Testimonials är ju mycket vanliga inom engelsk fotboll. Det vill säga när spelare, oftast när deras karriär är på väg att avslutas, och normalt sett om spelaren har tillbringat tio år eller mer i en och samma klubb, får en match under försäsongen dedikerad till sig, då fansen får möjlighet att säga adjö och intäkterna från matchen normalt sett går till något slags välgörande ändamål – förr i tiden till spelaren själv, när lönerna var lägre.
Så varför i hela friden har det blivit ett sådant jäkla liv om att Wayne Rooney nu ges vad som bäst bara kan beskrivas som en testimonial med det engelska landslaget? Det finns något mycket engelskt över upprördheten, liksom man kan spåra att det måste ha något specifikt med Rooney själv att göra. Något kan man så klart förvånas, fast ändå inte, över benägenheten att göra principsaker av rena struntsaker.
Låt oss till att börja med konstatera att det alltså handlar om en egentligen fullständigt ointressant träningsmatch, på Wembley mot USA. En träningsmatch som om möjligt blir ännu mindre intressant eftersom den ligger blott tre dagar innan en avgörande match i Nations League mot Kroatien på Wembley, förvisso även det en match vars betydelse kanske inte riktigt har sipprat hela vägen ned i den engelska folksjälen.
Att använda den matchen för att ge Wayne Rooney en fin avslutning kostar med andra ord ingenting. Det är ändå en match i vilken Gareth Southgate kommer att vädra en ren b-uppställning och det är nu många år sedan det fanns någon slags genuin föreställning att så kallade ”caps” bara skulle ges till de allra bästa, och att man ansågs nedvärdera den engelska landslagströjan om påstått ”ovärdiga” spelare fanns på planen.
Det handlar heller inte om vilken spelare som helst. Tvärtom alltså om en spelare som spenderat närmare 15 år av sin karriär i den engelska landslagströjan, var kapten under flera år, är dess meste målskytt, och som alltid varit obrottsligt lojal med det engelska landslaget, till och med i sådan utsträckning att han vid flera tillfällen trotsade den egna klubbens och dess, för att uttrycka saken milt, hårdnackade managers vilja.
Hur många engelska stjärnspelare under ungefär samma tidsperiod kan egentligen säga detsamma? Väldigt få, om ens någon! Kanske är det ändå något som förtjänar att uppmärksammas. Kanske representerar den spelaren värderingar som faktiskt kan vara viktiga att framhäva för den nya engelska landslagsgeneration som nu växt fram, och till kommande generationer. Frågan kommer inte bli mindre viktig i framtiden.
Initiativet har kritiserats som något slags kommersiellt knep, särskilt som det alltså sker i samband med en match mot USA. Men det finns knappast något större kommersiellt värde med det här initiativet för FA eller för det engelska landslaget, vars affärsmodell knappast bygger på att ha ett starkt varumärke på en amerikansk marknad. Den logiken gäller klubbar, inte landslag. Intäkterna är därtill avsatta för välgörenhet.
Det hela landar i att motviljan måste vara kopplad direkt till Wayne Rooney, spelaren och personen. Problemet är inte idén med en testimonial utan problemet är att det är en testimonial för Wayne Rooney specifikt. Det hela är egentligen inte särskilt överraskande, det har alltid funnits en djupt rotad antipati mot Rooney, och inte minst mot Rooney i den engelska landslagströjan.
Det kan diskuteras vad det beror på. Hans klubbtillhörighet under mer eller mindre hela hans aktiva karriär är en uppenbar möjlighet. Kanske har inte minst Wayne Rooney fått klä skott för ett allmänt missnöje kring detta med giriga fotbollsspelare, eller spelare som åtminstone enligt folkopinionen ”inte bryr sig om landslaget eller supportrarna”, oavsett om den kritiken är befogad och rättvis eller ej gällande Rooney.
En mer psykologiskt orienterad teori är att Wayne Rooney har tvingats personifiera en era av brustna drömmar och ökad desillusionering med det engelska landslaget. Det var den glädjen som återfanns i somras, förkastandet av allt det gamla som har varit. Rooney mer än kanske någon annan spelare representerar allt det där gamla, påminner om allt det där som man helst vill glömma. Därav motviljan.
Det är kanske förståeligt, det är inte rättvist, det bara är som det är. FA, som naturligtvis tar varje tillfälle att snubbla över sig själva i sina försök att bejaka populismen, såg så klart till att göra ett elände av situationen genom att omedelbart backa ifrån initiativet, spela ned det istället för att stå upp för det, och börja göra löjliga utfästelser om att Rooney absolut inte skulle spela, inte skulle vara kapten, inte skulle tröja nummer tio etc.
Den omedelbara reaktionen på detta är så klart att det rimligtvis bara kan vara Gareth Southgates beslut vilka spelare som ska spelare, vilken spelare som är kapten, och vilka nummer dessa spelare har, inte FA:s. Det är inte frågor eller beslut som FA har något alls med att göra, eller ens ska ha något med att göra. Men sådana detaljer kan så klart vara svårt att hålla koll på för byråkrater och blötdjur när de anar politiskt oråd.
Nu tog så klart Gareth Southgate och inte minst de engelska landslagsspelarna själva hand om den där saken. Wayne Rooney kommer spela, han kommer bära kaptensbindeln och han kommer ha tröja nummer tio. Så inte bara har FA-byråkraterna återigen avslöjat sig som viljelösa och principlösa blötdjur, de har därtill desavouerats som i allt väsentligt maktlösa i sådana här frågor. De åstadkom inget, utom pinsamhet.
Nu är det kanske inte Wayne Rooneys deltagande som är det mest intressanta med kvällens match mot USA. Vi kommer förmodligen få se Jadon Sancho göra sin första start i det engelska landslaget. Beslutet att lämna Man City verkar onekligen ha stått honom mycket dyrt… Dessutom tyder mycket på att Callum Wilson kommer göra sin debut, och där har vi ju en minst sagt rätt fin story.
Så även om Wayne Rooney möjligen kommer påminna en del om det gamla som har varit med det engelska landslaget, så kommer det med största sannolikhet finnas mycket mer som erinrar oss om allt det nya med det engelska landslaget. Även om det nu faktiskt bara är en träningsmatch mot USA.