”Thank you Vichai, for allowing us all to dream!” Det rätt fina budskapet hade Watfords bortafans med sig till King Power Stadium för deras ligamatch mot Leicester för några veckor sedan. En fin hyllning till en tragiskt bortgången ägare och ordförande, men även en fin markering hur Leicesters bragdartade ligatitel påverkade engelsk fotboll som helhet, och hur den fungerar som inspiration för många andra klubbar att allt är möjligt och inga drömmar är för stora.
Leicestereffekten har det kallats. Det vill säga att fler klubbar i England har sett vad som faktiskt är möjligt att uppnå, om alla de rätta förutsättningarna slår in, och därför börjar sikta högre och vilja mer. Vi har sett det som något fundamentalt positivt, att allt färre klubbar nöjer sig med att bara finnas till, att bara klamra sig kvar i Premier League och göra den enkla omständigheten att tre klubbar för tillfället råkade vara sämre till någon slags dygd.
Bland annat har detta inneburit att klubbar som Everton, West Ham och Wolves har börjat göra betydligt mycket mer målmedvetna satsningar än förut. För om Leicester för i alla fall en säsong klarar av att inte bara utmana superklubbarna utan besegra dem, vad kan i så fall inte dessa klubbar åstadkomma? Andra klubbar av motsvarande storlek som Leicester, exempelvis Watford, Southampton, Bournemouth med flera, har blivit kaxigare även de.
Men kan det vara så att Leicestereffekten också har en annan, mörkare sida? Det vill säga att Leicesters bragdartade ligatitel har gjort att övriga klubbar utgår från och bedöms med orealistiska förväntningar som utgångspunkt, och agerar därefter. Kan det i själva verket vara så att Leicesters ligatitel, i sig själv ett monument över det långsiktiga arbetet och tänkandet, istället har resulterat i ett ännu mer markerat kortsiktigt perspektiv hos engelska klubbar?!
Detta skulle kunna ta sig uttryck på åtminstone två olika sätt. För det första genom att klubbar skulle börja sparka sina managers betydligt oftare, snabbare och på betydligt lösare grunder; men så är nog ändå svårt att säga faktiskt har blivit fallet. För det andra genom att klubbar skulle försätta sig i finansiellt oansvariga situationer genom att helt enkelt investera eller spendera mer pengar än de faktiskt har för framgång; något vi faktiskt ser.
Kanske inte så mycket i Premier League, där klubbarnas TV-intäkter ger dem intäkter nog att leka med. Men flyttar vi oss en division nedåt till Football League så hittar vi många klubbar som på senare år har levt över sina tillgångar, investerat omfattande för att på kort sikt ta sig upp i Premier League, på så sätt skuldsatt sig och hamnat på sned kvist med Football Leagues financial fair play-regler, och i vissa fall dragit på sig transferförbud och risk för poängavdrag.
Man kan inte gärna klaga på vad det har gjort för spänningen, jämnheten och dramatiken i EFL Championship. Mängder av klubbar, gamla som unga, stora som små, följde så klart Leicesters resa under sitt thailändska ägande upp från Football League till Premier League, och till en smått otrolig ligaseger. Vad som inte nämnts lika ofta är att Leicester hade drabbats av Football Leagues financial fair play-regelverk själva om de inte lyckats gå upp, eller exempelvis åkt ned igen 2014-15.
Det är svårt att inte se en direkt spegelbild till Leicester i framför allt Sheffield Wednesday som med Dejphon Chansiri som sin egen thailändske ägare försökte göra om Leicesters resa. Med den skillnaden att Sheffield Wednesday inte lyckades ta sig upp i Premier League, och vars överinvesteringar under dessa år nu resulterat i ekonomisk svångrem och transferembargo inför denna säsong. Vilket gör att vi nu hittar Sheffield Wednesday på tabellens nedre halva.
Fast kanske är det så att den klubb som drabbats hårdast av denna så att säga alternativa Leicestereffekt är Leicester själva?! Det var naturligtvis en bragd som var omöjlig att överträffa, eller för den delen ens upprepa. Oavsett vad som egentligen uppnås eller presteras därefter, hur skulle det någonsin kunna mäta sig med den ultimata upplevelse som Leicesters ligatitel innebar. Allt blir lite grått och trist i jämförelse, hur färgrikt det än kanske är.
Inte minst resulterar det kanske i orealistiska förväntningar. De flesta verkar mena att om inte Leicester lyckas kvalificera sig för europeiskt cupspel så innebär det att Claude Puel bör gå. Men det är svårt att kvalificera sig till Europa i England, det räcker inte att vara vilket som helst Hoffenheim. I praktiken betyder det att Leicester antingen behöver sluta minst sjua i ett Premier League bestående av sex superklubbar, det vill säga bli best of the rest, eller vinna någon av de båda cuperna.
Att sluta sjua i Premier League ser ut att bli svårt, om än inte omöjligt. De ligger nia för närvarande. Men vad som får de flesta att tvivla på Leicesters möjligheter, liksom på Claude Puels framtid i klubben, är att laget helt enkelt känns för ojämnt. De kan göra en bra match ena veckan för att nästa vecka svara för en svag insats. Det tappas alldeles för många poäng i onödan och inte minst hemma på King Power Stadium har Leicester inte alls varit starka nog.
Återstår gör i så fall de båda cuperna. Där Leicester redan ikväll alltså spelar kvartsfinal i Ligacupen hemma mot självaste Man City. Knappast någon lätt match, i själva verket exakt samma match som de förlorade på straffar förra säsongen. Den gången ställde Claude Puel upp med ett b-betonat lag från start, annars hade de troligtvis vunnit matchen. Hur gör Puel den här gången? Han borde rimligtvis känna av att cuperna är hans kanske främsta livlina.
Allra minst behöver Leicester ett rejält feelgood moment, både efter den tragedi som drabbat dem redan den här säsongen, och för att sluta hela klubben samman igen bakom laget och bakom Claude Puel. Att vinna mot Man City i en kvartsfinal på King Power Stadium vore onekligen ett sådant ögonblick. Och på vilket bättre sätt skulle Leicester kunna hedra Vichai Srivaddhanaprabha än genom att lyfta Ligacupbucklan på Wembley om några månader?!
Inte genom att sluta sjua, åtta eller nia i Premier League i alla fall. Det kanske duger för andra klubbar, men det duger inte längre för Leicester. Det finns något gott i det, men det gör också livet svårt för Leicester.
:::
ENGLANDSBLOGGENS JULKALENDER – LUCKA 18
Milstolpar i Premier League-historien
Hejdå Highbury. Arsenal sade adjö till Highbury med en 4-2-seger mot Wigan i vilken Thierry Henry naturligtvis gjorde hattrick. Det var en startelva som utöver Henry bestod av Cesc Fabregas, Dennis Bergkamp, Fredrik Ljungberg, Sol Campbell, Kolo Touré, Ashley Cole, Robert Pires och Robin van Persie. Vinsten mot Wigan säkrade fjärdeplatsen åt Arsenal, något som skulle komma att bli nästan kusligt profetiskt för dem under deras nya liv på Emirates, som såldes in som en flytt som skulle säkerställa Arsenals dominans av engelsk och europeisk fotboll för överskådlig framtid. Matchen markerade istället slutet på Arsenals dominans.