Ett Man Utd som bara några år tidigare hade stått på toppen av den engelska och europeiska fotbollen, som sedan dess tagit avsked av en för dem legendarisk manager utan att egentligen lyckas ersätta honom, som misslyckades med ett antal managers i rad därefter, och som var fast i det förgångna utan att riktigt lyckas eller rättare sagt orka förnya och förändra sig. Känns det möjligen igen?
Det är hur som helst ämnet för BT Sports dokumentär ”Too Good To Go Down” som hade premiär för någon vecka sedan. Den berättar om en på samma gång mörk och ljus period av Man Utds historia, 1970-talet och alla dess vedermödor, om hur Man Utd försökte gå vidare från Matt Busby, slets av inre konflikter och ovilja att trotsa stora spelare, och om hur en klubb alla ansåg var för bra för att åka ur, till slut lik förbannat åkte ur.
Parallellerna med dagens Man Utd är naturligtvis omfattande, och det är självfallet inte minst därför som dokumentären har gjorts och publicerats just i detta nu. Det är en stark påminnelse om hur historien har en tendens att upprepa sig, åtminstone att människan har en tendens att alltid göra det. Man tycker också att Man Utd borde ha kunnat lära sig av sin egen historia, och undvikit flera av de misstag de nu istället valt att upprepa.
Man Utd saknade bra spelare lika lite då som de gör nu. Men med det följer två saker som kan sätta en klubb i stora problem. För det första att vilka som helst bra spelare i världen inte hjälper om inte laget som helhet fungerar och arbetsvilja och moral inte håller rätt standard. För det andra att idén att man har för bra spelare för att kunna åka ur i sig själv riskerar bli en svaghet, föreställningen att det ”ordnar sig”.
Tommy Docherty, som var den tredje managern att ta över Man Utd efter Matt Busby, om man så vill den tidsmässige motsvarigheten till José Mourinho, och som satt på posten under Man Utds nedflyttning från Division One liksom deras omedelbara återtåg, vidhåller till denna dag att Man Utd faktiskt var för bra för att åka ur. Antingen är det insiktsfullt eller verklighetsfrånvänt, Man Utd åkte hur som helst ur, för bra var man inte.
Samme Docherty skulle däremot ta Man Utd tillbaka. Man Utd vann Division Two redan första säsongen och skulle de därpå följande säsongerna ta Man Utd till trea i Division One, fyra poäng bakom Liverpool, och till två raka FA-cupfinaler, av vilka Man Utd vann den andra mot Liverpool. Det var ett ungt lag, och ett väldigt talangfullt lag som än en gång spelade en fotboll som Man Utd kände igen sig själva i.
Det var en annan tid. Framför allt var det fortfarande en tid i vilken det faktiskt var fullt möjligt för en klubb som Man Utd att åka ur Premier League. De påstods i själva verket vara för bra för att åka ur, men var det i själva verket inte. Frågan är däremot om inte detta var bra för Man Utd. Nedflyttningen tvingade dem att starta om, att förnya sig, och genomföra förändringar, framför allt i spelartruppen, de inte vågat göra på fem år.
Föreställ er samma sak idag. Det är på gränsen till omöjligt. Hur dåliga Man Utd än är så vore det en utomjordisk idé att de skulle åka ur Premier League. Visst, det kan sägas att det framstod nog som exakt lika främmande 1973-74, ändå var det flera som varnade för saken på förhand. Man Utd är knappast för bra för att åka ur dessa dagar, däremot är de kanske för rika för att åka ur – ”too rich to go down!”
Men är det verkligen till Man Utds fördel? Den instinktiva reaktionen skulle kunna vara att dra en suck av lättnad, men är det verkligen positivt, eller är det en situation som riskerar få Man Utd att stelna i sin egen form? När inte samma hot längre existerar, inte samma risk med ett dysfunktionellt lag, finns heller ingen drivkraft för förnyelse. Riskerar Man Utd aldrig åka ur så kommer de kanske heller aldrig ta tag i sina problem på allvar.
Det pratas ofta om hur den relativa resursfördelningen och ekonomisk koncentration har gjort ligan ojämnare, oftast med hänvisning till titelstriden, men i själva verket är kanske detta den mest negativa och skadliga konsekvensen. Det är inte så mycket en fråga om vilka klubbar som kan ta sig upp till toppen av tabellen, vilket inte minst Leicester visat, utan snarare vilka klubbar som aldrig riskerar befinna sig i botten av tabellen.
Man Utd kan således fortsätta sin gilla gång av medelmåttighet. De kan alltid känna en slags trygghet i att de med alla sina pengar alltid har möjligheten att köpa sig fria från sina problem, och således aldrig behöva fatta de riktigt svåra besluten och göra det riktigt hårda arbetet som behövs för att ta sig tillbaka till toppen. För rika för att åka ur, men kanske också för rika för sitt eget bästa.
Möjligen är det ett alltför pessimistiskt synsätt. Kanske har bara begreppen förflyttats med en förändrad tid. Den tidens hot om att åka ur Division One kanske bara har bytts ut till risken att inte få spela i Champions League. Det är åtminstone en förhoppning, för de senaste åren har med all önskvärd tydlighet visat att Man Utd är vare sig för bra eller för rika för att kunna misslyckas med att ta sig till Champions League.
Men möjligen är de fortfarande för stora och för rika för att kunna göra något vettigt åt det, annat än att upprepa det redan utslitna tricket att försöka köpa sig fria från sina problem.
:::
ENGLANDSBLOGGENS JULKALENDER – LUCKA 14
Milstolpar i Premier League-historien
The Special One. Det fanns en tid när José Mourinho var ny i engelsk fotboll, och han bemöttes med ett slags nyhetens behag som förlät de flesta snedsteg, på samma sätt som vi ser med Jürgen Klopp och Pep Guardiola dessa dagar. Han kom till England och till Chelsea som den europeiska fotbollens wunderkind som skulle göra verklighet av Roman Abramovichs vision om en ny engelsk och europeisk storklubb, något han också lyckades med och ritade om den engelska fotbollskartan av bara farten, och hade stor inverkan på engelsk fotbolls taktiska utveckling. Han visade en nästan olustig förståelse för en av den engelska fotbollens främsta drivkrafter, mediamaskinen och rubrikernas kraft, något han visade redan vid sin allra första presskonferens där han deklamerade självsäkert att ”I’m European champion and I think I’m a special one.” Ett bevingat uttryck som lever vidare snart 15 år senare, och som fortfarande förföljer honom.