UEFA har alltså till sist beslutat sig för att införa en tredje europeisk turnering under sitt fögderi; en turnering som åtminstone för närvarande går under det kanske inte överdrivet upphetsande arbetsnamnet ”Europa League 2”. Jag menar, givet hur många som tycker den första filmen är mellanmjölk så finns kanske inget större intresse för uppföljaren. Lite på samma sätt som med Attack of the Killer Tomatoes.
Upplägget på den nya turneringen känns välbekant. 32 deltagande klubbar uppdelade på åtta grupper om fyra. Det vill säga exakt samma format vi ser i Champions League och vi framgent kommer se även i Europa League. Med andra ord, UEFA väljer alltså att köra tre europeiska cupturneringar som samtliga har exakt samma format. Vilket innebär att det finns inget unikt som får dessa lägre rankade turneringar att sticka ut, tillföra ett värde.
Ibland är det lite svårt att hänga med i UEFA:s sätt att tänka. De hade alltså förut tre europeiska cupturneringar, men valde att lägga ned en av dem eftersom det påstods inte finnas marknad för fler än två turneringar. Nu går de tillbaka till tre turneringar, men gör inte som förut där dessa tre turneringar alla hade sitt specifika format som gjorde dem speciella och därmed gav dem ett egenvärde i relation till Champions League.
Inte för att UEFA saknar motiv för reformen. Det är nästa steg i en sekvens av beslut ägnat att ge mer fotboll till de mindre länderna i Europa. Det går att se på detta beslut om ett ”Europa League 2” som klubbfotbollens motsvarighet till beslutet att införa Nations League i landslagsfotbollen. Och det har så här långt blivit en succé, så varför skulle inte detta kunna bli bra det också?!
Andra politiska skäl kan anas. Ge de mindre länderna en egen turnering där de kan få utrymme, med platser som ska fyllas av deras klubbar, så minskar samtidigt det politiska trycket från dessa länder om att öppna upp Champions League ytterligare. Vilket ger UEFA större möjligheter att gå de stora ländernas största klubbar mer till mötes, vilket nog ses som värdefullt i dessa tider då det pratas FIFA-VM och europeisk superliga.
Själv har jag förvisso efterlyst fler europeiska cupturneringar, även om jag gjorde det utifrån ett rent engelskt perspektiv, så jag borde väl vara nöjd. Men det trista är så klart att beslutet att införa ”Europa League 2” inte ger fler engelska klubbar möjligheten till europeiskt cupspel, vilket jag såg som värdet med det. Så för engelsk fotbolls del kan väl egentligen den här reformen kvitta lika.
Fast ändå inte. Det nya är nämligen att den sjunde och sista europeiska cupplatsen som ges till engelsk fotboll, som går antingen till Ligacupens vinnare eller till den klubb som slutar sjua i Premier League, istället för att ge en plats i Europa Leagues kval nu istället ger en plats i playoff till Europa League 2. Vilket rimligtvis måste ses som en försämring för engelska klubbar i Europa, jämfört med nuläget.
Nu kommer självfallet inte det leda till några omfattande protester i England, av det enkla skälet att Europa League knappast är särskilt högt värderat till att börja med. Men om engelska klubbar redan bryr sig lite om Europa League, kan man så klart föreställa sig hur de kommer förhålla sig till Europa League 2. Värre är förmodligen att detta riskerar ses som ett beslut som om möjligt ytterligare nedvärderar Ligacupen och dess värde.
Fast värdet med Ligacupen bestod ändå aldrig riktigt i att kvalificera sig till Europa League, värdet med den är att faktiskt vinna cuptiteln. Vilket för oss tillbaka till dit vi startade, nämligen att kostnaden med UEFA:s reform är mycket låg vad engelska lag beträffar. Det går väl också att förstå UEFA, de vill naturligtvis ha med minst en klubb från samtliga länder i Europa League 2, för att ge den åtminstone någon status.
Beslutet att skicka ned den sjunde europeiska cupplatsen till Europa League 2 drabbar inte enbart England, utan samtliga de fyra högst rankade länderna, eller rättare sagt ligorna. Men visst kan man ändå säga att engelska klubbars prestationer i kvalet till Europa League inte precis visar beslutet fel. Southampton, West Ham och Burnley är alla klubbar som de senaste åren misslyckats med att ta sig vidare från kvalspelet.
Arsenal och Chelsea har inte misslyckats med att sig vidare från kvalspelet, möjligen för att de slapp kvalspelet. Å andra sidan har de sannerligen inte misslyckats med att ta sig vidare från gruppspelet heller. Både Arsenal och Chelsea är klara gruppsegrare inför kvällens sista omgång, då Arsenal möter Qarabag hemma och Chelsea möter Vidi borta i Ungern, och i praktiken var de klara ett bra tag tidigare än så.
Att värdera engelska klubbars prestationer i Europa League är inte alldeles lätt redan i gruppspelet, det är helt enkelt alldeles för tidigt och motståndet är alldeles för svagt för att det ska vara meningsfullt. På sin höjd kan man säga att Arsenal och Chelsea i alla fall har gjort det bra i meningen att de har gjort vad de ska, de har undvikit fiasko, men det är först under våren vi bättre kan bedöma deras prestationer i Europa League.
Men prestationerna i Champions League går kanske bättre att bedöma. Där har vi nu alltså det läget att fyra av fyra engelska klubbar har tagit sig till slutspel. Inget annat land, och ingen annan liga, kan säga samma sak. Det var förvisso med rätt liten marginal, inte minst för Tottenham och Liverpool. Överlag måste alltså det beskrivas som en utmärkt prestation, men vad ger vi respektive klubb för betyg från gruppspelet?
Tottenham: Väl godkänd (+++) Behövde i slutänden oväntad hjälp av PSV för att ta sig vidare, men det är samtidigt imponerande att lyckas ta sig vidare efter att bara ha tagit en enda poäng på sina tre första matcher. Raka motsatsen till att spursa till det, något som annars präglade mycket av Tottenhams gruppspel, med mycket slarv och onödiga misstag. Tottenham ställde till det för sig själva, i vad som ändå måste räknas som en mycket tuff grupp.
Liverpool: Väl godkänd (+++) Onekligen en mycket tuff grupplottning även detta för Liverpool, och därför måste det betraktas som bra gjort att ta sig vidare. Bortaformen var däremot oroväckande svagt och förlusten mot Röda Stjärnan måste räknas som en rejäl plump i protokollet. Hemmaformen var däremot fläckfri och Liverpool dominerade två bra klubbar som PSG och Napoli hemma på Anfield. Det blev onödigt spännande till sist, men Liverpool visade tuffhet när det brände till.
Man City: Med beröm godkänd (++++) England och Europa skuttade till av förvåning när Man City gick på en rejäl mina i första omgången mot Lyon. Det dröjde sedan till slutminuterna mot Hoffenheim innan Man City lyckades vinna. Man City vann till sist den här gruppen rätt bekvämt, på ett sätt som visar deras kvalitet. Ändå går det kanske att leka med tanken vad som hade kunnat hända om Man City inte gjort det där målet mot Hoffenheim. Förstaplatsen kan visa sig värdefull i slutspelet.
Man Utd: Godkänd (++) Är det möjligt att ta sig vidare från en rätt tuff grupp i Champions League, innehållandes både Juventus och Valencia, och samtidigt få ett underkänt betyg? Det borde inte vara det, men Man Utd lyckades onekligen flirta med möjligheten. Om inte för en bisarr avslutning borta mot Juventus hade Man Utd nog inte spelat slutspel. Om inte för ett smutsigt mål i slutminuten hemma mot Young Boys hade Man Utd nog inte spelat slutspel. Vidare är de hur som helst.
:::
ENGLANDSBLOGGENS JULKALENDER – LUCKA 13
Milstolpar i Premier League-historien
Damned Leeds. Femma, fyra, UEFA-cupsemifinal, trea, Champions League-semifinal, fyra, femma, femtonde, nedflyttade från Premier League dit de snart 15 år senare ännu inte har tagit sig tillbaka. Leeds siktade mot den engelska och europeiska toppen men hybris och våldsamt riskfyllda och inkompetenta beslut fick klubben att finansiellt och sportsligt implodera. Det var på sätt och vis slutet på en era i engelsk fotboll, just i gränsen mellan det något mer traditionella Premier League och det Premier League som höll på att växa fram, det globala och mer moderna Premier League.