Det har inom de flesta samhällssektorer blivit allt vanligare, mer eller mindre standard, att ledande befattningshavare såsom ordföranden, förbundschefer, verkställande direktörer och liknande bara väljs och utses på tidsbegränsade mandat med så kallade term limits, det vill säga de kan bara sitta under en begränsad tid. Det viktigaste skälet för denna ordning är att det minimerar risken för korruption och kompisvälde.
Föga förvånande har denna ordning inte fått något större fotfäste inom fotbollen, vilket är en ofrånkomlig faktor bakom all den korruption som under de senaste åren har dragits fram i solljuset och avslöjats inom den globala fotbollen, inte minst inom FIFA men även i UEFA och andra motsvarande konfederationer. Här har pamparna suttit permanent och ofrånkomligen vridit sina organisationer utifrån egna, personliga intressen.
Engelsk fotboll är inte befriad från denna institutionella sjuka. Det skrivs för närvarande massor om Gordon Taylor, verkställande direktör för det engelska spelarfacket (PFA, Professional Footballers’ Association) sedan smått otroliga 40 år tillbaka i tiden, det vill säga sedan 1978. Med en rapporterad lön om över £2m per år antas han allmänt vara den högst betalde facklige befattningshavaren i världen, alla kategorier.
Det är inte minst den där lönen som nu ställer till det lite för Gordon Taylor, då många har börjat fråga sig hur det kommer sig att han tjänar så mycket pengar när PFA i själva verket gör eller åstadkommer så väldigt lite. Över 200 spelare, bland andra Ian Wright, Robbie Savage och Chris Sutton, har nu skrivit på en petition som kräver Taylors avgång och val av en ny VD för PFA.
PFA är också i övrigt en rätt tydlig studie i hur sådana här organisationer kan falla offer för korruption och kompisvälde. Runt omkring sig har Gordon Taylor befolkat PFA med lojala hantlangare. Utöver fem olika deputy eller assistant chief executives hittar vi också finanschefen, samtliga män, samtliga handplockade kandidater av Gordon Taylor själv. Makten har koncentrerats, alla val har antingen ställts in eller varit hårt styrda.
Ordföranden i PFA sedan tre år, Ben Purkiss, har däremot drivit sin egen agenda och under en längre tid krävt en oberoende utvärdering av organisationen. Detta utan gehör sedan Gordon Taylor ifrågasatt giltigheten i hans position då han inte längre är en spelare med aktivt kontrakt. Purkiss har däremot fått stöd i sina krav av de 200 spelare som skrivit på protestlistan mot Gordon Taylor, som nu gått med på en oberoende granskning.
Media har naturligtvis gått igång på frågan. De driver också på hårt för att fälla Gordon Taylor, att fälla pampar är så klart något som alltid får journalister att gå igång eftersom det både säljer och kan göra dem själva ett namn. Det vore å andra sidan lätt att ställa sig motfrågan vad det egentligen spelar för roll, om drevet fyller ett syfte utöver att bara fälla en pamp. Jag menar, vad gör egentligen ett spelarfack, i synnerhet i England?!
Men kanske är det i själva verket där vi hittar pudelns så kallade kärna. För möjligen är vad som främst borde uppröra med Gordon Taylors 40-åriga välde över PFA inte så mycket hans lön, det vill säga kostnaden, utan snarare vad som kanske bäst kan kallas för alternativkostnaden. Det vill säga vad som hade kunnat göras med pengarna istället, eller vad PFA hade kunnat åstadkomma under dessa 40 år med ett annat ledarskap.
Det finns självfallet de som menar att PFA hade kunnat göra väldigt mycket mer för att ta tillvara äldre spelares ekonomiska intressen. Väldigt många före detta spelare, i synnerhet då de som spelade i de lägre divisionerna, dras med ekonomiska svårigheter på ålderns höst, särskilt då dessutom ofta har problem med hälsan. Det är en social utslagning som PFA har gjort beklagansvärt lite för att komma till rätta med.
Det finns naturligtvis de som menar att PFA hade kunnat göra mycket mer för att bevara spelarnas, det vill säga sina medlemmars, fysiska och mentala hälsa. Klubbarna drivs ofta av helt egna intressen i att ta hänsyn till spelarnas hälsa. Inte minst på senare år har exempelvis allt fler rapporter om demens hos gamla spelare framkommit med oroväckande slutsatser. PFA har gjort ingenting konkret för att stödja denna forskning.
Det finns även de som menar att PFA hade kunnat göra mycket mer för att stödja spelarnas fortsatta liv och karriärer, att exempelvis ordna med utbildningsmöjligheter för att bättre förbereda spelare för ett liv efter fotbollen, samt ge dem alternativa sätt att försörja sig själva efter fotbollen. Återigen ett område där det enda sättet som PFA lyser på är med sin egen relativa frånvaro.
Det finns dessutom de som menar att PFA hade kunnat vara betydligt mer aktiva och effektiva med att stödja spelarnas ställning och rättigheter i vad gäller såväl frågor om rasism som i så kallade HBTQ-frågor. Istället sträcker sig PFA:s insatser till ett mycket ringa bidrag till Kick It Out och inget bidrag alls till HBTQ-kampanjer. Inte en enda aktiv spelare i England är öppet homosexuell, vilket är en statistisk omöjlighet.
Alla dessa frågor är exempel på frågor som ligger inom PFA:s uppdragsformulering. Men PFA har i själva verket inte tagit en ledande roll i någon av dessa frågor, tvärtom har de om något ständigt varit sena till samtalet. Anledningen är inte nödvändigtvis att pengar går till annat. Det är istället en ofrånkomlig följd när en organisation mer blir till för dess ledare än dess medlemmar, och när detta ledarskap blir ett alltför snävt kompisgäng.
Den tyske sociologen Robert Michels framförde 1911 i sin bok Political Parties sin tes om ”the iron law of oligarchy”; det vill säga hur alla organisationer, oavsett hur autokratiska eller demokratiska de från början är, rör sig mot elitstyre eller så kallad oligarki, det vill säga ett fåtalsvälde. Alla större organisationer kräver sina tjänstemän som kommer att dominera dess maktstruktur, kontrollera dess flöde av information och därmed beslut.
Detta görs möjligt på grund av apati, likgiltighet och allmänt ointresse från dessa organisationers majoritet av medlemmar. De lämnar mer än gärna över makten över besluten till andra som gör jobbet. Vi har nog inte så svårt att se exempel på just detta i vår egen vardag. Det hela brukar naturligtvis snabbt leda till att vi får exakt de organisationer och de ledare som vi själva förtjänar.
Bland annat därför kan det vara särskilt viktigt att med viss regelbundenhet byta ut dessa ledare. Det vill säga raka motsatsen till vad som har skett i engelsk fotboll, med PFA och med Gordon Taylor, som nu alltså har suttit på sin post i 40 år. Det är naturligtvis alldeles för länge, oavsett hur fantastisk han än har varit på sitt jobb. Och Gordon Taylor har därtill varit allt annat än fantastisk på att göra sitt jobb.
Vad Gordon Taylor har varit fantastisk på är att hålla sig kvar på sitt jobb. Möjligen är det slut med den saken nu. Normalt sett hade jag sagt att det var inte en dag för tidigt. Men här handlar det kanske mer om att inte vara ett år för tidigt.