Brexit rullar vidare i England. Och det bästa som går att säga om det fiaskot såhär två år efter ett av vår tids största politiska con-jobs är väl att dess förespråkare har gått från att beskriva det som det brittiska imperiets ärorika återupprättelse till något i stil med att ”nåja, det är faktiskt inte riktigt lika illa som två världskrig!” Vilket så klart borde få alla att sluta ängslas och lära sig att älska också den metaforiska atombomben, dock med ungefär samma sprängkraft och förstörelseförmåga.
Det har länge varit en fråga hur Brexit kommer drabba eller påverka den engelska fotbollen. Kanske i synnerhet givet att Premier League är världens överlägset mest globaliserade liga, med mängder av utländska spelare. Det hela sprider sig även ner i Football League där många klubbar bygger sina lag runt utländska spelare. De som ser negativt på saken konstaterar att engelska klubbar tappar i konkurrenskraft. De som är mer positiva påpekar att fler engelska spelare kommer få speltid.
Under gårdagen spreds nyheten att Premier League-klubbarna diskuterar ett Brexitförslag som skulle innebära att antalet utländska spelare i klubbarna begränsas från dagens 17 spelare till tolv, något som skulle öka antalet hemväxta spelare från åtta till 13. Det var en något vilseledande nyhet på sina håll då det kunde verka som om det var Premier Leagues förslag, om än i en tidig version, när det i själva verket är ett förslag helt och hållet formulerat av FA.
Det är så klart lätt att blanda ihop de olika organisationerna, eller åtminstone deras olika funktioner. Men Premier League, och även Football League, tar i första hand tillvara och bevakar ligans och klubbarnas intressen. FA å andra sidan har landslagsfotbollen som sitt främsta fögderi samt ett slags huvudansvar för engelsk fotbolls utveckling, det vill säga från gräsrotsfotbollen och uppåt. Det säger sig självt, och har också många gånger visats, att dessa intressen sällan går särskilt väl ihop.
Givet att endast sju klubbar i Premier League för närvarande skulle hålla sig inom linjerna för FA:s förslag om antal utländska spelare så är det kanske ingen oäven gissning att det är ett förslag som Premier League och dess klubbar kommer förhålla sig minst sagt rätt ljumna till. Vi vet också från erfarenheter av tidigare fall där FA och Premier League ska förhandla med varandra så brukar det vara Premier League som får som de vill. Det är så klart de som sitter på pengarna.
Och det finns omfattande skillnader mellan hur FA vill hantera Brexit och hur Premier League ser på saken. Premier Leagues förhoppning och utgångsbud är att varje utländsk spelare som får ett kontrakt med en Premier League-klubb och ingår i dess nuvarande 25-mannatrupp också ska få ett arbetstillstånd. Ett regelverk som till och med skulle göra det lättare att värva utländska spelare, då det skulle underlätta även för spelare utanför EU att komma till Premier League.
På så vis har Premier League så att säga vänt upp och ned på vad som är deras kanske värsta farhåga med Brexit. De räds naturligtvis att samma regler som nu tillämpas på icke-EU-spelare även ska börja tillämpas på nuvarande EU-spelare om Storbritannien ställer sig utanför EU, då detta anses ge engelska klubbar en stor nackdel jämfört med sina europeiska konkurrenter. Framstående spelare som Riyad Mahrez, N’golo Kanté och Laurent Koscielny hade exempelvis i så fall inte kunnat värvas.
Vad Premier League föreslår är alltså det precis motsatta, att de mer eller mindre obefintliga regler som gäller nu för EU-spelare härefter ska gälla även så kallade icke-EU-spelare. Men det är naturligtvis inte ett förslag som tilltalar FA särskilt väl, givet att det skulle öppna dörrarna för ännu fler utländska spelare och åtminstone teoretiskt minska engelska spelares möjligheter ytterligare. Mycket riktigt föreslår alltså FA istället en klar och tydlig begränsning på antalet utländska spelare.
Detta har fått observatörer att beskriva FA och Premier League som två motsatta poler i detta samtal. Vilket kanske inte är någon oriktig observation. En sak som dock förtjänar att särskilt påpekas är att det egentligen inte finns något med Brexit som betingar vare sig det ena eller det andra förslaget. Det finns inget med Brexit som säger att det måste bli färre utländska spelare i Premier League. Däremot har Brexit blivit en förevändning för inte minst FA och, i mindre grad, Premier League att väcka liv i frågan.
Vad vi har framför oss är alltså ännu en showdown mellan FA och Premier League. En typ av kraftmätning som Premier League närmast utan undantag har vunnit ända sedan organisationen en gång i tiden blev till. Och givet hur värdet på Premier Leagues TV-rättigheter har ökat så har organisationens förhandlingskraft ökat i motsvarande grad. Ändå kanske det är ett lite kinkigt läge för Premier League som precis har bytt VD, där Richard Scudamore avgår efter närmare 20 år som dess VD.
Dennes efterträdare blir Susanna Dinnage, med många års erfarenhet av TV-avtal på Discovery. Och även om det inte finns någon som helst anledning att tvivla på hennes förmåga så brukar det sällan vara en fördel att vara helt ny på sitt jobb när man hamnar i en kraftmätning som den med FA som nu ser ut att vara nära förestående. Det är nästan så att man undrar om inte FA möjligen såg sin lilla chans just där och att timingen på deras förslag alls inte är någon tillfällighet.
Det naturliga hade kanske varit att FA framstod som den mest sympatiska parten i denna kraftmätning, fokuserad på allmännyttan och allt sådär som man ändå rent teoretiskt kan hävda att de är, åtminstone jämförelsevis. Men, om det bara är jag vet jag inte, det är av någon anledning otroligt svårt att känna någon som helst sympati för FA, och känslan är att de verkligen har gjort sitt allra bästa under alldeles för många år att verkligen framstå som djupt osympatiska, att det är svårt att nu ändra på den saken.
Märkligt nog känner jag större sympati för Premier League. De vet vilka de är, vad deras uppgift är, står för detta utan att egentligen hyckla om saken, och bidrar paradoxalt nog förmodligen mer till den engelska gräsrotsfotbollen i praktiken än vad FA är i närheten av att lyckas göra.