Om Mesut Özil inte spelar mot Bournemouth på grund av ”fysiska skäl”, mot vilka klubbar i Premier League kan i så fall Özil egentligen spela? Bournemouth hör knappast till något av de mer fysiskt spelande lagen i Premier League, de är knappast något Burnley, något Brighton, något Cardiff eller något Stoke of old. Om en match mot Bournemouth vore för fysisk för Mesut Özil så är det svårt att se vilka matcher han i så fall skulle spela.
Om Mesut Özil inte spelar mot Tottenham på grund av ”taktiska skäl”, mot vilka klubbar i Premier League ska i så fall Özil egentligen spela? När den spelare som är tänkt att vara Arsenals bästa och mest betydelsefulla spelare, definitivt den spelare som är betald för att vara det, inte spelar mot de svåraste motståndarna av påstått taktiska skäl, så är det något som helt enkelt inte står rätt till. Då har något gått fel.
Som vanligt när det gäller sådana här situationer är det kanske mest intressant att följa vad som sägs och vad som inte sägs. Normalt, när relationen till en spelare är problemfri, finns det ett incitament också för klubben och tränaren att skydda spelaren genom att hänvisa till skada eller något liknande. Unai Emerys olika uttalanden om fysiska eller taktiska skäl åstadkommer, utan incitament därför, motsatsen till att skydda spelaren.
Visst har det några gånger hänvisats både till sjukdom och till ryggspasmer. Men sällan på något särskilt övertygande sätt, utan mer pliktskyldigt. Få har riktigt trott på det, och mycket lite har gjorts för att övertyga någon. Det hela passar dessutom in i ett mönster runt Mesut Özil som sträcker sig flera säsonger tillbaka, där han måste sägas ha varit sjuk i en omfattning som borde vara djupt oroväckande för varje vältränad elitidrottare.
Jämförelsen med Paul Pogba i Man Utd ligger nära till hands med Mesut Özil. Båda är sina lags stjärnor, offensiva mittfältare och tänkta kreativa nav. Båda har pengar och status därefter, båda har misslyckats med att leva upp till rollen. Båda ger ett intryck av att många gånger spela mer för sig själva än för laget. Enda skillnaden är att Man Utd faktiskt har blivit spelmässigt betydligt sämre utan Pogba i laget.
Å andra sidan är det lätt hänt att samtalet runt Mesut Özil blir alldeles för polariserat, och fast i sina ytterligheter. De som menar att Özil är alldeles för lat och defensivt mer eller mindre oduglig glömmer bort att han har gjort matcher där hans arbete i defensiven har varit riktigt bra. De som menar att Özil är ett offensivt geni missar att det händer bara i vissa matcher, samt att Özils produktion de senaste åren har varit rejält avtagande.
Här hittar vi däremot ett bestående problem med Mesut Özil. Arsenal behöver en spelare som är närvarande hela tiden, som är den röda tråden som håller uppe ett lag och löper genom en hel säsong. Mesut Özil har aldrig varit någon röd tråd, han är en spelare som definieras av glimrande ögonblick. En match mot Ludogorets här, en match mot Leicester där. Ammunition för de som tar honom i försvar, men otillräckligt för en manager, otillräckligt för ett vinnande fotbollslag.
Pålitlighet är en underskattad egenskap. En spelare kan vara tekniskt briljant naturligtvis, men för varje manager är det viktigt att veta att när han tar ut en spelare till match, i all synnerhet en nyckelspelare, så kommer denne spelare alltid prestera, alltid leverera. De flesta managers är nog villiga att acceptera en lägre grad av teknisk briljans för just sådan pålitlighet. Med Mesut Özil är sådan pålitlighet en bristvara.
Mesut Özil var på något sätt den typiske Arsene Wenger-spelaren då han värvades, ett tekniskt boll- och passningsgeni. Den offensive mittfältare som Wenger gärna hade fyllt hela sitt lag med, och ofta till synes försökte. En spelare, som även om han aldrig varit någon särskilt tuff brud, ändå kom i lyxförpackning. En lyxlirare i ett lag som väldigt gärna ville spela lyxigt, i en liga som ställde allt hårdare krav på hårt arbete och att skita ned sig.
På ett annat sätt var Özil däremot inte typisk alls, utan tvärtom väldigt speciell. Han var ett betydligt större namn som spelare än vad Arsenal och Arsene Wenger dittills normalt sett värvat, en etablerad världsstjärna. Under en tid då Arsenal gradvis tappade mark och Wengers projekt började ifrågasättas, blev Özil en slags symbol och garanti för att nu var Arsenal på uppgång igen, de var fortfarande stora, Wengers projekt levde vidare.
Med så mycket emotionellt kapital investerat i Mesut Özil är det inte märkligt att Özil fick en väldigt hög status i klubben, många gånger dessutom en kanske inte helt hälsosam status. Jämförelsen med Paul Pogba ligger som sagt nära till hands. En status som gjorde det möjligt för Özil att förra säsongen tvinga sig till ett jättekontrakt av Arsenal som inte kunde acceptera att tappa även Özil så kort tid efter att ha blivit av med Alexis Sanchez.
Allt detta skapar naturligtvis ett dilemma, eller åtminstone ett problem, för Unai Emery som försöker bygga ett nytt Arsenal, sätta en ny kultur och ny taktik i laget och vädra ut allt gammalt bagage. Han är bestämd i sina idéer och känd för att inte acceptera att spelare ställer sig över dessa idéer. Han har däremot, enligt vad alla säger och vad vi kan se på planen, fått med sig alla spelare – utom just Mesut Özil.
Och kanske finns inget konstigt med just det. Dels stämmer det rätt väl in med vad vi redan visste om Mesut Özil som personlighet. Dels är det Özil som med sin status har mest att förlora på att plötsligt underordna sig kollektivet, och som dessutom har vant sig vid under flera år i Arsenal under Arsene Wenger att han inte behöver underordna sig kollektivet. Det var en konflikt de flesta trots allt förutsåg.
Konflikten måste Unai Emery vinna. Vilket han har goda möjligheter att göra. För det första har Arsenal investerat en hel del förtroendekapital också i honom som ersättare till Arsene Wenger, deras nystart. För det andra har knappast Mesut Özil stärkt sin position med sina prestationer och sitt beteende det senaste året. Dessutom förblir Emerys ställning stark så länge hans lag faktiskt presterar bättre än förut och går framåt.
Vi kan återigen ta upp jämförelsen med Paul Pogba i Man Utd. Där befann sig José Mourinho för det första på sin tredje säsong och hade därför förbrukat en stor mängd av sitt förtroendekapital redan. Pogba har för det andra presterat på ett sätt som visat att laget faktiskt behöver honom och stärkt sin position på så vis. Mourinhos ställning blev dessutom kraftigt undergrävd av att lagets prestationer och resultat bara blev sämre.
Hur som helst är det aldrig ett tecken på ett fungerande fotbollslag och en klubb i god hälsa när deras stjärnor och bästa spelare sitter på bänken eller inte spelar alls. För Man Utd är (var?) problemet att Pogba fortfarande ses som deras framtid. Fördelen för Arsenal är att det mesta tyder på att klubben såväl som Unai Emery inte längre ser Özil som en del av sin framtid, utan en rest från vad som varit, vad man jobbar sig bort från.
Det kinkiga är bara att denna rest sitter på en lön om £350,000 i veckan, med få andra klubbar intresserade av att betala den summan för den spelaren, och därför med inte alltför höga incitament att vilja flytta på sig.
:::
ENGLANDSBLOGGENS JULKALENDER – LUCKA 22
Milstolpar i Premier League-historien
Fergietime out. Ingen enskild person har personifierat Premier League i ens i närheten av samma utsträckning som Alex Ferguson. Han har vunnit nästan hälften av alla dess säsonger, han har skapat och återskapat ett lag som i två årtionden dominerade inte bara engelsk utan europeisk fotboll. Alla förstod, när Ferguson passerade 70-strecket, att slutet rimligtvis måste börja närma sig för världens genom tiderna störste manager, men när beskedet kom var det ändå en chock. Det var svårt att ta till sig vad som egentligen hände, för många har Alex Ferguson varit manager för Man Utd i bokstavligt talat hela deras liv. Han har lämnat ett stort hål efter sig, Man Utd kämpar fortfarande med att fylla tomrummet, och alla oavsett klubbfärger tror jag nog ändå kan föreställa sig hur mycket roligare dagens Premier League faktiskt hade varit om Alex Ferguson varit kvar på Old Trafford. Och då är ändå Premier League rätt roligt som det är.