Det var en av förra säsongens mest filmade och mest omtalade händelser i Football League. Nämligen när Neil Warnock, ilsken som ett bi efter att Cardiff precis förlorat seriefinalen i EFL Championship mot Wolves med 0-1, bland annat efter att ha bränt två straffar på tilläggstid, vägrade skaka hand med Nuno Espirito Santo sedan denne först sprungit in och firat på planen, och utan större omsvep bad denne dra åt helvete.
Det där följdes upp med en ganska bekäftig Neil Warnock efter matchen där han läxade upp Nuno Espirito Santo och menade att denne behövde visa lite klass och inte minst lära sig hur man uppförde sig som manager i England. Givet att Warnock kanske inte själv är den mest uppskattade managern i alla läger dröjde det så klart inte länge för många att dra upp tillfällen då Warnock själv betett sig allt annat än charmigt.
Rent mänskligt går det ändå att förstå Neil Warnock. För det första hade hans lag precis förlorat en seriefinal på hemmaplan med minsta möjliga marginal och på ett minst sagt omskakande sätt, en förlust som innebar att Wolves i praktiken säkrade uppflyttning samtidigt som Cardiffs egen uppflyttning blev desto mer osäker. Det är inte svårt att tänka sig att pulsen var rätt hög och att det rusade många känslor i den kroppen just då.
För det andra var det ett läge där Wolves drog åt sig all positiv uppmärksamhet, sågs som förnyare i hela Football League, såsom representanter för den goda fotbollen, och Nuno Espirito Santo var namnet på allas läppar. Samtidigt framställdes Cardiff och Neil Warnock, som kanske egentligen svarade för en ännu mer uppseendeväckande insats, som gammalt och grått, något förlegat som inte riktigt hade däruppe att göra.
Det går lätt prestige i sådana här saker och det är klart att sådant där faktiskt kan såra känslor även på de som är vana vid kritik. Det är knappast heller så att managers som jobbar upp sig till dessa nivåer direkt tenderar att sakna ego. Och det är väl inte heller så att det är särskilt svårt att föreställa sig att Neil Warnock nog kan ha tänkt för sig själv att det ibland kan finnas vissa fördelar med att vara utländsk tränare i engelsk fotboll.
Känslorna gick alltså heta mellan Neil Warnock och Nuno Espirito Santo, det verkade helt enkelt inte riktigt som att de gillade varandra. De verkade ändå kunna samsas och såg ut att begrava stridsyxan när de båda träffades på LMA:s (League Managers’ Association) middag efter säsongen. Men att säga de rätta sakerna vid ett sådant tillfälle är en sak. Det blir lätt annorlunda när de står där vid sidlinjen igen – som de alltså gör ikväll!
Förutsättningarna är upplagda för ytterligare känsloutbrott. Det är till att börja med fredagskväll, vilket brukar betyda några extra nivåer av punsch både på planen och på läktarna, under flodljusen. Dessutom är både Cardiff och Wolves på lite olika sätt men i ungefär samma utsträckning i behov av en vinst ikväll, inte minst efter sina senaste förluster, och kanske inte minst Wolves som har en poäng på sina senaste fem matcher.
Dessutom kvarstår egentligen samma relativa syn på Wolves och på Cardiff i det offentliga samtalet. Wolves pratas på många sätt om som en helt ny typ av nykomling i Premier League, en klubb som tillför något nytt till Premier League och som gör saker på andra sätt. Cardiff pratas det kanske inte alls så mycket om, och när det pratas om dem så är det fortfarande mest som om de egentligen inte har så mycket häruppe att göra.
Wolves är klubben som gör saker på ett nytt sätt, som inte bara har värvat mycket utan dessutom värvat kontinentalt, kosmopolitiskt och mycket. Det är mycket på just det sättet som Wolves framstått som något nytt i Premier League. Cardiff har värvat betydligt mycket mer jordnära från den brittiska myllan i Football League, på ett sätt som i dessa dagar kanske mest sänder signaler om brist på ambition och brist på fantasi.
Alltså går det att förstå om Neil Warnock, och för all del Cardiff som helhet, fortfarande känner någon slags gnagande form av revanschbegär när de ikväll möter just Wolves framför hemmasupportrarna. Ett behov av att visa att de förtjänar att pratas om och tas på allvar på samma sätt som Wolves, att visa att Wolves inte är finare än dem, i alla fall inte bättre än dem. Ett ”chip on the shoulder” ska aldrig underskattas i engelsk fotboll.
På sätt och vis är det ju också uppfriskande med lite persondrama som krydda på de vanliga matcherna i Premier League. Det finns inte många sådana exempel i ligan för närvarande. Vi vet att José Mourinho och Pep Guardiola inte gillar varandra, och media har onekligen försökt göra mycket med den saken, men på grund av Man Utds regression har det där aldrig blivit riktigt så explosivt som det annars hade kunnat bli.
På motsvarande sätt är det svårt att hitta någon riktig glöd i relationen mellan Mourinho och Rafa Benitez, som ju var riktigt het förr i tiden men som nu givet de båda klubbarnas respektive situationer mest känns deprimerande. Historiskt hittar vi så klart ett antal sådana här sprängladdade relationer i Premier League; Alex Ferguson och Arsene Wenger framför allt, men även t ex Ferguson och Benitez, med några fler.
Kanske är det så att de flesta i den lite nyare generationen av managers helt enkelt är lite för polerade och medietränade, tråkiga helt enkelt, för att det verkligen ska kunna bli några sådana här fräna och explosiva persondraman. Möjligen hittar vi här en förklaring varför det blivit spänt mellan Neil Warnock och Nuno Espirito Santo. Snart fyllda 70 år tillhör knappast Warnock någon lite nyare generation av managers, han är old school.
Wolves och Nuno Espirito Santo är av den nyare skolan. Och det är väl egentligen där, längs den imaginära linjen, som stridsgravarna har grävts mellan Cardiff och Wolves, mellan Neil Warnock och Nuno Espirito Santo. Och ikväll får vi se dem lobba granater på varandra.