Vi befinner oss i början av november och för ovanlighetens skull har ännu inte en enda manager i Premier League hunnit få sparken. Det är första gången sedan 2012-13 som inte en enda klubb vid den här tidpunkten har hunnit med att fatta beslutet att sparka sin manager. Det gör det självklart till en lite speciell situation. Och den naturliga frågan att ställa sig är då vad detta beror på – varför har ingen manager fått sparken?
Backar vi tillbaka fem år i tiden så hade varje manager som fick sparken i genomsnitt varit 2,81 år i sin respektive klubb. Under dessa fem år har denna siffra stadigt sjunkit ned till dagens 1,16 år. Därmed har Premier League ramlat ned på samma nivå som Football League. Det sparkas med andra ord managers i en takt som aldrig förr i Premier League, vilket gör det ännu mer intressant att fråga sig varför det nu verkar ha blivit en paus.
Det är desto mer förbryllande eftersom den första managern som fick sparken förra säsongen fick det redan efter fyra matcher. Dessutom skedde hela 15 managerbyten förra säsongen vilket i sig är ett rekord. Men kanske hittar vi åtminstone ett delsvar på vår fråga i just den omständigheten. Det gjordes så många förändringar förra säsongen att flera klubbar helt enkelt ännu inte har hunnit nå tidpunkten för nästa byte.
Ett annat svar kan vara den relativa jämnheten i tabellen. Ingen klubb har ännu riktigt hamnat på efterkälken, det räcker fortfarande med en eller två vinster för alla klubbar för att plötsligt befinna sig ovanför nedflyttningsstrecket eller till och med behörigt avstånd ovanför det. Realiteten är alltså den att ingen klubb ännu befinner sig i det kristillstånd som brukar kunna leda till sparkad manager.
Det är framför allt en klubb i Premier League där det råder ett väldigt stort gap mellan förväntningar och verklighet – Man Utd. Mycket riktigt är det också runt Man Utd det framför allt har cirkulerat tunga rykten om att José Mourinho skulle få sparken. Men här existerar naturligtvis en annan bromskloss för att detta ska ske, det är helt enkelt inte lätt att hitta några realistiska och tillgängliga alternativ vid den här tidpunkten.
Förväntningar är naturligtvis ett annat svar i sig. De klubbar som kämpar nere i botten av tabellen är i hög utsträckning Huddersfield, Fulham och Cardiff, det vill säga klubbar som redan inför säsongen förmodligen förväntade sig att de skulle få kämpa om att hålla sig kvar. För dem är det med andra ord inte någon oväntad situation, och således inte en situation som managern får skulden för. Det är helt enkelt bara så det är.
Fulham är kanske den klubb där besvikelsen är störst och mycket riktigt är det också helt säkert därför som det pratas mest om sparken kring Slavisa Jokanovic. Huddersfield har nog en sådan positiv relation till David Wagner att de kommer vänta in i det sista innan de fattar något sådant beslut angående honom. Och Rafa Benitez har naturligtvis en rätt unik maktposition i Newcastle, och lär dessutom vara väldigt dyr att sparka.
Burnley kan naturligtvis inte vara helt nöjda med sin säsongsinledning och tabellposition, men där har naturligtvis Sean Dyche ett enormt stort förtroendekapital, inte minst efter förra säsongens bravader. Där ska det nog mycket till för Burnley att överväga sparken av Dyche även om Burnley ramlar ned under nedflyttningsstrecket. De ligger knappast i pole position för att sparka sin manager.
Crystal Palace har haft en besvärlig säsongsinledning men ligger samtidigt fortfarande en liten bit ovanför nedflyttningsstrecket, och Roy Hodgson har självfallet ett mycket stort förtroendekapital där. Han får inte sparken i första taget. West Ham är kanske inte helt nöjda med hur deras säsong har börjat, men klubben är investerade i Manuel Pellegrini och de flesta supportrar vet nog att han har haft rätt mycket att jobba med.
Runt Leicester har det under viss tid pratats om att Claude Puel skulle vara på väg att få sparken. Men i och med förra helgens tragedi och ägarens bortgång är det nog troligt att tänka sig att sådana eventuella planer är lagda på is. Återstår gör då Southampton där man kanske undrar hur det i hela friden egentligen kom sig att de inte bytte manager redan i somras. Mark Hughes är ifrågasatt. Men klubben inväntar nog krisen.
Resten av Premier Leagues managers sitter som berget och runt dem har det inte ens spekulerats om att någon manager skulle få sparken. Sanningen är att när vi nu rycker allt närmare det tredje och sista landslagsuppehållet i november, så är det nog förmodligen så att det bara är Fulham, Man Utd och Southampton där det nog ens kan vara aktuellt att väcka frågan. Vi kan alltså komma in i december utan att någon manager fått sparken.
Alldeles omöjligt är det i själva verket inte heller att vi till och med hinner fram till nyår utan att någon klubb tagit sig för att byta manager. Det beror nog framför allt på hur det går för Fulham och Southampton fram till dess. Och då har vi plötsligt en situation vi inte har haft på mycket länge i Premier League, där alltså inte en enda manager har sparkats under säsongens första halva.
Men åter till frågan – vad beror detta på, varför har ingen manager ännu fått sparken i Premier League?
Den bakomliggande funderingen till frågan är så klart om något meningsfullt har hänt i och med Premier League, att tendensen mot kortsiktighet har brutits och klubbarna har börjat tänka i alla fall lite mer långsiktigt. Vad den här genomgången däremot borde visa är att det finns inget mer systematiskt bakom att ingen klubb sparkat sin manager, det är i själva verket mest en fråga om tillfälligheternas spel.
Ingen klubb som riktigt befinner sig i något krisläge, ingen klubb som våldsamt missat förväntningarna på sig, avsaknaden av starka alternativ på marknaden, och helt enkelt det faktum att flera klubbar hyfsat nyligen redan har bytt manager. Allt detta förklarar varför ingen manager ännu har fått sparken i Premier League. Det finns inget systematiskt att finna i detta, enbart rent praktiska omständigheter.
Den filosofiska frågeställningen är så klart om det egentligen någonsin har förändrats så mycket i Premier League gällande synen på kortsiktighet vs långsiktighet. Eller om den synen i själva verket alltid har varit densamma, men att kraven och dessa rent praktiska omständigheter har förändrats så drastiskt. Pengarna är större, insatserna likaså. Att alltså tänka i termer av kort och lång sikt kanske därför leder fel.