Det var på något sätt ofrånkomligt givet situationen. Man Utd har sparkat José Mourinho. Detta sedan Man Utd säsong tagit en sväng mot det katastrofala, med laget parkerandes på sjätte plats i tabellen, neutral målskillnad, ligatiteln sedan länge försvunnen bortom horisonten med mindre än halva säsongen spelad, och därtill fjärdeplatsen och fortsatt Champions League-spel satt under allvarligt hot.
Men Man Utds problem under José Mourinho sträckte sig betydligt djupare och längre än enbart resultaten. Resultaten var endast ett symptom. Man Utd blev under Mourinho ett lag utan idé, ett lag utan energi, ett lag utan något som helst självförtroende. Det är ett i grunden dysfunktionellt fotbollslag, ett lag som på samma gång har känts hopplöst bakom sin tid. Ett lag som inte längre tror det kan vinna, eller ens verkar vilja vinna.
När något stort som detta sker kan vi förvänta oss i alla fall två saker. För det första att många kommer slå sig själva för ryggen och mena att de minsann hade rätt om José Mourinho i Man Utd hela tiden. Vilket bygger på den helt felaktiga föreställningen att bara för att något nu har skett så var det hela tiden oundvikligt att det skulle ske. Men så är det ju väldigt sällan. Utfallet beror på vad som har skett längs vägen.
För det andra kommer det finnas en tendens att framställa José Mourinhos hela tid i Man Utd som en total katastrof och ett stort misslyckande. Inte heller detta är med sanningen helt överensstämmande. Hans första säsong var i stora drag rätt lyckad, klubben hade en mer positiv atmosfär, laget vann titlar och tog sig till Champions League. Den andra säsongen var kanske inte lysande, men inte usel. Katastrofen kom med tredje säsongen.
Vad var det då som hände inför den tredje säsongen, under sommaren? Det allra mest uppenbara är kanske att Man Utd helt enkelt inte gjorde de värvningar som vi alla insåg var nödvändiga och som José Mourinho nog dessutom förväntat sig. Det kom inte in några mittbackar, det kom inte någon högerforward. Det var en mycket tydlig signal att Man Utds styrelse och José Mourinho inte längre pratade samma språk.
Styrelsen och Ed Woodward markerade mycket tydligt att visst kunde nog de tänka sig att investera stora pengar på nya spelare, men inte nödvändigtvis längre på spelare som inte var världsklass och som redan nått hög ålder. Däremot verkade de själva heller inte ha någon alternativ handlingsplan. José Mourinho tog detta så som man har lärt sig att vänta av honom – att gå in i business för sig själv, skydda sig själv på lagets bekostnad.
Som sagt, problemet med styrelsens beslut var att de inte hade någon egen strategi, inte att de råsopade Mourinhos önskelista. Mourinho har självfallet inte hjälpt sig själv med sina transferönskemål genom att i hög utsträckning ha misslyckats med att integrera mer eller mindre varenda dyr värvning klubben har gjort: Paul Pogba, Alexis Sanchez, Eric Bailly, Fred, Victor Nilsson Lindelöf har börjat se bra ut men har haft problem även han.
Inte heller talar det till José Mourinhos fördel att så många av hans spelare, mer eller mindre alla spelare, helt enkelt underpresterar för honom. Där andra managers i Premier League som Pep Guardiola, Jürgen Klopp, Mauricio Pochettino med flera tydligt gör sina spelare bättre så har Mourinho genomgående gjort sina spelare sämre. Mycket med detta har naturligtvis att göra med den arbetsmiljö Mourinho har skapat.
Till slut har spelarna protesterat. Paul Pogba har varit i en helt uppenbar konflikt med José Mourinho under hela säsongen, som måste ha haft sitt ursprung någon gång mot slutet av förra säsongen. Andra spelare verkar inte nöjda. Och en nyckel som helt säkert har fått styrelsen att nu fatta sitt beslut är att så många viktiga spelare, David De Gea och Anthony Martial inte minst, har vägrat skriva på nya kontrakt för klubben.
Spelarna har självfallet sitt ansvar. Det går knappast att friskriva dem från ansvar i det här läget, och på dem vilar nu så klart en tung börda att visa att de faktiskt förmår mer än vad de har visat det senaste året, under en ny tränare. Det går samtidigt att förstå dem till viss del, de har ambitioner även de, och det har blivit alltmer tydligt det senaste året att Man Utd som lag under José Mourinho inte längre hade några riktiga ambitioner.
Störst ansvar vilar nu på Man Utds styrelse. De har fattat en serie av inkompetenta beslut ända sedan Alex Ferguson meddelade sin avgång som har placerat Man Utd där de nu befinner sig. Härifrån måste de börja fatta klokare beslut. De måste faktiskt bestämma sig för en tydlig strategi, en idé, samt sätta organisationen att genomföra den. En positiv sak med detta beslut är att kanske äntligen komma loss med en director of football.
Frågan om att ge José Mourinho sparken eller ej var alltid avhängig av vad egentligen som var alternativet – det vill säga, vilken manager som var detta kloka beslut, och inte bara ännu ett namn som skulle upprepa samma situation som med först Louis van Gaal och sedan Mourinho, och som dessutom inte bara är tillgänglig mitt under säsongen, utan dessutom vill ta över Man Utd i detta läge.
Den frågan har nu Man Utd löst åtminstone tillfälligtvis genom att tydligt säga att de kommer anställa en caretaker för resten av säsongen, för att sedan fatta ett beslut på längre sikt efter sommaren, inför nästa säsong. Då kommer Tottenham få hålla hårt i Mauricio Pochettino. För närvarande är det kanske andra namn som Laurent Blanc, Arsene Wenger och Antonio Conte som framstår som möjliga caretakers.
Populärt i dessa tider är så klart även att gnälla på Glazers, Man Utds ägare. Här skjuter gnället ofta vid sidan av målet. Det framställs ofta som om Glazers inte bryr sig om hur det går för Man Utd på fotbollsplanen. Men de bryr sig om Man Utds varumärke, och Man Utds varumärke är naturligtvis beroende av både hur det faktiskt går för dem på fotbollsplanen, och hur Man Utd faktiskt spelar fotboll.
Problemet med Glazers är inte att de inte bryr sig, eller inte vill att det ska gå så bra som möjligt för Man Utd. Problemet är att de helt enkelt har saknat kompetensen och saknat kunnandet för att få ordning på fotbollssidan. Det där var från början inget problem, då var Alex Ferguson i klubben och han hade kompetensen och kunnandet, Glazers behövde det inte då. Men med Alex Ferguson försvann klubbens strukturkapital.
Om det är något som Man Utds omfattande problem med att ersätta Alex Ferguson har visat så är det att de inte har råd att fortsätta göra sig själva gisslan till varje ny managers personlighet och egna idéer, de måste faktiskt skaffa sig en egen idé och bygga upp ett eget strukturkapital. Detta ger i sin tur en ny manager bättre förutsättningar att faktiskt lyckas med sitt jobb, för det är inget lätt jobb, det är inget litet jobb.
Jobbet var för stort för José Mourinho, som kanske i själva verket aldrig riktigt har haft personligheten för de allra största klubbarna. Han slår hellre underifrån, han är hellre den uppkäftige rebellen, men Man Utd är inte en klubb som slår underifrån. Man Utd måste se till att jobbet inte är för stort för nästa manager. Man Utd måste ge nästa manager förutsättningar att kunna lyckas.
Man Utd måste framför allt välja en manager som passar ihop med den klubb Man Utd faktiskt vill vara. Man Utd måste då först bestämma sig för vilken klubb de faktiskt vill vara, och därefter välja en manager med vilken de talar samma språk.