Det är onekligen tidiga dagar men man får ändå säga att Nations League så här långt framstår som ett av UEFA:s bättre initiativ under de senaste årtiondena. Det har onekligen gett landslagsmatcherna mer nerv än förut. Att det dessutom för mindre nationer skapar större engagemang och intresse när deras landslag spelar och ibland vinner jämna matcher mot jämbördigt motstånd, snarare än att hela tiden få storstryk mot större länder, känns på något sätt obestridligt.
Resultaten hittills har fascinerat och fängslat. I fredags kväll blev det exempelvis klart att Tyskland flyttas ned till B-divisionen i Nations League, från en grupp med Holland och Frankrike. Samma Frankrike måste nu lita på att ett redan bortspelat Tyskland undviker förlust mot Holland för att ta sig vidare till slutspel. Genom att vinna mot Spanien såg Kroatien till att om antingen England eller Kroatien vinner den sista i matchen i gruppen så tar sig inte Spanien till slutspel.
Kroatien har de senaste tio åren blivit något av ett spöke för England. Det började redan med den där EM-kvalmatchen på Wembley där Kroatien genom att vinna spelade bort England från EM, gav oss den ikoniska bilden med ”the wally with the brolly” mitt i regnet, och försatte Steve McClarens managerkarriär i en stelkramp denne fortfarande inte helt hämtat sig från. Det senaste kapitlet hittar vi så sent som i somras när Kroatien i VM-semifinalen satte stopp för Englands drömmar.
Gruppsituationen är onekligen lite speciell och går rent konkret ut på följande. Om England vinner så vinner de även gruppen och tar sig vidare till Nations Leagues finalspel i juni med de fyra gruppvinnarna. Om England däremot förlorar går Kroatien till slutspel och England blir nedflyttade till B-divisionen. Om det blir oavgjort mellan England och Kroatien så vinner Spanien gruppen, men England blir nedflyttade vid alla oavgjorda resultat utom 0-0. Allt står alltså på spel ikväll.
Kvällens match är alltså en möjlighet för Kroatien att för tredje gången hugga dolken i de engelska ryggarna, något de onekligen verkar trivas med att göra. För tredje gången innan solen går upp har Kroatien möjlighet att förneka just England framgång. Samtidigt är det självfallet upp till England att visa på sina framsteg, och att besegra sina spöken är normalt sett ett tydligt tecken på just framsteg. Att vinna mot Kroatien framstår alltmer som ett ungt Englands mandomsprov.
Det är en attityd och en position mellan de båda länderna som onekligen har förändrats en hel del under de senaste tio-tolv åren. Då var England onekligen den rätt stora favoriten och kanske framför allt så såg sig England också som den stora favoriten. Det fanns en slags känsla av överlägsenhet, som slutade med Steve McClaren hukandes under sitt paraply. Nu är England knappast favoriter längre, ens i sina egna ögon, utan ett lag som slåss underifrån på lika villkor och måste bevisa sig.
Det finns däremot, som alltid när det gäller Englands landslag, en tydlig motsättning mellan realitet och perception. Vi såg det inte minst i VM och inte minst inför, under och efter den där VM-semifinalen mot Kroatien. I centrum för motsättningen står inte minst ”Football’s Coming Home”-sången, som mycket tydligt användes av Kroatien för att piska upp de egna spelarna, och som föga förvånande har tagits upp igen inför kvällens match i Nations League mellan de båda länderna.
Det må rent objektivt vara så att ”Football’s Coming Home” handlar om det återfunna hoppet och glädjen med engelsk landslagsfotboll, eller till och med om dessa ständigt brustna hjärtan den skapar. Det kan till och med vara så att den sjungs med en icke ringa grad av självironi. Sången har trots detta blivit en symbol i andra länder för Englands arrogans och självtillräcklighet i dessa sammanhang. Den mest kända raden hjälper nog inte till. Den förstås som ”England kommer vinna!”
Det vanligaste försvaret mot detta i somras från oförstående engelsmän, inte minst vissa engelska journalister, var något i stil med att ”så är det ju inte alls!” och den som inte förstår den saken är typ dum i huvve. Det fanns helt enkelt en genuin motvilja att ens försöka förstå att det fanns en skillnad mellan hur de uppfattade den där sången och hur den uppfattades i andra länder, samt medge att skillnaden kunde ha betydelse. Vilket kanske inte är det mest effektiva sättet att försvara sig mot anklagelser om arrogans.
Det kan så klart vara en orättvis syn på Englands mentalitet i nuläget. Jag har inte minst själv drivit den poängen rätt tydligt under 2010-talet, den här föreställningen att ”England är bäst i världen” existerar inte längre, har inte existerat på minst tio år, om något så tvärtom. Det är en syn som tvärtom säger mer om andra länders fördomar och självbild. Vad däremot England måste förstå och acceptera är att de har försatt sig själva i detta läge genom årtionden av arrogans – de betalar för gamla synder!
Dessutom måste man kanske komma ihåg att det trots allt fortfarande vilar en latent hybris inom den engelska landslagsfotbollen, möjligen inte inom det engelska landslaget eller dess organisation, men definitivt inom dess svans av journalister. Förmodligen är det ofrånkomligt i just landslagsfotboll som utgår så mycket från nationell stolthet. Det var kanske inte något som märktes av så tydligt under VM i somras, men som definitivt såg dagsljus efter Englands seger mot Spanien tidigare i höst.
Det måste samtidigt vara möjligt även för England, precis som för alla andra länder, att våga hoppas på framgång och tro på seger mot Kroatien ikväll, för England att faktiskt uppnå framgång utan att det ska behöva drabba andra länders självkänsla. Men först måste alltså England faktiskt vinna mot Kroatien ikväll. Och som de senaste tio åren har lärt England – den saken är betydligt lättare sagd än gjord.