Dokumentärer om fotbollslag har blivit allt vanligare på senare år, en följd av behov av content från alltfler streamingtjänster. Juventus och Man City har båda varit föremål för sådana här dokumentärer, och båda känns som fullt naturliga objekt givet storlek, status och framgång. Vad som däremot drev Netflix att under det senaste året, det kanske mest katastrofala året i klubbens historia, producera en dokumentär om Sunderland, är inte automatiskt lika självklart.
”Sunderland ’Til I Die” heter hur som helst dokumentären, i åtta delar, som sedan en vecka tillbaka hittas på Netflix. Den dokumenterar i gripande detalj Sunderlands första säsong i EFL Championship, deras förhoppningar om en snabb återkomst till Premier League som förbyts i den förkrossande insikten att de istället tvingas till en andra nedflyttning ned i League One. Det faktum att vi vet hur allt slutar gör det hela desto mer hjärtskärande, men det är samtidigt en dokumentär gjord med hjärtat på rätt ställe.
Trots att materialet för dokumentären är tragiskt och speglar Sunderlands värsta säsong i mannaminne, kanske någonsin, så lyckas den både starta och sluta i något slags hoppets tecken. Dokumentären inleds i St Mary’s Church, där prästen Marc Lyden-Smith ber till sin gud att ge spelarna kraft och självförtroende, då lagets framgång betyder så mycket för stadens välgång. Den avslutas, med nedflyttningen till League One klar, med en bild på kön för köp av säsongsbiljetter till nästa säsong ringlandes många kvarter bort.
Möjligen är det där ett rätt självklart berättartekniskt knep, det måste helt enkelt finnas något som är upplyftande, även med den djupaste tragedi, annars finns det ingen som kommer orka titta på dokumentären, eller följa berättelsen. Men det speglar också något unikt med just fotbollen, och hur vi förhåller oss till våra klubbar, just detta att hur mörkt det än ser ut så finns där alltid hoppet om att det ska bli bättre. Dokumentären fångar på så vis något av kärnan i supporterskapet.
På många sätt är ”Sunderland ’Til I Die” raka motsatsen till Amazons ”All Or Nothing: Manchester City”. Naturligtvis på grund av själva ämnet. Där Amazons serie skildrar en triumf så fångar Netflix istället en tragedi; det ena laget vinner Premier League, det andra laget åker ned i League One. Men även av andra skäl. Där Amazons serie var föga mer än en glättig reklamproduktion ej värd suffixet dokumentär, präglas Netflix serie av en betydligt mycket grusigare, många gånger smutsig, realism.
Där Amazons serie om Man City, om inte för några helt isolerade supporterintervjuer, egentligen hade kunnat handla om vilken som helst klubb vart som helst i världen, är det i Netflix serie om Sunderland omöjligt att separera klubben från staden. Där Amazons serie om Man City mycket snabbt landar i ren personkult runt Pep Guardiola, andäktigt omgiven av stjärnspelare, fångar Netflix serie om Sunderland istället klubben som ett kollektiv, som ett amalgam av chefer, spelare, anställda, ledare och supportrar.
Netflix serie visar med full precision hur det är fullt möjligt att göra en dokumentär om ett fotbollslag som inte är glättig reklam, utan att det för den sakens skull måste vara något slags Panorama eller Uppdrag Granskning-upplägg. Det går att ställa också de lite jobbigare frågorna, antingen uttalat eller mellan raderna. Allt handlar så klart om vad det är man vill uppnå med sin serie. Men det leder onekligen till en betydligt mer givande och intressant dokumentär.
Vi hittar möjligen förklaringen i att ”Sunderland ’Til I Die” har producerats av Fulwell 73, ett produktionsbolag ägt av Sunderlandfans, som fått sitt namn efter en läktare på Roker Park och året då Sunderland vann FA-cupen. Det finns en fullt förståelig fara med att en dokumentär görs av supportrar, men i det här fallet har de lyckats hitta en väldigt bra balans mellan hjärta och hjärna, närhet och avstånd. Det är dessutom uppenbart att de verkligen kan sitt ämne, vilket Amazons producenter märkbart aldrig gjorde.
Det hade varit så lätt att låta serien handla mer om triumfalism och lyteskomik. Att med facit på hand lyfta Sunderlands spelares, ledares och supportrar hoppfulla och genuina planer på att ta sig direkt tillbaka till Premier League och framställa dem som aningslösa clowner. Netflix serie väljer istället det både mer mänskliga och realistiska, att visa just på den gradvisa urholkningen och nedbrytningen av deras hopp, steg för steg-insikten om att det är på väg åt helvete, och hur detta påverkar en klubb som helhet.
Betydligt mer spännande och betydligt mer insiktsfullt. Det innebär inte att ”Sunderland ’Til I Die” saknar sina absurda inslag. Jack Rodwell som vägrar lämna klubben i januari och Martin Bain som tar beskedet via telefon och smäller kontorsdörren bakom sig. Aiden McGeadys kritik av Chris Colemans managementstil. Darron Gibsons fylleoljade truth-bomber. Martin Bains ofta David Brent-liknande framtoning. Ellis Shorts fullständiga frånvaro i dokumentären som en slags metafor för hans frånvaro i klubben.
Om något saknas från Netflix dokumentär så är det kanske i första hand själva fotbollen som sådan. På gott och på ont är detta en studie i klubbens förfall, kamerans fokus vilar inte på lagets problem. Det framgår naturligtvis med all önskvärd tydlighet att det går dåligt för laget, men det grävs inte djupare i varför laget går dåligt. Visst, vi hör de vanliga klyschorna, men inte mycket mer. Kanske är fokuset på klubben mer intressant och mer relevant, kanske hade det riskerat bli för mycket taktiskt nörderi.
När dokumentären närmar sig sitt slut har de flesta av dess huvudrollsinnehavare lämnat Sunderland. Simon Grayson blev klubbens mest kortvarige manager någonsin. Borta är Chris Coleman, hans ersättare. Lewis Grabban och Darron Gibson är några av spelarna som försvinner längs vägen. Martin Bain har lämnat klubben, liksom Ellis Short. Klubben har fått nya huvudrollsinnehavare i form av Stewart Donald som ägare, Tony Davison som verkställande direktör, och Jack Ross som manager.
Vi ser början på en ny tid för Sunderland, början på en fräsch start. Vi ser vad det verkar också säsong två i Netflix serie ”Sunderland ’Til I Die”, en säsong som följer Sunderlands motsvarighet i League One, en säsong som med Sunderland på tredje plats, en poäng under uppflyttningsstrecket men med två matcher mindre spelade, ser ut att kunna bli en säsong betydligt mycket mer i triumfens tecken än ännu en tragedi. En säsong som ser ut att kunna motivera den första säsongens bakomliggande tema om hopp.
Julhelgen ser stor ut för Sunderland som inleder imorgon lördag med en bortamatch mot serieledarna Portsmouth på Fratton Park, fem poäng före Sunderland med två matcher mer spelade, en match som kan betyda mycket för seriens utgång, innan den så klassiska annandagen då Sunderland hemma på Stadium of Light tar emot Bradford, en match som redan är garanterad att vara den match med högst publik i League One på närmare 40 år, sedan Sheffieldderbyt 1979.
Så vem vet, kanske besvarades ändå till sist fader Marc Lyden-Smiths böner till gud om klubbens framgång för stadens välgång, för hoppet lever och Sunderlands glädje i sin fotboll är tillbaka. Guds vägar äro som bekant outgrundliga. Och när nu julen ändå står för dörren, och vi kanske har för vana att se julklassiker med tänkvärda feelgood-budskap som ”It’s A Wonderful Life!”, så kan jag faktiskt varmt rekommendera att krypa ned i julsoffan och titta på ”Sunderland ’Til I Die”.
Där finns något värmande mitt i all bedrövelse, en värme som inte gått att hitta i andra dokumentärer, en bekräftelse på att fotbollen alltid lever vidare eftersom hoppet alltid lever vidare, att där alltid finns en morgondag, att det strålar en stjärna även på den mörkaste himmel, förunderligt klar.
:::
ENGLANDSBLOGGENS JULKALENDER – LUCKA 21
Milstolpar i Premier League-historien
93:20. Det var Premier League-erans mest dramatiska ligaavslutning någonsin, men den kändes samtidigt så fundamentalt onödig. Man City behövde ju bara städa av bottenlaget QPR på hemmaplan för att säkra ligatiteln, men lyckades ändå, med en man mer på planen, befinna sig i underläge när klockan slog över på 90 minuter. På det stora hela är Edin Dzekos mål kriminellt undervärderat, men det är samtidigt naturligt att det är Agueros mål när klockan slår exakt 93:20 som fick världen att skaka och Martin Tyler att återigen hamna i målbrottet. Det var mycket i Premier League som på exakt detta klockslag både tog sin början och närmade sig sitt slut. Vad som hade hänt om QPR:s spelare inte synbarligen fått uppgifter om Boltons resultat i annan match med ett par minuter kvar av matchen kommer vi däremot aldrig få veta.