Att prata om Man City är att prata om hur bra de är på anfallsfotboll. Vilket naturligtvis är helt sant, det är de. Det ser vi på statistiken. Det ser vi inte minst i målkolumnen. Det ser vi naturligtvis inte minst på fotbollsplanen där det är lättare att få en uppfattning om deras offensiva briljans. Men hittills den här säsongen är det en helt annan aspekt med Man City som förtjänar att pratas mer om – försvarsspelet.
Det är en av fotbollens ironier att Man City kanske inte kommer nå upp till några 100 poäng i ligan den här säsongen, kanske kommer de inte ens att vinna ligan även om de är favoriter att göra det i nuläget, men ändå är de faktiskt ett bättre fotbollslag den här säsongen än vad de var förra säsongen. Mycket tyder på det. Benjamin Mendy och Riyad Mahrez har inte minst gett Man City fler dimensioner offensivt.
Men den stora skillnaden, åtminstone jämfört med förra säsongen, i Man Citys allmänna kvalitet handlar om defensiven, om försvarsspelet. Det har varit ett frågetecken med Man City tidigare, också under Pep Guardiola. Inte många har ifrågasatt Man Citys kvalitet i offensiva termer under Pep Guardiola, men desto fler undrade om laget verkligen skulle hålla ihop rent defensivt. Det har varit en utveckling i tre stadier.
Det första stadiet, och den första säsongen, var en tidig prototyp av Man Citys försvarsspel under Pep Guardiola. Det var en backlinje som inte var särskilt samspelad, en målvakt som inte alls levde upp till innehållsförteckningen, och där dessutom spelarna på framför allt ytterbackspositionerna inte höll måttet. Man City blev ofta överspelat och straffade, både i Premier League och i Champions League.
Det andra stadiet, den andra säsongen, såg en markant förbättring. Man City förstärkte med flera spelare och stora pengar på flera positioner. Backlinjen var mer samspelad, bollinnehavet tryggare och pressen mer effektiv. Motståndarna fick sällan chansen att verkligen hota Man Citys backlinje. Samtidigt, de motståndare som lyckades vinna boll och utmana Man Citys backlinje visade också att den fortfarande var högst sårbar.
Det tredje stadiet, den här säsongen. Återigen ser vi en markant förbättring. Man City är fortfarande väldigt svåra att över huvud taget hota, men de är nu väsentligt mindre sårbara för bollvinster. Hittills den här säsongen har Man City släppt till ett skott på det egna målet de två senaste matcherna, fyra på de fyra senaste, och totalt sett över tio matcher endast 17 skott på mål. Skyhögt bättre än något annat lag.
Nu är skott på mål så klart inte det mest självklara måttet i världen. Ett mer kvalitativt mått är antal högkalibriga chanser som motståndarna har haft, även om det naturligtvis också är ett mer subjektivt mått. Men subjektivt betyder inte dåligt. På tio ligamatcher har Man City släppt till fem högkalibriga målchanser, det vill säga en enda varannan match. Då har de alltså redan mött Arsenal, Liverpool och Tottenham på bortaplan.
Vad betyder då detta? Naturligtvis att Man City blir betydligt mer svårslagna än förut, och då var de inte precis lätta att slå förut heller. Men framför allt betyder det att även om det kanske någon match inte blixtrar om Man Citys anfallsspel så har de fortfarande väldigt goda chanser att vinna matchen. Vilket inte minst kommer visa sig otroligt viktigt i cupspel, som i Champions League, eller som i Ligacupen ikväll mot Fulham.
Det sätter rimligtvis också en betydligt större press på motståndarna. De vet att de verkligen måste göra mesta möjliga av varje chans som dyker upp, för de lär inte få så många fler chanser. Att jämföra med förut när en skicklig motståndare kunde känna sig ganska säker på att få åtminstone några chanser per match. Naturligtvis är detta ännu et stressmoment för Man Citys motståndare.
Någon hemlighet är det knappast vilka matcher som framför allt har påverkat Pep Guardiolas tänkande. De tre matcherna mot Liverpool under våren var samtliga exempel på ett lag som lyckades stressa Man City och vinna boll mot dem och utifrån detta skapa relativt många chanser. Det var även i framför allt dessa matcher som Man City även visade en tendens att vara särskilt sårbara just när de väl släppt in ett mål.
Vi såg produkten av detta tänkande mot Liverpool för en knapp månad sedan. Det var ett betydligt långsammare, betydligt mycket mer metodiskt Man City i sin speluppbyggnad och i sitt eget bollinnehav. Det var uppenbart att de framför allt ville förneka Liverpool chansen att vinna boll och, i den utsträckning de ändå gjorde det, vara betydligt mer samlade i sitt försvar för att bättre hantera hotet.
Det var framför allt en Pep Guardiola som visade att han i en mening, åtminstone i vissa bestämda matcher, har valt att prioritera om balansen mellan offensiv och defensiv i viss utsträckning. Det finns naturligtvis inget fel med detta, tvärtom är det en naturlig del i ett lags utveckling. Det visar att det finns en naturlig och hälsosam feedback mellan å ena sidan spelidé och å andra sidan verkligheten på planen.
Behjälpt är självfallet Pep Guardiola av en backlinje i världsklass och en målvakt av mycket hög kaliber. Det är inte alltid självklart att prata om enskilda spelare i Guardiolas fotboll, men en enskild spelare som har haft stor betydelse för Man Citys försvarsspel, såväl i fråga om position som possession, är Aymeric Laporte. Vad som visar sig ännu en lysande värvning för Man City. En redan väldigt bra spelare som har blivit ännu bättre i Man City.
Konsekvensen är ett bättre Man City den här säsongen än förra säsongen. Det betyder inte att Man City nödvändigtvis vinner ligan. Det betyder definitivt inte att Man City vinner ligan med 100 poäng. Det betyder däremot att Man City den här säsongen har större chans att vinna ligan, större chans att vinna inte minst Champions League, och större chans att vinna både FA-cupen och Ligacupen.
Att prata om Man City är inte längre att enbart prata om hur bra de är på anfallsspel. Från och med den här säsongen går det även att för första gången på allvar prata om hur bra Man City är på försvarsspel.