Varje titelstrid, som faktiskt blir till en genuin titelstrid mellan åtminstone två olika lag, är naturligtvis infernaliskt spännande. Men det innebär ju inte med nödvändighet att själva avslutningen på ligasäsongen därför blir så väldigt spännande. Över 38 omgångar är det så klart inte väldigt sannolikt att två lag inte ska gå att skilja åt inför sista omgången. Men naturligtvis så har det ju hänt ett par gånger.
Den här bloggen frågar sig därför vilka som är de fem mest dramatiska, spännande och hjärtstoppande ligaavslutningarna av dem alla; det vill säga där säsongen har gått in på sina sista dagar, kanske till och med den allra sista, och precis allt fortfarande har stått på spel. En hel ligasäsong kokad ned till en enda dag av vinna eller försvinna. Marginalerna mellan himmel och helvete nästan omöjligt små.
En fullt medveten avgränsning görs att enbart ta med titelstriden i beräkningen. Det gör så klart att vi missar några fullständigt sanslöst spännande avslutningar både runt det där förhatliga nedflyttningsstrecket och runt Champions League-strecket. Förmodligen hittar vi i själva verket ännu mer dramatik runt dessa streck. Men regler är regler, och det där är väl i sådana fall något ni kan fylla i själva om ni så önskar.
Begränsningen till Premier League-eran gör att vi så klart med knapp marginal missar en ligaavslutning som hade varit given på listan, nämligen Arsenals ligavinst 1988-89 då de i sista matchen på säsongen åker till Anfield för en ren titelmatch. De var tvungna att vinna med två mål, och Michael Thomas gör 2-0 till Arsenal med bara sekunder kvar. Troligtvis den givna ettan på denna lista om den skett några år senare.
Nu blev det istället dessa fem:
(5) Man Utd 1995-96
Sagan låter berätta att Man Utd vann ligatiteln i samma ögonblick som Kevin Keegan bröt samman framför TV-kameran. I själva verket var ligan alls inte avgjord där och då, utan den levde i själva verket ända in i slutomgången. Man Utd åkte till Riverside där de faktiskt var tvingade att vinna mot Middlesbrough för att vinna ligan. Något de förvisso gjorde utan några större problem. Men det var en ofta bortglömd slutpunkt på en vår under vilken Man Utd åt upp ett gigantiskt försprång på Newcastle.
(4) Man Utd 2007-08
Det här var faktiskt den första säsongen i Premier League som i praktiken avgjordes på målskillnad. Vilket givet dramatiken fyra år senare ofta glöms bort. Men Chelsea och Man Utd gick in till slutomgången på exakt samma poäng, men Man Utd med betydligt bättre målskillnad. Chelsea släppte förvisso in en kvittering mot Bolton på tilläggstid, men det hade de naturligtvis aldrig gjort om de då inte visste att Man Utd redan ledde sin match mot Wigan med 2-0. En match som levde länge innan Ryan Giggs, i matchen då han tangerade Bobby Charltons antal matcher för klubben, stängde både den och ligan.
(3) Man Utd 1998-99
En säsong som var en enda lång och brutal tvekamp mellan Man Utd och Arsenal, de kanske två bästa lagen under hela Premier League-eran, gick hela vägen in i sista omgången med Man Utd en enda poäng före Arsenal. Man Utd var piskade att vinna mot Tottenham på Old Trafford, vilket satte Tottenhamfansen i en underlig sits. På planen hade Tottenham däremot inga som helst dubier, de tog ledningen med 1-0. Man Utd pressade och missade jättechanser innan David Beckham kvitterar innan halvtid. Andy Cole lyfter in 2-1 i andra halvlek, och resten av matchen är en enda lång ångest fram till slutsignalen. Första steget i Treblen var avklarat.
(2) Blackburn Rovers 1994-95
De gjorde det sannerligen inte lätt för sig, Blackburn Rovers. På tröskeln till sin första ligatitel på 81 år gick de in till sista omgången två poäng före Man Utd, men med sämre målskillnad, således tvungna att vinna på Anfield för att säkra ligatiteln. Men Blackburn förlorade med 1-2 mot Liverpool, och en ytterst nervös väntan infann sig för att se vad resultatet skulle bli på Upton Park där Man Utd mötte West Ham. Man Utd huffade och puffade men de lyckades på något märkligt sätt aldrig få bollen förbi Ludek Miklosko i West Ham-målet. Matchen slutade 0-0 och Blackburn Rovers firade som aldrig förr.
(1) Man City 2011-12
Den mest osannolika avslutningen av dem alla, och om ett lag nu ska vinna ligatiteln för första gången på 44 år så är det kanske så här det ska ske. Martin Tyler sänkte samtidigt alla misstankar om att han höll på Man Utd genom att när klockan slog 93:20 gallskrika ”Aguuueeeroooo!” precis lika gällt som han någonsin skrek om Federico Macheda. Det absurda med hela situationen var så klart att den var så onödig. Allt var ju egentligen klart, Man City skulle ju bara avfärda QPR hemma på Etihad i sista omgången så var deras ligatitel klar. Ändå lyckas de alltså ligga under med 1-2 när klockan nådde full tid. Men ödet ville annat, och kanske var det Man Utds tur att den här gången förlora på det grymmaste av sätt, efter att så många gånger varit på den vinnande sidan.
:::
ENGLANDSBLOGGENS JULKALENDER – LUCKA 10
Milstolpar i Premier League-historien
https://www.theversed.com/63209/first-non-british-xi-chelsea-vialla-poyet-thome-deschamps/#.LFsjMAMaaI
Utlandselvan. Det kan verka som en smal sak i dessa dagar men mot slutet av 1990-talet var det fortfarande en stor sak med utländska spelare i Premier League. Chelsea var en av klubbarna som låg i absolut framkant med att värva hem utländska spelare och det var också Chelsea som på annandagen 1999, det vill säga mitt i den engelska fotbollens mest heliga jultradition, räckte långfingret till engelsk tradition och presenterade den första helt icke-brittiska startelvan någonsin i engelsk fotboll. Premier Leagues resa mot att bli en global liga mer än en engelsk liga var i full sving. Matchen vann Chelsea med 2-1 mot Southampton och för Chelsea startade Ed de Goey, Dan Petrescu, Emerson Thome, Frank Lebouef, Celestine Babayaro, Albert Ferrer, Didier Deschamps, Gus Poyet, Roberto Di Matteo, Gabriele Ambrosetti och Tore Andre Flo.