Fyra olika köpare sägs vara i kontakt med Newcastle. Peter Kenyon, tidigare i Man Utd och i Chelsea, verkar vara den mest framträdande spekulanten, med övriga tre från USA (ägaren bakom San Francisco 49ers), Mellanöstern och Turkiet. Enligt Mike Ashley, det vill säga Newcastles nuvarande ägare sedan elva år, befinner sig förhandlingarna längre fram än vad de någon gång har gjort förut.
Alla fyra möjliga köpare sägs vara beredda att betala en köpesumma över £300m för Newcastle, vilket verkar vara i det område där Mike Ashley vore beredd att sälja. Det är naturligtvis väldigt spännande nyheter för Newcastles supportrar som under mycket lång tid har hoppats att Ashley ska sälja klubben, och gjort allt som stått i deras makt för att han faktiskt ska sälja klubben.
Problemet är så klart att Newcastles supportrar, liksom alla vi andra, har hört det här så många gånger förut. Åtminstone tre gånger tidigare har Mike Ashley sagt sig vara beredd att sälja klubben, utan att faktiskt ha gjort det. Därför är det naturligvis med en rätt stor portion av skepsis som de flesta den här gången tar emot nyheten om Ashleys planer på att nu minsann sälja klubben.
Graden av misstänksamhet mot Mike Ashley säger ändå något om situationen. Den främsta misstanken är att Ashley bara använder ett påstående om ett nära förestående uppköp som en slags rökridå inför januarifönstret, och som ett sätt att undvika att göra några större investeringar i spelartruppen. En annan misstanke är att han viftar med en morot för att undvika planerade supporterbojkotter, bland annat inför dagens match.
Visst är det så att supportrar och media till stor del har lärt sig av historiens erfarenheter och misstag. Trots allt går det bara att ropa varg så många gånger innan de som lyssnar möjligen slutar lystra till varningsropen. Ett mer konkret skäl till misstänksamheten är att det var Mike Ashley själv som valde att plötsligt göra offentlig sak av det eventuella köpet av klubben. Varför gjorde han plötsligt det? – undrar så klart den kloke.
Att det framstår som väldig cynism är helt givet. Naturligtvis är det cyniskt av supportrar och media att misstänka att Mike Ashley skulle fejka ett möjligt uppköp bara som någon slags rökridå. Desto mer cyniskt vore det naturligtvis av Mike Ashley att faktiskt göra det. Men det är ju där Newcastle befinner sig, och har befunnit sig i mer eller mindre tio år, en klubb omgiven av och stöpt i cynism och uppgivenhet.
En rent praktisk invändning är så klart att det så ofta fungerar, och att det åtminstone delvis ser ut att fungera även den här gången. Nyheten om uppköpet hann inte mer än komma ut innan många tämligen bokstavligt började sälja skinnet innan björnen var skjuten, räknandes dagarna på om uppköpet skulle hinna bli klart innan januarifönstret öppnade. Men sådan är fotbollen, hoppet är det sista som överger de flesta.
Vissa saker talar ändå för att det den här gången kan ligga en sanning i pratet om ett uppköp. Journalister som jobbar med klubben och har gjort så i många år säger sig ha fått betydligt mer uppmuntrande indikationer från sina källor än vad de någonsin har fått tidigare. Inga har så klart större anledning att vara misstänksamma mot sådana här uppgifter än dem, ändå ser de alltså skäl till optimism.
Skulle vi bara lyssna på Mike Ashley borde det ju dessutom ligga i hans intresse att sälja Newcastle. Han ångrar ju köpet säger han, menar att det har varit en förlustaffär och bara ett problem och en huvudvärk i elva år. Det där är så klart struntprat. Vad man alltså måste komma ihåg är att för Ashley är inte Newcastle i första hand en fotbollsklubb, utan ett marknadsföringsverktyg för hans olika sportbutiker. Det är därför han köpte klubben.
Deprimerande har det så klart varit att följa Newcastle under dessa år. Det är en klubb med så väldigt hög potential att det nästan gör ont att se klubben inte ens ges chansen att realisera den. Det drabbar inte bara Newcastle, det drabbar även Premier League. Den senaste veckan har jag haft flera skäl att tänka på Newcastles glansdagar under framför allt Premier Leagues första årtionde, och på vad som skulle kunna vara.
Då var Newcastle en klubb som konkurrerade om ligatiteln på fullaste allvar, ett lag som spelade en otroligt underhållande fotboll, och en klubb som utan att blinka kunde slå transfervärldsrekord under sommaren för att förstärka sitt lag. Det finns inget som säger att Newcastle inte kan bli den klubben igen. Men Newcastle kan aldrig bli den klubben igen med Mike Ashley som ägare.
Nu är Newcastle en klubb som inte har slagit ens sitt egna transferrekord någon gång under de senaste 14 åren, den enda klubben i Premier League med omnejd som inte har gjort det. Nu är Newcastle en klubb som åkt ur Premier League fler gånger på tio år än de vunnit titlar eller varit i cupfinaler. Nu är Newcastle en klubb som hoppas på Rafa Benitez magiska förmågor för att undvika en tredje och troligtvis sista nedflyttning.
Skillnaden mellan då och nu är naturligtvis frustrerande för varje Newcastlesupporter, liksom för många mer neutralt inställda. Mindre frustrerande blir det så klart inte av att på samma gång se dagens motståndare Wolves, en klubb med bra men ändå inte lika bra materiella förutsättningar, sikta högt och nå framgångar och drömma om en stor framtid med kompetenta ägare som visar större ambition än Mike Ashley någonsin gjort.
Rafa Benitez skulle helt säkert se sig själv kunna göra stora saker om han hade samma möjligheter som Nuno Espirito Santo har i Wolves. Newcastles supportrar hoppas så klart på goda grunder att Peter Kenyon som VD, med den amerikanska investmentfirman Rockefeller Capital Management som ägare, faktiskt kan ge Newcastle dessa möjligheter som de saknat i över ett årtionde nu.
Förhoppningsvis är det bara en tidsfråga. Bättre julklapp än så kan inte Newcastle önska sig. Risken är så klart bara att jultomten, ännu en gång, om man rycker honom i skägget, visar sig vara en skrockande Mike Ashley.
:::
ENGLANDSBLOGGENS JULKALENDER – LUCKA 9
Milstolpar i Premier League-historien
Arsene vem? Premier League var fortfarande mycket engelskt vid den här tiden, så när självaste Arsenal anställde någon obskyr och för engelsmännen, ärligt talat för de allra flesta, helt okänd fransk tränare med hemvist i Japan så var det naturligtvis många som mycket undrande höjde på ögonbrynen och rynkade på näsan. Förståeligt förvisso men också ett prov på värdet i att våga tänka utanför sina färdiga boxar. Arsene Wenger skulle komma att revolutionisera inte bara Arsenal utan engelsk fotboll som helhet, vilket aldrig får glömmas även om han kanske slutade sin tid i Arsenal med en annan fråga: Arsene, why?