Det spekulerades i Laurent Blanc, det gissades på Antonio Conte, det pratades om Steve Bruce och Mark Hughes. Det till och med skämtades rått om Sam Allardyce. Till sist blev det hur som helst Ole-Gunnar Solskjaer som leder Man Utd för resten av säsongen, som caretaker-manager, med Mike Phelan återvändandes som assistent. En stor del i beslutet sades vara Man Utds vilja att hitta någon som kände väl till klubben.
Man kan så klart diskutera Solskjaers kvalifikationer i all evighet, åtminstone i relation till andra möjliga kandidater. Det är till sist bara en tillfällig lösning, en uttalad sådan, och vi får vänta till sommaren på den långsiktiga planen. Och att anställa en manager på dessa premisser gör urvalet minst sagt begränsat. Säsongen är dessutom till stor del förlorad, den handlar bara om att rädda vad som räddas kan, att vädra ut sjukdomen.
En del taktiska aspekter kan nog läggas på anställningen av Ole-Gunnar Solskjaer också, som gjorde anställningen naturlig. För det första att han faktiskt var enkelt tillgänglig, även om han precis skrivit nytt kontrakt med Molde så har knappast de några möjligheter att stå emot. För det andra att Solskjaer inte skulle vara motsträvig gällande planerna på att anställa och installera en director of football i klubben.
Den främsta taktiska aspekten är däremot kanske att Solskjaer är ett populärt namn hos viktiga spelare. Solskjaer var tränare för Man Utds reservlag under samma år som Paul Pogba spelade som ungdom i Man Utd, och har uttalat sin beundran för spelaren, och så sent som i augusti sin uppfattning om hur Man Utd borde bygga laget runt Pogba. Helt säkert ser Man Utd detta som ett sätt att hålla Pogba kvar i klubben.
På det stora hela finns inte så mycket att invända mot Man Utds prioritering att spelare som Paul Pogba med flera är viktigare för framtiden än vad José Mourinho var. Den kalkylen känns sett till situationen korrekt. Men visst kan man fråga sig vad detta säger om player power i Man Utd, och faran i att spelare lever i föreställningen att deras åsikt väger tyngre än managerns, att managern svarar till dem snarare än tvärtom.
Mer praktiska aspekter kan läggas på valet att köra en caretaker som manager. På ett sätt är det fullt förståeligt då det så att säga löste det dilemma som Man Utd trots allt hade; det vill säga att loppet kändes kört med José Mourinho och situationen var ohållbar, men samtidigt att där inte mitt under säsongen fanns ett önskvärt alternativ som var både tillgängligt och villigt att ta över klubben.
Men, åtminstone på kort sikt skapar det också en massa stök och oreda. Vad ger man exempelvis Ole-Gunnar Solskjaer för mandat? Antingen håller man fortsättningen öppen, det vill säga att han kan bli den långsiktiga lösningen, men då försvårar och fördröjer man förhandlingen med andra kandidater. Eller så stänger man dörren och är tydlig med att anställningen upphör, men vad har i så fall för Solskjaer för auktoritet fram till dess?
Vad har spelarna i en sådan lösning för strukturellt incitament att bry sig om vad Solskjaer har att säga, givet att de vet att han byts ut några månader?! Kanske överdriver jag problemet. Spelarna vill naturligtvis att det ska gå bra för laget, de vill vinna, de vill lyckas, och hur som helst finns inte mycket att förlora den här säsongen. Situationen är tillfällig. Dessutom har uttalade caretakers fungerat i flera andra klubbar tidigare.
På sätt och vis är Ole-Gunnar Solskjaer som caretaker ett beslut och en lösning som rätt mycket påminner om vad jag bloggade för drygt två månader sedan, att Class of 92 kan vara ”lösningen” på Man Utds problem. Solskjaer tillhör inte Class of 92, men är en spelare med långvarig historia i klubben, och det är en lösning i samma anda baserad runt samma grundläggande idé. Möjligen känns detta per definition mer temporärt.
I vilket fall som helst ligger bollen nu i spelarnas hörna. Det är de som har uttryckt missnöje med hur Man Utd har spelat och med tidigare management. De måste nu visa när de fått en manager som utgår från deras önskemål att de faktiskt kan lyfta sig, kan prestera och bilda ett fungerande lag igen. Att de spelar för klubben, inte bara för sig själva. Tyngst av allt faller denna börda på Paul Pogba.
Risken är så klart att Man Utd bara skjuter problemen framför sig. Till sommaren ska en ny manager anställas, av naturliga skäl ses Mauricio Pochettino som den helt självklara kandidaten. Innan dess kommer Man Utd anställa en sportchef, eller director of football, vad man nu än kommer kalla det för. Vem som än blir näste manager kommer till en klubb där vissa spelare har lärt sig att deras vilja väger tyngst.
En manager som Pochettino har däremot byggt upp Tottenham utifrån mycket tydliga principer om att absolut ingen enskild spelare står över laget, och alla spelare förväntas jobba mycket hårt och disciplinerat inom ett taktiskt system. För spelare som drivna av ego ser sin egen ”frihet” som viktigt kommer inte detta nödvändigtvis upplevas som helt positivt. Det är inte svårt att se Paul Pogba hamna i konflikt med Pochettino också.
Annars är det lite lustigt att observera bedrövelsen som har framkommit i stora delar av brittisk media över anställningen av Ole-Gunnar Solskjaer. Det hänvisas till hans korta tid i Cardiff som ett misslyckande och att han alls inte har meriterna för jobbet, och att han får det bara för att han en gång i tiden spelade för Man Utd. Man föreställer sig att många av dem tycker att Steve Bruce eller Mark Hughes borde ha fått chansen.
Strunta i att Solskjaer har gjort ett riktigt bra jobb som manager med Molde. Strunta i att det ändå bara är ett helt tillfälligt jobb som därför väldigt få managers av bara det skälet inte vore så intresserade av. Strunta i att Solskjaers historik i Man Utd är relevant i högsta grad då han har en relation till flera av spelarna i laget. Strunta i att dessa spelare med största sannolikhet lystrat ännu mindre till Bruce och Hughes än någonsin Mourinho.
Just denna aspekt är också en rätt naturlig, politisk förklaring till varför inte andra tillfälliga tränare blev aktuella, från Class of 92, exempelvis Gary Neville, Paul Scholes, Ryan Giggs med flera. Flera av dem har naturligtvis under det senaste året och åren varit djupt kritiska till inte minst Paul Pogba, och det är väl rimligt att tänka sig att med dem som manager hade det knappast förbättrat någon relation till just honom. De dras alltså med ett medialt bagage som Ole-Gunnar Solskjaer saknar.
En sak denna caretaker-anställning ändå visar är att Man Utd för en gångs skull faktiskt verkar ha tänkt till, åtminstone betydligt mer än många brittiska journalister. De verkar för en gångs skull faktiskt ha en plan. Men det är klart, lyckas de inte genomföra den planen till sommaren är de tillbaka på samma plats där de en gång började.