undra hur Liverpool egentligen har lyckats sätta sig i det här läget, i alla fall efter att ha lyckats vinna mot PSG i första matchen. Visst, en förlust borta mot Napoli må vara hänt, även om spelet var ovanligt blekt, men förlusten mot Röda Stjärnan var helt obegriplig och kan visa sig stå Liverpool mycket dyrt. Men även i vinsten mot PSG fanns tecken på svaghet i Liverpool, det var en match de vann på tilläggstid som de aldrig borde ha släppt tillbaka PSG i.

Det kan definitivt hävdas att en sak Liverpool brottas med från och med denna säsong som de inte på riktigt har behövt brottas med förut, är närvaron av krav. De har hittills haft möjligheten att hela tiden slå ur underläge men i och med denna säsong, både på grund av lagets tidigare prestationer och på grund av de stora investeringar som har gjorts i spelartruppen, så börjar det i viss utsträckning ses som ett misslyckande om inte Liverpool vinner eller når framgångar.

Vi har inte minst sett prov på det den här veckan redan. John Toshack, gammal legend som både spelare och manager, drog kanske saken till sin absoluta spets när han menade att om inte Liverpool vann någon titel den här säsongen så kanske Jürgen Klopp borde få sparken. Vilket vore ett minst sagt svårförståeligt beslut givet Liverpools ligaform, att det endast är ett fantastiskt Man City-lag som står i vägen för Liverpool, även om så klart det vore en grov missräkning att åka ur Champions League i gruppspelet.

På så vis är kanske PSG och Liverpool inte längre enbart varandras motsatser, där finns även vissa likheter. Som just detta med kraven. Det kan hävdas att PSG har haft svårt att riktigt leverera i Champions League mycket på grund av nivåskillnaden med Ligue 1, men även för att de något saknar erfarenheten som lag samt för att det ställs så höga krav på dem i Champions League. Här har vi lite samma fenomen med Liverpool, något de har lyckats hantera i ligaspelet, men inte riktigt lika bra i Champions League.

Förvisso talar situationen ikväll utifrån det perspektivet mer till PSG:s nackdel. Det är till sist de som har i stort sett all press på sig. Det är de som har hemmaplan och därför anses ska vinna. Det är de som rent bokstavligen måste vinna kvällens match, annars åker de med största sannolikhet ut ur Champions League antingen redan ikväll eller nästa omgång. Det är mycket negativ press som lastas över på ett PSG som aldrig riktigt har visat sig särskilt bra på att hantera press.

Liverpool kan å andra sidan just ikväll spela mer med vetskapen att de istället har allt att vinna. Om de vinner matchen ikväll är de klara för slutspel i Champions League. Om de får oavgjort så har de gett sig själva ett väsentligt bättre utgångsläge inför den sista omgången mot Napoli på Anfield. Även om de alltså förlorar ikväll så har de fortfarande allt i egna händer inför den sista omgången. Pressen på dem att de måste vinna finns inte på dem på samma sätt just den här kvällen.

Att matchen har en avgörande betydelse för PSG märks av att det har fästs sådan vikt vid om Neymar och Kylian Mbappé kan spela. Nyheten spreds igår att de kan spela, en nyhet som beskrevs som ”vad Liverpool absolut inte ville höra”. Känslan är att det lika gärna kan vara tvärtom, och spela Liverpool i händerna. Det luktar att spelarna har stressats tillbaka för matchens betydelse, vilket sällan blir bra. Det sätter större vikt vid individerna än på kollektivet, liksom dessa individer kanske inte är de som jobbar ihjäl sig i presspelet.

Medans Liverpool inte kan åka ur Champions League ikväll, alldeles oavsett hur det går för dem i Paris, så är det däremot en risk som Tottenham löper. De måste vinna mot Inter på Wembley för att ge sig själva chansen inför sista omgången, och vinna antingen med 1-0 eller med minst två mål. En tuff uppgift, som Tottenham däremot kommer lyckas med om de gör en lika bra match som de gjorde mot Chelsea i lördags. Därefter återstår bara den lilla uppgiften att vinna mot, ett förvisso redan klart, Barcelona på Camp Nou.

Frågan är så klart vad som egentligen ska anses som mest ”Spursigt”: Att de sumpar möjligheten de har mot Inter ikväll, eller att de faktiskt lyckas med vad som vore en av de mest imponerande gruppvändningarna i Champions Leagues historia?!

Trots detta har Man Utd alltså ikväll inte bara möjligheter, utan vad som måste beskrivas som goda möjligheter, att säkra sig själva en plats i Champions Leagues slutspel genom att vinna hemma på Old Trafford mot Young Boys, samtidigt som Juventus åtminstone lyckas undvika att förlora hemma mot Valencia. Om det nu någonsin längre kan beskrivas som goda möjligheter att Man Utd ska vinna någon match, inte minst på Old Trafford. Att spela 0-0 mot Crystal Palace var knappast ett bra genrep.

Den som vill leta fler negativa omen kan så klart påpeka att Man Utd hittills inte har gjort ett enda mål i Champions League på Old Trafford den här säsongen. Vilket ändå måste ses som fullständigt exceptionellt. Mot Juventus var Man Utd inte ens nära att göra mål vilket i sig var djupt oroande. Mot Valencia såg vi ett håglöst och hopplöst Man Utd vara närmare att göra mål, utan att vara riktigt nära för den sakens skull, ett mållöst resultat som såg ut att göra Man Utds slutspelsplats ytterst osäker.

Det finns något symptomatiskt med att Man Utds bästa anfallsspel den här säsongen har kommit när de har behövt jaga, när de har befunnit sig i underläge och, som vissa skulle beskriva saken, när de i själva verket inte längre har något att förlora. Uppenbara exempel är så klart hemmamatchen mot Newcastle, bortamatcherna mot Bournemouth, Chelsea och Juventus. Det säger naturligtvis inte något positivt om lagets, spelarnas och Mourinhos förhållande till risk.

Men ingen risk och heller ingen avkastning. Ikväll mot Young Boys måste Man Utd helt enkelt våga ta risker. Även om det mycket väl också kan visa sig vara så att Young Boys helt enkelt är så svaga att Man Utd kan vinna även utan att ta några risker. Det vore på sätt och vis synd, då det bara betyder att Man Utd vinner utan att de faktiskt lär sig något alls, utan bara blir bekräftade trots sina mycket tydliga brister.

Sådana problem har inte Man City, som tvärtom visar upp en för stunden närmast perfekt balans mellan risk och avkastning. Även de kan göra sig själva klara för slutspel i Champions League ikväll, genom att spela oavgjort borta mot Lyon. Om de dessutom skulle lyckas vinna mot Lyon så säkrar Man City även gruppsegern. Vilket vore en rätt stabil avslutning på ett gruppspel som inleddes så stapplande, med  en ytterst oväntad förlust mot just Lyon på hemmaplan.

Då såg det ut som om Man City kanske skulle få problem att ta sig till slutspel. Liksom det efter den andra omgången mot Valencia såg ut som om Man Utd skulle få problem att ta sig till slutspel. Ikväll är de båda tunga favoriter att säkra en slutspelsplats. Och det är i själva verket imorgon som det finns skäl för de engelska klubbarna att oroa sig för att deras slutspelsplatser hotas eller går upp i rök.

:::

Under gårdagen presenterade Global Sports Salary Survey sin senaste sammanställning av vad idrottsklubbar årligen betalar sina spelare i genomsnitt, med följande topp-tio för fotbollen:

(1) Barcelona – £10,45m
(2) Real Madrid – £8,09m
(3) Juventus – £6,73m
(4) Man Utd – £6,53m
(5) Bayern München – £6,35m
(6) Atlético Madrid – £6,16m
(7) PSG – £6,11m
(8) Man City – £5,99m
(9) Chelsea – £5,20m
(10) Liverpool – £4,86m

Det är intressanta lönesiffror, inte minst kanske sett till den här väldigt vanliga uppfattningen att just Premier League-klubbar underpresterar så vansinnigt (i Champions League) i förhållande till vad de betalar i lön.

Den här sammanställningen visar att verkligheten nog är lite svårare än så.

En av mina återkommande teser har varit att visst borde engelska klubbar ha kunnat göra det bättre i Champions League de senaste fem-åtta åren, men att givet mot vilka de normalt sett har åkt ut så har inte detta varit särskilt märkligt, eller särskilt svagt.

Den här sammanställningen visar vad jag menar.

Uppfattningen att Premier League-klubbar underpresterar vansinnigt i förhållande till lön grundar sig i att Premier League totalt sett har mycket högre lönekostnader än någon annan liga. Men det är ett rejält logiskt snedsteg att tro att det betyder att t ex Man City betalar mer i lön än exempelvis Barcelona, Juventus eller Bayern München.

Det är en typ av analys som måste ske klubb för klubb, inte genom rena ligaaggregat, vilket egentligen är fallet för alla jämförelser mellan klubbar från olika ligor.

Några reflektioner:

Barcelona och Real Madrid med hyperansträngda lönebudgetar får svårt att värva supertungt från Premier League.

Atlético Madrid har ekonomiskt tagit plats som en tredje spansk superklubb.

Avtagande marginalnytta, marknadsposition och lönepremiums gör att skillnader i lönebelopp inte kan väntas få proportionell effekt på prestation.

:::

Ikväll har vi också, utöver första halvan av veckans Football League-omgång, den uppskjutna Ligacupmatchen mellan Leicester och Southampton!

Å andra sidan är det så klart inte särskilt svårt att förstå vad som menas. Det finns helt enkelt ett antal klubbar vi tenderar att sakna just för att de inte spelar till vardags i Premier League. Klubbar vi tycker ”hör hemma” i Premier League. Kanske för att de befann sig i Premier League eller motsvarande när vi växte upp. Kanske för att vi saknar matcherna mellan dessa klubbar och vår egen klubb.

Då är naturligtvis frågan vilka av alla dessa klubbar som råkar vara de allra mest saknade i Premier League. För sådant här måste naturligtvis kvantifieras. Ett kriterium för att kunna vara saknad som klubb i Premier League bör kanske vara att åtminstone vid något tillfälle ha befunnit sig i Premier League, eller motsvarande. Enligt resonemanget att det går inte att sakna något man aldrig har haft. Ett kanske inte helt vattentätt resonemang.

Det borde exempelvis kunna vara fullt möjligt att sakna MK Dons i Premier League fastän de aldrig någonsin förut har spelat i Premier League. Men regler är regler, även självpåtagna regler, och här är de fem klubbar jag menar är i stigande ordning Premier League fem allmänt sett mest saknade klubbar:

(5) Nottingham Forest

Det finns många engelska klubbar med ett stort och ärorikt förflutet, och många av dem har onekligen gjort ett avtryck i Premier League. Men förmodligen ingen av dessa klubbar är riktigt lika saknad som just Nottingham Forest, fastän det kanske är andra klubbar som ändå är större. Det finns en mängd skäl för detta. Att Nottingham Forest faktiskt vann Europacupen två år i rad, att de var den kanske enda klubben att under den tidsperioden lyckas göra riktig åverkan på Liverpools hegemoni, att de spelade en för sin tid modern och kreativ fotboll, samt att deras storhetstid är så nära sammanvävd med en av engelsk fotbolls största personligheter någonsin i Brian Clough.

(4) Sunderland

Man skulle med viss rätt kunna hävda att Sunderland inte kan anses som saknade av framför allt två skäl. För det första att de helt enkelt inte varit borta från Premier League tillräckligt länge ännu, frånvaron har ännu inte hunnit med att få våra hjärtan att känna någon större saknad. För det andra att de har varit så usla under denna tid att vi inte kan hjälpa att känna att de förtjänar vara precis där de är. Men nu är situationen till sist en annan, nya ägare och en ny manager som har fått fart i klubben igen och påminner oss om vilken kraft och storlek som finns i Sunderland, och om varför de saknas i Premier League, inte minst tack vare rivaliteten med Newcastle.

(3) West Bromwich Albion

Det gick fort utför för West Brom, inte minst då de så länge förrförra säsongen överraskade högt upp i tabellen. Därför hann vi knappt med att vänja oss vid tanken vid ett Premier League utan West Brom. Från enda Premier League-klubben i sin region till nedflyttade på mindre än ett halvår. Med West Brom associerar vi normalt sett två saker, en fartfylld och engelskt kraftfylld fotboll samt passionerade supportrar som gör The Hawthorns till en av engelsk fotbolls mest intensiva arenor att spela på. Inte minst av just det skälet var det särskilt trist att bli av med West Brom i Premier League givet att Wolves nu verkar vara på uppgång. Premier League skulle må bra av en Black Country-rivalitet.

(2) Leeds United

Kanske den klubb som nämns allra först i de flesta sammanhang när det ska pratas om klubbar som borde spela i Premier League men inte längre gör det. Detta inte bara på grund av ren nostalgi och en vägran om att inse att tiderna förändras. Sättet som Leeds åkte ur Premier League på gör kanske att det känns lite extra bittert. Men Leeds är en av Englands genuina storklubbar, från en av Englands större städer och från en av Englands klassiska fotbollsregioner. Det är en klubb med väldigt stor potential som om de väl tar sig tillbaka till Premier League kan uträtta mycket i Premier League. Dessutom skulle det återuppliva en och annan mäktig klubbrivalitet.

(1) Aston Villa

Egentligen är det på sitt sätt ofattbart att Aston Villa inte spelar i Premier League. Även om det så klart är fullt fattbart, bara ett bevis för att absolut ingen klubb har råd att vila på sina lagrar och inte jobba aktivt med utveckling och förbättring. Men Aston Villa är klassisk Premier League-adel, med sin anrika historia, en av Englands vackraste och mest atmosfäriska arenor, en enorm supporterbas i Englands näst största stad och så många gamla ikoner och profiler hörandes hemma i klubben. Att inte spela mot Aston Villa i alla fall två gånger per säsong har fått Premier League att kännas fattigare. Aston Villa ska inte vara i riskzonen att bli de kommande 10-15 årens ”nya Leeds”, Aston Villa ska vara en av klubbarna som utmanar om att expandera ”de sex stora”.

:::

Utöka Premier League till 24 klubbar!

Fulham. Det var kanske inte den perfekta prestationen, det såg definitivt fortfarande väldigt skakigt ut i försvarsspelet, men det var ändå det perfekta resultatet för Fulham, som onekligen var i stort behov av en vinst. Det var även den perfekta starten för Claudio Ranieri som därmed fick inleda sin tid i Fulham med ett rejält energitillskott. Det må vara lång väg kvar att vandra för Fulham, men detta var ett rejält kliv framåt.

Tottenham. Det var början på en vecka som kommer definiera Tottenhams säsong och det var med rätt bred marginal Tottenhams bästa match hittills den här säsongen. Det var definitivt deras bästa (första) halvlek. Vi fick en rätt bra bild av vad Christian Eriksen betyder för Tottenham, som lyckades över förväntan med att blottlägga och utnyttja Chelseas defensiva brister. Det var underligt att se Tottenham leda med 3-0 mot Chelsea men ändå känna att de inte ens var särskilt effektiva.

Man City. Det börjar bli så vanligt med Man Citys stora segrar för närvarande att det är lätt att börja se det som något normalt och således inget utöver det vanliga. Det har under veckan som gått lyfts fram hur vissa lag är bra på att göra mål sent i sina matcher, men Man City visar sig fortsatt bra på något som kanske egentligen är viktigare än det, nämligen att göra mål tidigt i sina matcher. Det kanske inte känns riktigt lika avgörande, men är förmodligen desto mer avgörande på lång sikt.

OMGÅNGENS DOWNS

Southampton. Eländet fortsätter för Southampton som alltså valde att inte göra någon förändring på managerposten under landslagsuppehållet. För närvarande känns det som att det enda som kan rädda Mark Hughes kvar är en hemmavinst mot Man Utd nästa omgång. Frågan är om inte många Southamptonsupportrar vid det här laget skulle se det som en pyrrhusseger.

Chelsea. När Tottenham är så bra som Tottenham var framför allt under den första halvleken så har de kvaliteten att blåsa alla lag av banan, och Chelsea var naturligtvis inte något undantag på så sätt. Vad som måste oroat och frustrerat var att Chelseas försvarsspel hade en rejäl off-day, återkommande funderingar kring om N’golo Kanté verkligen används på för laget bästa sätt, samt möjligen en undran om Maurizio Sarri kanske väntade för länge med att byta in Olivier Giroud.

Leicester. Okej, oavgjort borta mot Brighton är väl för all del inte något katastrofalt resultat i sig självt, och visst kan man betona det starka i att rädda en poäng trots att man har en spelare utvisad sedan en knapp halvtimme in på matchen. Jag vill ändå betona det negativa i att behöva spela med en man utvisad under större delen av matchen, därför att det har blivit alldeles för vanligt att Leicester behöver göra det. Det röda kortet igår var Leicesters fjärde röda kort den här säsongen, det vill säga ett var tredje match. Ej okej.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Man Utd. Det finns inte längre något som förvånar med Man Utds svaga insatser den här säsongen, de har blivit alltför regelbundna. Den lilla känsla av optimism som kanske ändå infann sig mellan de båda landslagsuppehållen blåstes bort av en likblek insats hemma mot Crystal Palace där laget knappt ens var nära att göra mål. Man Utd skapar för närvarande färre målchanser än Southampton och lyckas med bedriften att vara det enda laget på tabellens övre halva med negativ målskillnad. Med en manager som inte ser sin egen del i problemet, och med spelare som alltför många verkar vara lite för fina för att dyka upp när det bara är vardag.

OMGÅNGENS SPELARE

Christian Eriksen, Tottenham. Lysande insats av Christian Eriksen som ligger bakom åtminstone två av Tottenhams mål, mängder av framspelningar till ytterligare farliga målchanser, och en allmänt sett i stort sett felfri insats av en spelare som alltmer tydligt utvecklats till en av ligans och världens bästa offensiva mittfältare. Oj vad Tottenham kommer behöva honom de kommande veckorna.

OMGÅNGENS MÅL

Heung-Min Son, 3-0 Tottenham. Ett mål med flera snygga moment. Först snabbheten och explosiviteten i det ursprungliga rycket som fick Jorginho att inse att det går lite snabbare i England än i Italien, därefter den enkla men effektiva finten som fick en förvisso ovanligt trög David Luiz att bege sig till korvkiosken, och därefter det kyliga men precisa avslutet i bortre nedre hörnet. Stängde matchen fullständigt för Tottenham, även om det kanske inte var riktigt lika snyggt som Jefferson Lermas mål mot (för?) Bournemouth.

WTF!

Arsenal. Den här gången var det för all del rätt nära, men Arsenal har alltså fortfarande inte haft ledningen i halvtid en enda gång den här säsongen, åtminstone inte i ligan. Det är minst sagt rätt anmärkningsvärt, även om det förvisso inte behöver ha den allra största betydelsen. Men naturligtvis är det något som över tid kommer inverka negativt på Arsenals totala poängskörd.

BTW…

Kommer ta ett tag innan man vänjer sig av med att först associera Claudio Ranieri med Leicester.

Kanske är Liverpool det hittills sämsta laget att vinna Champions League. Man Utd: Hold my beer!

Mick McCarthy lyckas alltså få sparken som Irlands förbundskapten innan han ens börjat jobbet. Svårslaget.

Dunderderby på Villa Park som Aston Villa vann med 4-2 över Birmingham.

En tredjedel av Man Utds samtliga 0-0-matcher under Premier League-eran har kommit under de fem åren efter Alex Fergusons avgång.

Gissar att James Maddison i alla fall inte har tränat så mycket på det här med att filma till sig straffar. Befriande på något vis.

Conmebol – vilka makalösa klåpare!

Av Wolves tolv matcher i ligan hittills den här säsongen har många av dem följt ett likartat mönster. Wolves har haft mycket av bollen och även skapat många målchanser, men haft förtvivlat svårt att göra mål, något som motståndarna har varit skickliga nog att kunna utnyttja. Det har inneburit att Wolves har en handfull färre poäng i nuläget än vad de annars hade haft. Ändå ligger de alltså mitt i tabellen.

Det började egentligen redan mot Leicester i den andra omgången. Wolves hade flertalet jättelägen i framför allt första halvlek utan att lyckas utnyttja dem, innan Leicester gjorde två mål på sina chanser. Oförmågan att göra mål höll på att kosta dem ytterligare två poäng mot West Ham, innan Adama Traoré förlöste Wolves på tilläggstid med vad som skulle visa sig bli vinstmålet.

Något liknande inträffade därefter mot Burnley, en match Wolves vann med 1-0. Men det är framför allt i de fyra senaste omgångarna som dessa problem har börjat bli riktigt dyrbara för Wolves, fyra matcher utan en enda vinst och med endast en poäng. Framför allt mot Watford och mot Brighton fullkomligt bombarderade Wolves motståndarmålet bara för att förlora båda matcherna.

Vi såg precis samma sak mot Arsenal på Emirates. En match som mer än kanske någon annan på samma gång visade upp både den goda sidan med Wolves, detta att de inte är som vanliga nykomlingar i Premier League, och den sämre sidan med Wolves, alltså detta att de helt enkelt inte gör mål på sina målchanser. Matchen slutade 1-1 efter en sen kvittering för Arsenal, men då borde matchen redan ha varit vunnen för Wolves.

Vi ser även detta i Premier League-tabellen. Wolves har gjort tolv mål på tolv matcher i ligan, ett mål per match med andra ord. Samtidigt har lagen närmast över dem i tabellen gjort 50% fler mål än Wolves. Över hälften av lagen under dem i tabellen har också gjort fler mål än Wolves. Avancerad statistik visar att Wolves ”borde” göra 1,35 mål per match, att de skapar mer chanser än genomsnittet, men att bara tre lag i ligan är mindre effektiva än dem.

Den naturliga reaktionen bland många av Wolves supportrar har varit att hoppas på att Wolves värvar en anfallare av hög kaliber under januarifönstret. Man är helt enkelt inte särskilt nöjd med Raul Jimenez, som har varit Wolves go to-anfallare under hösten. Och visst, om vi exempelvis jämför spetskvaliteten som finns i övriga lagdelar, med Rui Patricio, Ruben Neves, João Moutinho med flera, så känns kanske inte Jimenez riktigt på par med dem.

Att Raul Jimenez bara har gjort två mål för Wolves den här säsongen måste naturligtvis ses som en viktig del i det större problemet. Det är helt enkelt inte bra nog. Lite bättre blir det kanske om vi tar med i beräkningen att Jimenez samtidigt är väldigt nyttig som spelare i uppbyggnadsspelet, och att han så här långt har passat fram till tre mål för andra spelare den här säsongen, mot Man Utd, mot Southampton och mot Crystal Palace.

Men ändå, hur många fler poäng hade Wolves haft den här säsongen om de faktiskt haft en anfallare som kunde fylla den taktiska funktionen på planen, och samtidigt vara en mer effektiv målskytt? Om Wolves hade haft tillgång till en anfallare som Fulhams Aleksandr Mitrovic, för att ta ett näraliggande exempel. Eller varför inte en anfallare som Michy Batshuayi som nog gjort betydligt större nytta för Wolves än för Valencia.

Det är samtidigt både orättvist och felaktigt att endast förklara Wolves tillkortakommanden med Raul Jimenez. Även spelarna bredvid honom måste granskas och en sådan granskning ger oss några rätt uppseendeväckande resultat. Såsom att de fyra spelare som normalt sett spelat på varsin sida av Raul Jimenez den här säsongen har presterat exakt två mål och noll assists. Att jämföra med förra säsongens skörd av 36 mål och ytterligare 33 assists.

Det är inte någon liten skillnad, och det är definitivt inte en skillnad som helt och hållet kan förklaras med steget upp från Football League till Premier League. Diogo Jota, Ivan Cavaleiro, Helder Costa och Adama Traoré är spelare vi förväntade oss kanske inte gå in och dominera i Premier League, men åtminstone prestera i Premier League. Av dem är det endast Cavaleiro som kan ursäktas med att han har haft mycket skadefrånvaro.

Ett av de två målen kom däremot från Ivan Cavaleiro, ett av målen mot Southampton. Det andra var Adama Traorés sena vinstmål mot West Ham. Det något ironiska eller absurda, beroende på vad för humör man råkar vara, är att Diogo Jota och Helder Costa är de som har spelat klart mest för Wolves den här säsongen på varsin forwardposition, utan att göra vare sig ett enda mål eller en enda assist.

Kollektiva skillnader i Wolves taktiska upplägg kan hittas den här säsongen. Wolves mittfält spelar normalt sett lägre den här säsongen, en rimlig konsekvens av att nu spela i Premier League jämfört med Football League, vilket ökar avståndet antingen till de egna offensiva spelarna eller motståndarmålet. Wolves har dessutom, för egen förskyllan, blivit av med en offensivt sett viktig spelare i ytterbacken Barry Douglas.

Men den enda rimliga slutsatsen är att vi helt enkelt måste kunna förvänta oss mer av Wolves forwards. Diogo Jota och Helder Costa måste börja producera mer farliga saker framåt, oavsett om det är dribblingar, avgörande och målgivande passningar eller aktiva avslut på mål. Adama Traoré måste visa att han förvisso har talang, men också förmågan att omsätta denna talang i genuin kvalitet. Om inte måste Wolves ut på marknaden i januari.

Det är dags för Wolves att börja visa tänderna i Premier League. Hittills har de varit alldeles för tandlösa. All bark but no real bite. Det vill säga mer som några terriers än en flock vargar. Apropå ingenting…

Norwich. Övertog serieledningen förra omgången efter en imponerande formkurva under säsongen och fortsätter imponera även därefter. Körde fullständigt över Swansea på bortaplan, även om de blev hjälpta på vägen av ett självmål. Tre mål i snabb takt under första halvlek är däremot imponerande och såg till att tidigt placera matchen utom Swanseas räckhåll. Norwich är ett lag i medvind och det kommer vara viktigt för övriga lag att försöka hålla takten med dem.

Nottingham Forest. En bortamatch mot Hull City är aldrig någon helt lätt eller förutsägbar uppgift, oavsett var de befinner sig i tabellen, och Hull City var därtill ett lag i bra form med sju poäng på sina tre senaste matcher. Men Nottingham Forest gav aldrig riktigt Hull City någon chans och Lewis Grabbans och Joe Lolleys mål i andra halvlek var två fullständigt logiska mål sett till matchbilden. Viktig vinst för Nottingham Forest som därmed hänger på lagen ovanför playoff-strecket.

Middlesbrough. Middlesbrough vinner igen och det är kanske bäst att för en gångs skull ha med dem med som en av omgångens kanoner. Känsligt sådant här. Det är inte alltid så lätt att bli särskilt imponerad av det sätt på vilket Middlesbrough vinner sina matcher, men bara det faktum att de vinner så många av sina matcher är trots allt tämligen imponerande. En bortamatch mot Brentford är ingen lätt match, men Middlesbrough vinner den relativt bekvämt. Nyckeln är naturligtvis deras försvarsstatistik, som både sett till insläppta mål och tillsläppta målchanser är fullständigt outstanding i serien.

KALKON

Swansea. Känns alltid lite taskigt att vara elak med Swansea, mycket på grund av Graham Potter kanske, men även om de möter ett serieledande Norwich i toppform så ska inte Swansea behöva förlora en match på hemmaplan med 1-4. Potter har gjort det bra med små resurser hittills under säsongen, men det här känns som ett resultat som indikerar att sötebrödsdagarna nu är över.

OMGÅNGENS MATCH:

Preston North End 4-1 Blackburn Rovers. Det är kanske inte den allra största och hetaste av lokalderbyna i Lancashire, men för den sakens skull saknas inte prestige mellan Preston och Blackburn. Något som märktes på Deepdale när Preston formligen körde över Blackburn i en hektisk och hetlevrad match. Preston har haft några jobbiga få månader men verkar nu ha hittat tillbaka till normal form.

OMGÅNGENS SPELARE:

Harvey Barnes, West Brom. Maskinen rullar vidare för West Brom som aldrig riktigt gav Ipswich någon chans på Portman Road. En viktig pjäs för West Brom ständigt visade sig, ständigt var kreativ och ständigt utmanade Ipswichs backlinje var Harvey Barnes, det så här långt succébetonade lånet från Leicester. Otroligt värdefull som spelare för West Brom, den här gången dessutom med det avgörande 2-0-målet.

BTW

Jos Luhukay. Endast en vinst på två månader, tre poäng ovanför strecket. Svårt att komma från känslan att Jos Luhukay lever på lånad tid i Sheffield Wednesday, med Martin O’Neill lurandes i vassen.

Succébyte. Heartbreak för Sheffield United som nog hade räknat hem vinsten, men vilket byte av Jamie Proctor som kommer in i 87:e minuten och i 93:e minuten kvitterar till 2-2 för Rotherham.

Super Sunday. Derbydags på söndag då Birminghamderbyt sparkar av på Villa Park under tidig eftermiddag. Onekligen ett hett möte att bänka sig framför även för den enbart ytligt intresserade av Football League. Båda lagen på 24 poäng innan matchen.

WTF:

Hemmadomare. Underhållande kaos på The Den när två domare tvingades utgå från matchen mellan Millwall och Bolton, och en Millwallsupporter, naturligtvis utbildad domare, fick hämtas in som domare istället. Till Phil Parkinsons stora heder hade han inga problem med den saken utan litade på domarens integritet. Kanske något för vissa att lära sig lite av.

RESULTAT:

Ipswich 1-2 West Brom; Rotherham 2-2 Sheffield United; Hull City 0-2 Nottingham Forest; Leeds 2-0 Bristol City; Millwall 1-1 Bolton; Preston North End 4-1 Blackburn Rovers; Sheffield Wednesday 1-2 Derby County; Stoke 2-2 QPR; Swansea 1-4 Norwich; Wigan 0-0 Reading; Brentford 1-2 Middlesbrough; samt (på söndag) Aston Villa vs Birmingham.

Den första matchen mot Chelsea känns helt avgörande för vad som i slutänden kommer vara Tottenhams målbild den här säsongen. Vinn mot Chelsea och Tottenham placerar dem i tabellen men, kanske viktigare, kan trots att de har haft en bökig och besvärlig start på säsongen ändå känna att de är med i titelstriden och toppen av tabellen. Förlora mot Chelsea och resten av säsongen kommer gå ut på att slåss om smulorna som blir över.

Den andra matchen mot Inter handlar naturligtvis om Champions League och det halmstrå som Tottenham fortfarande har kvar att greppa efter där. Tottenham måste vinna mot Inter, och vinna med ett bättre resultat än Inters 2-1 på San Siro i gruppens första omgång, för att på så vis kunna säkra avancemang till slutspelet genom att vinna borta mot Barcelona i den sista omgången.

Den tredje matchen mot Arsenal är kanske den på pappret tuffaste matchen. Men det är en viktig uppföljning för Tottenham, oavsett om de tidigare har vunnit eller förlorat mot Chelsea. Har de vunnit mot Chelsea kan de ytterligare markera sin plats i tabelltoppen, samt ytterligare distansera bland andra just Arsenal, genom att vinna på Emirates. Har de förlorat mot Chelsea blir denna match desto viktigare för kampen om fjärdeplatsen.

Ändå känns det som att det mesta faller med den första matchen mot Chelsea. Att förlora den matchen skulle få mycket av luften gå ur ligaspelet för Tottenham. Förvisso är det fortfarande viktigt att kvalificera sig till Champions League, men det känns inte som en riktigt lika akut frågeställning som tabelltoppen. Champions Leagues slutspel känns just i detta läge som föga mer än ett långskott, om än inte omöjligt.

Det har varit en återkommande kritik mot Tottenham under Mauricio Pochettinos tid med klubben att de lite för sällan har lyckats vinna mot övriga storklubbar. Men detta har främst gällt på bortaplan. Därefter har Tottenham förvisso lyckats vinna både mot Chelsea och mot Man Utd borta, men å andra sidan har Tottenham däremot börjat förlora dessa matcher på hemmaplan istället, inte minst den här säsongen mot Liverpool och Man City.

Att vinna mot Chelsea är så klart allt annat än en lätt uppgift dessa dagar. Maurizio Sarri har i själva verket ännu inte förlorat någon match med Chelsea, och i och med förra omgångens oavgjorda match med Everton så slog Sarri i själva verket rekordet för antal matcher i rad utan förlust i den engelska högstadivisionen. Men Tottenham har å andra sidan viss erfarenhet av att knäcka sådana sviter.

Det var Tottenham med Mauricio Pochettino som för två säsonger sedan förorsakade Man City deras första förlust med Pep Guardiola som manager. Det var Tottenham med Mauricio Pochettino som samma säsong förorsakade Chelseas första förlust sedan deras taktiska skifte med Antonio Conte som manager, och därtill avslutade deras vinstsvit. En tredje sådan skalp i form av Maurizio Sarri skulle helt säkert sitta fint för Tottenham.

En grundläggande skillnad för Tottenham är emellertid att den säsongen visade Tottenham regelbundet upp sig från sin allra bästa sida i de riktigt stora matcherna, i synnerhet på hemmaplan. Hittills den här säsongen har Tottenham tvärtom lyckats visa sig från sin svagare sida i dessa matcher. Även om vissa kanske skulle säga att detta handlar mer om Tottenhams kvalitet än form, samt om Liverpools och Man Citys kvalitet.

Den som letar efter skillnader och orsaker till dessa skillnader skulle förmodligen även med lätthet kunna framhäva följande: Att Tottenhams matcher den säsongen spelades på White Hart Lane, inte på Wembley. Wembley fungerade acceptabelt som ett substitut förra säsongen, då det var något alla ställt in sig på och det sågs som en tillfällig grej. Den här säsongen fungerar det inte alls, mycket på grund av besvikelsen över arenastrulet.

Hur som helst måste det från och med den här veckan vara slut för Tottenham med att inte dyka upp till de största matcherna. Det måste från och med den här veckan vara slut för Tottenham med alla dessa onödiga misstag och dumheter som inte minst stått dem så väldigt dyrt i Champions League. Om inte kommer resten av Tottenhams säsong handla om att tröstmåla i Europa League samt att fajtas om fjärdeplatsen.

En positiv sak för Tottenham är att flera viktiga spelare åtminstone är på väg tillbaka från sina långa skadeuppehåll. Jan Vertonghen har varit borta i två månader men har nu börjat träna för fullt igen. Christian Eriksen har varit besvärad av magproblem under säsongen men sägs nu vara redo för spel igen. Tottenham är fortsatt tungt skadedrabbade, men det här är onekligen goda tecken för dem.

Kanske talar tecknen ett annat språk för Chelsea? Det kan tyckas lite hårt för ett lag som trots allt är obesegrat hittills den här säsongen, men deras oavgjorda resultat hemma på Stamford Bridge senast var ändå en liten missräkning. Ett resultat som visade att de nog kan få det lite svårt att hänga med i tabelltoppen hela säsongen ut. En typ av poäng som inte får tappas om man ska vinna ligan över Man City eller Liverpool den här säsongen.

Ändå måste Chelseas förmåga att hänga sig kvar och framför allt växa sig in i matcherna den här säsongen beundras. Martin Laurence visade exempelvis för några dagar sedan i en Guardian-artikel hur Chelsea är det lag i Premier League som har gjort flest mål av alla under matchens sista halvtimme. Något som gett dem många poäng. Viktigt för dem att ha i bakhuvudet om kvällens match fortfarande lever mot slutet.

Liksom det säkert kommer spela i bakhuvudet för Tottenham. I synnerhet för ett Tottenham som alltså plågats under mest hela säsongen av onödiga misstag, brister i koncentration och i markeringsspel, och flera gånger tappat matcher i dess absoluta slutskeden. Men som sagt, det här måste vara veckan då Tottenham drar ett streck över dessa gamla synder och istället hittar tillbaka till gamla dygder.

Tottenham har tre jättematcher i rad framför sig på en vecka. De har illa råd att förlora någon av dem, men kanske minst av allt den första mot Chelsea.

Det är en form av fear factor som har försvunnit för Ipswich Town och Portman Road. Det har tvärtom hänt vid ett flertal tillfällen att bortalagets managers har beskrivit det som en ”trevlig arena” som de uppskattar att spela på, och det är kanske inte en känsla man önskar att motståndarna i första hand ska associera till sin egen hemmaplan. Med en sådan känsla existerar ingen hemmaplansfördel.

Givet att bortamatcherna generellt alltså är så pass tuffa som de är i EFL Championship så kommer ett lag som självt saknar en hemmaplansfördel snabbt att få det väldigt tufft. Två matcher av totalt 18 ligamatcher har Ipswich hittills vunnit hemma på Portman Road under 2018, och det är med andra ord kanske just därför inte alls märkligt att Ipswich nu befinner sig sist i tabellen, elva poäng efter 17 matcher, fem poäng upp till strecket.

Paul Lambert, Ipswichs nye manager, verkar ha gjort just den här analysen och kommit fram till att Ipswich helt enkelt måste bli bättre på hemmaplan. Han har hittills haft hand om Ipswich i tre matcher, varav de inte vunnit någon, men endast en hemmamatch. Att en första seger för Ipswich vore viktig är en underdrift, och desto större om den segern kommer ikväll, hemma på Portman Road mot West Brom.

Under landslagsuppehållet har Paul Lambert gjort allt han kan för att piska upp atmosfären inför kvällens match. Hela 22,000 åskådare förväntas till Portman Road sedan klubben varit aktiva med biljettkampanjer de senaste veckorna. Lambert har befunnit sig i dialog med flera supportergrupper för deras input och verkligen betonat hur viktigt det är att atmosfären och ljudnivån på Portman Road ökar. Reaktionen har varit positiv.

Något måste hur som helst hända för Ipswich. De befinner sig alltså fem poäng under nedflyttningsstrecket efter 17 omgångar. Sedan millennieskiftet har bara Norwich (2007-08) och Doncaster (2008-09) lyckats hålla sig kvar i EFL Championship efter att ha legat sist efter 17 omgångar, men båda låg bara fyra poäng under strecket. Ipswichs läge är alltså sämre än alla andra lags de senaste 20 åren som har lyckats hålla sig kvar.

Det är delvis förståeligt varför atmosfären sakta har börjat dö ut på Portman Road. Inte bara har Ipswichs resultat varit tämligen medelmåttiga de senaste åren, dessutom har spelet sällan engagerat heller. Missnöjet med Mick McCarthy var mindre baserat på att det gick så dåligt för Ipswich i tabellen än på att spelet helt enkelt inte skapade någon glädje, vare sig på planen för spelarna eller på läktarna för suppportrarna.

Därtill är det lätt att tänka sig att Ipswichs väldigt svaga säsongsinledning, och placering i tabellen, naturligtvis inte skapar någon större entusiasm på läktarna. Men inte heller verkar Ipswichs situation riktigt ha skapat någon konstruktiv krismedvetenhet. En vanlig föreställning verkar vara att ”det ordnar sig”, att Ipswich på något sätt kommer krångla sig ur det här svåra läget, eftersom Ipswich är Ipswich. För bra/stora för att åka ur?

Det där är naturligtvis ett farligt sätt att tänka. Betydligt större klubbar än Ipswich har som vi vet lyckats åka ur EFL Championship. Det är rimligtvis även detta som Paul Lambert har insett, och det är därför han har lagt så mycket arbete på att verkligen få upp energin, både i laget och bland supportrarna. Alla måste sluta samman konstaterar han, och det är naturligtvis helt sant att så är fallet. Det kommer inte ordna sig av sig självt.

Paul Lamberts metod hittills har varit att försöka betona situationens allvar samtidigt som han försöker sprida en positiv energi. Han betonar att alla måste sluta sig samman, men vägrar samtidigt att ens använda ordet ”relegation”, vilket kanske mest påminner om ett eller annat West Wing-avsnitt. Undrar om han kallar det för ”bagel” istället. Men använder sig hellre av optimistiska synsätt som att ”fem poäng är ingenting” och liknande.

Vi vet så klart att fem poäng inte alls är ingenting. Det är alltså inget lag på den här sidan av 2000-talet som har hållit sig kvar i EFL Championship med ett sådant handikapp i poäng efter 17 omgångar. Men det vet säkert Paul Lambert också om. Men det tjänar kanske inte alltid något till att förklara hur svår eller omöjlig en uppgift är. Ibland är det viktigare att betona möjligheterna än vad det är svårigheterna.

Det optimistiska synsättet är att om Ipswich vinner kvällens hemmamatch på Portman Road mot West Brom så kanske de bara ligger två poäng under strecket efter 18 omgångar istället. Och i så fall har plötsligt oddsen väsentligen förbättrats för Ipswich att hålla sig kvar i EFL Championship. Rimligtvis är det så Ipswich måste tänka, och även så som Paul Lambert konkret faktiskt tänker, att ta varje ny match en i taget.

Chanserna borde också vara bättre för Ipswich att lyckas få fart på hemmasupportrarna på Portman Road med Paul Lambert som manager. Lambert har med alla klubbar han har haft hand om, om så Aston Villa, Wolves eller Norwich, visat prov på en offensivt inriktad fotboll. Och även om det kanske inte alltid har varit med det bästa försvarsspelet så är det sällan som fotbollens underhållningsvärde har kritiserats.

Nu kan självfallet ingen precis anklaga Ipswich för att ha haft något särskilt framstående försvarsspel förut heller. Så kanske har Ipswich i själva verket ingenting att förlora på att försöka tänka lite mer framåt i planen, bli lite mer offensiva, i synnerhet om det i sin tur genererar en glädje bland spelarna och energi och atmosfär på läktarna. I vilket fall som helst har Ipswich snart inte så mycket kvar att förlora.

Men ska Ipswich hålla sig kvar i EFL Championship måste de först och främst börja vinna fotbollsmatcher på Portman Road. Hittills den här säsongen har de inte vunnit en enda hemmamatch. Kan Ipswich vinna sin första ikväll mot West Brom?

Föga förvånande har denna ordning inte fått något större fotfäste inom fotbollen, vilket är en ofrånkomlig faktor bakom all den korruption som under de senaste åren har dragits fram i solljuset och avslöjats inom den globala fotbollen, inte minst inom FIFA men även i UEFA och andra motsvarande konfederationer. Här har pamparna suttit permanent och ofrånkomligen vridit sina organisationer utifrån egna, personliga intressen.

Engelsk fotboll är inte befriad från denna institutionella sjuka. Det skrivs för närvarande massor om Gordon Taylor, verkställande direktör för det engelska spelarfacket (PFA, Professional Footballers’ Association) sedan smått otroliga 40 år tillbaka i tiden, det vill säga sedan 1978. Med en rapporterad lön om över £2m per år antas han allmänt vara den högst betalde facklige befattningshavaren i världen, alla kategorier.

Det är inte minst den där lönen som nu ställer till det lite för Gordon Taylor, då många har börjat fråga sig hur det kommer sig att han tjänar så mycket pengar när PFA i själva verket gör eller åstadkommer så väldigt lite. Över 200 spelare, bland andra Ian Wright, Robbie Savage och Chris Sutton, har nu skrivit på en petition som kräver Taylors avgång och val av en ny VD för PFA.

PFA är också i övrigt en rätt tydlig studie i hur sådana här organisationer kan falla offer för korruption och kompisvälde. Runt omkring sig har Gordon Taylor befolkat PFA med lojala hantlangare. Utöver fem olika deputy eller assistant chief executives hittar vi också finanschefen, samtliga män, samtliga handplockade kandidater av Gordon Taylor själv. Makten har koncentrerats, alla val har antingen ställts in eller varit hårt styrda.

Ordföranden i PFA sedan tre år, Ben Purkiss, har däremot drivit sin egen agenda och under en längre tid krävt en oberoende utvärdering av organisationen. Detta utan gehör sedan Gordon Taylor ifrågasatt giltigheten i hans position då han inte längre är en spelare med aktivt kontrakt. Purkiss har däremot fått stöd i sina krav av de 200 spelare som skrivit på protestlistan mot Gordon Taylor, som nu gått med på en oberoende granskning.

Media har naturligtvis gått igång på frågan. De driver också på hårt för att fälla Gordon Taylor, att fälla pampar är så klart något som alltid får journalister att gå igång eftersom det både säljer och kan göra dem själva ett namn. Det vore å andra sidan lätt att ställa sig motfrågan vad det egentligen spelar för roll, om drevet fyller ett syfte utöver att bara fälla en pamp. Jag menar, vad gör egentligen ett spelarfack, i synnerhet i England?!

Men kanske är det i själva verket där vi hittar pudelns så kallade kärna. För möjligen är vad som främst borde uppröra med Gordon Taylors 40-åriga välde över PFA inte så mycket hans lön, det vill säga kostnaden, utan snarare vad som kanske bäst kan kallas för alternativkostnaden. Det vill säga vad som hade kunnat göras med pengarna istället, eller vad PFA hade kunnat åstadkomma under dessa 40 år med ett annat ledarskap.

Det finns självfallet de som menar att PFA hade kunnat göra väldigt mycket mer för att ta tillvara äldre spelares ekonomiska intressen. Väldigt många före detta spelare, i synnerhet då de som spelade i de lägre divisionerna, dras med ekonomiska svårigheter på ålderns höst, särskilt då dessutom ofta har problem med hälsan. Det är en social utslagning som PFA har gjort beklagansvärt lite för att komma till rätta med.

Det finns naturligtvis de som menar att PFA hade kunnat göra mycket mer för att bevara spelarnas, det vill säga sina medlemmars, fysiska och mentala hälsa. Klubbarna drivs ofta av helt egna intressen i att ta hänsyn till spelarnas hälsa. Inte minst på senare år har exempelvis allt fler rapporter om demens hos gamla spelare framkommit med oroväckande slutsatser. PFA har gjort ingenting konkret för att stödja denna forskning.

Det finns även de som menar att PFA hade kunnat göra mycket mer för att stödja spelarnas fortsatta liv och karriärer, att exempelvis ordna med utbildningsmöjligheter för att bättre förbereda spelare för ett liv efter fotbollen, samt ge dem alternativa sätt att försörja sig själva efter fotbollen. Återigen ett område där det enda sättet som PFA lyser på är med sin egen relativa frånvaro.

Det finns dessutom de som menar att PFA hade kunnat vara betydligt mer aktiva och effektiva med att stödja spelarnas ställning och rättigheter i vad gäller såväl frågor om rasism som i så kallade HBTQ-frågor. Istället sträcker sig PFA:s insatser till ett mycket ringa bidrag till Kick It Out och inget bidrag alls till HBTQ-kampanjer. Inte en enda aktiv spelare i England är öppet homosexuell, vilket är en statistisk omöjlighet.

Alla dessa frågor är exempel på frågor som ligger inom PFA:s uppdragsformulering. Men PFA har i själva verket inte tagit en ledande roll i någon av dessa frågor, tvärtom har de om något ständigt varit sena till samtalet. Anledningen är inte nödvändigtvis att pengar går till annat. Det är istället en ofrånkomlig följd när en organisation mer blir till för dess ledare än dess medlemmar, och när detta ledarskap blir ett alltför snävt kompisgäng.

Den tyske sociologen Robert Michels framförde 1911 i sin bok Political Parties sin tes om ”the iron law of oligarchy”; det vill säga hur alla organisationer, oavsett hur autokratiska eller demokratiska de från början är, rör sig mot elitstyre eller så kallad oligarki, det vill säga ett fåtalsvälde. Alla större organisationer kräver sina tjänstemän som kommer att dominera dess maktstruktur, kontrollera dess flöde av information och därmed beslut.

Detta görs möjligt på grund av apati, likgiltighet och allmänt ointresse från dessa organisationers majoritet av medlemmar. De lämnar mer än gärna över makten över besluten till andra som gör jobbet. Vi har nog inte så svårt att se exempel på just detta i vår egen vardag. Det hela brukar naturligtvis snabbt leda till att vi får exakt de organisationer och de ledare som vi själva förtjänar.

Bland annat därför kan det vara särskilt viktigt att med viss regelbundenhet byta ut dessa ledare. Det vill säga raka motsatsen till vad som har skett i engelsk fotboll, med PFA och med Gordon Taylor, som nu alltså har suttit på sin post i 40 år. Det är naturligtvis alldeles för länge, oavsett hur fantastisk han än har varit på sitt jobb. Och Gordon Taylor har därtill varit allt annat än fantastisk på att göra sitt jobb.

Vad Gordon Taylor har varit fantastisk på är att hålla sig kvar på sitt jobb. Möjligen är det slut med den saken nu. Normalt sett hade jag sagt att det var inte en dag för tidigt. Men här handlar det kanske mer om att inte vara ett år för tidigt.

Vad som borde ha varit århundradets fest i klubbhuset på Grange Lane med spelare, ledare och 300 närvarande åskådare liknade däremot mer en sorgestund. Kanske just för att där bara var 300 supportrar där för klubbens största framgång någonsin. Klubben lyckades aldrig kapitalisera på sina framgångar, lyckades aldrig växa, och ägarna Steve och Eman Forster bestämde sig för att sluta finansiera klubben. Alla visste att laget skulle brytas upp, spelarna säljas och viktigare ledare lämna klubben.

Så skedde också. Billy Heath, managern som tagit North Ferriby United upp till National League, flyttade till Halifax Town och med honom följde stora delar av North Ferribys startelva, bland andra lagets kapten Liam King. Kort därefter anställdes Steve Housham som Heaths ersättare med uppdraget att hålla North Ferriby kvar i National League, ett uppdrag han misslyckades med, förståeligt nog. North Ferriby United blev nedflyttade igen första säsongen, och direkt därefter såldes klubben till Jamie Waltham.

Det är här det börjar gå riktigt illa för North Ferriby United. Jamie Waltham är en av dessa rovgiriga småfiskar som plågar vattnen runt den här nivån av engelsk fotboll. En typisk sådan här ”entreprenör” som ofta hittas i mindre städer. Han hade redan köpt två klubbar i området tidigare, Hull United och AFC Rovers, som han kvickt döpte om till East Yorkshire Carnegie, efter Dale Carnegie, flera nivåer längre ned i seriesystemet men konsekvent misslyckats med att få dem att ta sig uppåt i samma system.

Lyckas man som ägare inte arbeta sig uppåt går det däremot kanske att köpa sig uppåt, och det var väl den genvägen som Jamie Waltham såg med North Ferriby United. Men samma typ av inkompetens som såg båda hans tidigare klubbar drabbas av ett flertal större poängavdrag visade sig även här. North Ferriby Uniteds resa nedåt i seriesystemet fortsatte, en andra raka nedflyttning följde, från National League North ned till Evo-Stik League Premier Division, den engelska fotbollens sjundedivision.

Eländet ser däremot inte ut att sluta där. North Ferriby United befinner sig med nästan halva serien spelad dyngsist också i Evo-Stik Premier, med endast sju (7) poäng på 19 matcher, med mängder av fler matcher spelade än sina närmaste konkurrenter, och en tredje raka nedflyttning ser med andra ord ut att vara rätt given. Absurt nog är det däremot inte de närmsta berördas största bekymmer för närvarande, utan istället är det Jamie Walthams plan att flytta klubben och ändra dess namn.

Jodå, ryck bort North Ferriby United från sitt lokala lilla samhälle, flytta klubben cirka en och en halv mil eller så till Dunswell och dess Dene Park, och byt namn på klubben till East Hull FC. Ansökan om saken är redan inskickad till FA. Kanske finns en mörk humor i att Dunswell inte ens ligger i östra Hull. North Ferriby Uniteds problem är dess geografi och dess namn, inte ägarnas och ledningens kompetens, tycker alltså ägaren. Är det seriöst något skumt med dricksvattnet i Hull med omnejd?

Det finns minst två katastrofala konsekvenser av detta. För det första att North Ferriby United alltså rycks upp med rötter och allt från North Ferriby, att den klubben alltså helt försvinner från sitt lokala samhälle och de supportrar och engagerade som byggt klubben och håller den uppe, allt i slutänden bara för att någon hellre köper upp den som ett sätt att hoppa uppåt i det engelska seriesystemet, utan att faktiskt behöva göra jobbet att få en egen klubb uppflyttad.

Vi har så klart sett exakt samma sak förr, inte minst med Wimbledon FC, och på senare tid ser vi även något liknande med Millwall, men detta sker alltså på en betydligt lägre nivå av engelsk fotboll och får därför av lätt insedda skäl mycket mindre uppmärksamhet. Ändå är följderna så klart lika förfärliga för North Ferriby United som de en gång i tiden var för Wimbledon FC. Här är det sannerligen inte en fråga om att trädet som faller i skogen inte faller bara för att där inte fanns någon som såg det falla.

För det andra drabbar Jamie Walthams planer med ett East Hull FC också det nya område där de är tänkta att befinna sig. Där finns redan två andra klubbar inom ett område av bara en dryg kilometer. East Yorkshire Carnegie exempelvis, Walthams redan misslyckade experiment, samt Hall Road Rangers, en sedan länge etablerad klubb i området med ett stort antal ungdomslag. Naturligtvis måste den samhällsekonomiska effektiveten med att flytta en klubb dit från North Ferriby ifrågasättas, milt uttryckt.

Frågan är nu FA:s att besluta om. Man kan så klart tycka att det här är en betydligt viktigare fråga för engelsk fotbolls framtid och utveckling än vad det någonsin kan vara att försöka använda Brexit som förevändning för att introducera tämligen arbiträra nya spelarkvoter i engelsk fotboll, att sälja Wembley, att göra i de egna brallorna om Wayne Rooney, eller överklaga sin egen disciplinpanels beslut om José Mourinhos barnsligheter, men frågan är så klart om de kommer ägna den någon tid alls.

Annars är alltså verkligheten just denna för engelska klubbar på den här nivån, att det bara behöver skilja tre år mellan dess största ögonblick och dess slutliga undergång. Den mer praktiska frågan är kanske att om det nu ändå bara var 300 personer som brydde sig om deras största ögonblick, spelar det då någon större roll? Det kan talas om ett slags naturligt urval, där just det faktum att så få faktiskt brydde sig om North Ferriby United har försatt klubben i just den här situationen.

Detta vore det rent marknadsekonomiska sättet att se på saken. Men för att balansera marknaden, för att skydda minoritetens intressen och de utsattas intressen, och för att bevara samhället större intressen och värderingar, har vi politiken som motvikt, vilket inom engelsk fotboll motsvaras av FA. Bollen befinner sig alltså i FA:s hörna, att sköta sitt politiska uppdrag, och besluta vilka intressen och värderingar de anser vara värda att skydda i engelsk fotboll, och vad de anser om North Ferriby Uniteds framtid.

Vad tycker vi själva?

Vid en första anblick är det svårt att förstå upprördheten. Avtalet med Sky placerar Football League på femte plats bland ligorna i Europa vad avser dess finansiella värde, högre än Ligue 1. Detta alltså trots att det är en andra- till fjärdedivision. Även om vi tar med i beräkningen att Championship har fler klubbar så placerar det Football Leagues avtal som det sjätte mest värdefulla avtalet i världen räknat per klubb.

Lägg till detta att avtalet dessutom motsvarar en ökning i finansiellt värde med 35% jämfört med det förra avtalet, och de stora klubbarnas missnöje blir inte omedelbart lättare att förstå sig på. Men, vilket är en sann omständighet i de flesta sammanhang, detta är bara siffror och allting är i själva verket alltid relativt. Och det är naturligtvis avtalets relativa värde som får de större klubbarna att koka och bubbla.

Den främsta punkten för de största klubbarna i Football League är att trots att avtalet med Sky är så högt som det är så förbleknar det i jämförelse med Premier Leagues TV-avtal, vilket gör att deras TV-intäkter både totalt sett och per match blir väldigt mycket lägre. En uträkning säger exempelvis att EFL tar in en tjugondel av vad Premier League tar in, och att varje match i Premier League genererar £11m, men i Football League £0,6m.

Det är naturligtvis en enorm skillnad, och det utgör ett problem för de största klubbarna i Football League utifrån två dimensioner. För det första att det är ett väldigt stort steg att ta för klubbar som kommer upp från Football League till Premier League att faktiskt kunna etablera sig där. För det andra att det i sig är väldigt tufft för dessa klubbar att konkurrera i Football League med nedflyttade klubbar och deras fallskärmsbetalningar.

Att detta skapar viss upprördhet och uppgivenhet är förståeligt på sitt sätt. Men det leder också till högst påtagliga ekonomiska problem då det ställer väldigt tuffa finansiella krav på de klubbar i Football League som faktiskt vill försöka ta sig upp till Premier League, och många gånger driver det fram ett ekonomiskt risktagande som inte alls är hälsosamt för vare sig klubbar eller serien som helhet. Mängder med klubbar gör förlust.

Den andra punkten för de största klubbarna i Football League är att det i första hand är de som driver upp intresset för Football League och därmed det finansiella värdet på dess TV-avtal. Ändå tvingas de i hög omfattning dela dessa intäkter inte bara med alla klubbar i Championship, utan med samtliga 72 klubbar i Football League. Något som naturligtvis ytterligare minskar intäkterna per klubb, även i relativa termer.

Vad vi har är med andra ord mer eller mindre exakt samma situation och exakt samma typ av argument som en gång i tiden drev fram Premier Leagues utbrytning ur Football League. Frågan alla ställer sig, och som de största klubbarna i Football League öppet också pratar om och hotar med, är om vi kommer få se en andra utbrytning ur Football League, och skapandet av vad som lite slarvigt brukar kallas för Premier League 2.

Det kokar och bubblar som sagt. En arbetsgrupp träffades under gårdagen på Villa Park bestående av representanter för Aston Villa, Leeds, Derby County, Stoke, West Brom, Preston och Nottingham Forest. De gick ut med ett uttalande som kraftfullt kritiserade EFL inte bara för TV-avtalet med Sky utan också sättet beslutet fattats på. De menar sig ha stöd av 19 klubbar i Championship och kommer kalla till stormöte nästa vecka.

Invändningarna mot avtalet är många. Det kritiseras för att i själva verket undervärdera Football Leagues TV-rättigheter. Det kritiseras också för att vara över lång tid och därmed låsa fast Football League. Det finns också en kritik för att egentligen vara värt mindre per match då Sky fått rättighet att TV-sända ytterligare 20 matcher per säsong, något som leder till fler matcher mitt i veckan, med negativa följder för klubbarnas publiksnitt.

Vad klubbarna som ska träffas nästa vecka har att besluta om är med andra ord vilka åtgärder de faktiskt ska vidta mot EFL. De kan dra EFL inför rätta och hävda att de inte har rätt att skriva på ett avtal som en majoritet av dess medlemmar inte var för att de skulle skriva på. De kan självfallet också bestämma sig för att ta nästa steg mot vad som skulle visa sig vara en utbrytning. Båda vägarna är framkomliga, men också riskfyllda.

Det finns två aspekter som framför allt gör det svårt att skapa någon samling och enad front för klubbarna. För det första att det helt enkelt inte finns något konkret alternativ på bordet till det framförhandlade TV-avtalet med Sky, och då krävs det en del balls för att i det här läget tacka nej till dessa givna pengar. För det andra en förståelig misstänksamhet över vilka klubbar det är som driver kritiken och vad de har för intressen att göra det.

Det är alltså inte bara de europeiska storklubbarna som skramlar vapen för att roffa åt sig mer pengar. Men precis som de europeiska storklubbarna så ägnar sig de största engelska klubbarna i Football League också åt vapenskrammel för att förhandla till sig bättre villkor. En möjlig kompromiss till en ren utbrytning vore att Championship ges en väsentligt större andel av TV-avtalet, på League Ones och Twos bekostnad.

Vilket naturligtvis skulle leda fram till helt nya problem och nya konflikter, den här gången med klubbarna i League One och Two i förarsätet. Det är i grund och botten samma typ av drama som vi regelbundet ser utspelas inom europeisk fotboll med Champions League som köttstycket alla drar i från olika håll, med UEFA i samma problematiska mittenposition där som EFL befinner sig i med Football League.

På planen eller i tabellen är EFL Championship världens just nu kanske bästa serie om vi försöker se till någon slags sammanvägning av ren kvalitet å ena sidan och spänning i form av jämnhet eller oförutsägbarhet å andra sidan. Utanför planen brinner det däremot i EFL Championship. De närmaste veckorna ger oss tydligare indikationer på hur den branden kommer släckas, om den alls släcks eller tvärtom bara fortsätter brinna.

Att kratta löv är tydligen viktigt för att hantera katastrofala bränder. Vad nu i så fall det motsvarar i den här metaforen.

Mycket vill alltid ha mer. Det är alltså knappast att betrakta som konstigt att de rikaste klubbarna ständigt strävar efter att tjäna ännu mer pengar och äta upp en ännu större del av fotbollens kaka. Och naturligtvis är det i första hand viljan att tjäna pengar, och den konkurrenskraft detta medför, som ligger bakom denna strävan om en europeisk superliga, liksom alla dylika utbrytningar genom fotbollens historia.

En tankegång med viss tyngd är så klart att detta bara är en förhandlingsposition, ett rent spel för gallerierna. Att detta prat om en europeisk superliga som så många gånger förr bara är ett sätt att tvinga fotbollens befintliga strukturer som UEFA och FIFA till ytterligare koncessioner i kassakossor som Champions League till storklubbarnas förmån. Att t ex FIFA:s idé om ett expanderat klubb-VM är just en sådan replik.

Allmänt sett har idén om en europeisk superliga betraktats och beskrivits ungefär så som förväntat, det vill säga som en fotbollens pest och plåga. Något som kommer att leda till fotbollens självförvållade död. De klubbar som ingår i samtalen och är de som anses driva idén framåt beskrivs följaktligen som kapitalets kolportörer och anses företräda girighet framför genuina fotbollsideal.

Nu är kanske det där också ett lite väl hysteriskt perspektiv. Genom alla år har det alltid funnits de som vid varje ny tanke i fotbollen menar att detta slutar med fotbollens snara död. Det är ett under att fotbollen fortfarande inte bara lever utan frodas. Det är sällan det blir så illa. Men det är debattens andra ände. Mot kapitalets kolportörer hittar vi ofta proletariatets prästerskap i inte minst press och media, värnandes ”rätt” tänk.

Där finns emellertid också de som har valt den helt motsatta ståndpunkten gällande en europeisk superliga. Det vill säga att det är en idé som kommer att vara alldeles utmärkt för fotbollen, och i synnerhet de redan befintliga ligorna. Om detta är en ståndpunkt tagen av genuin övertygelse eller en önskan om att ”sticka ut” är inte glasklart. Hur som helst är det uppfriskande att i alla fall se några tänka självständigt och tänka annorlunda.

Ändå är detta en ståndpunkt som känns rätt långsökt och baserad i önsketänkande. Till viss del beror det på hur idén om en europeisk superliga faktiskt genomförs i praktiken, om det innebär att deltagande klubbar drar sig ur sina inhemska ligor helt och hållet, eller om de fortsätter vara med även där, fast möjligen med svagare lag. Oavsett vilket bygger den ändå på ett antal inte helt realistiska utgångspunkter.

För det första att det leder till mer spännande och engagerande ligor. Den säljande idén är att vi därmed kan få en ”Leicestersäsong” varje säsong. Det är sant så tillvida att det så klart öppnar upp fältet för många andra klubbar att faktiskt vinna ligan. Men vad som glöms bort med det resonemanget är att Leicesters säsong var så fantastiskt just för att de besegrade de stora jättarna. Du kan inte gärna ha det ena utan det andra.

För det andra att det leder till förstärkt eller ens bibehållet supporterskap. Den bistra och lite trista sanningen är att de supportrar som nu uttrycker ilska över idén om en superliga om den väl blir av mest skulle rycka på axlarna och ändå följa sina lag och denna liga, som vi sett många exempel på. Att inhemska ligor utan sina största klubbar, Wales t ex, har svårt att generera något större supporterintresse har också tydligt visat sig.

För det tredje att idén om en europeisk superliga skulle kunna fungera parallellt med och utan att kannibalisera på UEFA:s nuvarande europeiska cupspel i form av Champions League och Europa League. Det går inte att ha både en europeisk superliga och ett Champions League utan att den ena eller den andra, möjligen båda, sjunker i status och betydelse. Alternativet vore en något märklig dubblering.

Men det finns också en märklig dubbelhet gällande hela den här idén om en europeisk superliga. Nämligen att samtidigt som den uppfattas av så många som något mer eller mindre ödesbestämt och ofrånkomligt, åtminstone av fotbollens ständigt närvarande flock av doom merchants, så är den också våldsamt osannolik att faktiskt bli av. Vilket är en rätt anmärkningsvärd dualism och motsättning.

Varför är det då så osannolikt att den faktiskt blir av? Det beror på en kombination av framför allt två faktorer. För det första att idén faktiskt är så djupt impopulär att ständigt PR-känsliga klubbar kan vara obenägna att ta steget, och i synnerhet engelska klubbar som rent finansiellt heller knappast har något att tjäna på saken, tvärtom. För det andra fotbollens historiska bundenhet till sina nationella och övernationella institutioner.

Det går heller inte att blunda för dessa institutioners formella maktmedel, som de naturligtvis inte kommer dra sig för att använda sig av för att skydda sina intressen. FIFA har till exempel redan hotat med att spelare som spelar för klubbar som bryter sig ut och bildar en europeisk superliga inte kommer få spela VM. Något som redan har fått FIFPro, spelarnas fackförbund, att göra ett uttalande om att VM minsann är heligt.

Jaha, frågar sig då vän av ordning, vad kommer då egentligen hända? Svaret är att vi med största sannolikhet kommer få ett expanderat VM för klubblag att arrangeras vart fjärde år istället för dagens Confederations Cup, samt fortsätta att ömsom dras med och ömsom dras med av det kända Champions League, möjligen reformerat ytterligare till de stora klubbarnas fördel i någon slags ytterligare kompromiss med deras intressen.

Och vi kan vara helt säkra på att det kommer finnas de som menar att även detta förebådar fotbollens nära förestående död.

Det var heller inte ett möte helt utan kontroversialism. Kanske särskilt i dessa dagar när det har pratats en hel del om hur åtminstone fem engelska superklubbar har varit med i samtal, vad nu det betyder, om bildandet av en europeisk superliga. Det borde väl skapa en lite underlig stämning vid middagsbordet kan man tycka. Definitivt var det något som närvarande journalister försökte gräva i med de deltagande befattningshavarna utan att, som väntat, riktigt lyckas.

Några beslut fattades ändå som hade viss relevans för Premier League under de närmaste åren. Viktigt att komma ihåg med Premier League är att det är en organisation i vilken beslut fattas med kvalificerad majoritet, vilket mer konkret betyder att åtminstone 14 klubbar måste vara för ett förslag för att det ska gå igenom. Helt lätt är det alltså inte att klubba igenom beslut, men det finns å andra sidan fördelar med det. Dessutom gör det paradoxalt nog Premier League till en av de mer demokratiskt ledda ligorna.

De tre främsta beslut som fattades, som har betydelse för Premier League, eller i alla fall väckte mest debatt, var följande:

VAR introduceras från och med nästa säsong!

Experimenten i FA-cupen och i Ligacupen har varit lyckade. Dessutom såg vi hur relativt sett bra VAR ändå kan fungera i VM. Sammantaget har detta resulterat i att Premier League nu har bestämt sig för att införa VAR från och med nästa säsong. Därmed följer Premier League alltså Serie A och La Liga i hälarna som ju redan har valt att introducera denna teknologi.

Vi ska inte räkna med att det betyder att diskussionerna om domslut kommer försvinna från Premier League. Regelboken är för det första inte utformad på ett sådant sätt att det ens är möjligt. För det andra är diskussionerna alltför präglade av såväl laglojaliteter som bristande regelkunnighet. Inga videogranskningar i världen kommer naturligtvis kunna ändra på detta.

Vad vi däremot kommer kunna räkna med är mängden misstag eller ”feldomslut” som tillåts spela en avgörande betydelse för fotbollsmatcher kommer reduceras drastiskt. Det var en tydlig följd i VM bland annat. Och enbart den objektiva omständigheten räcker alldeles utmärkt för att motivera införandet av VAR. Och så länge det görs på rätt sätt, utan överdriven tidsåtgång, är det naturligtvis utmärkt.

Kan det dessutom lätta trycket på domarna, som behandlas som skräp av mer eller mindre alla inblandade parter, så desto bättre.

Transferfönstret fortsätter stängas innan ligapremiären!

Det var en nyhet inför den här säsongen att Premier League valde att stänga fönstret inte den sista augusti som vanligt, utan istället ett dygn innan ligapremiären. Ett beslut som fattades av Premier League förra säsongen och som alltså den gången samlade på sig minst 14 klubbar som tyckte detta var en bra idé. Man ville underlätta planeringen, och få bort ofoget att tre-fyra omgångar hann gå med mer snack om värvningar än fotboll.

Huruvida beslutet och dess erfarenheter tvingade upp beslutspunkten på dagordningen igen, eller om det var ett redan planerat utvärderingsbeslut ett år senare, är något oklart i alla fall för mig. Premier League beslutade hur som helst att fortsätta stänga fönstret innan ligapremiären. Men den här gången var det nio klubbar som tyckte att det borde flyttas tillbaka till sista augusti.

Det var en jobbig sommar att introducera en tidigare transferdeadline, det är sant. Att det samtidigt var en VM-sommar gjorde sommaren riktigt svårråddad för flera engelska klubbar, och förmodligen hade det gått smidigare om det införts exempelvis sommaren som nu kommer. Det ska bli intressant att se om inte erfarenheterna nästa sommar blir avsevärt mer positiva.

Det är till sist bara en ren planeringsfråga för klubbarna. Risken att engelska klubbar skulle tvingas sälja sina bästa spelare utan att kunna ersätta dem var obefintlig till att börja med, något som klart och tydligt den gångna sommaren också visade.

Richard Scudamore ges £5m i signing off-bonus!

Det finns ett vanligt försvar varje gång höga löner till svenska direktörer och i svenska styrelser kritiseras, nämligen att om inte dessa kostymer får höga löner så kommer de minsann försvinna iväg till en internationell marknad av andra kostymer. Varför just svenska kostymer är intressanta för denna marknad är lite oklart. Och som om lönerna sattes på en marknad för det andra, och inte av dessa kostymer själva.

Och det är väl kanske just den sliskigheten som skapar en viss känsla av äckel och obehag när det alltså kom ut att Premier League uppmanade samtliga klubbar att hosta upp £250,000 vardera för att ge avgående VD Richard Scudamore ett så kallat gyllene handslag, en signing off-bonus om £5m. Just den här känslan av klubbpampar som beslutar om att berika sig själva och varandra.

Kontrasterna blir så klart rätt olyckliga. För samtidigt som klubbarna nu skickar iväg dessa pengar på ett bräde till Premier Leagues avgående VD, så lyckas alltså runt tre fjärdedelar av exakt samma klubbar inte ens betala sin personal en så kallad ”living wage”, det vill säga en lön som det anses gå att leva på. Kostnaden för att uppfylla denna mycket lågt ställda nivå vore inte £250,000 per år.

Dålig bollkänsla av Premier League och dess klubbar med andra ord. Det blir så klart inte bättre av att det är en gåva som Richard Scudamore knappast behöver. Han har redan gjort sig rik många gånger om under sina år som Premier Leagues VD. Även detta känns så klart som en naturlig invändning mot beslutet. Han har för tusan redan fått en (hög) lön för att göra sitt jobb under alla dessa år.

Det finns en aspekt som ändå kan anses motivera beslutet, nämligen att det följer med så kallade non compete-klausuler, det vill säga att Scudamore därmed förbinder sig att inte börja jobba för någon annan liga. Vilket kan vara värt en del för Premier League.

Resultaten hittills har fascinerat och fängslat. I fredags kväll blev det exempelvis klart att Tyskland flyttas ned till B-divisionen i Nations League, från en grupp med Holland och Frankrike. Samma Frankrike måste nu lita på att ett redan bortspelat Tyskland undviker förlust mot Holland för att ta sig vidare till slutspel. Genom att vinna mot Spanien såg Kroatien till att om antingen England eller Kroatien vinner den sista i matchen i gruppen så tar sig inte Spanien till slutspel.

Kroatien har de senaste tio åren blivit något av ett spöke för England. Det började redan med den där EM-kvalmatchen på Wembley där Kroatien genom att vinna spelade bort England från EM, gav oss den ikoniska bilden med ”the wally with the brolly” mitt i regnet, och försatte Steve McClarens managerkarriär i en stelkramp denne fortfarande inte helt hämtat sig från. Det senaste kapitlet hittar vi så sent som i somras när Kroatien i VM-semifinalen satte stopp för Englands drömmar.

Gruppsituationen är onekligen lite speciell och går rent konkret ut på följande. Om England vinner så vinner de även gruppen och tar sig vidare till Nations Leagues finalspel i juni med de fyra gruppvinnarna. Om England däremot förlorar går Kroatien till slutspel och England blir nedflyttade till B-divisionen. Om det blir oavgjort mellan England och Kroatien så vinner Spanien gruppen, men England blir nedflyttade vid alla oavgjorda resultat utom 0-0. Allt står alltså på spel ikväll.

Kvällens match är alltså en möjlighet för Kroatien att för tredje gången hugga dolken i de engelska ryggarna, något de onekligen verkar trivas med att göra. För tredje gången innan solen går upp har Kroatien möjlighet att förneka just England framgång. Samtidigt är det självfallet upp till England att visa på sina framsteg, och att besegra sina spöken är normalt sett ett tydligt tecken på just framsteg. Att vinna mot Kroatien framstår alltmer som ett ungt Englands mandomsprov.

Det är en attityd och en position mellan de båda länderna som onekligen har förändrats en hel del under de senaste tio-tolv åren. Då var England onekligen den rätt stora favoriten och kanske framför allt så såg sig England också som den stora favoriten. Det fanns en slags känsla av överlägsenhet, som slutade med Steve McClaren hukandes under sitt paraply. Nu är England knappast favoriter längre, ens i sina egna ögon, utan ett lag som slåss underifrån på lika villkor och måste bevisa sig.

Det finns däremot, som alltid när det gäller Englands landslag, en tydlig motsättning mellan realitet och perception. Vi såg det inte minst i VM och inte minst inför, under och efter den där VM-semifinalen mot Kroatien. I centrum för motsättningen står inte minst ”Football’s Coming Home”-sången, som mycket tydligt användes av Kroatien för att piska upp de egna spelarna, och som föga förvånande har tagits upp igen inför kvällens match i Nations League mellan de båda länderna.

Det må rent objektivt vara så att ”Football’s Coming Home” handlar om det återfunna hoppet och glädjen med engelsk landslagsfotboll, eller till och med om dessa ständigt brustna hjärtan den skapar. Det kan till och med vara så att den sjungs med en icke ringa grad av självironi. Sången har trots detta blivit en symbol i andra länder för Englands arrogans och självtillräcklighet i dessa sammanhang. Den mest kända raden hjälper nog inte till. Den förstås som ”England kommer vinna!”

Det vanligaste försvaret mot detta i somras från oförstående engelsmän, inte minst vissa engelska journalister, var något i stil med att ”så är det ju inte alls!” och den som inte förstår den saken är typ dum i huvve. Det fanns helt enkelt en genuin motvilja att ens försöka förstå att det fanns en skillnad mellan hur de uppfattade den där sången och hur den uppfattades i andra länder, samt medge att skillnaden kunde ha betydelse. Vilket kanske inte är det mest effektiva sättet att försvara sig mot anklagelser om arrogans.

Det kan så klart vara en orättvis syn på Englands mentalitet i nuläget. Jag har inte minst själv drivit den poängen rätt tydligt under 2010-talet, den här föreställningen att ”England är bäst i världen” existerar inte längre, har inte existerat på minst tio år, om något så tvärtom. Det är en syn som tvärtom säger mer om andra länders fördomar och självbild. Vad däremot England måste förstå och acceptera är att de har försatt sig själva i detta läge genom årtionden av arrogans – de betalar för gamla synder!

Dessutom måste man kanske komma ihåg att det trots allt fortfarande vilar en latent hybris inom den engelska landslagsfotbollen, möjligen inte inom det engelska landslaget eller dess organisation, men definitivt inom dess svans av journalister. Förmodligen är det ofrånkomligt i just landslagsfotboll som utgår så mycket från nationell stolthet. Det var kanske inte något som märktes av så tydligt under VM i somras, men som definitivt såg dagsljus efter Englands seger mot Spanien tidigare i höst.

Det måste samtidigt vara möjligt även för England, precis som för alla andra länder, att våga hoppas på framgång och tro på seger mot Kroatien ikväll, för England att faktiskt uppnå framgång utan att det ska behöva drabba andra länders självkänsla. Men först måste alltså England faktiskt vinna mot Kroatien ikväll. Och som de senaste tio åren har lärt England – den saken är betydligt lättare sagd än gjord.

Möjligen kan jag anklagas för att ha blivit något melodramatisk. Men inte bara det, dessutom har jag ju faktiskt även fel i sak. Klubbfotbollen är ju inte helt inställd. Prisa gud, här kommer skatteåterbäringen! Det må vara så att Premier League och Championship har försatts i viloläge, men det betyder ju bara att vi får möjlighet att följa spänningen i ordinarie omgångar av League One, League Two och allt därunder.

Det har gått en tredjedel av säsongen inte bara i Premier League och Championship, utan även i League One och League Two. Även dessa båda serier har alltså börjat sätta sig i viss utsträckning. De båda storklubbarna Portsmouth och Sunderland har ryckt åt sig ett litet försprång i toppen av League One. Om vi letar oss ned till League Two märker vi att det på senare tid välbekanta Lincoln City leder den serien övertygande.

Det är alltså den artonde omgången vi har framför oss i dessa båda serier. Dagens tidiga TV-sända match är mittenmötet i League One mellan Fleetwood Town och Walsall på Highbury, där alla som undrar vad Joey Barton möjligen har för sig dessa dagar kan få sin nyfikenhet tillfredsställd. Han är alltså manager för Fleetwood Town från och med den här säsongen, och är det så här långt faktiskt med den äran.

Andra spaningar från dagens omgångar i League One och League Two:

LEAGUE ONE

Bradford brinner. För ett och ett halvt år sedan förberedde sig Bradford för playoff-final i League One. Framtiden såg ljus ut under nytt, tyskt ägarskap i Edin Rahic och Stefan Rupp som pratade om att spela i Premier League om tio år, och ett stabilt management med Stuart McCall. Här hittar vi dem nu, ett och ett halvt år senare, dyngsist i League One med tio poäng på 17 matcher, sju poäng upp till nedflyttningsstrecket. Vad hände? Först förlorades så klart den där playoff-finalen mot Millwall. Sedan fick McCall sparken i februari säsongen därpå, efter sex raka förluster, men med Bradford fortfarande på sjätte plats i tabellen. Därefter har följt en sorglig succession av kortlivade och omeriterade managers. David Hopkin (?) som nu har hand om den klubben är Bradfords fjärde manager sedan februari. Tysk ingenjörskonst är inte vad den en gång var. Nu hägrar League Two istället för Premier League. Om nu inte Bradford skräller borta mot Peterborough idag.

Accrington Stanley övertygar. Det var en av den förra säsongens finare berättelser när Accrington Stanley vann League Two, och för första gången i klubbens historia gick upp i League One, samtidigt som ägaren och ordföranden Andy Holt tappert kämpade mot Football League-byråkratins påbud att han minsann inte fick bjuda sina spelare på några hamburgare när de vann fotbollsmatcher. Berättelsen fortsätter denna säsong. Accrington Stanley har inte bett om ursäkt för sitt besök i League One utan tvärtom tagit för sig på det mest härliga sätt. Spelandes en fin och underhållande fotboll har de hittills befunnit sig på övre halvan och luktar för närvarande på playoff-platserna, där inte minst dagens hemmamatch mot Barnsley, tre poäng och tre platser i tabellen ovanför dem på fjärde plats, kan visa sig betydelsefull.

Sunderland tar täten? Då Portsmouths match mot Charlton inte spelas den här helgen har Sunderland chans att gå upp i åtminstone tillfällig tabelltopp, på samma poäng men med bättre målskillnad, om de lyckas vinna dagens hemmamatch mot Wycombe. Sakta men säkert har Sunderland börjat återfinna sig själva i League One, och inte minst har humöret hittat tillbaka på läktarna och bland supportrarna. Att säga att en nedflyttning är bra för en klubb är kanske på sitt sätt lite tramsigt, men man kan i alla fall säga att Sunderland verkligen har gjort det bästa möjliga av sina dubbla nedflyttningar. Med nya ägare och med Jack Ross som ny manager ser Sunderland återigen ljust på sin tillvaro, och hoppas naturligtvis med den utgångspunkten ta sig tillbaka till Championship. De ser ut att tillsammans med Portsmouth vara favoriter att göra just detta.

• Neal Ardley har fått sparken av AFC Wimbledon efter sex år, med laget under nedflyttningsstrecket.
• Shrewsbury har sparkat John Askey som de anställde som Paul Hursts ersättare inför säsongen, återvänder Hurst?
• Oxford United har precis tillsatt Erick Thohir i styrelsen, förebådandes ett uppköp?

LEAGUE TWO

Notts County i panik? Bara för något år sedan var Notts County en toppklubb i League Two som siktade mot uppflyttning. Alan Hardy hade tagit över klubben som ägare och städat ut oönskade element. Med Kevin Nolan som manager presterade Notts County en fartfylld och framgångsrik fotboll. Den här säsongen verkar dock något ha hänt. Att sparka en manager redan i augusti är alltid ett dåligt tecken som tyder både på konflikt och på dålig planering att inte ha tagit tag i saken under sommaren. Men Nolan fick sparken och istället anställdes Harry Kewell under glada tillrop, bara för denne att få sparken för någon vecka sedan, det vill säga bara drygt två månader sedan han först anställdes. Att ha avfärdat två managers samma säsong när vi bara befinner oss i mitten av november är på sitt sätt imponerande. De flesta verkar emellertid överens om att beslutet att sparka Kewell var motiverat och ingen panikåtgärd, ändå står alltså Notts County här utan manager inför dagens sexpoängsmatch runt nedflyttningsstrecket mot Cheltenham hemma på Meadow Lane.

Exeter ser framåt. Det var inte någon lätt situation som Exeter befann sig i mot slutet av förra säsongen när de precis förlorat playoff-finalen i League Two mot Blackpool, och Paul Tisdale bara några dagar senare bekräftade att han efter tolv år som manager inte hade för avsikt att förlänga kontraktet. Därmed tackade den manager som varit i en och samma klubb längst efter Alex Ferguson och Arsene Wenger i engelsk fotboll för sig. Det hade varit lätt för Exeter att falla samman. Exeters val av ersättare blev oväntat, men kanske lite typiskt för dem. Från seriens mest erfarne manager till en helt oerfaren i Matt Taylor, tidigare lagkapten och U23-coach i Exeter. Det är en stor skugga för en helt ny manager att kliva in i, men Taylor har gjort det bra och Exeter befinner sig på playoff-plats igen, med mersmak. Dagens hemmamatch mot Northampton är en möjlighet för Exeter att befästa denna position och därtill sikta uppåt mot uppflyttningsplatserna.

Newport County överraskar. Kommer ni ihåg lilla Newport County som förrförra säsongen svarade för en av engelsk fotbolls främsta great escapes någonsin när de från ett närmast hopplöst läge inför de sista tio omgångarna räddade sig kvar i Football League, till sist till och med en av säsongens sista bollträffar?! Mike Flynn var managern då och Flynn är manager även nu. Förra säsongen placerade sig Newport County stabilt i mitten av tabellen. Den här säsongen placerar sig Newport County hittills på playoff-plats och kan i dagens toppmatch mot Colchester hemma på Rodney Parade faktiskt ta sig upp på uppflyttningsplats. Det verkar som om det där miraklet för två år sedan bara var början. Frågan är var det hela kommer att sluta för Newport County, som naturligtvis vore en stor sensation om de skulle lyckas ta sig upp i League One.

• Oldham i total kalabalik med ett omfattande missnöje med och uppror mot ägaren Abdallah Lemsagam.
• Richie Wellens, från just Oldham, ny manager i Swindon Town.
• Michael Jolley, tidigare AFC Eskilstuna, kikar tydligen på svenska värvningar till Grimsby i botten av League Two.

Oavsett blev de nog i så fall besvikna. Där kom inget utbrott. Och givet hur matchen mot West Brom faktiskt utspelades är det svårt att se hur den skulle säga något substantiellt om Bielsas och Leeds sätt att spela fotboll, i synnerhet som Leeds ligger trea, ledde serien efter förra omgången och i högsta grad är med i toppstriden. Det var inte minst en match präglad av individuella misstag snarare än något kollektivt systemfel.

Ändå är detta kanske ett så gott tillfälle som något att lite mer seriöst ställa sig frågan hur det egentligen går för Marcelo Bielsa med Leeds i Football League?! Det har hunnit gå 17 omgångar, det vill säga närmare en tredjedel av säsongen, så vi börjar få lite att faktiskt utgå från. Att det skulle vara särskilt intressant att ställa denna fråga om just Bielsa beror så klart på Bielsas stora personlighet och att det var en så tung anställning av Leeds.

Den första observationen måste rimligtvis utgå från helheten som säger att Leeds är ett av lagen i toppen av tabellen. Leeds har vid ett antal tillfällen den här säsongen befunnit sig i serieledning och de ligger för närvarande på tredje plats i en väldigt jämn tabell, en poäng under uppflyttningsstrecket och tre poäng från tabellettan. Rimligtvis måste detta ändå visa att det hittills har gått mycket bra för Marcelo Bielsa i Football League.

Den andra sidan av myntet är de som menar att detta helt enkelt inte är tillräckligt för Leeds, att Leeds helt enkelt vid det här laget borde dominera Football League och framstå som det självklara laget för både serieseger och uppflyttning. Leeds har inte riktigt lyckats uppnå den saken, vilket är skäl till missnöje med Marcelo Bielsa. Det kan så klart diskuteras exakt hur realistiskt det här synsättet egentligen är.

Den andra observationen utgår från tendensen. Leeds inledde säsongen väldigt starkt med fyra vinster på de fem första matcherna, fem vinster på de åtta första matcherna och utan förlust. De därpå följande nio matcherna har visat sig lite svagare, med tre vinster, tre oavgjorda och tre förluster. Från 2,25 poäng per match till 1,33 poäng per match. Det pekar så klart nedåt, ändå har Leeds på totalen ett bra poängfacit.

Någonstans måste det ändå accepteras att Leeds trots allt skulle och kommer förlora matcher under säsongen, liksom alla lag. Det är en jämn och konkurrenskraftig serie där i stort sett alla matcher är väldigt tuffa på förhand. Leeds har hittills lyckats följa upp en förlust med ett positivt resultat i nästa match. Den större frågan är om Leeds sviktande prestationer över tid indikerar att Marcelo Bielsas lag håller på att tappa energi.

Den tredje observationen utgår från sammanbrottet mot West Brom i helgen. Det ska så klart nämnas att få matcher i Football League lär vara tuffare än just en bortamatch mot West Brom. Men det var Leeds första match med Marcelo Bielsa där spelet verkligen föll samman, där laget inte lyckades vårda bollinnehavet, där Leeds tvärtom hela 25 gånger tappade bollen till West Brom som därmed gavs möjlighet att kontraslå.

Det är lätt att dra alltför stora slutsatser av en enda match, kanske i synnerhet när det även råkar vara den senaste matchen. Om vi istället väljer att titta på avancerad statistik för säsongen som helhet framträder en tydligare bild av ett Leeds som producerar fler skott på mål än något annat lag i serien, och som släpper till färre skott per match än något annat lag i serien. Bakom detta ligger så klart kontrollen över bollinnehavet.

Den enda matchen speglar således inte helheten. Inget lag i serien förväntas släppa in färre mål per match än Leeds. Att de släppte in fyra mål mot West Brom var med andra ord en ren anomali. Därtill mot seriens effektivaste lag. Inget lag i serien producerar fler skott per match än Leeds. Att Leeds bara lyckades producera tre skott mot mål mot West Brom speglar snarare matchen i sig än något egentligt metodfel.

En annan typ av statistik är kanske kvalitativt sett mer intressant. En genomgång av säsongen så här långt visar att Leeds i sju matcher har tagit ledningen först, och från dessa sju matcher har Leeds också fått med sig 21 poäng, alltså full pott. Från övriga tio matcher har Leeds bara fått med sig nio poäng, alltså mindre än en poäng per match. En minst sagt väsentlig skillnad för Leeds.

En enda match hittills den här säsongen har Leeds lyckats vända och vinna efter att ha hamnat i underläge, och i den matchen lyckades de då kvittera nästan omedelbart efter att ha hamnat i underläge. Det hela målar hur som helst upp en mycket tydlig bild av ett Leeds som under Marcelo Bielsa har blivit väldigt duktiga på att kontrollera matcher, men inte alls är särskilt bekväma med att jaga matcher.

Det finns en rätt tydlig förklaring till varför det är så. Leeds har mycket bollinnehav och producerar även många chanser. Men åtminstone sju klubbar i serien är effektivare än Leeds i att utnyttja sina chanser. Ser vi dessutom till kvaliteten på de chanser som Leeds skapar så trots att Leeds skapar flest chanser av alla lag i serien så är det åtminstone åtta andra lag i serien som förväntas göra fler mål per match än Leeds.

Det leder oss till en rätt tydlig slutsats. Hur har det egentligen gått för Marcelo Bielsa med Leeds i Football League? Jo, men det går väl minst sagt rätt bra för Bielsa i Football League, även om det samtidigt finns god potential för förbättring. Vad Bielsa framför allt behöver jobba mer med, kanske under januarifönstret, är Leeds kvalitet och effektivitet på offensiv tredjedel, att skärpa kvaliteten framför motståndarnas mål och straffområde.

Om Leeds lyckas åtgärda den saken ökar det deras förutsättningar till framgång i vad som tveklöst är världens jämnaste och konkurrenskraftiga andraliga. En serie där två mittenlag som Aston Villa och Birmingham bara är sju poäng från uppflyttning. En serie där Sheffield Wednesday och Brentford ligger på playoffplats ena veckan, bara för att två veckor senare befinna sig på femtonde och sjuttonde plats i tabellen.

Varje liten kvalitetshöjning kan visa sig avgörande i en så jämn serie. Marcelo Bielsa har gjort det riktigt bra som etablerat Leeds i toppen av denna serie. Vill Bielsa vinna serien måste han förbättra Leeds offensiv.

Så varför i hela friden har det blivit ett sådant jäkla liv om att Wayne Rooney nu ges vad som bäst bara kan beskrivas som en testimonial med det engelska landslaget? Det finns något mycket engelskt över upprördheten, liksom man kan spåra att det måste ha något specifikt med Rooney själv att göra. Något kan man så klart förvånas, fast ändå inte, över benägenheten att göra principsaker av rena struntsaker.

Låt oss till att börja med konstatera att det alltså handlar om en egentligen fullständigt ointressant träningsmatch, på Wembley mot USA. En träningsmatch som om möjligt blir ännu mindre intressant eftersom den ligger blott tre dagar innan en avgörande match i Nations League mot Kroatien på Wembley, förvisso även det en match vars betydelse kanske inte riktigt har sipprat hela vägen ned i den engelska folksjälen.

Att använda den matchen för att ge Wayne Rooney en fin avslutning kostar med andra ord ingenting. Det är ändå en match i vilken Gareth Southgate kommer att vädra en ren b-uppställning och det är nu många år sedan det fanns någon slags genuin föreställning att så kallade ”caps” bara skulle ges till de allra bästa, och att man ansågs nedvärdera den engelska landslagströjan om påstått ”ovärdiga” spelare fanns på planen.

Det handlar heller inte om vilken spelare som helst. Tvärtom alltså om en spelare som spenderat närmare 15 år av sin karriär i den engelska landslagströjan, var kapten under flera år, är dess meste målskytt, och som alltid varit obrottsligt lojal med det engelska landslaget, till och med i sådan utsträckning att han vid flera tillfällen trotsade den egna klubbens och dess, för att uttrycka saken milt, hårdnackade managers vilja.

Hur många engelska stjärnspelare under ungefär samma tidsperiod kan egentligen säga detsamma? Väldigt få, om ens någon! Kanske är det ändå något som förtjänar att uppmärksammas. Kanske representerar den spelaren värderingar som faktiskt kan vara viktiga att framhäva för den nya engelska landslagsgeneration som nu växt fram, och till kommande generationer. Frågan kommer inte bli mindre viktig i framtiden.

Initiativet har kritiserats som något slags kommersiellt knep, särskilt som det alltså sker i samband med en match mot USA. Men det finns knappast något större kommersiellt värde med det här initiativet för FA eller för det engelska landslaget, vars affärsmodell knappast bygger på att ha ett starkt varumärke på en amerikansk marknad. Den logiken gäller klubbar, inte landslag. Intäkterna är därtill avsatta för välgörenhet.

Det hela landar i att motviljan måste vara kopplad direkt till Wayne Rooney, spelaren och personen. Problemet är inte idén med en testimonial utan problemet är att det är en testimonial för Wayne Rooney specifikt. Det hela är egentligen inte särskilt överraskande, det har alltid funnits en djupt rotad antipati mot Rooney, och inte minst mot Rooney i den engelska landslagströjan.

Det kan diskuteras vad det beror på. Hans klubbtillhörighet under mer eller mindre hela hans aktiva karriär är en uppenbar möjlighet. Kanske har inte minst Wayne Rooney fått klä skott för ett allmänt missnöje kring detta med giriga fotbollsspelare, eller spelare som åtminstone enligt folkopinionen ”inte bryr sig om landslaget eller supportrarna”, oavsett om den kritiken är befogad och rättvis eller ej gällande Rooney.

En mer psykologiskt orienterad teori är att Wayne Rooney har tvingats personifiera en era av brustna drömmar och ökad desillusionering med det engelska landslaget. Det var den glädjen som återfanns i somras, förkastandet av allt det gamla som har varit. Rooney mer än kanske någon annan spelare representerar allt det där gamla, påminner om allt det där som man helst vill glömma. Därav motviljan.

Det är kanske förståeligt, det är inte rättvist, det bara är som det är. FA, som naturligtvis tar varje tillfälle att snubbla över sig själva i sina försök att bejaka populismen, såg så klart till att göra ett elände av situationen genom att omedelbart backa ifrån initiativet, spela ned det istället för att stå upp för det, och börja göra löjliga utfästelser om att Rooney absolut inte skulle spela, inte skulle vara kapten, inte skulle tröja nummer tio etc.

Den omedelbara reaktionen på detta är så klart att det rimligtvis bara kan vara Gareth Southgates beslut vilka spelare som ska spelare, vilken spelare som är kapten, och vilka nummer dessa spelare har, inte FA:s. Det är inte frågor eller beslut som FA har något alls med att göra, eller ens ska ha något med att göra. Men sådana detaljer kan så klart vara svårt att hålla koll på för byråkrater och blötdjur när de anar politiskt oråd.

Nu tog så klart Gareth Southgate och inte minst de engelska landslagsspelarna själva hand om den där saken. Wayne Rooney kommer spela, han kommer bära kaptensbindeln och han kommer ha tröja nummer tio. Så inte bara har FA-byråkraterna återigen avslöjat sig som viljelösa och principlösa blötdjur, de har därtill desavouerats som i allt väsentligt maktlösa i sådana här frågor. De åstadkom inget, utom pinsamhet.

Nu är det kanske inte Wayne Rooneys deltagande som är det mest intressanta med kvällens match mot USA. Vi kommer förmodligen få se Jadon Sancho göra sin första start i det engelska landslaget. Beslutet att lämna Man City verkar onekligen ha stått honom mycket dyrt… Dessutom tyder mycket på att Callum Wilson kommer göra sin debut, och där har vi ju en minst sagt rätt fin story.

Så även om Wayne Rooney möjligen kommer påminna en del om det gamla som har varit med det engelska landslaget, så kommer det med största sannolikhet finnas mycket mer som erinrar oss om allt det nya med det engelska landslaget. Även om det nu faktiskt bara är en träningsmatch mot USA.

Här har vi alltså Fulham. Ett lag djupt indraget i en nedflyttningsstrid, ett lag med endast en vinst på tolv matcher och därtill sex raka förluster i ligaspelet. Samtidigt ett uppenbart mycket talangfullt lag, med många väldigt skickliga spelare med hög potential, men som inte har lyckats bilda en effektivt fungerande helhet. Givet hur det gick med Leicester så känns Claudio Ranieri som den perfekta anställningen.

Att Fulham anställer Claudio Ranieri känns med andra ord självklart och intuitivt. Om han lyckas uppnå med Fulham bara något av vad han uppnådde med Leicester så kommer det självfallet betraktas som en succé. Samtidigt är det svårt att komma från känslan av att det känns som ett rätt genomskinligt försök att upprepa något som inte med någon nödvändighet låter sig upprepas.

Det finns även en rätt tydlig sentimentalitet med anställningen. Claudio Ranieri är naturligtvis en älskad och uppskattad manager i England. Var han det inte redan innan bragden med Leicester så blev han det naturligtvis med den. Likaväl var det många som blev bedrövade och besvikna när Leicester bara en dryg halv säsong senare sparkade Ranieri. Att se Ranieri tillbaka i Premier League lindrar dessa sår.

Men är Fulhams anställning av Claudio Ranieri verkligen så ”riskfri” och mer eller mindre perfekt som Fulhams ägare Shahid Khan menade i dagens pressmeddelande? Nej, det vore väldigt naivt att tro det. Tvärtom kan jag känna att när en klubb eller ägare säger en sådan sak brukar det mest betyda att de helt enkelt inte vill se riskerna, hellre blundar för dem, inte har tänkt igenom dem, utan mest ”hoppas på det bästa”.

Det är inte svårt att se utrymmet för det med just Claudio Ranieri, just på grund av den där bragden med Leicester. Vi har pratat tidigare om den så kallade Leicestereffekten, det vill säga hur Leicesters bragd har fått många engelska klubbar av jämförbar storlek att våga drömma om något liknande. I grunden är det så klart positivt. Men det öppnar även för ett mer simpelt resonemang som att ”ja, men om vi anställer Claudio Ranieri så…”

Vad var det Claudio Ranieri gjorde så rätt med Leicester? Det går naturligtvis att peka på många saker, men en av de främsta och som även lyftes fram mycket noga av spelarna var att han inte komplicerade saker i onödan, han utgick från spelarna han faktiskt hade tillgång till, genomförde inte för stora förändringar utan spelade en fotboll på spelarnas egna villkor. Han var kort sagt väldigt bra på man-management.

Det här kan tala för att Claudio Ranieri kan lyckas även med Fulham. Slavisa Jokanovic drillade sina spelare i ett väldigt tydligt system, och i synnerhet när det började visa sig att det systemet fallerade kan det ha fått spelarna att tappa tron på det. Ett mer praktiskt förhållningssätt av Ranieri kan mycket väl löna sig, såväl rent taktiskt som i att det även i högre utsträckning ger spelarna en större frihet och känsla av självförverkligande.

Men vi kan inte bortse från att det finns mycket med det taktiska som också skiljer sig mellan Leicester och Fulham. Leicester var ett lag vars framgångar grundades på ett starkt och djupt liggande försvar och därifrån blixtsnabba omställningar. Det var en väldigt fin form av kontringsfotboll. Med Fulham tar Claudio Ranieri över ett lag som har mycket talang framåt i planen men desto mindre talang och mer problem i försvarslinjen.

Situationen är naturligtvis annorlunda även den. Med Leicester befann sig Claudio Ranieri aldrig själv i en nedflyttningsstrid. Med Fulham kommer han ofrånkomligen göra det. Det innebär en fundamental skillnad i kemi och gruppdynamik att managera ett lag i titelstrid, därtill en högst oväntad sådan, jämfört med nedflyttningsstrid. Om pressen kommer vara högre kan diskuteras, men definitivt kommer den vara mer negativt laddad.

Avsikten med detta är inte att nedvärdera Claudio Ranieri, utan endast att konstatera att det inte är självklart att han kommer kunna upprepa med Fulham vad han åstadkom med Leicester, att situationen är en helt annan och förutsättningarna är helt andra. Det finns skäl att tro att Fulham inte har tänkt längre än namnet när det gäller anställningen, men det innebär inte i sig att Ranieri inte kan visa sig bli mycket lyckad som manager i Fulham.

Att Fulham behövde agera kändes i sig rätt givet. Laget ligger sist i tabellen, trots ett talangfullt lag och trots (vissa säger på grund av) att laget investerat närmare £100m i nya spelare under sommaren. Det fanns heller ingenting som riktigt tydde på att det skulle bli bättre, Fulham släppte in mål i rekorderlig omfattning utan att faktiskt bli bättre, liksom de inte heller visade sig särskilt produktiva framåt.

Det är så klart trist att se Slavisa Jokanovic behöva lämna Fulham, med vilka han ju har haft stora framgångar och förra säsongen gjorde till ett av Football Leagues mest omtalade lag. Samtidigt har han inte lyckats förbereda laget för Premier League, spelarna verkade ha tappat tron på spelidé och system, och när Jokanovic själv inför matchen mot Liverpool menade att det var spelarnas fel, så kändes timmen slagen.

I efterhand kan vi nog se att Slavisa Jokanovic sade detta med vetskapen om att han var på väg att få sparken. Att Fulham kan anställa Claudio Ranieri samtidigt som de sparkar Jokanovic visar att de har jobbat med frågan ett tag. Alla rapporter säger samma sak, nämligen att Fulham bestämde sig för att byta manager efter förlusten mot Huddersfield och pratade med ett par kandidater. Jokanovic lär inte ha varit omedveten om det.

Visst kan detta leda till lustigheter med facit på hand. Som när Shahid Khan i ett matchprogram för knappt tre veckor sedan menade att journalister som skrev om att Slavisa Jokanovic riskerade att få sparken gjorde sig skyldiga till sensationalism och rent påhitteri. Å andra sidan, det där ingår väl i spelet, och journalister som skriver om detta vet så klart att det många gånger är klubbarnas uppgift att blint förneka.

Vad händer med Slavisa Jokanovic härifrån, en uppenbart kompetent manager? Man kan händelsevis påpeka att Southampton borde vara en annan klubb som funderar på att byta manager. Och vilka är det händelsevis som möts i den första omgången efter landslagsuppehållet? Jodå, Fulham och Southampton naturligtvis!

Det har länge varit en fråga hur Brexit kommer drabba eller påverka den engelska fotbollen. Kanske i synnerhet givet att Premier League är världens överlägset mest globaliserade liga, med mängder av utländska spelare. Det hela sprider sig även ner i Football League där många klubbar bygger sina lag runt utländska spelare. De som ser negativt på saken konstaterar att engelska klubbar tappar i konkurrenskraft. De som är mer positiva påpekar att fler engelska spelare kommer få speltid.

Under gårdagen spreds nyheten att Premier League-klubbarna diskuterar ett Brexitförslag som skulle innebära att antalet utländska spelare i klubbarna begränsas från dagens 17 spelare till tolv, något som skulle öka antalet hemväxta spelare från åtta till 13. Det var en något vilseledande nyhet på sina håll då det kunde verka som om det var Premier Leagues förslag, om än i en tidig version, när det i själva verket är ett förslag helt och hållet formulerat av FA.

Det är så klart lätt att blanda ihop de olika organisationerna, eller åtminstone deras olika funktioner. Men Premier League, och även Football League, tar i första hand tillvara och bevakar ligans och klubbarnas intressen. FA å andra sidan har landslagsfotbollen som sitt främsta fögderi samt ett slags huvudansvar för engelsk fotbolls utveckling, det vill säga från gräsrotsfotbollen och uppåt. Det säger sig självt, och har också många gånger visats, att dessa intressen sällan går särskilt väl ihop.

Givet att endast sju klubbar i Premier League för närvarande skulle hålla sig inom linjerna för FA:s förslag om antal utländska spelare så är det kanske ingen oäven gissning att det är ett förslag som Premier League och dess klubbar kommer förhålla sig minst sagt rätt ljumna till. Vi vet också från erfarenheter av tidigare fall där FA och Premier League ska förhandla med varandra så brukar det vara Premier League som får som de vill. Det är så klart de som sitter på pengarna.

Och det finns omfattande skillnader mellan hur FA vill hantera Brexit och hur Premier League ser på saken. Premier Leagues förhoppning och utgångsbud är att varje utländsk spelare som får ett kontrakt med en Premier League-klubb och ingår i dess nuvarande 25-mannatrupp också ska få ett arbetstillstånd. Ett regelverk som till och med skulle göra det lättare att värva utländska spelare, då det skulle underlätta även för spelare utanför EU att komma till Premier League.

På så vis har Premier League så att säga vänt upp och ned på vad som är deras kanske värsta farhåga med Brexit. De räds naturligtvis att samma regler som nu tillämpas på icke-EU-spelare även ska börja tillämpas på nuvarande EU-spelare om Storbritannien ställer sig utanför EU, då detta anses ge engelska klubbar en stor nackdel jämfört med sina europeiska konkurrenter. Framstående spelare som Riyad Mahrez, N’golo Kanté och Laurent Koscielny hade exempelvis i så fall inte kunnat värvas.

Vad Premier League föreslår är alltså det precis motsatta, att de mer eller mindre obefintliga regler som gäller nu för EU-spelare härefter ska gälla även så kallade icke-EU-spelare. Men det är naturligtvis inte ett förslag som tilltalar FA särskilt väl, givet att det skulle öppna dörrarna för ännu fler utländska spelare och åtminstone teoretiskt minska engelska spelares möjligheter ytterligare. Mycket riktigt föreslår alltså FA istället en klar och tydlig begränsning på antalet utländska spelare.

Detta har fått observatörer att beskriva FA och Premier League som två motsatta poler i detta samtal. Vilket kanske inte är någon oriktig observation. En sak som dock förtjänar att särskilt påpekas är att det egentligen inte finns något med Brexit som betingar vare sig det ena eller det andra förslaget. Det finns inget med Brexit som säger att det måste bli färre utländska spelare i Premier League. Däremot har Brexit blivit en förevändning för inte minst FA och, i mindre grad, Premier League att väcka liv i frågan.

Vad vi har framför oss är alltså ännu en showdown mellan FA och Premier League. En typ av kraftmätning som Premier League närmast utan undantag har vunnit ända sedan organisationen en gång i tiden blev till. Och givet hur värdet på Premier Leagues TV-rättigheter har ökat så har organisationens förhandlingskraft ökat i motsvarande grad. Ändå kanske det är ett lite kinkigt läge för Premier League som precis har bytt VD, där Richard Scudamore avgår efter närmare 20 år som dess VD.

Dennes efterträdare blir Susanna Dinnage, med många års erfarenhet av TV-avtal på Discovery. Och även om det inte finns någon som helst anledning att tvivla på hennes förmåga så brukar det sällan vara en fördel att vara helt ny på sitt jobb när man hamnar i en kraftmätning som den med FA som nu ser ut att vara nära förestående. Det är nästan så att man undrar om inte FA möjligen såg sin lilla chans just där och att timingen på deras förslag alls inte är någon tillfällighet.

Det naturliga hade kanske varit att FA framstod som den mest sympatiska parten i denna kraftmätning, fokuserad på allmännyttan och allt sådär som man ändå rent teoretiskt kan hävda att de är, åtminstone jämförelsevis. Men, om det bara är jag vet jag inte, det är av någon anledning otroligt svårt att känna någon som helst sympati för FA, och känslan är att de verkligen har gjort sitt allra bästa under alldeles för många år att verkligen framstå som djupt osympatiska, att det är svårt att nu ändra på den saken.

Märkligt nog känner jag större sympati för Premier League. De vet vilka de är, vad deras uppgift är, står för detta utan att egentligen hyckla om saken, och bidrar paradoxalt nog förmodligen mer till den engelska gräsrotsfotbollen i praktiken än vad FA är i närheten av att lyckas göra.

Detta är naturligtvis en rätt enastående bedrift. Att Barcelona och Real Madrid har lyckats hålla sig kvar i La Liga är möjligen lätt att förstå, men att Athletic Bilbao har lyckats måste ses som betydligt mer osannolikt. Särskilt som de alltså har valt att handikappa sig själva med hur de rekryterar spelare. Och det är naturligtvis beundransvärt att de har valt att hålla fast vid sin policy under alla dessa år, även i situationer när det måste ha varit riktigt nära att de skulle åka ur La Liga.

https://www.theguardian.com/football/2018/oct/30/athletic-bilbao-players-la-liga

Artikeln tar inte minst mycket detaljerat upp den speciella kultur som skapats i Athletic Bilbao i och med denna policy. Men lika aktuellt är kanske att prata om den mytologi som formats kring Athletic Bilbao i omvärlden. För deras story har ju sannerligen inte gått obemärkt förbi utan berör ju tvärtom de flesta som hör talas om dem. Det finns något vackert och eftersträvansvärt i Athletics berättelse. Och en fråga man ställer sig är den kanske självklara – finns det plats för ett ”Athletic” inom engelsk fotboll?

Det första sättet att komma åt den frågan är kanske att ta reda på om det finns någon engelsk klubb som faktiskt har tagit samma beslut som Athletic har gjort att bara använda sig av spelare från den egna regionen eller det egna närområdet. En sådan undersökning ger så att säga ingen träff, åtminstone inte utan att gräva sig så långt ned i det engelska seriesystemet att det förmodligen inte längre handlar om medveten policy utan enbart om praktiska omständigheter.

Nu ska så klart sägas att det är rätt få länder i vilka vi hittar exempel på klubbar som valt att adoptera samma policy som Athletic. Det är något väldigt ovanligt, och självfallet är det vad som också gör Athletic så speciella. Om vi däremot ska fundera på hur det kan komma sig att Athletic har uppstått i Spanien men inte i England är det kanske aktuellt att konstatera att även om England har särskilda regioner, så är dessa inte alls så skarpa i förhållande till nationen som helhet som är fallet i Spanien.

Uttryckt annorlunda, och förhoppningsvis enklare, så är Baskien ett eget land i klart större utsträckning än vad exempelvis Yorkshire, Lancashire och Sussex är, om vi antar att det där vore en slags glidande skala. Här finns även rent demografiska aspekter som att Baskien förmodligen är ett betydligt större upptagningsområde än vad de allra flesta engelska regionerna är, och att antalet spelare därför gör en dylik rekryteringsmodell mer möjlig för Athletic än för engelska klubbar.

Nu ska vi inte blunda för att många engelska klubbar ändå fortfarande sätter rätt stor stolthet i att kunna producera hemmalagade spelare, egna produkter inte bara från den egna klubben utifrån det lokala samhället. Många klubbar jobbar mycket medvetet med detta men ingen har faktiskt fattat beslutet att bara använda sådana spelare. Vi ska inte heller blunda för att tidigare regler för engelska akademier sade att endast spelare som bodde inom 90 minuter från klubben fick skrivas in i akademin.

Men ingen klubb har alltså medvetet låst fast sig vid beslutet att enbart spela hemmalagade spelare, eller spelare från den egna regionen. Utvecklingen inom engelsk fotboll går dessutom i rakt motsatt riktning och har naturligtvis så också gjort under de senaste årtiondena. Därav har en diskussion startats och pågått under en längre tid som utgår från problemet med att unga engelska spelare har väldigt svårt att få speltid i de större engelska klubbarna.

Om vi antar att klubbar agerar rationellt, således utifrån vad de bedömer som varandes i sina egna intressen, måste en rimlig tankegång vara att ingen engelsk klubb har bestämt sig för en sådan här policy eftersom det helt enkelt i för hög utsträckning går mot deras egna intressen. Det resonemanget måste i och för sig rimligtvis gälla även Athletic, det är ju aldrig en fördel att begränsa sina egna alternativ, men de måste göra bedömningen att kostnaden med deras policy inte är ohanterligt hög.

Just kostnadsperspektivet är förmodligen relevant. För Athletic är beslutet att satsa på hemmalagade spelare inte enbart en fråga om kultur och tradition utan även något det finns ett finansiellt incitament för, det blir helt enkelt billigare. För engelska klubbar är de finansiella incitamenten normalt sett de omvända. Det är många gånger betydligt billigare i form av löneanspråk att rekrytera en utländsk spelare än vad det är att ha engelska spelare i sina böcker.

Utöver finansiella kostnader finns även operativa kostnader. Athletic Bilbao är en av de dominerande klubbarna i sin region och deras ställning tillsammans med konkurrensen i La Liga innebär att de har råd att ha en sådan här policy utan att därför löpa alltför stor risk att åka ur. Det finns alltid ett tillräckligt stort antal betydligt mindre och köpsvaga klubbar som ger dem ett sportsligt skyddsnät. Något sådant skyddsnät existerar inte i Premier League där även nykomlingar kan spendera många miljoner pund.

Ett ”Athletic” i England skulle alltså belastas av såväl högre risk som betydligt högre finansiella och operativa kostnader. Och där har vi det förmodligen troligaste skälet varför vi inte har sett någon sådan klubb i England. Det saknar tyvärr inte sina rationella skäl att det är på det viset. Det där kan självfallet låta något alldeles enastående defaitistiskt, och kanske vore det en mer spännande utgångspunkt att fundera på om en engelsk klubb skulle vilja följa samma policy som Athletic – hur skulle då det se ut?

Vilken klubb skulle det i så fall vara och från vilken del av England, och på vilken nivå av det engelska seriesystemet vore det rimligt och realistiskt för en sådan klubb att ta sin början? Och vad skulle egentligen en sådan klubb ha för realistiska förutsättningar att lyckas? Vad skulle exempelvis hända om Bolton Wanderers bestämde sig för att den bästa vägen framåt för dem från sina nuvarande problem vore att göra sig själva till ”Athletic Bolton”?

Det kan så klart ifrågasättas i vilken utsträckning en manager spelar någon roll alls. Vad man än anser om den saken tvingas vi ofta konstatera att det gällande detta existerar ett rätt tydligt så kallat fundamentalt attributionsfel. Det finns när det går bra en benägenhet att ge managern stor del i den saken men när det går dåligt istället skylla på andra, yttre faktorer. Liksom omvänt, lite beroende på om det gäller rätt eller fel klubb.

Att hålla på och försöka specificera allt sådant som en manager ska vara bra på och ge poäng för varje del känns som en rätt råddig övning som inte ger så mycket. Därtill är den omöjligt att riktigt lyckas med. Vettigare är kanske att göra det lättare för sig genom att konstatera att den manager är mest värdefull som presterar bäst i förhållande till de realistiska förväntningar som finns på denne manager och dess lag.

Samma utgångspunkter som förra veckan med andra ord. Med den inte obetydliga skillnaden att vi denna vecka söker efter Premier Leagues fem mest värdefulla managers, vilket enligt mig är följande i stigande ordning:

(5) Nuno Espirito Santo

Wolves beskrevs inte som någon alldeles normal nykomling inför säsongen och Wolves beter sig heller inte som någon särskilt normal nykomling. Det krävs ändå en speciell sorts manager att trots de stora förändringar i spelartruppen som ägde rum inför både förra säsongen och denna säsong få ihop ett så helhetligt och samspelt lag. Ett lag som inte bara vann Football League utan som av många anses som Football Leagues bästa lag någonsin. Det är klart att Nuno Espirito Santo har haft hjälp av några riktigt starka spelare men det är heller inte svårt att se hur Wolves med en annan manager hade kunnat kraschlanda rejält.

(4) Pep Guardiola

Hade listan gällt bäst manager i största allmänhet är det väl inte alldeles omöjligt att Pep Guardiola hade placerat sig högre. Men nu gäller det mest värdefulla och det är klart att med Man Citys investeringar i spelartruppen, rapporterade såväl som reala, så ska Man City vara ett strålande fotbollslag som har ledartröjan i Premier League. Men riktigt så enkel är så klart inte fotbollen, det handlar också om vad man gör med pengarna, och vad Pep Guardiola har gjort med Man City är att skapa ett fenomenalt fotbollslag som dessutom har alla möjligheter att fortsätta förbättras. Svårt att se någon manager ge Man City mer värde för pengarna än vad Pep Guardiola har gjort.

(3) Jürgen Klopp

Han är inte helt okontroversiell ändå, Jürgen. Visst kan man låta sig störas över hur käften glappar hela tiden utifrån sina egna intressen, men han har också visat att det finns visst fog för tjafset. Vissa menar så klart att han ännu inte åstadkommit någonting, men den som säger det och jämför Liverpool nu med Liverpool för tre år sedan pratar strunt. Klopp har byggt upp Liverpool igen taktiskt såväl som kulturellt och gjort dem till genuina titelutmanare både i England och i Europa. Från och med den här säsongen har även riktigt stora investeringar börjat göras i spelartruppen, så härifrån jobbar Klopp också med större krav och förväntningar.

(2) Eddie Howe

Kanske är det så att eftersom Bournemouth nu har befunnit sig i Premier League ett antal säsonger redan så börjar vi glömma bort vilken bedrift det faktiskt är av Eddie Howe bara att ha tagit Bournemouth upp i Premier League, än hellre etablera dem där. Emellertid är det inte bara så att Bournemouth har lyckats hålla sig kvar i Premier League, de har därtill lyckats med bedriften att varje säsong övertyga positivt och överträffa förväntningarna på dem. De har hela tiden förmått utvecklas och förbättras, så till den grad att de från och med den här säsongen faktiskt måste anses ha chans på europeiskt cupspel. Med de små resurser Howe har till sitt förfogande är det smått enastående.

(1) Mauricio Pochettino

Ett kanske inte helt självklart val, om inte annat så kommer naturligtvis den rätt trötta kritiken dammas av om hur Tottenham minsann inte vunnit en enda titel. Nähä, som om det var något som rimligen kunde ha förväntats. Men vad Pochettino har gjort är att ha lyckats lyfta Tottenham upp till att vara ett etablerat Champions League-lag, på framför allt Arsenals, Man Utds och Chelseas bekostnad, och han har gjort det med relativt sett väldigt små resurser och som vi ser inte minst den här säsongen svåra förutsättningar, samtidigt spelandes en väldigt bra och ofta underhållande fotboll.

(1) – Tottenham. Har fått utstå mycket kritik och mer eller mindre betraktats som slut som fotbollslag den här säsongen och brottas naturligtvis med rätt stora problem. Samtidigt måste man beundra deras förmåga att fortsätta vinna fotbollsmatcher, även om det kanske inte alltid sker med den största marginalen. Men samtidigt som de vinner mot Crystal Palace på bortaplan, en erkänt tuff match, så förlorar eller tappar samtliga deras närmaste utmanare runt det där fjärdeplatsstrecket poäng den här helgen, vilket gör Tottenham till en av omgångens stora vinnare.

(2) – Man City. Utan att göra någon överdrivet imponerande match så vann Man City ändå Manchesterderbyt hyfsat bekvämt, vilket naturligtvis i sig är imponerande, även om det hela tiden kändes som att Man Utd inte riktigt skulle ha vad som krävdes för att riktigt kunna hota Man City den här dagen. En form av storhet är att kunna vinna matcher hyfsat bekvämt även när laget inte är på topp, något som i hög utsträckning är en funktion av system och struktur. Det är något som under många år har präglat Man Utd men som i dessa dagar betydligt mer präglar Man City.

(3) – Wolves. På många sätt en utmärkt match av Wolves men också en match i vilken ett av deras huvudsakliga problem visade sig rätt tydligt. När Wolves gjorde 1-0 efter en knapp kvart mot Arsenal var det i själva verket första gången sedan ligapremiären som Wolves gjorde mål i första halvlek. Mot Arsenal hade Wolves mängder av chanser i framför allt första halvlek och hade de varit något så när effektiva med dessa chanser hade matchen troligtvis varit avgjord i halvtid. Nu visade sig ineffektiviteten istället kosta Wolves två poäng och en monumental vinst borta mot Arsenal.

OMGÅNGENS VINNARE

Newcastle. En fin uppvisning av skillnaden på ett lag i medvind jämfört med ett lag i motvind skulle man kunna säga om Newcastle. Ett lag som i tio omgångar har haft allt emot sig från straffar till stolpträffar har plötsligt fått bollstudsarna med sig. Kanske en aning orättvist att förklara skillnaden endast på så vis. Vinsten mot Brighton följdes upp av ännu en vinst mot Bournemouth och det positiva för Newcastle var inte enbart vinsten i sig utan hur laget faktiskt dominerade matchbilden under åtminstone hela första halvlek och mer än förtjänade sin 2-0-ledning.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Ingen Cliff Barnes i detta avsnitt.

OMGÅNGENS SPELARE

Conor Coady, Wolves. Det är sällan man hör mittbacksprestationer jämföras med Terry Butcher eller Glenn Hysén från landskamperna mellan England och Sverige under slutet av 1980-talet, men det var något som Coady lyckades med den här kvällen. Var mer eller mindre överallt på planen och svarade för ett antal helt avgörande blockeringar och brytningar. Det räddade till sist en poäng för Wolves borta mot Arsenal som kunde ha varit tre poäng.

OMGÅNGENS MÅL

Salomon Rondón, 2-0 Newcastle. Nickmål kan vara riktigt fina, i synnerhet när nickarna är hårdare än de flesta skott. Det här målet var riktigt snyggt på flera olika sätt. Först den perfekt spelvändande Hollywoodpassningen från ena kanten till den andra, därefter Robert Kenedys perfekt avvägda och placerade inlägg, och därefter Rondóns strålande nick rätt upp i krysset. Poesi på St James’ Park.

WTF!

Joke-anovic. Förmodligen inte det klokaste beslutet av Slavisa Jokanovic att lagom inför såväl matchen på Anfield som landslagsuppehållet att göra ett utspel om hur han själv är en fantastisk coach och hur Fulhams problem i själva verket är spelarnas fel som måste jobba hårdare och spela bättre. Inte precis något peptalk taget ur skolboken och svårt att inte se som ett tydligt tecken på att Jokanovic är pressad och anar liemannen bakom sig.

LOL!

Austin. Spektakulärt utbrott på domaren efter matchen av Charlie Austin i Southampton. Austin som gjorde ”2-0-målet” som sent omsider vinkades av för offside sedan en spelare i Southampton stått i offsideposition framför målvakten i skottlinjen. Southampton hade vunnit matchen om inte för domaren, menade Austin, och visade väl hur partiskt sådant här lätt blir, då samma domare tidigare missade en given straff för Watford, i själva verket ett sämre domslut. Nu blev det 1-1 och Austins utbrott, som inte straffas eftersom det kritiserade prestation snarare än ifrågasatte integritet, har kanske den fördelen för Mark Hughes att det ger honom visst politiskt cover inför landslagsuppehållet.

BTW…

När man har sett en bicycleta av Sol Bamba har man förmodligen sett allt här i världen.

Möjligen är man lite cynisk när man tänker sig att Man Utd och José Mourinho förmodligen inte hade så mycket emot att ha ursäkten kvar att Paul Pogba inte kunde spela derbyt.

De enda två klubbar som inte har haft ledningen i halvtid hittills i Premier League är Arsenal och Cardiff.

”Anfieldfaktorn” vägde tungt för Liverpool idag.

Obesegrad i sina tolv första matcher i Premier League slog Maurizio Sarri därmed nytt rekord – vilket möjligen visar på hur meningslösa rekord kan vara.

Man Utd åtta – med negativ målskillnad.

Grattis AIK!

Paus.

Mycket med Man City handlar så tydligt om Pep Guardiola. Det räckte alldeles utmärkt med att se den där Amazondokumentären för att få ett tydligt besked om det. Det finns ingen större stjärna i Man City än Pep Guardiola. På många håll beskrivs det även som att Pep Guardiola snarare än Man City har vunnit Premier League. Man måste undra om inte detta i någon liten utsträckning får vissa Man City-supportrar att känna sig lite olustiga.

Riktigt så där lät det ju aldrig med Alex Ferguson i Man Utd. Ingen kan naturligtvis tvivla på dennes storhet och betydelse för klubben, men när Man Utd vann ligatitlar så var det Man Utd som vann dem, inte Alex Ferguson. Kanske var det så, som möjligen har låtit sig visas, att Fergusons betydelse underskattades. Det närmaste någon kom var att under Fergusons sista år säga att vilken klubb Ferguson än varit manager för hade vunnit ligan.

Liknande funderingar har redan börjat dyka upp gällande Pep Guardiola. Åtminstone har det varit ett hyfsat populärt samtalsämne under veckan inför dagens Manchesterderby att fråga sig om Pep Guardiola möjligen hade vunnit ligan med Man Utds spelartrupp, något som naturligtvis mer eller mindre underförstått syftar till att jämföra honom ytterst fördelaktigt med José Mourinho, som så klart inte är i närheten av att vinna ligan.

Det enklaste försvaret för Pep Guardiola vore så klart att säga att om han vore manager för Man Utd så skulle deras spelartrupp se annorlunda ut. Men det vore onekligen att ta den fega utvägen ur diskussionen. Det naturliga försvaret blir att säga att självfallet hade inte Pep Guardiola vunnit ligan med Man Utds spelartrupp, åtminstone inte i rådande konkurrenssituation, det hade ingen. Vilket inte är ett försvar av Mourinho, tvärtom.

Vad vi ser är en allmän benägenhet att överdriva Pep Guardiolas förmågor och tillskriva honom egenskaper varken han eller någon manager egentligen kan ha. Det är inte på något sätt egentligen hans fel, utan mer hans mer eller mindre självutnämnda profeter i media och bland supportrar. Varje kult idoliserar så klart sin frälsare. Men verkligheten är en annan när Pep Guardiola inte har haft tillgång till den perfekta spelartruppen.

I själva verket är det kanske den rakt motsatta frågeställningen som egentligen är den riktigt intressanta, nämligen: Skulle José Mourinho vinna ligan om han hade Man Citys spelartrupp?

Det är en på många sätt den mer sataniskt elaka frågeställningen för José Mourinho eftersom det utan omvägar sätter fingret på hans kompetens och aktualitet som modern manager. Man City har för närvarande den med någon marginal bästa spelartruppen i Premier League så om svaret på frågan blir nej så måste det i så fall säga något inte helt upplyftande om Mourinhos personliga färdigheter.

Och svaret är med största sannolikhet nej. José Mourinho skulle förmodligen inte vinna ligan heller med Man Citys spelartrupp, allt annat lika. Det främsta argumentet varför han möjligen skulle kunna göra det har egentligen mindre med honom själv att göra men desto mer med att de i så fall inte hade haft dagens Man City att konkurrera med. Men det säger inte så mycket om honom, och därav det där med allt annat lika.

Det riskerar i slutänden vara en fråga om fotbollsfilosofi. Fotbollen, med sitt höga och samordnade presspel och sitt systematiskt utformade kollektiva anfallsspel, har på många sätt sprungit ifrån José Mourinho. Mourinho förnyade fotbollen på 2000-talet men har inte riktigt lyckats med att uppgradera sig till 2010-talet. Uttryckt annorlunda, Mourinho är en T800, en gammal modell, som slåss mot ett gäng nya T1000-modeller.

Invändningen skulle alltså vara att den fotboll som José Mourinho representerar och förespråkar inte längre är tillräcklig för att vinna Premier League, och att det av framför allt den anledningen egentligen inte spelar någon roll vilken spelartrupp han skulle ha tillgång till, åtminstone inte så länge som det finns konkurrenter med åtminstone jämförbar kvalitet i sin spelartrupp.

Förvisso kan det också vara lätt att underskatta och alltför lättvindigt avfärda José Mourinho som manager. Han är fullt kapabel och kompetent att få sitt lag att spela en bra fotboll och att åtminstone i enskilda matcher uppnå positiva resultat. Något som inte minst Man City fått erfara, liksom Juventus i veckan. Problemet är så klart att detta går mot mönstret, inte med det, samt att det inte räcker över en hel lång ligasäsong.

På tröskeln till ännu ett landslagsuppehåll är det däremot lätt att konstatera att José Mourinho avfärdades lite för snabbt även den här säsongen. Känsloläget var väldigt upprört inför förra uppehållet då många tog för givet att han skulle få sparken, och om inte att matchsekvensen mellan dessa båda uppehåll i så fall skulle gå så illa att det därefter inte fanns någon återvändo.

Riktigt så blev det nu inte. Chelsea bortade slutade 2-2 efter en väldigt sen kvittering av Chelsea. Man Utd vann både mot Everton hemma på Old Trafford och mot Bournemouth på bortaplan, med ett sent vinstmål av Marcus Rashford. Det blev förvisso förlust hemma mot Juventus men därefter vinst borta mot Juventus, en vinst som innebär att Man Utd med största sannolikhet tar sig till slutspel i Champions League.

Det är ett betydligt bättre facit av Man Utd under den här månaden än vad egentligen någon förutspådde för cirka en månad sedan. Och det kommer också vara ett bättre facit egentligen oavsett hur dagens Manchesterderby slutar. Man City är favoriter mot Man Utd på Etihad, så är helt enkelt det rådande läget. Man Utd har detta gemensamt med förmodligen alla andra klubbar i världen för närvarande.

Några slutsatser bör kunna dras av detta. För det första att Man Utd kanske inte är riktigt så slut som det fanns anledning att tro för någon månad sedan. För det andra, och kanske framför allt, att det kollektiva missnöjet med José Mourinho bland Man Utds spelare kan ha varit något överdrivet. Vad vi ser är möjligen ett stukat lag, ett inte jättebra lag, men inte ett lag som har lagt ned verktygen och vägrar spela för sin manager.

Därav följer att det inte längre är sannolikt att Man Utd kommer sparka José Mourinho under säsongen, han kommer få möjlighet att fullfölja säsongen. Och det mesta talar för att det är rätt beslut av Man Utd i det här läget. Vad som händer efter säsongen är mer uppe för diskussion. Av svaret på ovan nämnda frågeställning blir den ofrånkomliga slutsatsen att ett managerbyte för Man Utd är omöjligt att undvika.

Det är egentligen bara en fråga om när det sker, och om vem som i så fall är alternativet till José Mourinho.

Aston Villa. Maskineriet verkar ha rullat igång för Aston Villa och för Dean Smith, och därmed har effekten blivit den önskade med managerbytet. En bortamatch mot Derby County är tuff nog redan som den är, och det var Aston Villas med marginal tuffaste match i november. Att inte bara vinna den utan vinna den övertygande med 3-0 är ett riktigt styrkebesked av Aston Villa, och en signal om att de har minsann inte gett upp hoppet om uppflyttning den här säsongen.

Norwich. Backa bandet två år och Newcastle lyckades med en dramatisk 4-3-vinst mot Norwich sätta sin säsong på kurs mot uppflyttning till Premier League. Man måste fråga sig om detta var dagen då Norwich även de med en högdramatisk 4-3-seger, det stod 2-3 mot Millwall på Carrow Road när klockan slog över på 90 minuter, uppnådde sitt eget definitiva resultat för den här säsongen.  Allt blev desto mer hysteriskt i och med att Millwall själva lyckats vända 2-1 till 2-3 under matchens sista tio minuter. Tvära kast, och en fantastisk stämning på Carrow Road under slutminuterna.

West Brom. Viktig vinst för West Brom som har gått fyra raka omgångar utan att vinna en enda match och tagit endast en enda poäng. Det behövdes någon slags markering av West Brom för att återhämta sig och att vinna hemma på The Hawthorns mot ett av topplagen i Leeds var onekligen en sådan markering, i synnerhet när det görs med ett så emfatiskt och övertygande resultat som 4-1. Det skickar iväg West Brom på uppehållet med ett riktigt feelgood-humör samtidigt som det får en av konkurrenterna att grubbla sig till sömns under uppehållet.

KALKON

Leeds. Med marginal Leeds sämsta match under Marcelo Bielsa. Att förlora borta mot West Brom behöver inte vara någon katastrof i sig, men det här var en match som Leeds aldrig riktigt såg ut att kunna vinna och under andra halvlek föll laget mer eller mindre samman, inte minst i dess slutskede. Inte första matchen Leeds förlorar den här säsongen men den första matchen där de ser numret mindre ut, fysiskt och mentalt, tekniskt och taktiskt, än sina motståndare.

OMGÅNGENS MATCH:

QPR 3-2 Brentford. Möjligen var Sheffieldderbyt helgens hetaste derby i Football League men det bästa derbyt var onekligen västra Londonderbyt mellan QPR och Brentford, en pulserande match som Brentford hade ledningen i innan QPR med tre mål under andra halvlek vände och vann matchen på ett kokande Loftus Road. Brentfords reducering med tio minuter kvar av matchen gav den en nervig avslutning.

OMGÅNGENS SPELARE:

Jack Butland, Stoke. Che Adams, Frazier Campbell, Jordan Hugill – det var sannerligen en omgång för målskyttar, men det var definitivt inte en omgång för Nottingham Forests målskyttar. Om första halvlek på City Ground var någorlunda lugn så innebar andra halvlek ett bombardemang mot Butlands mål, men nämnde Butland svarade för i alla fall fyra eller fem kanonräddningar som tillsammans höll nollan och räddade poängen åt Stoke. Med viss marginal Football Leagues bästa målvakt.

BTW

Dawson. Vilken fredagskväll för Cameron Dawson, född och uppvuxen i Sheffield och med Sheffield Wednesday, som får rädda en straff i Sheffieldderbyt och därmed även en poäng åt sitt lag.

Poängtapp. Både Hull City och Ipswich leder sina båda matcher in i slutminuterna men släpper in kvitteringen. Lite typiskt för två lag som befinner sig i botten av tabellen kan tyckas.

Bolton. Fortsätter sjunka som en sten nedåt i tabellen efter en överraskande positiv start på säsongen. Ordföranden Ken Anderson fortsätter uttala sig kryptiskt om Phil Parkinsons framtid på ett sätt som knappast hjälper någon.

RESULTAT:

Sheffield United 0-0 Sheffield Wednesday; Birmingham 3-3 Hull City; Blackburn Rovers 1-1 Rotherham; Bolton 0-1 Swansea; Bristol City 0-1 Preston North End; Derby County 0-3 Aston Villa; Middlesbrough 2-0 Wigan; Norwich 4-3 Millwall; Nottingham Forest 0-0 Stoke; QPR 3-2 Brentford; Reading 2-2 Ipswich; West Brom 4-1 Leeds.

Det finns några bra, eller dåliga, exempel på det där. Det var exempelvis inte alltid lätt för Liverpool att spela bra fotboll efter Hillsborough. På samma sätt var det när 50-årsdagen av Münchenkatastrofen skulle markeras på Old Trafford med ett Manchesterderby, då så mycket energi lades på den saken att när det väl skulle spelas fotboll verkade Man Utd märkligt dränerade på energi.

Det är förvisso en på sätt och vis intressant fråga hur olyckan påverkar Leicesters säsong rent konkret. Kanske är det en inte helt och hållet rumsren tankegång att lägga det perspektivet på olyckan, åtminstone inte redan. Men likaväl som det kan visa sig vara en emotionell belastning för spelartruppen kan det naturligtvis bli något som får klubben och laget att sluta sig samman och prestera bättre.

Claude Puel kan naturligtvis jobba vidare med större lugn och ro. Hur osäkert hans jobb egentligen var förut är svårt att säga men i det här läget kommer han inte få sparken, och den vetskapen borde både ge honom större frihet och lugna ned spelartruppen. Det är ett osäkerhetsmoment som har försvunnit kring Leicester, åtminstone för den närmaste framtiden. Något som borde ge Leicester större stabilitet.

Att använda olyckan som ett slags motivationsverktyg är kanske lite vanskligt. Samtidigt är det knappast ovanligt att när något så här traumatiskt inträffar att det går att vända det till en kollektiv styrka, något som får alla att sluta sig samman och dra laget i samma riktning. Vi mot världen i någon utsträckning. Vi har även redan sett exempel på tankar om att ”vi spelar för Vichai!” framkomma. Inte heller det ovanligt.

Om vi utgår från vad som sades efter matchen mot Cardiff så var detta en positiv kraft för Leicester. Det var som en cupmatch, menade bland andra Kasper Schmeichel efter matchen, och om Leicester får in den mentaliteten i laget på ett bra sätt, att varje match är som en cupmatch för dem, så är det något de onekligen kan vinna på. Vi får se om det låter likadant efter dagens match mot Burnley.

För det riskerar så klart bli tvärtom också. En slags press där varje förlust blir inte bara en förlust utan dessutom ett upplevt svek mot Vichai Srivaddhanaprabha. Det är naturligtvis risken om man alltför starkt driver linjen att ”vi spelar för Vichai!” Säger man en sådan sak är det rimligtvis också något man måste leva upp till. Frågan är alltså om Leicester har kvaliteten att göra det.

Vilken kvalitet har egentligen Burnley? Det är en annan fråga som vilar över King Power Stadium den här dagen. Tre raka förluster och fyra matcher utan någon vinst har snabbt och kvickt dragit Burnley nedåt i tabellen och förra säsongens högtflygande ambitioner har den här säsongen närmast förbytts i hotet om nedflyttningsstrid, i vad som verkar vara en slags omvänd Europa League-orsakad baksmälla.

Kan Burnley ruska av sig baksmällan eller är det andra faktorer som spökar för dem? Det var så klart aldrig realistiskt att Burnley skulle kunna upprepa förra säsongens sjundeplats men ingen förväntade sig väl heller att de skulle riskera nedflyttning. Spelarna själva har varit öppna med besvikelsen som uppstod när förväntningarna om europeiskt cupspel blev till ännu ett segslitet ligamaraton.

Hur som helst sitter Sean Dyche säkert som berget på sitt jobb. Detsamma kan knappast sägas om Mark Hughes vars Southampton idag kanske har sista chansen hemma mot Watford innan landslagsuppehållet att ge sig själva lite luft och köpa sig själva lite tid, om inte blir det svårt att se Southampton sitta overksamma under uppehållet. De har redan sparkat sportchefen Les Reed, vilket brukar varsla om ytterligare förändringar.

Två lag hoppas kunna följa upp förra omgångens vinster, tillika deras första och således enda vinster hittills under säsongen. Huddersfield vann tack vare ett självmål hemma mot Fulham och tar idag emot West Ham hemma på John Smith’s Stadium. Newcastle tog sin första seger mot Watford och möter idag återigen på hemmaplan ännu en klubb som har gjort en väldigt stark säsongsstart, nämligen Bournemouth.

Kan Tottenham fortsätta vinna tuffa bortamatcher, något de har lyckats med i förvånande hög utsträckning givet de problem laget till synes brottas med?! Det har inte alltid varit de mest övertygande vinsterna för Tottenham, men ändock vinster och betydelsen av det ska inte blundas för. Crystal Palace på Selhurst Park är ingen lätt uppgift, något bland andra Arsenal fick erfara för några veckor sedan.

Ett av veckans samtalsämnen i England har varit Premier Leagues ”rolighet”, eller hur man nu ska uttrycka det. Hur roligt är det egentligen att spela i Premier League om man inte är en av de sex storklubbarna? Förvisso känns det inte så lite som en frågeställning som framför allt formulerats utifrån någon av dessa storklubbars perspektiv, men visst kan den väl vara motiverad för klubbar som bara spelar för att ”överleva”.

Det har bara gått två år sedan Leicester för övrigt. Visst har inledningen på denna säsong visat på ett stort glapp mellan de fem bäst respektive sämst placerade klubbarna i Premier League, men det är ett väldigt litet sampel för det första, som definitivt påverkas av tillfälligheternas spel, och för det andra känns det kanske som en generell utveckling, inte en fråga som i första hand bör ställas till Premier League.

Detta sagt är det möjligen inte i England vi hittar dagens mest intressanta fotbollsmatch, trots sex matcher i Premier League, trots fullspäckad Football League-omgång, och trots en massa FA-cupmatcher. Alla dessa matcher är naturligtvis intressanta och går självfallet alla att se. Men lagom till kvällen, när den engelska fotbollen sedan någon halvtimme är avklarad för dagen, så smäller det borta i Buenos Aires.

Den första Copa Libertadores-finalen mellan Boca Juniors och River Plate. På tal om känslostormar.

Det är det 130:e Sheffieldderbyt, således ett av de mest anrika derbyna i världen, och därtill ett av de allra hetaste derbyna i ett England som knappast lider någon brist på heta derbyn. Om något finns där ett överflöd. Det är ett derby i en engelsk storstad, mitt i den industriella revolutionens bultande hjärtland, mellan två klubbar som båda har sina olika historiska argument för storhet. Två klubbar som båda, utifrån helt olika utgångspunkter, siktar uppåt mot Premier League.

Den första skillnaden i utgångspunkt gäller tabell och trend. Sheffield United ligger trea i tabellen, leder den omväxlande, och befinner sig fortfarande på den positiva kurva som har hållit i sig ända sedan de vann League One. Sheffield Wednesday å andra sidan fick en bra början på den här säsongen men har med fyra raka förluster i ligaspelet fallit som en sten genom tabellen och befinner sig nu bara en handfull poäng ovanför det väldigt förhatliga nedflyttningsstrecket.

Den andra skillnaden i utgångspunkt gäller kapital och klass. Sheffield United jobbar genomgående med små resurser och måste i någon mening sägas överprestera i tabellen sett till klubbens finansiella förutsättningar, i jämförelse med andra klubbar. Sheffield Wednesday å andra sidan har ett lag som satts samman med stora investeringar från ägaren Dejphon Chansiri, även om klubben delvis som en följd därav drabbades av ett transferembargo under sommaren.

På många sätt påminner förhållandet mellan Sheffield United och Wednesday på så vis om situationen i Manchester, även om Man City knappast kan anses befinna sig i något relevant ekonomiskt underläge. Sheffield Wednesday har spenderat mycket pengar men har samtidigt saknat den struktur och strategi i sina investeringar och i sin verksamhet som har gjort Sheffield United så framgångsrika, och som fortsätter göra dem mer framgångsrika än Wednesday.

En tredje eventuell skillnad i utgångspunkt gäller kultur och känsla. Det vore småttigt att hävda att detta saknas i Sheffield Wednesday för närvarande, kanske är det snarare så att det är Sheffield United som för närvarande är särskilt besjälade av detta, med en förhärdad Sheffield United-supporter sedan barnsben i sin ägare Kevin McCabe, manager Chris Wilder och lagkapten Billy Sharp. Sheffield United saknar inte viktiga personer som inte bara vet utan känner vad klubben betyder, vad matchen betyder!

Hjälper eller stjälper detta Sheffield United ikväll? Det brukar naturligtvis sägas vara viktigt för en klubb att ha spelare och ledare som är uppväxta i och med klubben, som är känslomässigt investerade, som vet om vad dessa matcher betyder och som tillför den energin och den viljan både i laget och på planen. Lika sant är emellertid att det många gånger riskerar bli lite för mycket känsla och alldeles för lite kyla, och att det snarare gäller att kunna kontrollera dessa känslor.

Förra säsongen såg vi båda dessa uttryck. Den första matchen, tidigt på säsongen på Hillsborough, såg Sheffield United prestera en match av energi, vilja och fokus och laget besegrade Sheffield Wednesday med 4-2 efter mål av John Fleck, Mark Duffy och Leon Clarke. Det var en riktig derbyseger. Men i returmötet på Bramall Lane, strax efter nyår, så lyckades Sheffield United aldrig, trots stort spelövertag och trots att Wednesday fick en spelare utvisad i andra halvlek, avgöra matchen.

Sheffield United befann sig den gången i ungefär samma läge som de gör nu. Något överraskande kring toppen av tabellen där en vinst i hemmaderbyt skulle kunna ge dem en viktig push uppåt och framåt i tabellen, mot ett Sheffield Wednesday som tvärtom sladdar i tabellen. Den gången misslyckades Sheffield United med att ta chansen och utnyttja möjligheten på hemmaplan. Frågan är om Sheffield United den här gången, ett år klokare, förmår ta samma möjlighet.

Känslosamt kommer det bli på Bramall Lane ikväll. Från ett lag som hoppas kunna fortsätta hävda sig uppe i toppen av tabellen i Sheffield United. Och från ett lag som hoppas sätta stopp på sitt fria fall i tabellen, på en oroväckande svit om fyra raka förluster och farhågorna om nedflyttning, och en klubb där tålamodet med Jos Luhukay börjar bli allt tunnare, i Sheffield Wednesday. Det lag som bäst lyckas hantera dessa känslor, och göra dem till tillgångar, har störst chans att vinna matchen.

Och i kärnan av allt gäller matchen varken mer eller mindre än att bara vinna den här matchen. Hela dess mening koncentrerad inom 90 minuter. Hela poängen med ett derby, en match som kan tänkas ha en betydelse för helheten men som framför allt äger betydelse i sig själv. Något vi kommer se i Manchester, i Bayern och i Buenos Aires under helgen. Sheffieldderbyt, eller stålderbyt, är kanske inte det största av alla dessa matcher den här helgen, men förmodligen heller inte det minsta.

Och få derbyn är hetare och intensivare än Sheffieldderbyt.

Modernism ställs mot traditionalism med andra ord, eller ekonomi mot idrott. En den moderna fotbollens abomination i stark kontrast med den mest traditionsrika, vissa skulle möjligen vilja säga traditionstyngda, cupturnering som finns på våran jord. Den ena tänkta turneringen baserad runt idén att de största klubbarna bara ska behöva möta varandra utan att egentligen riskera något. Den andra faktiska turneringen rotad i föreställningen om alla klubbars lika värde och allas möjlighet att slå alla.

FA-cupen är alltjämt en turnering baserad i och besjälad av en tanke om solidaritet i den engelska fotbollen. Föreställningen om alla klubbars ömsesidiga beroende. Förståelsen för att toppen av den engelska fotbollspyramiden vilar på dess breda bas. Undergräv den basen alltför mycket och vad den engelska fotbollstoppen faktiskt riskerar gräva på lång sikt är sin egen grav. Ekonomin är viktig inte bara för de största klubbarna utan för alla klubbar, och FA-cupen är av stor ekonomisk betydelse för alla andra klubbar.

Just i det här stadiet är däremot inte FA-cupen något som ännu bekymrar de allra största klubbarna. Ett gäng klubbar från de lägsta divisionerna har redan gått igenom fyra-fem olika kvalomgångar för att ta sig in i vad som nu är själva huvudturneringen, FA-cupens första omgång proper. Härifrån deltar klubbar från League One och nedåt. Ambitionen härifrån är naturligtvis i första hand att ta sig fram till FA-cupens klassiska tredje omgång, då alla klubbar går in i turneringen, med hoppet om en monsterlottning.

TV sänder flitigt från den första omgången. Den som är intresserad kan följa fyra av matcherna från den här omgången, en per dag. Utöver dessa fyra matcher kan ytterligare två matcher lyftas fram som lite extra intressanta.

Haringey Borough (7) vs AFC Wimbledon (3)

Förra säsongen tackade Haringey Borough nej till att få sin FA-cupmatch TV-sänd då det krockade med spelarnas jobb och klubbens planerade loppmarknad. Det kan inte ha varit den mest lukrativa loppmarknaden för i år har de trots allt tackat ja. Möjligen hjälper det att matchen går på fredag kväll den här gången. Haringey är nykomlingar i den sjunde divisionen och AFC Wimbledon naturligtvis stora favoriter i den här matchen, men räkna inte bort Haringey där det för många spelare kan vara den största matchen hittills i deras karriärer.

Maidenhead United (5) vs Portsmouth (3)

Lapp på luckan på York Road när Maidenhead från National League tar emot stora, starka Portsmouth. Två klubbar som dessutom befinner sig i två olika ändar av respektive tabell där Portsmouth toppar League One samtidigt som Maidenhead efter veckans förlust mot tabelljumbon Dover ramlade ned under nedflyttningsstrecket. Tråkigheterna i ligaspelet kan däremot glömmas för en stund med en cuptriumf så räkna med att Portsmouth kan få det hett om öronen.

Oxford United (3) vs Forest Green Rovers (4)

Jämn och oviss match på förhand mellan ett hyfsat stabilt mittenlag i League One å ena sidan och ett lag som utmanar i toppen av League Two å andra sidan. Nyheterna kring Oxford United snurrar framför allt för närvarande kring att Erick Thohir har valts in som ny styrelseledamot i klubben, som var den som låg bakom köpet av Inter från Massimo Moratti, där han fortfarande är minoritetsägare. Frågan de flesta naturligtvis suger på är om detta förebådar ett uppköp av Oxford United.

Shrewsbury Town (3) vs Salford City (5)

Det är inte bara Paul Hurst det har gått illa för sedan han lämnade Shrewsbury, det har även gått illa för Shrewsbury. Klubben som förra säsongen var svindlande nära uppflyttning till Championship befinner sig den här säsongen i andra änden av tabellen och kämpar mot nedflyttning. Salford City anses lite elakt ha köpt sig segern i National League inför säsongen, och kanske är det i FA-cupen mot just sådant här motstånd som vi kan få den tydligaste indikationen på hur bra Salford faktiskt är.

Port Vale (4) vs Sunderland (3)

Utifrån kan man fundera på om det är hönan eller ägget som orsakat den betydligt mer positiva stämningen i och runt Sunderland den här säsongen, det vill säga ägarbytet eller det faktum att laget vinner i ligan igen. Inifrån måste man anta att det spelar ingen som helst roll för Sunderland som återigen verkar vara en klubb i harmoni, med ny ägare, ny manager och ett såsom nytt lag. Uppflyttning tillbaka till Championship hägrar men räkna med att Sunderland väldigt gärna gör väsen av sig också i FA-cupen.

Hampton & Richmond Borough (6) vs Oldham Athletic (4)

Klassiska Oldham är en klubb som slits av konflikter. Mycket av kritiken har riktats mot ägaren Abdallah Lemsagam sedan först Richie Wellens fått sparken och därefter spelaren Craig Davies lämnat klubben med hårda ord till framför allt Lemsagam. Disciplinära problem verkar återkommande där Anthony Gerrard fått sparken för ”gross misconduct” och Jack Byrne kort därefter även han brutit mot klubbens disciplinära regler. Med stämningen allt annat än på topp finns skrällchans för Hampton & Richmond.

:::

FA-CUPENS 1:A OMGÅNG:

FREDAG: Haringey Borough vs AFC Wimbledon. LÖRDAG: Maidenhead vs Portsmouth; Maidstone vs Macclesfield; Ebbsfleet vs Cheltenham; Swindon vs York; Torquay vs Woking; Scunthorpe vs Burton Albion; Aldershot vs Bradford; Grimsby vs MK Dons; Bromley vs Peterborough; Southport vs Boreham Wood; Plymouth vs Stevenage; Chesterfield vs Billericay Town; Lincoln City vs Northampton; Yeovil vs Stockport; Bury vs Dover; Gillingham vs Hartlepool; Oxford United vs Forest Green Rovers; Tranmere vs Oxford City; Accrington Stanley vs Colchester; Barnsley vs Notts County; Metropolitan Police vs Newport County; Walsall vs Coventry; Rochdale vs Gateshead; Sutton vs Slough Town; Exeter vs Blackpool; Luton vs Wycombe; Morecambe vs Halifax; Crewe vs Carlisle; Southend vs Crawley. SÖNDAG: Mansfield vs Charlton; Chorley vs Doncaster; Alfreton vs Fleetwood Town; Barnet vs Bristol Rovers; Shrewsbury vs Salford City; Hitchin Town vs Solihull Moors; Guiseley vs Cambridge; Weston Super Mare vs Wrexham; Port Vale vs Sunderland. MÅNDAG: Hampton & Richmond Borough vs Oldham.

Både Arsenal och Chelsea har tre raka vinster på sina tre första matcher, och det finns med halva gruppspelet kvar i princip ingen som helst spänning kvar. Som om det inte var svårt nog att uppbåda entusiasmen för kvällens matcher hemma mot Sporting respektive borta mot BATE Borisov. Vi vet redan att Arsenal och Chelsea kommer spela slutspel till våren. Kanske hittar vi istället mer spänning och relevans north of the wall?!

Celtic spelar ikväll en slags ödesmatch för deras fortsatta europeiska äventyr den här säsongen. De måste förmodligen vinna kvällens hemmamatch mot RB Leipzig för att ha en fortsatt vettig chans att ta sig till slutspel. Bortamatchen för två veckor sedan förlorade de med 0-2, en match där Celtic var tämligen utspelade. Att åka ut i Europa redan innan jul vore onekligen en rejäl missräkning för ett Celtic med stora europeiska ambitioner.

Det vore i så fall inte den första europeiska missräkningen för Celtic den här säsongen, som naturligtvis hoppades att ta sig in i Champions Leagues gruppspel. Istället åker de ur Champions League redan i den tredje kvalomgången mot AEK Aten. En besvikelse för Celtic som har uttalat en vilja att kunna hävda sig i Champions League. Frågan är om en exit ur Europa League vore den sista europeiska missräkningen för Brendan Rodgers.

Det börjar bli rätt tydligt att Celtic i sin nuvarande inkarnation under Brendan Rodgers, den som har vunnit två raka inhemska trebles i Skottland, befinner sig i sin slutfas med ett tydligt behov av ny energi. Flera spelare har börjat se sig om efter nya projekt och det verkar finnas en oenighet om hur klubben ska gå framåt härifrån. Celtic är fortfarande så överlägsna att de förmodligen vinner i Skottland ändå, men det går allt trögare.

Just den aspekten med Celtics överlägsenhet i Skottland gör självfallet att Europa blir desto viktigare för Celtic. Det är egentligen bara på den scenen som de kan göra några faktiska framsteg. Och där har de nu i själva verket tagit ett rätt rejält steg bakåt efter att två säsonger i rad dessförinnan ha tagit sig till Champions Leagues gruppspel. Tendensen är vikande för Celtic och för Brendan Rodgers.

Men inte bara trenden är negativ, utan även kontrasten riskerar plåga Celtic. För samtidigt som de själva löper en överhängande risk att åka ur också Europa League redan i gruppspelet så leder värsta rivalen Rangers sin grupp och måste alltså sägas ha en helt okej chans att ta sig vidare. Möjligheten är alltså den för Celtic att efter jul är den enda klubben att representera Skottland i europeiskt cupspel just Rangers.

Vad betyder i så fall ett sådant utfall för Brendan Rodgers? Mer specifikt, med ännu ett landslagsuppehåll stående för dörren, och med ett par engelska klubbar i Premier League som möjligen ser sig om efter en ny manager under detta landslagsuppehåll, vad skulle det betyda för Rodgers tillgänglighet att Celtic förlorar kvällens match mot RB Leipzig, och i praktiken ser sig själva utslagna från Europa League?

Två klubbar i synnerhet antas gå i väntans tider och dessutom kopplas samman med just Brendan Rodgers – Fulham och Southampton. Där känns kanske Southampton som det mest troliga alternativet, åtminstone den klubb som nog skulle kunna tänkas intressera Rodgers mest. I vilken utsträckning dessa rykten är genuina, eller bara ännu ett fall av ett namn som alltid nämns, är svårt att säga något vettigt om.

Det vore inget dumt val av Southampton i alla fall. Det är en klubb som behöver hitta tillbaka till ett mer långsiktigt tänkande, och vars moderna framgångar bygger på en struktur och på en spelidé som i mångt och mycket liknar den idé som Rodgers för ett antal år sedan gjorde sig ett namn med i engelsk fotboll med Swansea. Han har också visat med Celtic en förmåga att kunna bygga ett vinnande lag med små resurser.

Brendan Rodgers har för övrigt även nämnts samman med Man Utd. Men dels finns nog storpolitiska skäl som förhindrar en sådan övergång. Och dels framstår det som alltmer osannolikt, och kanske till och med omotiverat, åtminstone för den som besvärar sig med att tänka efter lite, att Man Utd kommer sparka José Mourinho under säsongen. For better or for worse, så blir han kvar i alla fall säsongen ut.

(Alltså var det kanske ändå lika så bra att vinna den där matchen mot Juventus igår kväll.)

Kanske är detta alltså det mest intressanta med Europa League den här kvällen, eftersom det faktiskt kan tänkas ha viss konkret relevans för Premier League den här säsongen, hur det egentligen går för Celtic hemma mot RB Leipzig. Dessutom är det väl rimligtvis också en match med visst svenskintresse. Det är åtminstone en match som känns mer intressant än Arsenal vs Sporting, eller BATE Borisov vs Chelsea.

Annars är det naturligtvis en situation som plågar fotbollspuristerna. Klassiska, anrika Celtic riskerar alltså slås ut ur Europa League av en Red Bull-iansk dubbelmacka. Detta fenomen inom den moderna fotbollen, ironiskt också från den där påstått genomvackra tyska fotbollen som olikt den engelska fotbollen inte alls är kommersialiserad, som väckt sådant förakt och misstänkt kokett raseri bland fotbollens självutnämnda kulturpoliser.

Kultur mot kapital är således den mer filosofiska aspekten på matchen på Celtic Park ikväll. Den mer pragmatiska aspekten är alltså vad en förlust för Celtic kan tänkas ha för konsekvenser för Premier League, för Southampton, eller för Fulham under den närmaste tiden?!

:::

Manchester United. Manchester United har börjat årets ungdomliga variant av CL med tre vinster på tre matcher. Svårast hade de mot Young Boys medan både Valenca och Juventus fick vittja nät fyra gånger vardera samtidigt som United bara släppte in ett mål på dessa matcher. Nivån är oklar och svår att jämföra från år till år men ska ses som lite av en mörk häst i årets upplaga av turneringen. Är redan klara för slutspel och sannolikt som förstaseedade. PROGNOS: Kvartsfinal

Mason Greenwood
Nyligen fyllda 17 år men redan högt ansedd i United och leder Englands U17-lags anfallslinje. Mason började som en nummer tia men har sedan tagit steget uppåt till en siffra nedåt. Tre mål på tre matcher såhär långt i UEFA Youth League men ”ansenliga” 14 mål och fyra assists på elva matcher i år följer på ett fjolår där han som 16-åring vann skytteligan i U18 North. Är grymt tvåfotad och tar både hörnor och vid tillfälle även straffar (!) med fel fot. Bra spelsinne, duktig på små ytor och bevisligen en duktig avslutare. Vi kommer få höra mer om Mason Greenwood framöver.

:::

Manchester City. Lite av den udda bollen på ungdomsnivå just nu, enligt mig. De var i tre raka FA Youth Cup-finaler och såg ut att vara en extremt stark akademi på frammarsch för ett par år sedan och sågs allmänt som en av favoriterna i denna turnering. I fjol föll de tillbaka från tidigare höga standard i ligan men tog sig ändå till semifinal i UYL. I år har kräftgången spridit sig från ligaspelet till UYL. En poäng på tre matcher är för dåligt och resultatraden 1-4, 2-5 och 1-1 imponerar inte. Värt att notera är att Diaz och Foden inte är tillgängliga i kraft av att de representerat a-laget vid tre tillfällen i CL. PROGNOS: Ut ur gruppen

Ian Carlo Poveda
En del av den starka spanska armadan som nuförtiden utgör en stor del av Man Citys ungdomslag. Nåja, Poveda är född i London men hans fotbollsresa har tagit honom från först Malagas akademi, via Arsenal, tillbaka till Spanien och Barcelona och sedan Brentford innan han till slut snappades upp av City för två år sedan. En winger med fantastisk teknik stöpt i samma form som Ligacupaktuella Brahim Diaz till spelstilen. Poveda spelar snarare U23-fotboll med Man City än i U18 och 18-åringen har 1+1 såhär långt i UYL, tillsammans med kapten Nmecha är det dessa Man City tittar till för att om möjligt ta sig till slutspel i vår.

:::

Tottenham. Det ser ljusare ut för Spurs ungdomar än för a-laget. De ligger just nu på tredje plats efter Barcelona men är såhär långt obesegrade. Suveränen Barcelona har två segrar och en oavgjord i en grupp där Tottenham har blandat och gett; kryss mot fjolårets turneringsvinnare Barcelona imponerar, kryss mot Inter som bara tagit en enda pinne imponerar inte lika mycket. Leder i skrivande stund mot PSV och tar sig vid seger upp på andraplats före just PSV. Går även starkt i U18-ligan på hemmaplan. PROGNOS: Kvartsfinal

Timothy Eyoma
Oliver Skipp tänker ni? Oakley-Booth? Jag väljer att gå på Eyoma istället. En försvarare som kan spela både inner- och ytterback och som ingår i Englands U19-lag efter att ifjol ha varit en del av de engelska världsmästarna på U17-nivå. Följsam back som kanske inte riktigt är så bekväm med fötterna som alla backar numer är/ska vara men som jag tycker har det mesta övrigt en back ska ha. Fick vara med på bänken i Ligacupen i veckan och viktig i Tottenhams fortsätta jakt på slutspel i UYL. Måste också vara en försvarare på listan känner jag och det finns få bättre kandidater än Eyoma.

:::

Liverpool. Top of the League! Två vinster och en oavgjord  match samtidigt som man möter Fc Cvrna.. FC Cber.. ett serbiskt lag. Rödstjärna i kanten till den som vet vilka det är. ”Skämt” åsido, Liverpool har imponerat såhär långt. De är, likt sina röda fiender, på frammarsch på U18-nivå och har där bara en torsk på nio matcher. 5-2 mot PSG imponerar helt klart och de kan mycket väl ta sig långt i årets upplaga av UYL. Det tar emot att säga det men Liverpool verkar ha något på gång även på denna nivån. Usch. PROGNOS: Semifinal

Curtis Jones
Var på försäsong med Klopps gäng i somras där han fick spela både mot Dortmund och Man City. Tränar regelbundet med a-laget och är en nyckelspelare för Liverpool i UYL. Att bli kallad nästa Gerrard och nästa Milner har han redan stökat av vilket är en viktig del i liverpoolsekt…hrrm.. initieringen? Initieringen! Är en sådan där nummer tia som varit med klubben sen han var åtta bast. Numer nio bast äldre har 17-åringen redan hunnit med att göra avtryck i UYL med sina fyra mål i turneringen i fjol. Kan likt Milner spela överallt på mittfältet och har ett passningsspel och skott som har liknats vid Gerrard, så, nästa Milrard? Nåja. Klart spännande spelare som Liverpoolfansen säkert håller tummarna lite extra för, proper scouse som han är.

:::

Så det var väl alla CL-klubbars U19-lag avhandlade? Hah! Tji får ni. För via ”The domestic half”, snabbt förklarat som två playoff-möten mellan diverse seriesegrare i U18-serier runtom i Europa innan de går in i slutspelet mot gruppspelslagen, återfinner vi Englands inhemska representant på U18-nivå:

Chelsea. Tre finaler på fyra år är detta ett Chelsea som är gruvligt revanschsugna efter plattmatchen de gjorde i fjolårets final: 0-3 mot Barcelona. 10-1 mot Molde i ena mötet, 4-0 i returen där spelare vilades och debuter gavs ut vittnar om att det återigen är ett bra Chelsealag som ställer upp i UYL. Möter Elfsborg i Borås idag och ska anses ha ”god” chans till avancemang därifrån. Och med god chans menar jag hejdå Elfsborg. En av favoriterna till att gå långt, även om Ethan Ampadu och Callum-Hudson Odoi snarare kommer fortsätta spela, nåja, nöta bänk i Europa League i vår. PROGNOS: Vinner hela skiten

Billy Gilmour
Jag vill, som ni förstår nämna en handfull till här men jag får hålla mig till givet format. Billy kom från Glasgow Rangers i fjol och har snabbt etablerat sig som nyckelspelare på innermittfältet, först i U18 och i år i U23. Vann turneringens unga spelare i U21-EM i somras (jodå, såna utmärkelser finns tydligen) och anses som det stora skotska hoppet, en skotsk fotboll som faktiskt är på gång på u-nivåer. Kortväxt, inte särskilt snabb och inte särskilt stark låter som någon som inte kommer klara av seniorboll. Men det han saknar i storlek tar han igen i skicklighet. Spelintelligens, passningar och rörelsen gör att äldre och större spelare har svårt att komma åt honom, inte minst tydliggjort i Checkatrade Trophy.

Just nu sitter jag på väg till Borås för att få se Chelsea spela IRL för första gången i mitt liv, är extremt taggad! Undrar för övrigt hur gammal man måste vara för att be massa 16-18-åriga fotbollsspelare om autograf? Frågar åt en kompis.

Av: Sälen

Tottenham befinner sig i ett minst sagt tungt läge i sin grupp efter att ha tagit enbart en enda poäng på sina tre första matcher. PSV:s kvittering i matchens slutskede i förra omgången var djupt olycksalig för Tottenham men på något sätt ändå högst symptomatisk för deras Champions League-resa den här säsongen. En resa kantad av både egna misstag och yttre motgångar. Och sådant är dyrt i Champions League.

Tottenham hade behövt vinna båda matcherna mot PSV för att ha en bra chans att ta sig vidare till slutspel, åtminstone givet att Barcelona gjorde sitt jobb mot Inter. Nu är läget betydligt mycket mer långsökt för Tottenham. Tottenham måste naturligtvis vinna mot PSV ikväll för det första, samtidigt som Barcelona måste slå Inter på San Siro. Därefter måste Tottenham minst ta poäng, förmodligen vinna, borta mot Barcelona.

Då först, om Tottenham lyckas med den saken, har de spelat till sig möjligheten att ta sig vidare till slutspel genom att vinna hemma mot Inter i den sista omgången. Kort sagt, om Tottenham ska ta sig vidare till slutspel härifrån så måste de med största sannolikhet vinna samtliga sina tre återstående matcher. Två av dem är på hemmaplan, så de är alls inte omöjliga. Men borta mot Barcelona är en tuff uppgift.

Prognos: 5%

:::

GRUPP C – LIVERPOOL

Läget i Liverpools Champions League-grupp är i själva verket inte överdrivet komplicerat sedan hälften av den är avklarad. Det stod klart redan när lottningen gjordes att det skulle vara viktigt att inte tappa några poäng alls mot Röda Stjärnan, och om man undvek att göra det så ligger man rätt bra till för slutspel. Napoli har tappat poäng. Och ikväll kan Liverpool genom att vinna i Serbien se till att inte ha tappat några poäng.

Det har varit tämligen bekymmersfria förberedelser för Liverpool. Den enda snackisen verkar vara att Xherdan Shaqiri lämnas hemma, på grund av dennes albanska bakgrund och hur detta skulle tas emot i Serbien. Rent pragmatiskt naturligtvis ett beslut som Liverpool kan välja att fatta, även om det kan ses som raka motsatsen till vad det säljs in som, nämligen som ett sätt att fokusera på att vinna hellre än på att ta politiska hänsyn.

Å andra sidan är kvällens match mot Röda Stjärnan onekligen en match som Liverpool ska vinna, alldeles oavsett om Xherdan Shaqiri är med i truppen eller ej. Det gäller helt enkelt att välja sina strider. Dels att kanske försöka välja strider som faktiskt går att vinna. Dels välja strider som faktiskt är viktiga att ta. Två kanske inte alltid förenliga kriterier, men det här fallet erbjuder inga större motsättningar dem emellan.

Den kalla verkligheten säger oss att om Liverpool vinner mot Röda Stjärnan ikväll så befinner de sig tydligt i förarsätet att ta sig vidare till slutspel, egentligen oavsett om de förlorar i nästa omgång borta mot PSG. Det i så fall värsta scenariot för dem vore att behöva vinna sista matchen mot Napoli hemma på Anfield. Det säkerhetsnätet kommer Liverpool med andra ord alltid att ha – om de vinner ikväll.

Om Liverpool vinner ikväll mot Röda Stjärnan betyder det också att det räcker med oavgjort för Liverpool borta mot PSG för att därmed säkra en slutspelsplats. Då har inte matchen på Anfield mot Napoli någon som helst betydelse för Liverpool vad gäller slutspelet, annat än att den kan avgöra om Liverpool slutar etta eller tvåa i gruppen, vilket möjligen kan ha någon slags effekt på lottningen i slutspelet.

Prognos: 80%

:::

GRUPP F – MAN CITY

Ingen klubb har någonsin vunnit Champions League efter att ha förlorat sin allra första match i Champions League. Men Man City kan mycket väl visa sig göra just det. Därmed kan ännu ett rekord slås av klubben som gillar det här med rekord så mycket att det inte verkar finnas någon gräns för deras fantasi i att hitta på nya rekord. Skillnaden är kanske att det här rekordet faktiskt betyder något konkret.

Förlusten i den första matchen mot Lyon, på hemmaplan dessutom, kom överraskande och var nästan som en chock för systemet. Det var däremot inget som kändes särskilt systematiskt, utan intrycket var mer att Man City gick in med helt fel inställning till matchen. De gjorde helt enkelt inte jobbet, de underskattade både motståndaren och uppgiften, och lärde sig en läxa de förhoppningsvis har nytta av.

Förlusten fick en och annan att spekulera i att Man City faktiskt riskerade att åka ur Champions League redan i gruppspelet. Men två vinster på bortaplan därefter har raderat dessa farhågor – eller om det är förhoppningar. Båda vinsterna var på sitt sätt dominanta och visade upp Man City från rätt sida, även om det krävdes ett sent och förlösande mål borta mot Hoffenheim av David Silva för att få proppen ur.

Det målet följdes upp av en mycket imponerande vinst borta mot Shakhtar, och givet att resultaten i övriga matcher också har spelat Man City i händerna, så är det med två matcher kvar på hemmaplan omöjligt att se hur Man City skulle lyckas missa slutspel från det här läget. Rimligtvis borde de nog kunna nypa förstaplatsen i gruppen med viss marginal också, men slutspelsplatsen måste de i princip slänga bort själva.

Prognos: 95%

:::

GRUPP H – MAN UTD

Det är en trist säsong för Man Utd så här långt och mest trist av allt har det kanske ändå varit i Champions League. Att Juventus är ett fenomenalt bra lag vet vi så klart, men på Old Trafford ska det inte spela någon roll hur fenomenalt bra motståndarna än är, de ska inte så lättvindigt och bekymmersfritt få vinna en match på Old Trafford ändå. Men så skedde alltså, och ingen var väl egentligen särskilt förvånad för det.

Den riktigt onödiga matchen var emellertid den hemma mot Valencia. En match som till sist slutade 0-0 i en stel uppvisning i intetsägande anfallsspel från Man Utds sida. Men ett poängtapp som innebär att Man Utd med största sannolikhet kommer behöva bege sig ned till Valencia i sista omgången och behöva undvika att förlora den matchen för att ta sig till slutspel. Detta förutsatt att man vinner hemma mot Young Boys.

Det enda som skulle kunna ändra på den ekvationen är att Man Utd gör något tämligen osannolikt och vinner borta mot Juventus, eller att Valencia på något märkligt sätt skulle misslyckas med att vinna mot Young Boys på Mestalla. Nu är det självfallet inte på något sätt någon omöjlighet för Man Utd att ta poäng mot Valencia på bortaplan, men det är inte någon bekväm uppgift för ett lag med Man Utds brist på trygghet och stabilitet.

Prognos: 60%

Det kan så klart ifrågasättas i vilken utsträckning en manager spelar någon roll alls. Vad man än anser om den saken tvingas vi ofta konstatera att det gällande detta existerar ett rätt tydligt så kallat fundamentalt attributionsfel. Det finns när det går bra en benägenhet att ge managern stor del i den saken men när det går dåligt istället skylla på andra, yttre faktorer. Liksom omvänt, lite beroende på om det gäller rätt eller fel klubb.

Att hålla på och försöka specificera allt sådant som en manager ska vara bra på och ge poäng för varje del känns som en rätt råddig övning som inte ger så mycket. Därtill är den omöjligt att riktigt lyckas med. Vettigare är kanske att göra det lättare för sig genom att konstatera att den manager är mest värdefull som presterar bäst i förhållande till de realistiska förväntningar som finns på denne manager och dess lag.

Och naturligtvis omvänt, den manager är minst värdefull som presterar sämst i förhållande till dessa realistiska förväntningar. Ekvationen är förhållandevis rättfram, det vill säga [MVP = P – F], eller prestation minus förväntningar. Med detta som naturlig utgångspunkt kommer här alltså Premier Leagues just nu minst värdefulla managers i fallande ordning, alltså minst värdefull sist:

(5) Claude Puel

Vad är egentligen realistiska förväntningar på Leicester? Det finns en klar och tydlig risk att dessa förväntningar för alltid kommer vara lite förvridna av Leicesters moderna historia och deras bragdartade ligatitel. Det finns en risk att Leicester överskattas. Det går heller inte att blunda för att Leicester har ett lag med klar potential att åtminstone utmana på tabellens övre halva. Claude Puel gör inget dåligt jobb med Leicester, men det är på samma gång svårt att säga vad han gör som faktiskt är bra. Det känns som om Leicester strävar efter något bättre än vad de just nu är, men att Puel inte riktigt verkar ha någon idé om hur de ska nå fram dit.

(4) Slavisa Jokanovic

Här får man onekligen försöka hålla tungan rätt i mun. Två saker är värda att hålla i åtanke. För det första att Slavisa Jokanovic trots allt har tagit Fulham tillbaka till Premier League. För det andra att Fulham faktiskt är nykomling i Premier League. Detta sagt fanns med visst fog rätt höga förväntningar på Fulham inför säsongen. Förväntningar de för stunden inte alls ser ut att infria. Fulham gick upp som ett ungt och relativt orutinerat lag och ett stort ansvar föll på så sätt på Jokanovic att förbereda Fulham taktiskt och mentalt, något han inte riktigt verkar ha lyckats med. Framför allt brister det defensivt för Fulham, och där är det tveksamt om Jokanovic har något att komma med.

(3) Mark Hughes

Då och då brukar jag anklagas för bias, vilket i stort sett aldrig stämmer, men kanske är risken som störst när just Mark Hughes kommer på tal. En manager det var länge sedan jag kände att han faktiskt hade något vettigt att bidra med. Det kändes som ett märkligt val när Southampton meddelade under förra säsongen att Hughes var deras nya manager, men det var vid en tidpunkt när det inte fanns så många alternativ att välja mellan, och det gällde bara att rädda sig kvar i Premier League. Det var en Hail Mary som gick hem. Gott så kan tyckas, men för närvarande känns det som att Southamptons och Hughes enda tanke är att göra en Hail Mary av hela säsongen.

(2) David Wagner

Här kommer det med visst fog kunna påstås att om det inte vore för David Wagner så skulle inte Huddersfield spela i Premier League, och det kan förvisso stämma. Men det är också varje managers förbannade uppgift att bygga laget vidare och förbereda dem för nästa uppgift, och nästa, och så vidare. Hur mycket vi än pratar om Huddersfields små resurser och begränsade förutsättningar så har andra klubbar både tagit sig upp till och etablerat sig i Premier League med likvärdiga förutsättningar. För närvarande ser det ut som om Huddersfield är med expressfart på väg ut ur Premier League, och Wagner verkar inte ha någon idé om hur detta ska kunna undvikas.

(1) José Mourinho

Mängder av miljoner har investerats i Man Utds spelartrupp, så det är med rätta som det ställs höga krav och förväntningar på Man Utd. Ingen kan säga att dessa förväntningar har infriats, vare sig i termer av resultat och poäng eller i termer av spelet på planen. Det är miljoner som i hög utsträckning har förslösats, miljoner till trots som Man Utd ännu har en obalanserad och ojämn spelartrupp, en allt annat än sammanhängande spelidé och lagfilosofi. Problemen i Man Utd är betydligt djupare än att enbart kunna lastas på José Mourinho, men det vore att blunda för sanningen att säga annat än att många brister vi nu ser med Man Utd vilar helt och hållet på Mourinhos axlar.

(1) – Leicester. Känslomässigt värre naturligtvis för Leicester exakt en vecka efter att Vichai Srivaddhanaprabha förolyckats. Det saknas knappast exempel på genom den engelska historien när den här typen av känslomässigt laddade fotbollsmatcher leder till att det är svårt att prestera någon vettig fotboll, alltså måste det kännas desto skönare för Leicester att faktiskt lyckas vinna bortamatchen mot Cardiff. Onekligen starkt gjort under svåra omständigheter.

(2) – Wolves. Det vore alldeles för tidigt och förhastat att börja prata om några slags problem för Wolves, och det måste rimligen kunna förväntas att det kommer några svackor under deras första säsong i Premier League, men det kan heller inte bortses från att det ju har varit en olycklig period för Wolves. Tre raka förluster, hemmamatcher mot Watford och Tottenham samt bortamatch mot Brighton, var knappast alldeles väntat och kanske inte minst den relativa oförmågan att göra mål. Noll mål mot Watford, noll mot Brighton, två mål mot Tottenham men båda på straff.

(3) – West Ham. Det har inte varit någon dundersuccé för West Ham så här långt den här säsongen, men det kan åtminstone kallt konstateras att steg för steg blir West Ham åtminstone bättre och bättre. Att vinna hemma mot Burnley är kanske inte en seger som skickar chockvågor genom den engelska fotbollen, men sättet det skedde på var ändå imponerande, där det framför allt måste vara glädjande för West Ham och Manuel Pellegrini att spelare som är tänkta att vara lagets nyckelspelare faktiskt börjar prestera. Positivt för West Ham som även har många bra spelare på skadelistan.

OMGÅNGENS VINNARE

Newcastle. Det finns knappast något lag som vann den här omgången som behövde vinna riktigt lika mycket som Newcastle. Det var Newcastles och Rafa Benitez allra första seger den här säsongen och den ägde rum framför hemmasupportrarna på St James Park. Det var kanske ingen klang och jubel-föreställning men det kan man inte heller förvänta sig när läget är som det är för Newcastle.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Southampton. Mark Hughes blev dead man walking i Stoke efter att ha förlorat stort borta mot Man City förra säsongen, och frågan är väl om han inte blev dead man walking i Southampton nu efter att återigen ha förlorat stort borta mot Man City. Vilket möjligen visar den gamla sanningen att det sällan är att man förlorar fotbollsmatcher som beseglar ödet utan hur man förlorar fotbollsmatcher. Svårt att säga om det var måltavlan eller spelet på planen som var mest pinsamt för Southampton den här gången.

OMGÅNGENS SPELARE

Raheem Sterling, Man City. Spottar såväl mål som assists för Man City och har gjort så under ett drygt år. Ytterligare två mål och två assists i den här matchen hemma mot Southampton. Det kan naturligtvis diskuteras i vilken utsträckning Sterling tjänar på att laget i sig är så bra, och att många spelare hade presterat mål och assists i ungefär samma utsträckning, men det betyder naturligtvis inte att Sterling därför på något sätt vore mindre bra. Fyller sin funktion i Man City alldeles utmärkt.

OMGÅNGENS MÅL

Alexandre Lacazette, 1-1 Arsenal. Vissa mål förtjänar ett speciellt omnämnande kanske inte för att det är så fantastiskt svårt eller snyggt, utan för att det ställer speciella krav på andra värden såsom kyla och precision. Det här är ett sådant mål. Att lyckas hålla huvudet så kallt som Lacazette gjorde vid den tidpunkten och det läget i matchen, och samtidigt lyckas pricka den enda möjliga luckan, är beundransvärt och något bara en riktigt bra anfallare hade lyckats med.

BTW…

Mark Hughes har lägst vinstprocent av alla permanenta managers i Southamptons historia.

Pet peeve – detta att utse nya ligaledare innan en omgång faktiskt är klar och alla topplag har spelat.

Redigt bottenmöte på måndag kväll.

Bernd Leno såg en aning labil ut, eller instabil, men i alla fall inte ostabil.

Har någon manager i Premier League ”fått ordning” på sitt lag lika snabbt som Maurizio Sarri har fått med Chelsea?!

Men Real Madrids förhandlingar med Antonio Conte bröt samman, och det verkar alltså inte som om Conte längre är aktuell för dem. Trist för Chelsea naturligtvis. Eden Hazard har inte på något sätt bränt några som helst broar, men har samtidigt varit minst sagt tydlig med att Real Madrid onekligen är en klubb som frestar. Inte minst för att det ofta verkar krävas att spela för en av de spanska klubbarna att vinna individuella utmärkelser.

Det finns samtidigt inte några väldiga skäl för Chelsea att känna sig alltför oroliga. Det finns mycket som talar för att Real Madrid i själva verket kan få det mycket svårt att värva Eden Hazard, inte minst finansiellt. Det är bara att följa Real Madrids transfermönster de senaste åren för att se att de kan få svårt att värva en spelare som Hazard. Deras ekonomi är ansträngd, inte minst med arenan som en av sina finansiella prioriteringar.

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2018/07/18/eden-hazard-spelar-med-storsta-sannolikhet-for-chelsea-aven-nasta-sasong/

Men det finns också goda skäl för Eden Hazard att välja bort Real Madrid i det här läget, även om det kan låta konstigt att tacka nej till de tre senaste årens Champions League-vinnare. Men Eden Hazard är på väg mot 28 år själv samtidigt som Real Madrid för närvarande är ett åldrande och mättat fotbollslag, som tappat sin talisman och därtill befinner sig i managersnårigheter. Real Madrid är inte ett lag på uppgång.

Utifrån Eden Hazards perspektiv handlar det om att ställa sig frågan om Real Madrid de närmaste fem åren kommer vara ett lag rustat att vinna Champions League och kanske även La Liga, och således utgöra en plattform för honom att vinna guldbollar och annat sådant krimskrams. Ingen klubb är så klart större än Real Madrid, men det är en rätt god chans att Hazard gör bedömningen att andra klubbar dessa fem år vore ett smartare val.

Mycket talar inte minst för att Chelsea vore ett smartare val. Så kanske vore detta ett rätt bra exempel på risken med att gå över ån efter vatten, eller detta att gräset alltid ska vara grönare på andra sidan. Maurizio Sarri håller på att bygga något riktigt spännande med Chelsea, med en spelidé som passar Eden Hazard mer eller mindre perfekt, och med ett lagbygge bara i början av sin livscykel.

Det kan utan att riva ned alltför stora eller seriösa protester hävdas att Eden Hazard har varit Premier Leagues bästa spelare de senaste fem åren, egentligen ända sedan han kom till Chelsea. José Mourinho uttryckte det ganska tydligt när han menade att när Eden Hazard spelar bra så vinner Chelsea ligan, och när Hazard inte riktigt är så bra så vinner inte Chelsea ligan. Sådan är hans betydelse, och underförstått även hans kvalitet.

Ändå finns det rätt goda skäl att tänka att Chelsea egentligen aldrig under dessa fem-sex år har varit riktigt utformad för att maximera Eden Hazards potential. Både José Mourinho och Antonio Conte försökte kanske i alltför hög utsträckning knyckla in Hazard i en struktur som i åtminstone någon utsträckning begränsade honom. Båda skapade lag som förvisso vann men också utgick från en defensiv balans som inte gynnade Hazard.

Med Maurizio Sarri är det annorlunda, han betonar en väsentligt mycket mer offensivt orienterad balans. Det frestar att tänka att det är just med sikte på att behålla en spelare som Eden Hazard i klubben som detta betonas, inte minst i kombination med tidiga uttalanden om hur det ska vara kul att spela fotboll. Men vi såg naturligtvis den här fotbollen också i Napoli när Sarri var manager där.

Hur bra kan egentligen Eden Hazard bli för Chelsea – för Maurizio Sarris Chelsea? Det är en skrämmande fråga givet hur bra Hazard redan är. Blicka då ett år eller två framåt i tiden, med Hazard i sin prime, med ett lag omkring som som är sammansatt utifrån Sarris idéer, med en rörlig anfallare som är effektivare än Alvaro Morata eller Olivier Giroud, med ett mer dynamiskt mittfält, och med Hazard som den klarast lysande stjärnan.

Chelsea är ett lag på uppgång, till skillnad från Real Madrid. Chelsea är en klubb som under de närmaste fem åren kan vinna både Premier League och Champions League, och som troligtvis vore en ännu bättre plattform för Eden Hazard att utvecklas. Det är ett lag redan byggt runt honom redo att byggas vidare på honom. Det är en av de största klubbarna i den största ligan i världen. Gräset är rätt grönt på Stamford Bridge.

Argumenten som talar emot är att Premier League är en betydligt tuffare miljö än La Liga, åtminstone för Real Madrid. Hur bra Chelsea än är så finns flera andra minst lika starka klubbar så att vinna ligan är inte lätt gjort, vill det sig illa kan även Champions League missas. Den miljön gör det heller inte lättare att lyckas i Champions League. Lägg därtill att det aldrig har hjälpt att spela i Premier League om man vill vinna guldbollar.

Det mesta talar för att Eden Hazard ändå tycker det är kul att spela fotboll med Chelsea just nu, precis så som Maurizio Sarri redan från början hoppades. Det syns om inte annat på hans kroppsspråk och i hans prestationer på planen. Och det troliga måste vara att Hazard också ser att de närmaste åren kommer det bara bli roligare och roligare att spela för Chelsea, när Sarris idéer börjar få fullt genomslag.

Detta gör det möjligt att utveckla resonemanget från i somras när jag helt riktigt konstaterade att Eden Hazard med största sannolikhet skulle spela för Chelsea även den här säsongen. Nämligen till att Eden Hazard med största sannolikhet spelar för Chelsea också under de kommande fem åren. Kanske finns det privata och personliga skäl för Hazard att vilja flytta till Real Madrid och Spanien.

Men rent rationellt finns egentligen inte några institutionella skäl alls för Eden Hazard att i det här läget vilja byta klubb. Kanske hade det känts ännu lugnare för Chelsea om Real Madrid hade anställt Antonio Conte. Men Chelsea har ändå inga riktiga skäl att känna någon större oro.

Alldeles olikt första akten av Arsenals säsong är så klart inte detta. Även Arsenal har gått obesegrade igenom ett montage av lättare motståndare och utifrån det kanske i någon utsträckning byggt upp en illusion kring sig själva. Men bakom fasaden lurar även ett annalkande hot för dem. Clubber Lang för Arsenal är de övriga storklubbarna i Premier League och mer specifikt är det den här dagen Liverpool som kommer på besök till Emirates. Hur står sig Arsenal mot dem?

Vilar Arsenals vinstsvit och långa rad av matcher utan förlust (eller ”förlustfrisvit” som jag fick veta att det hette för en knapp vecka sedan) på ett hus av kort eller bygger den på stabil grund? Hur långt har Unai Emery egentligen kommit i sitt lagbygge och för vilka påfrestningar håller det egentligen? Det går inte att blunda för att det är den här typen av matcher som Arsenal har byggt upp sig för de senaste månaderna, och det är nu de helt enkelt måste visa vad de faktiskt går för.

De senaste månaderna, och Arsenals första tio ligamatcher, har gett vissa tydliga besked om framsteg i Arsenal, men även upphov till vissa frågetecken. Och det är både med dessa besked och dessa frågetecken i bagaget som Arsenal går in till kvällens match mot Liverpool på Emirates.

Är det Petr Cech eller Bernd Leno som har förstatröjan? Det här var ett av de tidiga frågetecknen i Arsenal under säsongen. Arsenal värvade Bernd Leno inför säsongen och de flesta tog för givet att han var tänkt som förstamålvakt. Men när väl säsongen började så stod där fortfarande Petr Cech. Först nu mot slutet ser Leno ut att ha tagit över. Kan Unai Emery ha gjort med Cech ungefär som José Mourinho gjorde med Wayne Rooney, det vill säga ge senior spelare chansen att så att säga spela bort sig själv?! Hårt i så fall, för Cech har varit bra och räddat flera poäng för Arsenal, men har kanske inte spelet med fötterna som Emery önskar sig.

Håller Arsenals försvar organisationen? En fråga som under många år har haft ett givet och tyvärr negativt svar för Arsenal. Nu för tiden är inte svaret riktigt lika givet. Samtidigt fortsätter Arsenal att vara oroväckande öppna, och många gånger under säsongen har målvakterna tvingats rädda laget. Framför allt har Arsenal visat sig sårbara från kanten, med motståndare som utmanar deras ytterbackar, och det här har inte minst visat sig vara ett problem under senare matcher då Unai Emery har matchat Granit Xhaka som vänsterback. Det här är en huvudvärk för Arsenal som riskerar bli till migrän mot ett Liverpool som knappast saknar spelarna att utnyttja detta.

Finns det tillräckligt med oompf på Arsenals mittfält? Granit Xhaka är en talangfull mittfältare om än misstagsbenägen, om han nu alls spelar mittfältare. Lucas Torreira ses inte utan anledning som en blivande världsspelare men är trots allt ännu otestad i sådana här matcher. Matteo Guendouzi är uppenbart talangfull men i yngsta laget. Aaron Ramsey verkar vara på kant med hierarkin. Hur man än ställer upp Arsenals mittfält mot vilken som helst kombination av Georginio Wijnaldum, Jordan Henderson, James Milner, Naby Keita, Fabinho med flera i Liverpool så är det svårt att komma ifrån känslan att det blir ett mittfält som Arsenal får mycket svårt att dominera.

Kan Mesut Özil dominera en matchbild även mot storlagen? Diskussionen om Mesut Özil och om hur bra han är egentligen kan pågå hur länge som helst, men en ständig och i högsta grad befogad kritik av Özil är att han i just sådana här matcher, som dagens match mot Liverpool, har haft en tendens att försvinna ur matchbilden, helt enkelt bli bortplockad på planen. Det är naturligtvis oroväckande för Arsenal, det är så klart en sak att kunna prestera mot Ludogorets, Fulham eller Brentford hemma på Emirates, men om Arsenals tänkte bästa spelare inte presterar i stora matcher blir det svårt för Arsenal att vinna dessa matcher. Kan Özil komma mer till sin rätt i dessa matcher under Unai Emerys taktiska system?

Hur offensiva vågar Arsenals forwards vara? En fråga som onekligen hänger samman med den andra frågan, och då i synnerheten utsattheten för Arsenals ytterbackar. Arsenal har varit offensiva med sina forwards hittills den här säsongen, där framför allt Pierre-Emerick Aubameyang nästan gjort om sin forwardroll till en roll som andra anfallare. Men det här har också lämnat Arsenals ytterbackar väldigt ensamma och lätta att utnyttja för skickliga motståndare. Det här har ändå hållit ihop skapligt mot Premier Leagues och Europa Leagues mindre tuffa motståndare, men kan visa sig mycket dyrbart och kanske till och med ohållbart mot ett lag som Liverpool.

Klarar Arsenal av att bevara effektiviteten även mot de bästa lagen? Det är inte för inte som Arsenal har två väldigt skickliga anfallare och målskyttar i laget i form av Alexandre Lacazette och Pierre-Emerick Aubameyang. Ingen av dessa har gjort någon besviken i termer av målskytte hittills den här säsongen men det är också i sådana här matcher de måste prestera, det vill säga matcher där Arsenal inte kommer få lika många chanser som i andra matcher. Vi går tillbaka till matchen mot Chelsea där Arsenal, mer specifikt Aubameyang, missade några helt fantastiska målchanser av ett slag som Arsenal helt enkelt inte har råd att missa om de ska vinna mot Liverpool ikväll.

När jag i förra helgens hörna sammanfattade Arsenals oavgjorda match mot Crystal Palace med att det var bra att deras vinstsvit var över så missuppfattades det på vissa håll, ungefär som väntat, men grundtanken var hur som helst den att det inte növändigtvis var något negativt för Arsenal att få en slags reality check innan exempelvis den här matchen mot Liverpool. Att utöver pressen med en stormatch slippa brottas med allt tjafs om den där vinstsviten vars betydelse alltid var mycket mindre än dess uppmärksamhet.

Dessutom inbillar jag mig att det kan ha varit ett poängtapp som kan ha fått Arsenal att få tillbaka lite hunger igen, återfinna sitt eye of the tiger och stå upp inför utmaningen från deras rivaler. För det var ju läxan med Rocky 3, betydelsen av ”the eye of the tiger”. Och om Arsenal hittar det i den här matchen är det så klart fullt möjligt att deras match mot Liverpool slutar precis som Rocky 3 slutade för Rocky Balboa.

Steve Bruce föll på grund av oförmågan att motsvara dessa förväntningar. Aston Villa ramlade allt längre bak i tabellen och missnöjet spred sig likt en infektion. Till sist valde Aston Villa att sparka Bruce och ersätta honom med Dean Smith. Förväntningarna på ett managerbyte är vanligtvis att det ska ge någon slags omedelbar effekt. Men den effekten har uteblivit för Aston Villa med två förluster på tre matcher därefter.

Detta har resulterat i ytterligare missnöje, eller kanske snarare besvikelse, runt Aston Villa. Det var tydligt många som hoppats på mer. Steve Bruce sparkades ju för att resultaten inte var okej så varför blir inte resultaten bättre?! Men det är klart, med tre matcher på sex dagar för Aston Villa är det kanske svårt att kräva att en ny manager ska hinna med att göra så väldigt mycket.

Förmodligen är det härifrån som Dean Smith kommer kunna få viss effekt. Han har nu haft en ledig vecka att jobba med sina spelare. Och november ser tillsammans med ett landslagsuppehåll ett måttligt brådskande spelschema med fyra matcher att klara av, varav tre hemma på Villa Park. Först ikväll hemma mot Bolton, sedan borta mot Derby County, därefter hemmamatcher mot Birmingham (!) och Nottingham Forest.

Det är viktiga matcher för Aston Villa och för Dean Smith. Det är matcher som Aston Villa behöver vinna om de på allvar ska kunna ta upp jakten på playoff och uppflyttning den här säsongen, särskilt som det är matcher på hemmaplan. Dessutom i de tre sista fallen även matcher mot klubbar ovanför dem i tabellen, klubbar de behöver ta sig ikapp eller förbi. Och att vinna mot Bolton ikväll måste vara en bra inledning till dessa matcher.

Samtidigt är kanske anställningen av och förtroendet för Dean Smith inte enbart en fråga om rena resultat, som man kanske vill tro. Trots förlusterna mot Norwich och QPR finns det flera saker med Aston Villas sätt att spela och agera som har varit positiva. Spelare spelas på sin position, byten görs med tanke hellre än i blindo, laget spelar med en tydlig idé, en spelidé baserat på bollinnehav och en högre press.

Det har alltså funnits positiva aspekter med Aston Villas spel under Dean Smith även om detta inte riktigt har översatts i resultat och poäng. Det borde rimligtvis köpa honom visst förtroendekapital men härifrån måste självfallet även resultaten och poängen komma. För att det ska ske måste emellertid Aston Villa bli bättre på att omsätta sitt bollinnehav till målchanser, och sina chanser till mål. Laget har varit ineffektivt så här långt.

Aston Villas största orosmoln måste emellertid vara försvaret, som ser oroväckande tunt ut och som har varit lagets akilleshäl så här långt. Inte minst kan detta bli ett problem nu när den engelska säsongen är på väg in i sitt kanske allra mest hektiska skede, inte minst i Football League, under vinter- och julsäsongen. Med över tio matcher under kommande två månader kan detta visa sig väldigt dyrbart under en mycket jämn säsong.

Men det finns återigen en tydlig linje i hur Aston Villa vill spela fotboll. Det finns inte minst en glädje igen i Aston Villas sätt att spela fotboll och i att se Aston Villa spela fotboll som har saknats under en längre tid. På så sätt är Dean Smiths anställning så här långt ändå att betrakta som lyckad, även om resultaten och poängen inte har motsvarat glädjen. Men ibland måste man också våga ta det längre perspektivet.

Det finns återigen en poäng med Aston Villas sätt att spela fotboll. Härifrån måste det bara ge poäng också. November kommer vara ett bra prov på vad Aston Villa kan åstadkomma den här säsongen. Kvällens match mot Bolton blir ett bra prov på vad Aston Villa kan åstadkomma i november.

Backar vi tillbaka fem år i tiden så hade varje manager som fick sparken i genomsnitt varit 2,81 år i sin respektive klubb. Under dessa fem år har denna siffra stadigt sjunkit ned till dagens 1,16 år. Därmed har Premier League ramlat ned på samma nivå som Football League. Det sparkas med andra ord managers i en takt som aldrig förr i Premier League, vilket gör det ännu mer intressant att fråga sig varför det nu verkar ha blivit en paus.

Det är desto mer förbryllande eftersom den första managern som fick sparken förra säsongen fick det redan efter fyra matcher. Dessutom skedde hela 15 managerbyten förra säsongen vilket i sig är ett rekord. Men kanske hittar vi åtminstone ett delsvar på vår fråga i just den omständigheten. Det gjordes så många förändringar förra säsongen att flera klubbar helt enkelt ännu inte har hunnit nå tidpunkten för nästa byte.

Ett annat svar kan vara den relativa jämnheten i tabellen. Ingen klubb har ännu riktigt hamnat på efterkälken, det räcker fortfarande med en eller två vinster för alla klubbar för att plötsligt befinna sig ovanför nedflyttningsstrecket eller till och med behörigt avstånd ovanför det. Realiteten är alltså den att ingen klubb ännu befinner sig i det kristillstånd som brukar kunna leda till sparkad manager.

Det är framför allt en klubb i Premier League där det råder ett väldigt stort gap mellan förväntningar och verklighet – Man Utd. Mycket riktigt är det också runt Man Utd det framför allt har cirkulerat tunga rykten om att José Mourinho skulle få sparken. Men här existerar naturligtvis en annan bromskloss för att detta ska ske, det är helt enkelt inte lätt att hitta några realistiska och tillgängliga alternativ vid den här tidpunkten.

Förväntningar är naturligtvis ett annat svar i sig. De klubbar som kämpar nere i botten av tabellen är i hög utsträckning Huddersfield, Fulham och Cardiff, det vill säga klubbar som redan inför säsongen förmodligen förväntade sig att de skulle få kämpa om att hålla sig kvar. För dem är det med andra ord inte någon oväntad situation, och således inte en situation som managern får skulden för. Det är helt enkelt bara så det är.

Fulham är kanske den klubb där besvikelsen är störst och mycket riktigt är det också helt säkert därför som det pratas mest om sparken kring Slavisa Jokanovic. Huddersfield har nog en sådan positiv relation till David Wagner att de kommer vänta in i det sista innan de fattar något sådant beslut angående honom. Och Rafa Benitez har naturligtvis en rätt unik maktposition i Newcastle, och lär dessutom vara väldigt dyr att sparka.

Burnley kan naturligtvis inte vara helt nöjda med sin säsongsinledning och tabellposition, men där har naturligtvis Sean Dyche ett enormt stort förtroendekapital, inte minst efter förra säsongens bravader. Där ska det nog mycket till för Burnley att överväga sparken av Dyche även om Burnley ramlar ned under nedflyttningsstrecket. De ligger knappast i pole position för att sparka sin manager.

Crystal Palace har haft en besvärlig säsongsinledning men ligger samtidigt fortfarande en liten bit ovanför nedflyttningsstrecket, och Roy Hodgson har självfallet ett mycket stort förtroendekapital där. Han får inte sparken i första taget. West Ham är kanske inte helt nöjda med hur deras säsong har börjat, men klubben är investerade i Manuel Pellegrini och de flesta supportrar vet nog att han har haft rätt mycket att jobba med.

Runt Leicester har det under viss tid pratats om att Claude Puel skulle vara på väg att få sparken. Men i och med förra helgens tragedi och ägarens bortgång är det nog troligt att tänka sig att sådana eventuella planer är lagda på is. Återstår gör då Southampton där man kanske undrar hur det i hela friden egentligen kom sig att de inte bytte manager redan i somras. Mark Hughes är ifrågasatt. Men klubben inväntar nog krisen.

Resten av Premier Leagues managers sitter som berget och runt dem har det inte ens spekulerats om att någon manager skulle få sparken. Sanningen är att när vi nu rycker allt närmare det tredje och sista landslagsuppehållet i november, så är det nog förmodligen så att det bara är Fulham, Man Utd och Southampton där det nog ens kan vara aktuellt att väcka frågan. Vi kan alltså komma in i december utan att någon manager fått sparken.

Alldeles omöjligt är det i själva verket inte heller att vi till och med hinner fram till nyår utan att någon klubb tagit sig för att byta manager. Det beror nog framför allt på hur det går för Fulham och Southampton fram till dess. Och då har vi plötsligt en situation vi inte har haft på mycket länge i Premier League, där alltså inte en enda manager har sparkats under säsongens första halva.

Men åter till frågan – vad beror detta på, varför har ingen manager ännu fått sparken i Premier League?

Den bakomliggande funderingen till frågan är så klart om något meningsfullt har hänt i och med Premier League, att tendensen mot kortsiktighet har brutits och klubbarna har börjat tänka i alla fall lite mer långsiktigt. Vad den här genomgången däremot borde visa är att det finns inget mer systematiskt bakom att ingen klubb sparkat sin manager, det är i själva verket mest en fråga om tillfälligheternas spel.

Ingen klubb som riktigt befinner sig i något krisläge, ingen klubb som våldsamt missat förväntningarna på sig, avsaknaden av starka alternativ på marknaden, och helt enkelt det faktum att flera klubbar hyfsat nyligen redan har bytt manager. Allt detta förklarar varför ingen manager ännu har fått sparken i Premier League. Det finns inget systematiskt att finna i detta, enbart rent praktiska omständigheter.

Den filosofiska frågeställningen är så klart om det egentligen någonsin har förändrats så mycket i Premier League gällande synen på kortsiktighet vs långsiktighet. Eller om den synen i själva verket alltid har varit densamma, men att kraven och dessa rent praktiska omständigheter har förändrats så drastiskt. Pengarna är större, insatserna likaså. Att alltså tänka i termer av kort och lång sikt kanske därför leder fel.

Det är en av fotbollens ironier att Man City kanske inte kommer nå upp till några 100 poäng i ligan den här säsongen, kanske kommer de inte ens att vinna ligan även om de är favoriter att göra det i nuläget, men ändå är de faktiskt ett bättre fotbollslag den här säsongen än vad de var förra säsongen. Mycket tyder på det. Benjamin Mendy och Riyad Mahrez har inte minst gett Man City fler dimensioner offensivt.

Men den stora skillnaden, åtminstone jämfört med förra säsongen, i Man Citys allmänna kvalitet handlar om defensiven, om försvarsspelet. Det har varit ett frågetecken med Man City tidigare, också under Pep Guardiola. Inte många har ifrågasatt Man Citys kvalitet i offensiva termer under Pep Guardiola, men desto fler undrade om laget verkligen skulle hålla ihop rent defensivt. Det har varit en utveckling i tre stadier.

Det första stadiet, och den första säsongen, var en tidig prototyp av Man Citys försvarsspel under Pep Guardiola. Det var en backlinje som inte var särskilt samspelad, en målvakt som inte alls levde upp till innehållsförteckningen, och där dessutom spelarna på framför allt ytterbackspositionerna inte höll måttet. Man City blev ofta överspelat och straffade, både i Premier League och i Champions League.

Det andra stadiet, den andra säsongen, såg en markant förbättring. Man City förstärkte med flera spelare och stora pengar på flera positioner. Backlinjen var mer samspelad, bollinnehavet tryggare och pressen mer effektiv. Motståndarna fick sällan chansen att verkligen hota Man Citys backlinje. Samtidigt, de motståndare som lyckades vinna boll och utmana Man Citys backlinje visade också att den fortfarande var högst sårbar.

Det tredje stadiet, den här säsongen. Återigen ser vi en markant förbättring. Man City är fortfarande väldigt svåra att över huvud taget hota, men de är nu väsentligt mindre sårbara för bollvinster. Hittills den här säsongen har Man City släppt till ett skott på det egna målet de två senaste matcherna, fyra på de fyra senaste, och totalt sett över tio matcher endast 17 skott på mål. Skyhögt bättre än något annat lag.

Nu är skott på mål så klart inte det mest självklara måttet i världen. Ett mer kvalitativt mått är antal högkalibriga chanser som motståndarna har haft, även om det naturligtvis också är ett mer subjektivt mått. Men subjektivt betyder inte dåligt. På tio ligamatcher har Man City släppt till fem högkalibriga målchanser, det vill säga en enda varannan match. Då har de alltså redan mött Arsenal, Liverpool och Tottenham på bortaplan.

Vad betyder då detta? Naturligtvis att Man City blir betydligt mer svårslagna än förut, och då var de inte precis lätta att slå förut heller. Men framför allt betyder det att även om det kanske någon match inte blixtrar om Man Citys anfallsspel så har de fortfarande väldigt goda chanser att vinna matchen. Vilket inte minst kommer visa sig otroligt viktigt i cupspel, som i Champions League, eller som i Ligacupen ikväll mot Fulham.

Det sätter rimligtvis också en betydligt större press på motståndarna. De vet att de verkligen måste göra mesta möjliga av varje chans som dyker upp, för de lär inte få så många fler chanser. Att jämföra med förut när en skicklig motståndare kunde känna sig ganska säker på att få åtminstone några chanser per match. Naturligtvis är detta ännu et stressmoment för Man Citys motståndare.

Någon hemlighet är det knappast vilka matcher som framför allt har påverkat Pep Guardiolas tänkande. De tre matcherna mot Liverpool under våren var samtliga exempel på ett lag som lyckades stressa Man City och vinna boll mot dem och utifrån detta skapa relativt många chanser. Det var även i framför allt dessa matcher som Man City även visade en tendens att vara särskilt sårbara just när de väl släppt in ett mål.

Vi såg produkten av detta tänkande mot Liverpool för en knapp månad sedan. Det var ett betydligt långsammare, betydligt mycket mer metodiskt Man City i sin speluppbyggnad och i sitt eget bollinnehav. Det var uppenbart att de framför allt ville förneka Liverpool chansen att vinna boll och, i den utsträckning de ändå gjorde det, vara betydligt mer samlade i sitt försvar för att bättre hantera hotet.

Det var framför allt en Pep Guardiola som visade att han i en mening, åtminstone i vissa bestämda matcher, har valt att prioritera om balansen mellan offensiv och defensiv i viss utsträckning. Det finns naturligtvis inget fel med detta, tvärtom är det en naturlig del i ett lags utveckling. Det visar att det finns en naturlig och hälsosam feedback mellan å ena sidan spelidé och å andra sidan verkligheten på planen.

Behjälpt är självfallet Pep Guardiola av en backlinje i världsklass och en målvakt av mycket hög kaliber. Det är inte alltid självklart att prata om enskilda spelare i Guardiolas fotboll, men en enskild spelare som har haft stor betydelse för Man Citys försvarsspel, såväl i fråga om position som possession, är Aymeric Laporte. Vad som visar sig ännu en lysande värvning för Man City. En redan väldigt bra spelare som har blivit ännu bättre i Man City.

Konsekvensen är ett bättre Man City den här säsongen än förra säsongen. Det betyder inte att Man City nödvändigtvis vinner ligan. Det betyder definitivt inte att Man City vinner ligan med 100 poäng. Det betyder däremot att Man City den här säsongen har större chans att vinna ligan, större chans att vinna inte minst Champions League, och större chans att vinna både FA-cupen och Ligacupen.

Att prata om Man City är inte längre att enbart prata om hur bra de är på anfallsspel. Från och med den här säsongen går det även att för första gången på allvar prata om hur bra Man City är på försvarsspel.