Det finns en rätt tydlig logik i anställningen. Claudio Ranieri kom till Leicester vid en tidpunkt när laget med mycket liten marginal precis hade lyckats hålla sig kvar i Premier League. Det var ett uppenbart mycket talangfullt lag, med många skickliga spelare med hög utvecklingspotential, som däremot inte riktigt lyckats bilda en effektiv helhet. Ett knappt år senare svarade Leicester för fotbollshistoriens kanske största bragd.
Här har vi alltså Fulham. Ett lag djupt indraget i en nedflyttningsstrid, ett lag med endast en vinst på tolv matcher och därtill sex raka förluster i ligaspelet. Samtidigt ett uppenbart mycket talangfullt lag, med många väldigt skickliga spelare med hög potential, men som inte har lyckats bilda en effektivt fungerande helhet. Givet hur det gick med Leicester så känns Claudio Ranieri som den perfekta anställningen.
Att Fulham anställer Claudio Ranieri känns med andra ord självklart och intuitivt. Om han lyckas uppnå med Fulham bara något av vad han uppnådde med Leicester så kommer det självfallet betraktas som en succé. Samtidigt är det svårt att komma från känslan av att det känns som ett rätt genomskinligt försök att upprepa något som inte med någon nödvändighet låter sig upprepas.
Det finns även en rätt tydlig sentimentalitet med anställningen. Claudio Ranieri är naturligtvis en älskad och uppskattad manager i England. Var han det inte redan innan bragden med Leicester så blev han det naturligtvis med den. Likaväl var det många som blev bedrövade och besvikna när Leicester bara en dryg halv säsong senare sparkade Ranieri. Att se Ranieri tillbaka i Premier League lindrar dessa sår.
Men är Fulhams anställning av Claudio Ranieri verkligen så ”riskfri” och mer eller mindre perfekt som Fulhams ägare Shahid Khan menade i dagens pressmeddelande? Nej, det vore väldigt naivt att tro det. Tvärtom kan jag känna att när en klubb eller ägare säger en sådan sak brukar det mest betyda att de helt enkelt inte vill se riskerna, hellre blundar för dem, inte har tänkt igenom dem, utan mest ”hoppas på det bästa”.
Det är inte svårt att se utrymmet för det med just Claudio Ranieri, just på grund av den där bragden med Leicester. Vi har pratat tidigare om den så kallade Leicestereffekten, det vill säga hur Leicesters bragd har fått många engelska klubbar av jämförbar storlek att våga drömma om något liknande. I grunden är det så klart positivt. Men det öppnar även för ett mer simpelt resonemang som att ”ja, men om vi anställer Claudio Ranieri så…”
Vad var det Claudio Ranieri gjorde så rätt med Leicester? Det går naturligtvis att peka på många saker, men en av de främsta och som även lyftes fram mycket noga av spelarna var att han inte komplicerade saker i onödan, han utgick från spelarna han faktiskt hade tillgång till, genomförde inte för stora förändringar utan spelade en fotboll på spelarnas egna villkor. Han var kort sagt väldigt bra på man-management.
Det här kan tala för att Claudio Ranieri kan lyckas även med Fulham. Slavisa Jokanovic drillade sina spelare i ett väldigt tydligt system, och i synnerhet när det började visa sig att det systemet fallerade kan det ha fått spelarna att tappa tron på det. Ett mer praktiskt förhållningssätt av Ranieri kan mycket väl löna sig, såväl rent taktiskt som i att det även i högre utsträckning ger spelarna en större frihet och känsla av självförverkligande.
Men vi kan inte bortse från att det finns mycket med det taktiska som också skiljer sig mellan Leicester och Fulham. Leicester var ett lag vars framgångar grundades på ett starkt och djupt liggande försvar och därifrån blixtsnabba omställningar. Det var en väldigt fin form av kontringsfotboll. Med Fulham tar Claudio Ranieri över ett lag som har mycket talang framåt i planen men desto mindre talang och mer problem i försvarslinjen.
Situationen är naturligtvis annorlunda även den. Med Leicester befann sig Claudio Ranieri aldrig själv i en nedflyttningsstrid. Med Fulham kommer han ofrånkomligen göra det. Det innebär en fundamental skillnad i kemi och gruppdynamik att managera ett lag i titelstrid, därtill en högst oväntad sådan, jämfört med nedflyttningsstrid. Om pressen kommer vara högre kan diskuteras, men definitivt kommer den vara mer negativt laddad.
Avsikten med detta är inte att nedvärdera Claudio Ranieri, utan endast att konstatera att det inte är självklart att han kommer kunna upprepa med Fulham vad han åstadkom med Leicester, att situationen är en helt annan och förutsättningarna är helt andra. Det finns skäl att tro att Fulham inte har tänkt längre än namnet när det gäller anställningen, men det innebär inte i sig att Ranieri inte kan visa sig bli mycket lyckad som manager i Fulham.
Att Fulham behövde agera kändes i sig rätt givet. Laget ligger sist i tabellen, trots ett talangfullt lag och trots (vissa säger på grund av) att laget investerat närmare £100m i nya spelare under sommaren. Det fanns heller ingenting som riktigt tydde på att det skulle bli bättre, Fulham släppte in mål i rekorderlig omfattning utan att faktiskt bli bättre, liksom de inte heller visade sig särskilt produktiva framåt.
Det är så klart trist att se Slavisa Jokanovic behöva lämna Fulham, med vilka han ju har haft stora framgångar och förra säsongen gjorde till ett av Football Leagues mest omtalade lag. Samtidigt har han inte lyckats förbereda laget för Premier League, spelarna verkade ha tappat tron på spelidé och system, och när Jokanovic själv inför matchen mot Liverpool menade att det var spelarnas fel, så kändes timmen slagen.
I efterhand kan vi nog se att Slavisa Jokanovic sade detta med vetskapen om att han var på väg att få sparken. Att Fulham kan anställa Claudio Ranieri samtidigt som de sparkar Jokanovic visar att de har jobbat med frågan ett tag. Alla rapporter säger samma sak, nämligen att Fulham bestämde sig för att byta manager efter förlusten mot Huddersfield och pratade med ett par kandidater. Jokanovic lär inte ha varit omedveten om det.
Visst kan detta leda till lustigheter med facit på hand. Som när Shahid Khan i ett matchprogram för knappt tre veckor sedan menade att journalister som skrev om att Slavisa Jokanovic riskerade att få sparken gjorde sig skyldiga till sensationalism och rent påhitteri. Å andra sidan, det där ingår väl i spelet, och journalister som skriver om detta vet så klart att det många gånger är klubbarnas uppgift att blint förneka.
Vad händer med Slavisa Jokanovic härifrån, en uppenbart kompetent manager? Man kan händelsevis påpeka att Southampton borde vara en annan klubb som funderar på att byta manager. Och vilka är det händelsevis som möts i den första omgången efter landslagsuppehållet? Jodå, Fulham och Southampton naturligtvis!