West Ham. Det vore kanske fel att påstå att West Ham känns särskilt jämna i sina prestationer, men samtidigt känns det också på något vis som ett lag som hela tiden blir lite bättre. Två steg bakåt och tre steg framåt helt enkelt. Ett viktigt steg i West Hams utveckling är att laget har börjat få ordning på sitt anfallsspel, med inte minst Felipe Anderson som börjar växa in i sin kreativa roll, samtidigt som försvarsspelet börjar se i alla fall drägligt ut. Bortavinsten mot Newcastle var övertygande och borde ge råg i ryggen.
Crystal Palace. Betydelsen av segern ska inte underskattas i sig, hade de förlorat mot Burnley hade det varit Crystal Palace under nedflyttningsstrecket istället. Nu var inte Crystal Palace i närheten av att förlora, de gjorde tidigt 1-0 och vann till sist med 2-0 i en match som sett till tunga chanser lika gärna hade kunnat sluta 12-0. Wilfried Zaha var ett ständigt problem för Burnleys försvar även om han brände chanser i bulk, innan Andros Townsend stängde matchen med ett av omgångens bättre mål.
Arsenal. Jodå, visst finns det något med detta ”nya” Arsenal som det var rätt länge sedan vi såg. Öppnade i ett furiöst tempo som både gav Arsenal en tidig ledning och inte gav Tottenham någon som helst chans att komma in i matchen. Sedan kom Tottenham ändå in i matchen. Ett gammalt Arsenal hade förmodligen låtit matchen glida sig ur fingrarna efter det, men detta Arsenal åt sig tillbaka in i matchen och vände den under andra halvlek i en mycket bra match, med ett par riktigt snygga mål, och framför läktare som inte låtit så här mycket på många år. Alla spår av Arsenal från förr är inte borta, men det är ändå ett lag med en ny riktning, och i rätt riktning.
OMGÅNGENS DOWNS
Burnley. Fruktansvärt svag säsongsinledning av Burnley som bara fortsätter förlora. De har nu förlorat fem av sina sex senaste matcher, och har inte vunnit en enda match på två månader, och parkerar nu stadigt under nedflyttningsstrecket. Ett lag som inte längre verkar ha någon idé om hur de ska anfalla och ett lag som dessvärre har gått från att ha ligans mest täta försvar till ett av ligans mest porösa försvar. Fortsätter det på det viset kommer Burnley stirra rakt ned i Football Leagues mörka avgrunder.
Newcastle. Tre vinster i rad med förhoppningen om att göra det fyra vinster i rad hemma mot West Ham. Men så blev det alltså inte. Newcastle blev på de flesta sätt utspelade av West Ham på St James Park och det här var onekligen en mörk match för dem, med ett återfall ned i kaotiskt försvarsspel och därtill en kostsam ineffektivitet på egna chanser, där inte minst Ayoze Pérez var en stor syndare. Kanske får vi räkna med bottennapp men det var en besvikelse att se detta Newcastle igen efter flera bra matcher i rad.
Southampton. Vad som såg ut att kunna bli någon form av frälsning för Mark Hughes, med 2-0 mot Man Utd efter cirka en kvart, blev istället bara ytterligare ett bevis för varför hans tid nog närmar sig sitt slut. Det kändes aldrig uteslutet att Man Utd skulle komma tillbaka i den där matchen, och det säger förmodligen mer om Southampton än vad det säger om Man Utd. Som en supporter uttryckte det på twitter så känns det för stunden mer som om ett mål för Southampton ökar chansen för att de ska förlora.
OMGÅNGENS CLIFF BARNES
Man Utd. Håller på att implodera mitt framför våra ögon. På något sätt ändå starkt att lyckas komma tillbaka från 0-2, en aspekt i det här laget som definitivt inte fanns under tidigare regimer, men att över huvud taget behöva försätta sig i det läget är på gränsen till oförlåtligt. 2-2 är inte ett resultat något av lagen kan vara nöjt med, och det var en match mer präglad av dålighet än av skicklighet. Och efterspelet av matchen såg flera av konflikterna inom Man Utd spelas ut inför öppen ridå.
OMGÅNGENS SPELARE
Andre Gomes, Everton. Egentligen jämnt skägg om jag ska välja Gomes eller Idrissa Gana Gueye på Evertons mittfält här, de var båda riktigt bra men Gueye vet vi kan vara så här bra, Gomes är lite mer nyheten. Men tillsammans så ägde de mittfältet på Anfield idag, där Liverpools roterade mittfältare inte gav Jürgen Klopp några större skäl att spela dem oftare. Riktigt bra insats av Andre Gomes, och den både oturliga och slumpmässiga förlusten i slutsekunderna ändrar inte på den saken.
OMGÅNGENS MÅL
Junior Hoilett, 2-1 Cardiff. Hård konkurrens med inte minst Andros Townsends rökare mot Burnley men Hoiletts långskott var förmodligen ännu snyggare. Tekniskt svårare då skottet sker med första touchen och dessutom från längre avstånd och med sämre vinkel. Att det dessutom var ett helt matchavgörande mål gör naturligtvis sitt till. Sedan har jag alltid haft en svaghet för hårda skott som går i mål via ribba eller stolpe.
WTF!
Everton. Det var några omgångar sedan nu som jag faktiskt tittade närmare på Everton och därför var dagens match en positiv överraskning, även om jag naturligtvis visste att de blivit bättre. Everton är stabila och välorganiserade naturligtvis, det är trots allt ett Marco Silva-lag, men visade även med bollen med eget anfallsspel att de även borta mot motståndare som Liverpool kan spela med lugn, tålamod och framför allt en mycket tydlig metod. Det finns mycket kvalitet i Everton, individuellt och kollektivt. Det finns inte sex lag i Premier League som är bättre än Everton i nuläget.
BTW…
Steve Mounié har fler röda kort än mål för Huddersfield den här säsongen.
Bra med känslor i ett derby. Känns inte som att ett derby riktigt är ett derby om det inte bråkas lite mellan spelare och ledare.
Fullständigt bisarrt vinstmål på Anfield – ett riktigt Anfieldmål. Synd om Everton, synd om Jordan Pickford. Kanske är det Liverpools säsong ändå?!
Nästa omgång redan i veckan.