Det är alltså återigen aktuellt med en europeisk så kallad superliga. Åtminstone är det aktuellt att prata om den. Der Spiegels Football Leaks-genererade avslöjanden visade hur en bred samling europeiska klubbar, varav de fem största engelska klubbarna, alla var med och förde samtal om en sådan liga. Något de därefter med varierande grad av motvilja har tvingats erkänna.
Mycket vill alltid ha mer. Det är alltså knappast att betrakta som konstigt att de rikaste klubbarna ständigt strävar efter att tjäna ännu mer pengar och äta upp en ännu större del av fotbollens kaka. Och naturligtvis är det i första hand viljan att tjäna pengar, och den konkurrenskraft detta medför, som ligger bakom denna strävan om en europeisk superliga, liksom alla dylika utbrytningar genom fotbollens historia.
En tankegång med viss tyngd är så klart att detta bara är en förhandlingsposition, ett rent spel för gallerierna. Att detta prat om en europeisk superliga som så många gånger förr bara är ett sätt att tvinga fotbollens befintliga strukturer som UEFA och FIFA till ytterligare koncessioner i kassakossor som Champions League till storklubbarnas förmån. Att t ex FIFA:s idé om ett expanderat klubb-VM är just en sådan replik.
Allmänt sett har idén om en europeisk superliga betraktats och beskrivits ungefär så som förväntat, det vill säga som en fotbollens pest och plåga. Något som kommer att leda till fotbollens självförvållade död. De klubbar som ingår i samtalen och är de som anses driva idén framåt beskrivs följaktligen som kapitalets kolportörer och anses företräda girighet framför genuina fotbollsideal.
Nu är kanske det där också ett lite väl hysteriskt perspektiv. Genom alla år har det alltid funnits de som vid varje ny tanke i fotbollen menar att detta slutar med fotbollens snara död. Det är ett under att fotbollen fortfarande inte bara lever utan frodas. Det är sällan det blir så illa. Men det är debattens andra ände. Mot kapitalets kolportörer hittar vi ofta proletariatets prästerskap i inte minst press och media, värnandes ”rätt” tänk.
Där finns emellertid också de som har valt den helt motsatta ståndpunkten gällande en europeisk superliga. Det vill säga att det är en idé som kommer att vara alldeles utmärkt för fotbollen, och i synnerhet de redan befintliga ligorna. Om detta är en ståndpunkt tagen av genuin övertygelse eller en önskan om att ”sticka ut” är inte glasklart. Hur som helst är det uppfriskande att i alla fall se några tänka självständigt och tänka annorlunda.
Ändå är detta en ståndpunkt som känns rätt långsökt och baserad i önsketänkande. Till viss del beror det på hur idén om en europeisk superliga faktiskt genomförs i praktiken, om det innebär att deltagande klubbar drar sig ur sina inhemska ligor helt och hållet, eller om de fortsätter vara med även där, fast möjligen med svagare lag. Oavsett vilket bygger den ändå på ett antal inte helt realistiska utgångspunkter.
För det första att det leder till mer spännande och engagerande ligor. Den säljande idén är att vi därmed kan få en ”Leicestersäsong” varje säsong. Det är sant så tillvida att det så klart öppnar upp fältet för många andra klubbar att faktiskt vinna ligan. Men vad som glöms bort med det resonemanget är att Leicesters säsong var så fantastiskt just för att de besegrade de stora jättarna. Du kan inte gärna ha det ena utan det andra.
För det andra att det leder till förstärkt eller ens bibehållet supporterskap. Den bistra och lite trista sanningen är att de supportrar som nu uttrycker ilska över idén om en superliga om den väl blir av mest skulle rycka på axlarna och ändå följa sina lag och denna liga, som vi sett många exempel på. Att inhemska ligor utan sina största klubbar, Wales t ex, har svårt att generera något större supporterintresse har också tydligt visat sig.
För det tredje att idén om en europeisk superliga skulle kunna fungera parallellt med och utan att kannibalisera på UEFA:s nuvarande europeiska cupspel i form av Champions League och Europa League. Det går inte att ha både en europeisk superliga och ett Champions League utan att den ena eller den andra, möjligen båda, sjunker i status och betydelse. Alternativet vore en något märklig dubblering.
Men det finns också en märklig dubbelhet gällande hela den här idén om en europeisk superliga. Nämligen att samtidigt som den uppfattas av så många som något mer eller mindre ödesbestämt och ofrånkomligt, åtminstone av fotbollens ständigt närvarande flock av doom merchants, så är den också våldsamt osannolik att faktiskt bli av. Vilket är en rätt anmärkningsvärd dualism och motsättning.
Varför är det då så osannolikt att den faktiskt blir av? Det beror på en kombination av framför allt två faktorer. För det första att idén faktiskt är så djupt impopulär att ständigt PR-känsliga klubbar kan vara obenägna att ta steget, och i synnerhet engelska klubbar som rent finansiellt heller knappast har något att tjäna på saken, tvärtom. För det andra fotbollens historiska bundenhet till sina nationella och övernationella institutioner.
Det går heller inte att blunda för dessa institutioners formella maktmedel, som de naturligtvis inte kommer dra sig för att använda sig av för att skydda sina intressen. FIFA har till exempel redan hotat med att spelare som spelar för klubbar som bryter sig ut och bildar en europeisk superliga inte kommer få spela VM. Något som redan har fått FIFPro, spelarnas fackförbund, att göra ett uttalande om att VM minsann är heligt.
Jaha, frågar sig då vän av ordning, vad kommer då egentligen hända? Svaret är att vi med största sannolikhet kommer få ett expanderat VM för klubblag att arrangeras vart fjärde år istället för dagens Confederations Cup, samt fortsätta att ömsom dras med och ömsom dras med av det kända Champions League, möjligen reformerat ytterligare till de stora klubbarnas fördel i någon slags ytterligare kompromiss med deras intressen.
Och vi kan vara helt säkra på att det kommer finnas de som menar att även detta förebådar fotbollens nära förestående död.