Givet att spelschemat till Premier League lottas inför varje säsong är det självklart att betrakta som en minst sagt osannolik omständighet att vi skulle råka få en omgång innehållandes inte bara en derbymatch, inte bara två derbymatcher, utan i själva verket tre derbymatcher. Än mer osannolikt är kanske hur detta brukar inträffa någon gång varje säsong. För inte kan det väl ha något att göra med TV-bolagens önskemål att ha just en derbysöndag?!
Nu är det förvisso den engelska fotbollens kanske sämst hållda hemlighet att det där spelschemat nog inte har så mycket med lottning att göra i det ordets faktiska betydelse, utan justeras utifrån en mängd önskemål och rena praktikaliteter. Utgångspunkten är helt säkert någon form av ren lottning, men därifrån plockas och sorteras det till dess att slutpunkten är en helt annan. Inte för att det spelar någon större roll, det är inte cupspel utan ligaspel, spelordningen är av marginell betydelse.
Dessutom måste vi väl ändå säga att det faktiskt är rätt trevligt med sådana här dagar, sådana här derbysöndagar. Tre stekheta derbymatcher i rad, en heldag av dramatik och heta känslor. För att få den upplevelsen är det en rätt billig kostnad att acceptera att spelordningen möjligen har manipulerats en smula. Vi behöver inte alltid veta hur korven faktiskt är gjord, vi behöver bara veta att korven är god. Jag tänker hur som helst inte klaga, och definitivt inte fejka någon principiell upprördhet.
Hur genomtänkt är däremot ordningen på dagens matcher? Man kan fråga sig om vad de har gjort är att placera matcherna i stigande grad av hetta, eller om de snarare har serverat dem som någon sorts måltid med förrätt, huvudrätt och dessert. Att inleda med Chelsea vs Fulham känns förvisso helt naturligt, det är dagens mildaste derby. Men vilken match är egentligen hetast mellan Arsenal vs Tottenham och Liverpool vs Everton? Antar det får bli en fråga för morgondagen, då jag listar Englands hetaste derbyn.
Utan att säga något om respektive derby i sig kan jag i och för sig tycka att dagens mest intressanta match är den på Emirates mellan Arsenal och Tottenham. Det är en match mellan två lag närmast varandra i tabellen, två lag som konkurrerar om mer eller mindre samma sak i tabellen, och en match som faktiskt har en mycket konkret betydelse i och för denna konkurrens. Det känns, rätt eller fel, som om det faktiskt är mest som står på spel i den matchen.
Chelsea vs Fulham
Andra matchen för Claudio Ranieri med Fulham tar honom tillbaka till Stamford Bridge, där han fortfarande är mycket uppskattad, för en på pappret betydligt tuffare uppgift än i sin första match mot Southampton. Fördelen för Ranieri och för Fulham är därmed så klart att de den här gången kan spela helt utan press, utan att någon förväntar sig poäng och således har allt att vinna.
Betydligt tuffare i det avseendet för Chelsea som med förlusten i förra omgången, två matcher i rad utan vinst och endast två vinster på sina fem senaste matcher, helt enkelt måste börja vinna ligamatcher igen, inte bara för att inte helt tappa kontakten med toppen av tabellen utan även för att inte börja släppa andra lag förbi sig i kampen om den där fjärdeplatsen. Bakom dem jagar inte minst Arsenal.
Chelsea har hemmaplan och borde få många möjligheter att utnyttja en notoriskt svag backlinje i Fulham. Ett Fulham som helt säkert själva hoppas kunna utnyttja samma brister i Chelseas backlinje som Tottenham så effektivt utnyttjade förra helgen, med spelare som Aleksandr Mitrovic och en för Stamford Bridge-publiken synnerligen bekant spelare i form av André Schürrle.
Arsenal vs Tottenham
Ännu en sådan här punkt av rätt löskokt skryt med Arsene Wengers managerskap i Arsenal var hur han aldrig hade förlorat mot Tottenham. Liksom så många andra av dessa punkter var det något som gick upp i rök under hans sista, vissa skulle nog säga onyttiga, år i klubben. Det ”gamla” Arsenal fick se Tottenham passera dem. Det ”nya” Arsenal, med Unai Emery som manager, gör nu sitt allra första derby mot Tottenham.
Det skiljer tre poäng mellan dem i tabellen, och givet att Chelsea är favoriter att vinna sin match mot Fulham, är skillnaden mellan vinst och förlust för Arsenal i termer av antal poäng upp till Champions League-strecket omfattande. Förlust innebär att de troligtvis har fyra poäng upp till strecket, vinst så går de förbi Tottenham upp på fjärde plats.
För Tottenham är det naturligtvis en möjlighet att sätta en fin punkt på vad som hittills har varit en fantastisk vecka för dem. En vecka som skulle komma att definiera deras säsong. De gjorde sin allra bästa match för säsongen mot Chelsea, och trots att de vilade spelare mot Inter i veckan så tog de till sist en helt nödvändig vinst som i alla fall ger dem chansen till avancemang i Champions League.
Detta har de naturligtvis kvar även i händelse av förlust mot Arsenal idag. Men kanske skulle det kunna få luften att gå ur dem en aning. Oavgjort vore ett fullt acceptabelt resultat på bortaplan, men Tottenham ser nog gärna en seger då det skulle placera sex poäng mellan dem och Arsenal i tabellen, och ge dem ett mäktigt försprång i kampen om Champions League, samt behålla trycket på lagen ovanför dem i tabellen.
För Arsenal handlar det naturligtvis om att demonstrera att de faktiskt kan vinna sådana här toppmatcher i Premier League, också i sin nya inkarnation. Eller kanske främst att deras nya inkarnation gör att de nu faktiskt kan vinna dessa toppmatcher, inte minst på hemmaplan. Förlust mot Man City följdes upp av knappt oavgjort mot Liverpool. Kan de ta nästa ”logiska” steg i den talföljden och nu vinna mot Tottenham?
Liverpool vs Everton
Det har beskrivits som Evertons bästa chans att vinna ett derby på Anfield på väldigt många år, vilket låter som en god portion av mycket mustigt skitsnack. Både för att dessa chanser har varit nog så goda förr om åren och för att chanserna nu väl i alla fall inte talar mer till Liverpools nackdel. Visst, Everton har tagit tydliga steg framåt den här säsongen jämfört med förra säsongen, men även Liverpool är bättre än någonsin.
Jürgen Klopp har gjort sitt bästa för att tala upp den här matchen och inte minst dess svårighetsgrad. Det har han så klart sina fullt naturliga skäl att göra. Det handlar om att piska upp stämningen inför derbyt och framför allt få upp sina spelare riktigt rejält på tårna efter både en rätt tung period i största allmänhet och en rätt tung förlust i veckan borta mot PSG som riskerar sätta hela deras säsong i fara.
Sant är att Liverpool möjligen börjar se lite sega ut efter att ha startat säsongen i ett rasande tempo. Men vi befinner oss precis i början av december och det är nu det verkligen måste börja tryckas på gasen. Liverpool kan få svårt att bryta ned Everton samtidigt som Everton definitivt har spelarna att såra Liverpool defensivt. Samtidigt jobbar Everton fortfarande med ett massivt psykologiskt komplex i dessa matcher.
Men det är ett ovanligt Merseysidederby på flera sätt. Ovanligt inte minst eftersom det knappast hör till vanligheterna att höstderbyt spelas på Anfield, men den här säsongen blev det så. Kanske blir det också ovanligt genom att Everton skräller till och ruskar om både staden och tabellen på en och samma gång. Någon gång måste de ju göra det om vi ska ta deras högtflygande ambitioner och framsteg och framgång på allvar.
:::
ENGLANDSBLOGGENS JULKALENDER – LUCKA 2
Milstolpar i Premier League-historien
Den långa väntan är över. Början på en era, Man Utd återuppståndna från de döda under påskhelgen av alla helger. Två nickmål under matchens sista fem minuter löste nervknutarna på Old Trafford mot Sheffield Wednesday och banade väg för klubbens första ligatitel på 26 år. Det skulle inte bli deras sista. Firandet är klassiskt med Brian Kidd som väl hade blivit livstidsavstängd i dessa dagar och Alex Ferguson som gav ett tidigt exempel på att han aldrig riktigt visste vad han skulle göra med sina armar när han firade. De båda målen kom under åtta minuters tilläggstid, på grund av skadad domare, vilket inte så lite tack vare bittra konkurrenter gav upphov till ett nytt uttryck i engelsk fotboll – Fergietime.