”Everton klarade oavgjort på Anfield förra säsongen med Sam Allardyce som manager, har de gått bakåt?” Det var med ganska precis den frågeställningen som Richard Keys och Andy Gray på BeIN Sports valde att inleda och därmed forma diskussionen direkt efter förra helgens Merseyside-derby, där Everton precis förlorat med 0-1 genom ett minst sagt nesligt mål i matchens absoluta slutsekunder.
Det är en märkligt färgblind frågeställning. En frågeställning som knappast görs bättre av att Keys hänvisar till Sam Allardyce som ”Big Sam” eller att Gray inte ens klarar av att hålla reda på vilka spelare som värvats till Everton när. Men framför allt drabbas man så klart av den lätt absurda reflektionen om någon av dessa båda över huvud taget faktiskt har tittat på båda matcherna, än hellre faktiskt förstått dem.
Visst går det så klart att ha inställningen att resultat är kung inom fotbollen, och att det är det enda som räknas. Det må låta krasst och simpelt, och det är inte en inställning jag delar fullt ut, men det är möjligt att tänka så. Men väljer man bokstavligt talat bara (!) att titta på resultatet, och inget alls av vad som ligger bakom resultatet, då måste man fråga sig vad ens syftet med en TV-studio eller diskussion av matchen egentligen är.
Men det finns självfallet en historia bakom den där frågeställningen. Sam Allardyce och Marco Silva råkade i luven på varandra för ett år sedan, när Allardyce precis blivit anställd som Evertons manager och många undrade om han var Evertons andraval då Silva inte släpptes av Watford. Allardyces ego tålde inte det utan han menade att Silvas meriter inte ens gick att jämföra med hans, eftersom han ju blivit nedflyttad med Hull City.
Resonemanget imponerar så klart inte särskilt mycket. För det första reagerar man så klart på Allardyces underförstådda värdering att det är bara vad man har gjort i England som alls räknas. För det andra var det nog många som menade att Silva gjorde ett väldigt bra jobb med Hull City, fastän de blev nedflyttade. Richard Keys och Andy Grays sätt att utgå från resultatet i endast en match mellan två säsonger ligger väl på samma nivå.
Matchen mot Liverpool Anfield i söndags hade Everton mycket väl kunnat vinna, även sett rent spelmässigt. Sam Allardyce lyckades med bedriften att inte förlora en match på Anfield förra säsongen, de förlorade förvisso en annan match på Anfield med 0-1 men den ville Keys och Gray av någon anledning inte räkna med. Värre är att Everton aldrig hade kunnat vinna någon av dessa matcher, utan att det spelmässigt varit ren travesti.
Sam Allardyce ledde Everton som vore de ett bottenlag, ett lag som får vara mer än nöjt med att bara undvika förlust mot de större klubbarna i serien. Marco Silva leder Everton som vore de om inte ett topplag så åtminstone ett lag som ska kunna konkurrera med topplagen, i varje enskild match ska försöka och kunna vinna mot de större klubbarna, och på sikt kunna utmana storklubbarna, möjligen bli en av dem.
Det finns för närvarande inte sex lag i Premier League som är bättre än Marco Silvas Everton. Det fanns förra säsongen näppeligen sex lag i Premier League som var markant sämre än Sam Allardyces Everton. Den kanske något tillspetsade formuleringen är ett svar som rätt tydligt sammanfattar hur man bör förhålla sig till frågeställningen om Everton har gått bakåt eller framåt jämfört med förra säsongen.
Med Sam Allardyce som manager placerade sig Everton sist av alla lag i Premier League i termer av antal skott mot mål, näst sist i antal skapade chanser per match. Med Marco Silva som manager ligger Everton för närvarande sexa respektive femma i exakt samma tabeller. En milsvid skillnad. Och trots att Silvas meriter tydligen inte gick att jämföra med Allardyces så vinner Everton fler matcher den här säsongen än förra säsongen.
På tre matcher mot Liverpool förra säsongen, det vill säga totalt 270 minuter fotboll mot Liverpool, hade de en tredjedel av bollinnehavet och totalt fyra (4) skott på mål. Det enda målet de lyckades göra kom på straff, i slutet av en match Liverpool ledde med 1-0. Det var siffror vi skulle kunna förvänta oss av Cardiff, Burnley eller Man Utd. Det var inte ett sådant lag vi såg på Anfield i söndags.
Everton har ett bättre lag den här säsongen, det är förvisso helt sant. Men en stor anledning till att Everton har ett bättre lag är att Marco Silva har inte bara värvat fem spelare av helt rätt kaliber i form av Andre Gomes, Lucas Digne, Yerry Mina, Richarlison och Bernard; han har dessutom lyckats utmärkt med att integrera dem i laget på mycket kort tid. Sam Allardyce hade så klart aldrig värvat dessa spelare.
Hur man spelar fotboll betyder faktiskt något. Dels är det en källa till stolthet över laget och möjlighet att identifiera sig med det, och i en tid där sex superklubbar har gjort det väldigt svårt för andra klubbar att vinna titlar blir just stoltheten en ännu viktigare faktor än förut. Dels eftersom en bra fotboll, som utgår från att försöka vinna mer än bara att undvika förlust, alltid innehåller ett löfte om att i alla fall kunna vinna titlar.
Väljer man att betrakta Everton utifrån det perspektivet kan det inte längre finnas någon som helst tvekan kring vad svaret på frågeställningen är. Frågeställningen framstår då i själva verket precis så dum som den faktiskt är. Men, det är den tidpunkten på säsongen då klubbar i Premier League börjar sparka managers för att rädda sig själva, och då är det så klart dags för Sam Allardyce att börja fladdra förföriskt med ögonfransarna.
Och det är väl fint att han har några goda vänner i Richard Keys och Andy Gray som gör sitt bästa att hjälpa honom med den saken. Everton och Marco Silva har viktigare saker för sig, som att besegra Silvas gamla klubb Watford på Goodison Park.