När Sheffield Wednesday för bara något mindre än ett år sedan meddelade att deras nye manager var Jos Luhukay så passade Bild på att som en slags service till engelska läsare sammanfatta honom genom sina fem så kallade träningsteser: 1) Att vinna bygger laganda, 2) Taktiken lyckas eller misslyckas på grund av förberedelser, 3) Att spela fem eller sex olika system är nonsens, 4) Vi är inte här för att ha roligt, samt 5) Om spelarna är glada när de gör något så gör de det bättre.
När Sheffield Wednesday under kvällen meddelar att Jos Luhukay har fått sparken så gör de det med laget på artonde plats i tabellen, fem poäng ovanför nedflyttningsstrecket, och tolv poäng upp till playoff-strecket. Det har länge känts som en ren tidsfråga och när det nu till sist alltså sker så är det kanske inte enbart en fråga om för svaga resultat, eller rädsla för nedflyttning, utan om att Sheffield Wednesday gick vilse med Jos Luhukay som inte längre litade på sin egen kompass, sina egna träningsteser.
Att vinna bygger laganda. Givet att Sheffield Wednesday bara vann var tredje match med Jos Luhukay som manager så får man väl då lov att föreställa sig att lagandan bara var en tredjedel av vad den hade kunnat vara. Skämt åsido är det kanske en tes ägnad att betona betydelsen av resultat före stil, samtidigt som Luhukay under den här säsongen frångick sitt fokus på pragmatism, disciplin och defensiv organisation, och istället försökte spela ”sexy football”, en fotboll som skulle ”underhålla fansen”.
Taktiken lyckas eller misslyckas på grund av förberedelser. Då får man anta att förberedelserna helt enkelt inte var tillräckliga. Den som såg Sheffield Wednesdays matcher kunde hur som helst få det intrycket. Balansen och formen på laget var svår att få något grepp om, spelare befann sig ofta i positioner de uppenbarligen inte var vana vid och uppträdde synbarligen förvirrat på planen. Möjligen hade Jos Luhukay en tanke med detta, men den var i så fall inte särskilt väl förberedd.
Att spela fem eller sex olika system är nonsens. Antalet system är kanske inte relevant här utan andemeningen går ut på att vara konsekvent med sina taktiska system. Något Jos Luhukay aldrig har varit den här säsongen. Det gällde både laguttagningen där flera spelare gick in och ut ur startelvan, liksom de rent taktiska formationerna där en match såg Sheffield Wednesday ställa upp med en fembackslinje, nästa match var det en rak fyrbackslinje som gällde.
Vi är inte här för att ha roligt. Det är möjligen frestande att försöka vara lite lustig och säga att här har vi åtminstone en träningstes som Jos Luhukay följde. Men förmodligen handlar detta om att alla faktiskt förväntas jobba hårt i första hand. Och även om han nog helt säkert betonat den saken så verkar det inte ha fått full genomslagskraft. Flera av lagets tongivande spelare som Kieran Westwood, Sam Hutchinson med flera bänkades efter ett lagmöte där de kritiserades för att sakna arbetsvilja och engagemang.
Om spelarna är glada när de gör något så gör de det bättre. Den som vill vara ett smart-ass skulle kunna säga att den förra tesen inte rimmar så väldigt väl samman med denna tes. Hur som helst är det uppenbart att Jos Luhukay har misslyckats med att hålla spelarna glada. Det kan ha att göra med misslyckandet med den första tesen, liksom med oklarheterna kring tes två och tre. Var inte det tillräckligt så såg hans konflikter med centrala spelare till att humöret i spelartruppen var lågt.
Det blir lätt så här när vackra teser möter en smutsig verklighet. Oftast är det beroende på situation och på relationer. Att Jos Luhukay plötsligt byter fot och ska försöka spela en sexig och underhållande fotboll antyder att han har känt något slags tryck på sig från ägare, styrelse och, eller supportrar. Helt lätt kan det heller inte ha varit i en klubb med höga ambitioner men låga resurser, en klubb som på grund av financial fair play var tvingad att sälja viktiga spelare utan att kunna köpa några nya.
Då spelar det kanske mindre roll att Sheffield Wednesday anställde någon som för ett år sedan beskrevs som en ”expert på uppflyttning”. Det kan Jos Luhukay mycket väl ha varit, i Tyskland, men med Sheffield Wednesday i Football League blev det för svårt. Nu har Sheffield Wednesday att bestämma sig för vem som tar över härifrån. De vanliga namnen kommer nämnas, Steve Bruce inte minst. Själv kan jag tycka att Martin O’Neill förtjänar ett rejält tänk, och en chans till att bevisa sig på ett stort jobb i engelsk klubbfotboll.
I bakgrunden lurar även att Dejphon Chansiri har bekräftat att han har för avsikt att sälja Sheffield Wednesday till nya ägare. Det säger han inte utan att ha hugg från åtminstone någon eller några potentiella köpare. Med många möjliga ägare på jakt efter engelska klubbar med Sheffield Wednesdays potential går det att se både risker och möjligheter med detta, även för en väldigt ambitiös manager. Nutid är ett Sheffield Wednesday som brottas på EFL Championships nedre halva, men som också underpresterat.
Framtiden kan se betydligt bättre ut än så.