Chelsea besegrades, kanske något överraskande, på Stamford Bridge och därmed levde Claude Puel att slåss en annan dag; eller kanske annandag är mer passande att prata om just denna dag?! Det mesta har tytt på att Leicester skulle vara på väg att sparka Puel, med många rapporter om missnöje i klubben, med spel och med resultat, med taktik och med träning, och att styrelsen till sist kommit fram till att en förändring är nödvändig.
Centrum för konflikten verkar ligga mellan Claude Puel och Jamie Vardy. En vansklig spelare för Puel att hamna i konflikt med naturligtvis, Vardy är en av lagets seniorer, en av ligans bästa anfallare, och en av få nyckelspelare kvar från Leicesters ligavinnande lag, en spelare på god väg att göra sig till en klubblegend, om han inte redan är det. Men på så vis är det också en konflikt om Leicesters själ, hjärta och framtid.
Konflikten kan sammanfattas relativt enkelt. Claude Puel vill att Leicester ska spela en fotboll baserad på bollinnehav, och möjliggöra för dem att kontrollera en matchbild. Men Jamie Vardy föredrar att spela en snabbare och mer kontringsbaserad fotboll, det vill säga precis den typ av fotboll som inte bara låg bakom Leicesters ligatitel, utan gjorde Vardy till en av Premier Leagues mest kända och respekterade anfallare.
Jamie Vardy tog själv upp den här skiljelinjen i en intervju med Sky där han på frågan om Claude Puels syn på fotboll passade honom som spelare svarade: ”Does it? No, but is that down to me to adapt to it? Yes. And, obviously, the only way I’m going to do that and keep progressing is working hard on the training field.” En intervju som fick många att börja knappa på Claude Puels dödsruna som Leicesters manager.
Man kan invända att Jamie Vardys ord inte är särskilt inflammerande eller riktigt ger skäl för några sådana slutsatser. Visst, det är minst sagt sällan man hör någon spelare så naket säga att managerns taktik inte passar honom som spelare, men Vardy säger även explicit att det är upp till honom själv att anpassa sig. Frågan är så klart hur mycket som bara är ord, och vad som backas upp av vad han faktiskt tycker och faktiskt gör.
Mönstret är samtidigt inte svårt att se. Leicesters spelartrupp har länge präglats av rätt starka viljor att spela på sitt sätt. Till och med under Claudio Ranieris första säsong, som slutade med en ligatitel, bestod en stor del av berömmet till honom i efterhand i att han inte hade ändrat på så mycket. Halvvägs in på nästa säsong skulle han få sparken, efter att ha börjat förändra för mycket. Förändring verkar känsligt i Leicester.
Samtidigt gör det konflikten större, viktigare och mer symbolisk än om det bara vore vilken som helst personkonflikt mellan envis tränare och tjurig spelare. Något som blir desto tydligare när det sägs att den manager som skulle ta över efter Claude Puel skulle kunna visa sig bli Nigel Pearson, som var Leicesters manager innan Claudio Ranieri, och som byggde upp mycket av vad vi kan kalla för gamla Leicester.
Sentimentalitet och ovilja till förändring är däremot mycket sällan konstruktiva vägar framåt. Leicester behöver förändras och måste förnyas. Det gick att överraska Premier League en säsong med den kontringsbaserade fotboll som Leicester svarade för under deras titelvinnande kampanj, men vi såg redan säsongen därpå hur motståndarna hade studerat dem mer ingående och vidtagit rätt effektiva motåtgärder.
Alltså är det en för Leicester potentiellt mycket betydelsefull konflikt. Det gäller den fråga som de nog i själva verket har brottats med ända sedan den där fantastiska ligatiteln, det vill säga hur de ska gå vidare som klubb efter en händelse lika osannolik som omöjlig att upprepa, och i vilken utsträckning de som klubb måste gå vidare för att undvika att bli till ett monument över sig själva, ständigt blickandes bakåt mer än strävandes framåt.
Att försöka återanvända den taktik som fungerade för tre år sedan pekar i en mycket tydlig av dessa riktningar. Att sparka Claude Puel och återgå till Nigel Pearson pekar även det mycket tydligt i en av dessa riktningar. Vad Claude Puel ändå försöker göra, sedan kan man diskutera vad han gör och hur han gör det, är att ta Leicester framåt, att skapa en klubb stolt över vad som varit men med ögonen hela tiden framåt.
Just i det avseendet kämpar Claude Puel med två monumentala utmaningar. För det första att det naturligtvis finns en väldig frestelse med det förgångna, det kommer alltid kunna sägas att det gav en ligatitel och mot det väger det mesta annat lätt. För det andra att hans egen taktik och fotboll ännu inte har gett önskvärda och stabila resultat, i alla fall inte annat än i enskilda matcher och ögonblick, vilket försvagar hans argument.
Möjligen måste vi däremot se det som en övergångsperiod. Att Claude Puel inte är nöjd med hur taktiken genomförs är rätt tydligt, han vill se en snabbare, mer vertikal och på så vis mer effektiv fotboll, men Leicester är inte där än. Att Leicester inte är där än kan till stor del bero på att Puel inte har lyckats övertyga spelartruppen om sin taktik, något som så klart är hans uppgift och ansvar som manager att göra.
Som alltid kan diskuteras exakt hur långt detta ansvar sträcker sig för en manager, och när det helt enkelt handlar om spelare som är obstruktionistiska och behöver bytas ut. Att ta detta ansvar som manager måste baseras på förutsättningen att spelarna åtminstone är villiga att låta sig övertygas om dennes taktiska idéer. Om inte så är det naturligtvis till sist ett omöjligt uppdrag för vilken manager som helst.
Ansvaret överförs i ett sådant läge till klubben, och dess styrelse. Det blir i det läget deras uppgift att försöka bryta det uppståndna dödläget, antingen genom att byta manager eller tvärtom genom att backa upp sin manager och markera för spelarna att antingen så anpassar de sig eller så är det adios. Men ett sådant ställningstagande kräver politisk vilja och styrka, och frågan är om Leicesters styrelse i detta läge har detta nog.
Övertyga Jamie Vardy borde inte behöva vara någon omöjlig uppgift för Claude Puel. För även om Vardy inte känner att han får bollen på samma sätt längre så kommer han ändå till fler och bättre chanser än vad han gjorde förut. Han har däremot inte lyckats förvalta dem i samma utsträckning, beroendes både på oskicklighet och otur. Kanske hade läget varit ett annat om det blivit mål på bara några fler av dessa chanser.
Därför ska vi kanske inte underskatta betydelsen av Leicesters vinst mot Chelsea för några dagar sedan. Leicester vann, avancerade i tabellen, och Jamie Vardy gjorde mål. Minerna var glada igen. Lyckas Leicester följa upp den oväntade vinsten borta mot Chelsea mot ännu en något oväntad vinst eller poäng hemma mot Man City på annandagen, blir läget naturligtvis ännu ljusare för Leicester, för Jamie Vardy, och för Claude Puel.
Kanske har för mycket vatten redan runnit under bron, kanske är Claude Puels relationer med spelarna redan så skadade att det inte finns förutsättningar för ett fortsatt konstruktivt samarbete. Om så är fallet, vilket det absolut inte behöver vara, vi har hört rapporter om Puels nära förestående sparkning förut utan att det blivit så, har Leicester möjligen inget annat val än att byta ut Puel.
Ändå har åtminstone jag, som varit något ambivalent till Claude Puel i Leicester, blivit övertygad om att det är ett beslut som Leicester bör undvika, eller allra minst värdera väldigt noga, liksom vad de i sådana fall gör istället. För ett sådant beslut riskerar riva upp mycket av det ändå goda och framåtsträvande arbete som Puel hittills har gjort, till förmån för ett naivt och nostalgiskt bakåtsträvande.
Möjligen är Leicesters spelare, Leicesters supportrar och Leicesters styrelse däremot, efter allt som har hänt dem under året, mer benägna att vilja drömma sig bakåt. Mänskligt i så fall. Men rent rationellt måste Leicester tänka framåt, och för närvarande finns ingen som representerar detta tänkande bättre i Leicester än Claude Puel.