Det var under flera år det kanske främsta argumentet som Arsenals mest konservativa falang klamrade sig vid för att hålla fast vid Arsene Wenger: Se bara vad som hände med Man Utd efter att Alex Ferguson slutade! Det målades upp en bild av ett ofrånkomligt och omfattande förfall som konsekvens av att säga hejdå till Wenger, samtidigt som det till stor del blundades för det uppenbara och omfattande förfall som blivit ett faktum med Wenger.
Hur många år Arsenal faktiskt gick miste om i sin utveckling på grund av denna rädsla, hur många ytterligare år det kommer krävas för att återhämta sig från det förfall som blev produkten av denna rädsla, är ännu oklart. Vad som kan konstateras är att rädslan var i mycket hög utsträckning obefogad. Framtiden är alltid svår att sia om, men vad som kan sägas med viss säkerhet är att Arsenal har visat med Unai Emery att det var aldrig någon naturlag att det skulle behöva gå för dem som för Man Utd.
Något förfall har inte blivit fallet för Arsenal. Tvärtom har Arsenal fått en injektion med energi som vi inte sett på många år, gamla föreställningar har omprövats och befintliga lojaliteter brutits upp. Arsenal har blivit ett mer rationellt tänkande och agerande lag, ett lag vars idé är ett medel snarare än ett självändamål, och ett lag där denna idé på samma gång har en tydligare koppling till den verklighet Arsenal faktiskt befinner sig i och är överordnad spelarna.
Inte för att jämförelserna med Man Utd någonsin var så väldigt träffsäkra. På sätt och vis kanske jämförelsen var självklar och oundviklig. Det handlade trots allt om Premier Leagues två största och mest långlivade managerikoner, var och en med över 20 år i sina respektive klubbar, båda mer eller mindre allsmäktiga i sina respektive klubbar. Men det var en i grund och botten rent ytlig jämförelse. Där fanns i själva verket omfattande skillnader att ta hänsyn till.
För det första befann sig Arsenal och Man Utd i helt olika situationer. Man Utd var regerande ligamästare, en av de dominerande klubbarna i Europa de senaste fem åren, och stod obestridligt på toppen av engelsk fotboll med fem ligasegrar de senaste sju säsongerna. Arsenal var inte i närheten av den positionen, tvärtom präglades klubben av ett omfattande missnöje. Paradoxalt nog gör det ett managerbyte betydligt lättare, där finns inte samma motstånd till förändring, tvärtom.
För det andra går det inte att blunda för att Man Utds förfall, åtminstone graden av förfall som följt på Alex Fergusons avgång, inte på något sätt var oundvikligt. Det behövde inte bli som det nu har blivit, men Man Utd har gjort en serie av misstag i samband med och under åren efter Alex Fergusons avgång som orsakat deras förfall. Det fanns inget som sa att Arsenal behövde göra samma misstag. De har tvärtom haft fördelen att kunna lära sig av Man Utds misstag.
Detta kan naturligtvis låta som något som är väldigt lätt att säga i efterhand och med facit så här långt i hand, men det var i själva verket något jag påpekade rätt tydligt redan för snart två år sedan.
Marginalerna är små ibland. Det är lätt att glömma bort i detta läge att det var mycket nära att det aldrig blev Unai Emery för Arsenal. Istället rapporterade alla betraktare att Mikel Arteta var mer eller mindre utnämnd redan som Arsenals nya manager, innan en kovändning i sista stund. Hur det hade gått får vi aldrig veta, men visst kan man känna att det hade varit ett misstag av grov kaliber av Arsenal, precis som exempelvis Thierry Henry eller Patrick Vieira hade varit, liksom David Moyes var för Man Utd.
Ingen ångrar säkert den helomvändningen nu. Unai Emery har på kort tid visat varför han skapade sig ett så gott renommé med Valencia och Sevilla, varför en klubb som PSG möjligen något kontraintuitivt valde att anställa honom, och gett Arsenal helt ny energi, helt ny struktur och, även om det är för tidigt för Arsenal att utmana om ligatitlar, ändå för första gången på många år fått upp Arsenal på rätt spår och i rätt riktning igen. En klubb som var på väg nedåt tittar nu istället uppåt.
Vad har då Arsenal gjort som Man Utd aldrig gjorde? Det första och kanske största initiativet som Arsenal gjorde var att faktiskt sätta sin organisation innan de genomförde managerbytet. Klubbledningen tog sitt ansvar för organisationen och anställde inte bara en manager att bara ”göra jobbet åt dem” vad gäller fotbollen, tänkt som någon slags en för en-ersättare till Arsene Wenger. Som klubbchef måste man säga att Ivan Gazidis åtminstone i detta avseende har sparkat rumpa med Ed Woodward.
Det ska heller inte bortses från att Arsenal helt enkelt har hittat helt rätt i sitt val av manager. Med Unai Emery har de fått en på samma gång väldigt meriterad och rutinerad manager, det var alls inget pie in the sky-alternativ som exempelvis Mikel Arteta hade varit, och en manager som fortfarande ändå är up-and-coming inom europeisk fotboll, som fortfarande har den hunger och den attityd detta innebär, och vars framgångar även är färska, till skillnad från t ex Louis van Gaal och i mindre utsträckning José Mourinho.
Arsenal verkar också ha haft en mycket tydlig analys bakom anställningen av just Unai Emery. Det var inte bara en manager tänkt att som någon slags yngre version av Arsene Wenger, som David Moyes var för Alex Ferguson. Det var inte bara ett stort och känt namn, som Louis van Gaal till stor del var. Det var inte bara en stor personlighet och attraktivt namn, som José Mourinho var. Utgångspunkten var en analys av Arsenals brister under Wenger, där Unai Emery å andra sidan har sina styrkor.
En central kritik av Man Utd har varit hur de fullständigt har misslyckats i sin långsiktiga strategi och planering jämfört med klubbar som Man City, Liverpool och Tottenham med flera. Hur de inte alls har samma tydliga idé, plan och struktur som dessa klubbar trots allt har. Man Utd står sig inte bra i jämförelse med dessa klubbar för närvarande. Arsenal ger oss en annan, men för Man Utd precis lika ofördelaktig, jämförelse som visar att Man Utd även saknar deras kortsiktiga precision i beslutsfattandet.
Arsenal har lyckats ge Man Utd en lektion i både hur en långtida manager faktiskt ska ersättas på ett ändamålsenligt sätt samt hur man rebootar ett stagnerat fotbollslag och en dysfunktionell klubbkultur. Kanske lärde sig Arsenal av Man Utd hur man inte gör; definitivt kan Man Utd lära sig av Arsenal hur man gör. Och om Ed Woodward känner för att sitta och skaka uppgivet på huvudet under matchen på Old Trafford ikväll, när Man Utd möter just Arsenal, så kan han väl skaka på huvudet åt just detta.
Arsenal har gett Man Utd en lektion i förändring och förnyelse. Huruvida det betyder att de även kan ge Man Utd en lektion i fotboll ikväll återstår att se.
:::
ENGLANDSBLOGGENS JULKALENDER – LUCKA 5
Milstolpar i Premier League-historien
Alan spelar Allan. Man Utd hade tappat ligatiteln till Blackburn säsongen innan, sålt av flera viktiga och äldre nyckelspelare under sommaren utan att ha ersatt dem, och gick på en rejäl mina mot Aston Villa i ligapremiären. Alan Hansen, ny i Match of the Day på den här tiden, därtill med kända Liverpoolsympatier, gick på knock direkt med ett uttalande som skulle komma att bli känt och hågkommet för all evighet, av för Alan Hansen helt fel skäl: ”You can’t win anything with kids!” Föga gissade kanske Alan Hansen att den där unga generationen Man Utd-spelare inte bara skulle vinna ligan och The Double den säsongen, utan mycket snart vinna allt som gick att vinna.