Möjligen har det med Chelseas moderna historia att göra där hälften av deras ligatitlar under Premier League-eran har vunnits under en ny managers allra första säsong; från José Mourinho, via Carlo Ancelotti till Antonio Conte. Kanske gavs det bränsle av Maurizio Sarris inledning där hans Chelsea gick obesegrade under sina tolv första matcher i ligan, vilket var ett nytt rekord för en Chelseamanager, rättare sagt ett rekord för alla managers.
Det där skapade emellertid en hel del förväntningar och förhoppningar. Fotbollen fungerar trots allt så att om något har hänt förut så tar alla för givet att det bara ska hända igen, som om ingenting någonsin förändras. Därmed uppstod en förståelig men kanske inte helt realistisk besvikelse i och med Chelseas första förluster de senaste veckorna, med Chelsea plötsligt tio poäng efter Man City i tabellen.
Om något så resulterade förlusterna i att dra slöjan av några av Chelseas mer naturliga svagheter. Matchen mot Tottenham visade med all önskvärd tydlighet att Chelsea ännu inte fått någon riktig ordning på vare sig mittfält eller backlinje. Matchen mot Wolves visade att anfallet lämnar mycket övrigt att önska. Chelsea är fortfarande i allra högsta grad ett lag under ombyggnad, inte den färdiga produkten.
Förlusterna preciserade även kritiken. Maurizio Sarri var själv kritisk mot N’golo Kanté efter matchen mot Tottenham och det är väl inte helt uppenbart hur Kanté faktiskt passar in i Sarris mer långsiktiga planer. Fanns det någon slags förhoppning om att Alvaro Morata skulle börja hitta sig själv i Premier League så dog den nog rätt kvickt under matchen mot Wolves. Maurizio Sarri har mycket att jobba med.
Det var däremot inte den här säsongen som Chelsea skulle vinna Premier League. Visst kan det spegla en förändring i hur Chelsea anställer managers. Förut har de anställt managers just för att vinna omedelbart, och faktiskt också lyckats med den saken oftare än vad man kanske kunde tro på förhand. Den här gången har de anställt en ideolog snarare än en pragmatiker, anställningen syftar till att vinna i framtiden.
Därtill har de i viss mening blivit tvingade både av den rent finansiella situationen men även rådande konkurrensläge i Premier League. Chelsea var relativt sett starkare när José Mourinho, Carlo Ancelotti och Antonio Conte tog över klubben. De var antingen klubben som spenderade mest, eller ett av de allra bästa lagen redan, eller både och. Nu har de att tampas med ett Man City på toppnivå, men även Liverpool och Tottenham.
Jämförelsen med Man City är så klart särskilt intressant; både för att Chelsea möter just Man City under kvällen och för att Maurizio Sarri är en manager som bygger sin fotboll runt samma typ av idéer som Pep Guardiola; bollinnehav, press, passa sig framåt över hela planen, vertikal fotboll utnyttjandes ytorna mellan motståndarnas linjer. Vinn tillbaka bollen, passa bollen! De är samma andas barn.
Men inte heller Man City vann ligan under Pep Guardiolas första säsong. Det tog dem ett år att verkligen få systemet att sätta sig, då hade de heller inte ett Man City att tampas med. Man City befinner sig nu på sitt tredje år av Pep Guardiolas lagbygge, Chelsea ännu på sitt första år av Maurizio Sarris lagbygge, och det är en skillnad som märks mycket tydligt i lagets faktiska prestationer.
Opta visar på den kanske mest fundamentala skillnaden. Man City och Chelsea är de enda lagen i Premier League att ha producerat över 300 sekvenser med tio passningar eller fler inom laget. Den stora skillnaden består i att Man City lyckas med en tredjedel av dessa sekvenser få till ett avslut mot mål, Chelsea lyckas bara få till ett avslut mot mål knappt var femte gång, bara drygt hälften av Man Citys antal avslut.
Slutsatsen är den självklara. Man City har uppnått en väldig bra balans mellan possession och penetration. Chelsea har så här långt mest lyckats uppnå possession men har ännu inte förmått omsätta detta i någon särskilt effektiv penetration. Men det är som sagt fullt förståeliga skillnader mellan lagen. En kanske mer intressant, åtminstone mer relevant, jämförelse hade varit mellan Chelsea och Man Citys första säsong med Pep Guardiola.
Hur som helst visar det kanske på att Chelseas brister kan vara något mer fundamentala än enbart att satsa på att värva en bättre anfallare, även om det naturligtvis vore en bra idé att göra det också, och hänvisa till hur många chanser som nuvarande anfallare trots allt missar. Problemet är inte enbart att Chelsea inte sätter sina chanser, utan att de inte skapar chanser i tillräckligt hög utsträckning.
Även om det inte vore någon realistisk förväntan att Chelsea ska vinna ligan den här säsongen så måste Chelsea ändå visa att de kan hävda sig i konkurrensen. Om inte annat måste de definitivt ha som ambition att ta sig tillbaka till Champions League. Hemma på Stamford Bridge kan de inte vika ned sig mot någon motståndare, och efter förlusterna mot Tottenham och Wolves behöver Maurizio Sarri och Chelsea en rejäl skalp.
En sådan skalp vore onekligen Man City. Skulle Chelsea lyckas ta den skalpen så inte bara gör de slut på Man Citys förlustnolla den här säsongen, inte bara skjuter de därmed sig själva åtminstone inom teoretiskt räckhåll till tabelltoppen, dessutom gör de naturligtvis både Liverpool och Tottenham väldigt glada. Många håller nog sina tummar för Chelsea på Stamford Bridge ikväll.
Frågan är däremot om kopian ännu är riktigt redo att besegra originalet.
:::
Lång fotbollslördag framför oss.
Bournemouth möter Liverpool i den tidiga matchen. Bournemouth som överraskat positivt den här säsongen, och ett Liverpool som naturligtvis måste vara desperata att sätta press på Man City inför deras match på Stamford Bridge.
Burnley mot Brighton känns som en extremt viktig match för Burnley, som efter den matchen möter Tottenham och Arsenal i rad. Förlust mot Brighton känns inte riktigt som ett hälsosamt alternativ för dem.
Ralph Hasenhüttl tar sina första stapplande Premier League-steg med Southampton borta mot Cardiff. Sexpoängare i nedflyttningsstriden. Vilken symbolisk seger det vore i sin första match.
Man Utd ska försöka göra mål på Claudio Ranieri, som om de inte redan var osympatiska nog.
West Ham mot Crystal Palace i ett Londonderby känns som en rätt smaskig match som kan sluta lite hur som helst.
Den sena kvällsmatchen mellan Leicester och Tottenham är naturligtvis en spännande match mellan två bra lag, en svår match för Tottenham bara några dagar innan Barcelona, en match som blir desto viktigare både om Chelsea vinner och Man City förlorar.
:::
ENGLANDSBLOGGENS JULKALENDER – LUCKA 8
Milstolpar i Premier League-historien
Den förlorade sonen. Det är Summer of 1996 och Alan Shearer återvänder hem till Newcastle, sin barndoms klubb. Newcastle betalar ett världsrekord i transfersumma för Shearer, på den tiden Newcastle fortfarande gjorde sådana saker, och efter att ha varit så väldigt nära ligatiteln bara några månader tidigare var det här naturligtvis värvningen som skulle vara den ”sista pusselbiten” för dem. Det blev inte på det viset, men Shearer blev en legend i Newcastle, om han nu inte redan var det, med över 200 mål på tio säsonger för klubben. En spelare de fortfarande saknar, över tio år sedan han slutade.