Det var bara tre korta år sedan som North Ferriby United firade sina största framgångar och sin allra bästa tid som fotbollsklubb. Den lilla klubben strax utanför Hull i Yorkshires östra trakter invid Nordsjön, grundad för 84 år sedan strax innan andra världskriget, lyfte då FA Trophy-bucklan på Wembley efter att ha besegrat Wrexham i finalen inför 3,000 egna supportrar. Ett år senare, för första gången i klubbens historia, gick North Ferriby United via playoff upp i National League.
Vad som borde ha varit århundradets fest i klubbhuset på Grange Lane med spelare, ledare och 300 närvarande åskådare liknade däremot mer en sorgestund. Kanske just för att där bara var 300 supportrar där för klubbens största framgång någonsin. Klubben lyckades aldrig kapitalisera på sina framgångar, lyckades aldrig växa, och ägarna Steve och Eman Forster bestämde sig för att sluta finansiera klubben. Alla visste att laget skulle brytas upp, spelarna säljas och viktigare ledare lämna klubben.
Så skedde också. Billy Heath, managern som tagit North Ferriby United upp till National League, flyttade till Halifax Town och med honom följde stora delar av North Ferribys startelva, bland andra lagets kapten Liam King. Kort därefter anställdes Steve Housham som Heaths ersättare med uppdraget att hålla North Ferriby kvar i National League, ett uppdrag han misslyckades med, förståeligt nog. North Ferriby United blev nedflyttade igen första säsongen, och direkt därefter såldes klubben till Jamie Waltham.
Det är här det börjar gå riktigt illa för North Ferriby United. Jamie Waltham är en av dessa rovgiriga småfiskar som plågar vattnen runt den här nivån av engelsk fotboll. En typisk sådan här ”entreprenör” som ofta hittas i mindre städer. Han hade redan köpt två klubbar i området tidigare, Hull United och AFC Rovers, som han kvickt döpte om till East Yorkshire Carnegie, efter Dale Carnegie, flera nivåer längre ned i seriesystemet men konsekvent misslyckats med att få dem att ta sig uppåt i samma system.
Lyckas man som ägare inte arbeta sig uppåt går det däremot kanske att köpa sig uppåt, och det var väl den genvägen som Jamie Waltham såg med North Ferriby United. Men samma typ av inkompetens som såg båda hans tidigare klubbar drabbas av ett flertal större poängavdrag visade sig även här. North Ferriby Uniteds resa nedåt i seriesystemet fortsatte, en andra raka nedflyttning följde, från National League North ned till Evo-Stik League Premier Division, den engelska fotbollens sjundedivision.
Eländet ser däremot inte ut att sluta där. North Ferriby United befinner sig med nästan halva serien spelad dyngsist också i Evo-Stik Premier, med endast sju (7) poäng på 19 matcher, med mängder av fler matcher spelade än sina närmaste konkurrenter, och en tredje raka nedflyttning ser med andra ord ut att vara rätt given. Absurt nog är det däremot inte de närmsta berördas största bekymmer för närvarande, utan istället är det Jamie Walthams plan att flytta klubben och ändra dess namn.
Jodå, ryck bort North Ferriby United från sitt lokala lilla samhälle, flytta klubben cirka en och en halv mil eller så till Dunswell och dess Dene Park, och byt namn på klubben till East Hull FC. Ansökan om saken är redan inskickad till FA. Kanske finns en mörk humor i att Dunswell inte ens ligger i östra Hull. North Ferriby Uniteds problem är dess geografi och dess namn, inte ägarnas och ledningens kompetens, tycker alltså ägaren. Är det seriöst något skumt med dricksvattnet i Hull med omnejd?
Det finns minst två katastrofala konsekvenser av detta. För det första att North Ferriby United alltså rycks upp med rötter och allt från North Ferriby, att den klubben alltså helt försvinner från sitt lokala samhälle och de supportrar och engagerade som byggt klubben och håller den uppe, allt i slutänden bara för att någon hellre köper upp den som ett sätt att hoppa uppåt i det engelska seriesystemet, utan att faktiskt behöva göra jobbet att få en egen klubb uppflyttad.
Vi har så klart sett exakt samma sak förr, inte minst med Wimbledon FC, och på senare tid ser vi även något liknande med Millwall, men detta sker alltså på en betydligt lägre nivå av engelsk fotboll och får därför av lätt insedda skäl mycket mindre uppmärksamhet. Ändå är följderna så klart lika förfärliga för North Ferriby United som de en gång i tiden var för Wimbledon FC. Här är det sannerligen inte en fråga om att trädet som faller i skogen inte faller bara för att där inte fanns någon som såg det falla.
För det andra drabbar Jamie Walthams planer med ett East Hull FC också det nya område där de är tänkta att befinna sig. Där finns redan två andra klubbar inom ett område av bara en dryg kilometer. East Yorkshire Carnegie exempelvis, Walthams redan misslyckade experiment, samt Hall Road Rangers, en sedan länge etablerad klubb i området med ett stort antal ungdomslag. Naturligtvis måste den samhällsekonomiska effektiveten med att flytta en klubb dit från North Ferriby ifrågasättas, milt uttryckt.
Frågan är nu FA:s att besluta om. Man kan så klart tycka att det här är en betydligt viktigare fråga för engelsk fotbolls framtid och utveckling än vad det någonsin kan vara att försöka använda Brexit som förevändning för att introducera tämligen arbiträra nya spelarkvoter i engelsk fotboll, att sälja Wembley, att göra i de egna brallorna om Wayne Rooney, eller överklaga sin egen disciplinpanels beslut om José Mourinhos barnsligheter, men frågan är så klart om de kommer ägna den någon tid alls.
Annars är alltså verkligheten just denna för engelska klubbar på den här nivån, att det bara behöver skilja tre år mellan dess största ögonblick och dess slutliga undergång. Den mer praktiska frågan är kanske att om det nu ändå bara var 300 personer som brydde sig om deras största ögonblick, spelar det då någon större roll? Det kan talas om ett slags naturligt urval, där just det faktum att så få faktiskt brydde sig om North Ferriby United har försatt klubben i just den här situationen.
Detta vore det rent marknadsekonomiska sättet att se på saken. Men för att balansera marknaden, för att skydda minoritetens intressen och de utsattas intressen, och för att bevara samhället större intressen och värderingar, har vi politiken som motvikt, vilket inom engelsk fotboll motsvaras av FA. Bollen befinner sig alltså i FA:s hörna, att sköta sitt politiska uppdrag, och besluta vilka intressen och värderingar de anser vara värda att skydda i engelsk fotboll, och vad de anser om North Ferriby Uniteds framtid.
Vad tycker vi själva?