Få matcher väcker samma intensiva känslor av hat och rivalitet. Om det så är vidriga sånger från läktarna, spelare som Rio Ferdinand och Gary Neville som markerar mot det andra lagets supportrar, managers som stångas som de andra tjurarna i media, fans som välter ambulanser med skadade motståndarspelare i, eller supportrar som kastar avföring och tårgas mot motståndarlagets spelare och fans.
Det är en historiens ironi att engelsk fotbolls två överlägset mest framgångsrika klubbar egentligen aldrig, på riktigt riktigt, har gått head-to-head med varandra. Vare sig i termer av enskilda ligatitlar eller i termer av dominans av engelsk och europeisk fotboll i stort. Vi har istället sett dem i respektive perioder av dominans, men alltid växelvis, när en växer sig stark går den andra i träda, i stort sett aldrig har de båda varit starka samtidigt.
Mönstret är genomgående och hållbart över mycket lång tid. Man Utd var dominanta under Matt Busby, om än med ett uppehåll efter München. Detta tog slut efter vinsten i Europacupen 1968. Därefter tog Liverpool så sakta över med först Bill Shankly och sedan Bob Paisley under 1970- och 1980-talet. När Liverpools krafter började svika tog Man Utd över igen under Alex Ferguson, en period som kom att forma Premier League.
Genomgående under hela Premier League-eran har varit att Man Utd alltid har gått in i dessa matcher som favoriter, från en position av överhet. Inte stora favoriter, inte så att det var utöver Liverpools förmåga att kunna vinna matcherna, utfallet i dessa matcher har sällan varit lätt att sia om på förhand, men ändå så att Liverpool har slagit underifrån och Man Utd har varit klubben som fått försöka värja sig för en uppkäftig utmanare.
Ända fram tills nu får väl lov att sägas. Åtminstone fram till cirka det senaste året eller så, då Liverpools styrka under Jürgen Klopp har börjat märkas mer markant på alla fronter; på planen, i tabellen, och på transfermarknaden. Detta samtidigt som Man Utds egen misär och inkompetens under fem år efter Alex Fergusons avsked har försatt dem i en malström av negativ energi, intern konflikt och brist såväl idé, ambition och förmåga.
Åtminstone så länge som detta förhållande håller i sig för Man Utd så är maktbalansen mellan de båda röda jättarna skiftad. Det är nu Liverpool som går in till dessa matcher som favoriter, från en position av överhet. Inte överdrivet stora favoriter kanske, inte så att det är utöver Man Utds förmåga att kunna vinna dessa matcher, men det är Liverpool som slåss om titlarna och Man Utd som i bästa fall kan betraktas som utmanaren.
Även om Man Utd knappast kan betraktas ens som en utmanare, i alla fall den här säsongen. Definitivt är det ju knappast särskilt uppkäftiga. Även om ett av lagen alltid har haft övertaget under Premier League-eran, och det har väl varit Man Utd, så är frågan om skillnaden mellan de båda lagen, i kvalitet såväl som i energi, någonsin har varit större än vad den känns som nu i detta läge.
Det är svårt, nästan omöjligt, att se Man Utd vinna ikväll. Inte nödvändigtvis för att Liverpool är så fantastiskt bra, utan mer för att Man Utd är så förskräckligt svaga för närvarande. Det är ett lag helt utan självförtroende, helt utan energi, och helt utan någon som helst föreställning om att kunna vinna matcher av den här kalibern. Fjärran från allt väldigt många har blivit uppfostrade med att känna till om Man Utd.
Motsatsen gäller för Liverpool. Det är ett lag på uppgång, ett lag med momentum, och dessutom ett lag med medgång den senaste veckan. Förra helgen gick de förbi Man City upp i serieledning, och i veckan kvalificerade de sig för Champions League-slutspel genom en imponerande vinst hemma på Anfield mot Napoli. Med vinden i ryggen är det väldigt svårt att se dem förlora mot ett apatiskt Man Utd.
Det är på gränsen till omöjligt att inte dra parallellen mellan de båda klubbarnas perioder av dominans och framgång med deras manager. Man Utds perioder har formats av Matt Busby och Alex Ferguson. Liverpools period av Bill Shankly och Bob Paisley. Det pågående skiftet i maktbalansen från Man Utd till Liverpool signalerar på samma gång hur status i engelsk och europeisk fotboll har förflyttats från José Mourinho till Jürgen Klopp.
På sätt och vis är de båda lika till inställningarna. Båda vill gärna betrakta sig själva och sina respektive lag som underdogs som utmanar etablissemanget. Skillnaden finner vi i första hand i deras metoder, där Jürgen Klopp försöker gå segrande ur sina strider med hjälp av positiv energi, utnyttja ytor och trycka framåt, samtidigt som José Mourinho tvärtom gärna kväver motståndaren med hjälp av negativ energi, täta till ytor.
En annan viktig skillnad är att Jürgen Klopps metoder och inställning passar betydligt bättre ihop med Liverpool än vad José Mourinhos metoder och inställning passar ihop med Man Utd. Dels beror detta på att Klopps fotboll blir mer offensiv och framåtriktad vilket passar Liverpools identitet. Dels beror det också på att Liverpools identitet alltid har varit mycket mer kalibrerad på att se sig själva som just en underdog, paradoxalt nog.
Paradoxalt nog eftersom Liverpool väldigt länge har varit Englands mest framgångsrika klubb, även om de kanske inte längre kan säga just det. Men det finns flera anledningar till att så ändå är fallet. Kanske för att de fotbollsmässigt under sin storhetstid ofta upplevde att media fortfarande pratade om Man Utd. Kanske på grund av Liverpools position och status som stad i det engelska samhället, alltid lite utanför.
Kanske för att Bill Shankly så uttalat formade klubben utifrån socialistiska värderingar och socialistisk retorik. Underförstått, och många gånger naturligtvis direkt uttalat, i det socialistiska perspektivet är så klart att det är arbetarklassen som reser sig upp och genom revolution tar makten från den privilegierade överklassen och borgerligheten, det vill säga vår tids största underdog story någonsin.
Att prata om socialism inom fotbollen i dessa dagar är snudd på befängt, men det finns ändå en ådra av samma grundfilosofi i Jürgen Klopps filosofi. Det är ett fokus på kollektivet, det har sin grund i synen på värdet med hårt arbete för att uppnå sina mål och sina ideal. Det här är naturligtvis värderingar som har präglat även Man Utd under alla år av framgång; Alex Ferguson var inte olik Bill Shankly på så sätt.
Känslan är att det där har gått förlorat i Man Utd sedan Alex Ferguson lämnade. Man är världens rikaste klubb, men inte längre den hårdast arbetande klubben i världen, eller ens en hårt arbetande klubb. Kanske tror man att pengarna köper framgång av sig självt. Om det är situationen så borde de senaste årens utveckling ha fått dem på andra tankar, men självkritik är svårt och tar tid. Underdog har däremot aldrig varit Man Utds identitet.
Liverpool har inte dessa problem. De har pengar så det räcker till och blir över, men de är framför allt en av världens mest hårt arbetande klubbar. Det är också därför de är en av världens just nu bästa klubbar. Och det är därför de förmodligen vinner mot Man Utd på Anfield ikväll. Ett Man Utd som på bara fem år har gått från ”not arrogant, just better!” till ”not better, just arrogant!”
Vilket möjligen återigen bekräftar den gamla teorin om sådan klubb, sådan manager.
:::
ENGLANDSBLOGGENS JULKALENDER – LUCKA 16
Milstolpar i Premier League-historien
Julmiraklet. Det hade aldrig tidigare hänt att ett lag som låg sist i Premier League på juldagen klarade sig undan nedflyttning vid säsongens slut, men det var precis vad West Brom ändå lyckades med 2004-05. Om något visar kanske detta på det riskfyllda i att ta historien som en garanti för vad som kan eller kommer ske i framtiden. Vi lyckas alltid bli överraskade. Vad som var desto mer imponerande, för att inte säga mer dramatiskt, var att West Brom faktiskt låg sist i tabellen även inför den sista omgången, som Sky listigt marknadsförde som Survival Sunday, då fyra klubbar låg i farozonen för nedflyttning. I den minitabellen gick West Brom från sist till först och räddade sig därmed kvar i Premier League, genom en seger mot Portsmouth, som inte hade så mycket emot att förlora då det fick Southampton nedflyttade.