Mark Hughes har fått sparken av Southampton. Det kommer knappast som någon överraskning, om något är det överraskande att det dröjt så länge. Men Southampton var till sist tvingade att agera, både på grund av deras alltmer utsatta tabellposition och på grund av att spelet inte ger några som helst skäl för uppmuntran. Klubben befinner sig i en nedåtgående spiral vi sett många gånger tidigare i andra och större klubbar. Något måste göras, spiralen måste brytas.
Anställningen av Mark Hughes genomgick tre relativt distinkta stadier. Det första stadiet var när han faktiskt anställdes, i mitten av mars förra säsongen, Southampton även den gången indragna i en bitter och ytterst oviss nedflyttningsstrid. Det kändes redan då som en märklig anställning i och med att Hughes profil inte alls passade ihop med den idé och filosofi som Southampton har stått för, men den var åtminstone förståelig på så vis att det fanns vid tillfället inte så mycket för Southampton att välja på.
Det andra stadiet inleddes direkt efter säsongen och under sommaren sedan det stod klart att Mark Hughes med minsta möjliga marginal lyckades med uppgiften att hålla kvar Southampton i Premier League. De flesta utgick från att Hughes ändå var en kortsiktig lösning, likt David Moyes i West Ham, och att Southampton likt West Ham skulle använda sommaren till att göra en mer framåtriktad anställning. Bisarrt nog valde Southampton istället att förlänga kontraktet med Mark Hughes.
Det tredje, och sista, stadiet tog över en bit in på säsongen när det blev tydligt att Southampton inte alls svarade som önskat på Mark Hughes managerskap och både spel och resultat pekade i en enda riktning, nedåt. Ändå agerade inte Southamptons styrelse och synen på Hughes fortsatta anställning gick alltmer från det bisarra till en gnagande misstanke att Hughes nog ändå skulle bli kvar mest på grund av handlingsförlamning och en styrelse helt utan någon som helst plan eller vision.
Scenariot som framstod som mest troligt utifrån detta stadie var att Southampton skulle skjuta på beslutet att sparka Mark Hughes in i det sista, men till sist ändå bli tvingade till beslutet vid en långt senare, kanske för alltför sen, tidpunkt på säsongen och återigen hänvisade till en kortsiktig nödlösning. Ett slags fotbollens ekorrhjul som bara kan sluta på ett enda sätt. Men Southampton har med dagens beslut valt att åtminstone försöka bryta denna onda cirkel.
Mark Hughes verkade aldrig ha någon tydlig taktisk idé om hur han ville att Southampton skulle spela fotboll, och blandade och gav mellan ett flertal olika taktiska uppställningar som 4-2-3-1, 4-4-2 och 3-4-3. Alla lagdelar var således i limbo, och Hughes gav till sist mest intrycket av en manager som ställd inför ett problem han inte riktigt förstod valde att trycka på alla knappar samtidigt och hoppades att en av dem skulle fungera. Det skapar osäkerhet och inger inte förtroende.
Inte heller verkade Mark Hughes marschera i takt med sin egen klubb när det gällde sommarens värvningar. Viktiga värvningar som Stuart Armstrong, Angus Gunn, Jannik Vestergaard och Mohamed Elyounoussi har fått mycket begränsat med speltid, och Hughes har mer än en gång antytt att han inte hade så mycket med dessa värvningar att göra. Hughes ställning förbättrades inte av att åtminstone Armstrong, Vestergaard och Gunn samtliga imponerat när de väl har fått speltid.
När Southampton för ett litet tag sedan beslutade sig för att sparka Les Reed, i praktiken deras sportchef, så var kanske Mark Hughes dagar räknade. Det är på Reed som skulden framför allt har lagts för Southamptons managerkarusell, där det något märkliga beslutet att sparka Claude Puel följdes upp med den dåligt researchade och helt misslyckade anställningen av Mauricio Pellegrino. Därefter alltså Mark Hughes. En karusell som kostat Southampton närmare £30m bara i pay-outs.
Southamptons styrelse har under ett flertal år misslyckats med vad som är varje styrelses kött och potatis, deras mest fundamentala uppgift, manageranställningar. Detta har försatt dem i den här situationen. Nu verkar det som om Southamptons styrelse ändå har för avsikt att ta tag i frågan på allvar, och göra en mer långsiktig anställning, fastän det alltså är mitt under säsongen och fastän Southampton befinner sig under strecket. Visst, det är något alla klubbar säger, men det låter ändå lovande.
Nu låter det på djungeltrummorna som om Southampton har ställt in sina sikten på Ralph Hasenhüttl som deras nästa manager, vilket onekligen rimmar med attityden att tänka mer långsiktigt. Vadslagningsfirmorna har honom som sin stora favorit och de rapporter som finns säger att förhandlingarna är i sitt slutskede. Vad som gör att det ändå känns lite mer trovärdigt är att Hasenhüttl inte normalt sett brukar förekomma i sådana här sammanhang. Till skillnad från t ex Quique Sanchez Flores.
Jaha, vad ska vi då säga om Ralph Hasenhüttl till Southampton, om vi tänker oss att det faktiskt blir utfallet?
Om jag nu försöker bortse från min djupa och instinktiva motvilja mot dessa tyska så kallade poptränare, om inte annat tvingas jag väl böja mig för den empiri som Jürgen Klopp, David Wagner och Daniel Farke framför allt har presterat, så känns det ändå som en inspirerad anställning av Southampton. Ralph Hasenhüttls meriter med RB Leipzig är inte att förakta. Det vore en anställning av en kaliber och karaktär som Southampton mycket väl hade kunnat göra för fyra-fem år sedan.
Något som naturligtvis än mer aktualiserar frågan varför Southampton inte gjorde den här anställningen redan i somras. Det är rent rationellt oförklarligt givet att Hasenhüttl var ledig hela sommaren och det dessutom var känt i förväg att han skulle lämna RB Leipzig efter säsongen. Nu är mer eller mindre halva säsongen förverkad samtidigt som Hasenhüttl tvingas ta över laget mitt under säsongen, något som alltid försvårar en snabb idéöverföring.
Med RB Leipzig visade Ralph Hasenhüttl upp en god förmåga att bygga upp en klubb från mycket blygsamma omständigheter till en av landets bästa klubbar, spelandes en energi- och tempofylld fotboll baserad på hög press, inte alls olik den fotboll som Jürgen Klopp har populariserat. Nu har inte Southampton riktigt RB Leipzigs resurser i relativ mening, och Bundesliga är en betydligt mer öppen liga än Premier League utifrån det avseendet, men ingen förväntar sig heller att Southampton ska placera sig tvåa.
Däremot måste man förvänta sig mer av Southampton än nedflyttning. Det finns inga garantier i Premier League, men med Ralph Hasenhüttl känns Southampton åtminstone återigen som en klubb med en idé och en klubb med en plan.