Det har den senaste veckan pratats om ett lag helt utan förväntningar, utelämnade att dö, som tas om hand, plåstras om och därefter släpps fria att leva upp och ut till sin egen fulla potential. Men även om dessa saker har sagts om ett helt annat lag så skulle de lika gärna kunna sägas om Southampton, som de senaste omgångarna har sett ut som ett helt nytt lag även de.
Ralph Hasenhüttl har fått en succéstart med Southampton. Förlust blev det förvisso i första matchen mot Cardiff, men därefter har Southampton två raka vinster. På blott tre matcher har alltså Hasenhüttl lika många vinster med Southampton som Mark Hughes lyckades åstadkomma på närmare 30 matcher. Vinsten mot Arsenal var kanske den mest meriterande och upplyftande, vinsten mot Huddersfield möjligen den viktigaste.
Naturligtvis är det ingen som förväntat sig att Southampton omedelbart skulle börja spela fotboll som vi har sett RB Leipzig, Ralph Hasenhüttls tidigare lag som slutat tvåa respektive fyra i Bundesliga, spela fotboll. Vad som trots detta får sägas vara en aning förvånande är hur vi redan under Southamptons tre första matcher under Hasenhüttl har fått se en fotboll som liknar denna i sådan utsträckning.
Vi har vant oss vid att se ett Southampton som under ett antal säsonger har spelat alldeles för långsamt, och framför allt utan idé eller plan. Det har varit ett lag som när det har fått bollen rätt sällan har sett ut att veta vad de ska göra med den. Att se samma lag spela fotboll med en fart och teknik som påminner om RB Leipzig var ett tämligen långt mentalt hopp att göra. Men där befinner vi oss alltså.
Första matchen mot Cardiff gav inte riktigt några sådana ledtrådar om Southampton, men verkar också ha varit en match där Ralph Hasenhüttl prövade några idéer, förkastade några av dem och lärde sig några nya. Framför allt verkar lärdomarna ha resulterat i två utfall: Att gå från en rak fyrbackslinje till en trebackslinje med offensiva wingbackar, samt att Danny Ings är en mer effektiv anfallare i detta system än Charlie Austin.
Mittfältet kan man säga att Ralph Hasenhüttl hade det ganska bra beställt redan från början. Ett mittfält med spelare som Oriol Romeu, Pierre-Emile Höjbjerg och Mario Lemina skäms liksom inte för sig, och med hjälp av dessa spelare har Hasenhüttl goda möjligheter att skapa ett mittfält som passar hans ändamål. Det är i lagets båda ändar som det har funnits betydligt större skäl till oro.
Anfallet i RB Leipzig byggde mycket på samspelet mellan Timo Werner och Yussuf Poulsen, där Werner var den snabbe, tekniske och bättre avslutaren, och Poulsen den mer fysiske spelaren som fördelade bollen vidare framåt. På kort tid ser Ralph Hasenhüttl ut att ha hittat en åtminstone liknande dynamik och samspel mellan Nathan Redmond och Danny Ings. Inte ett anfallspar vi hade gissat på inför säsongen.
Viktig för RB Leipzig under Ralph Hasenhüttl var också Emil Forsberg, en spelare som gick in och ut i planen på sin framskjutna mittfältsposition och skapade många chanser för de båda anfallarna. Här har Hasenhüttl hittat en perfekt spelare i Southampton i form av Stuart Armstrong, en minst lika spännande spelare som Forsberg men som under Mark Hughes fick knappt någon speltid alls.
Trebackslinjen har varit ett annat tidigt drag av Ralph Hasenhüttl, där han har kombinerat Jannik Vestergaard med Maya Yoshida och Jan Bednarek. Den trebackslinjen har i sin tur gett de båda wingbackarna, Matt Targett och Yann Valery, stor frihet att pressa framåt, ofta har de befunnit sig betydligt mer framskjutna än mittfältet, och därifrån har också majoriteten av Southamptons mål kommit.
Visst finns mycket kvar för Southampton att jobba med. Men att se Southamptons fotboll under dessa tre matcher, och även se de sex mål som laget har gjort under de två sista av dessa matcher, är också att se en mycket tydlig effekt av ett Southampton som återigen spelar fotboll med en tydlig idé som utgångspunkt, som spelar mer offensivt, och som inom ett system fortfarande kan spela med större frihet på planen.
Med en tydlig idé på planen finns också större förutsättningar för en tydligare idé utanför planen för Southampton. Definitivt passar flertalet värvningar som Southampton har gjort de senaste åren, med tekniska och spelskickliga spelare både i backlinje och på mittfält, bättre in med Ralph Hasenhüttls spelsätt. Med en tydligare idé på planen blir det också lättare att identifiera ett tydligare behov för nya värvningar.
Inte minst är det för Southampton kanske en fråga om identitet. Southampton har alltid varit ett lag som strävat efter att spela en bra och offensiv fotboll. Det är kanske inte ett lag som normalt sett vinner titlar, men ett lag som alltid minst ska underhålla. Om Matt Le Tissier var hönan eller ägget i Southampton kan diskuteras, men det råder ingen tvekan alls om att han hörde hemma där, det bohemiska spelgeniet.
Det var en identitet som aldrig riktigt passade ihop med vare sig Mark Hughes eller Mauricio Pellegrino, två i huvudsak konservativa och defensivt inriktade managers. Det är en identitet som passar betydligt bättre ihop med Ralph Hasenhüttl, en manager som har gjort sig känd för en offensiv och underhållande fotboll vart än han har varit. En manager som i sin karriär normalt sett inte vunnit några titlar, men alltid har lyckats underhålla.
För Southampton finns ingen anledning att inte åtminstone hoppas och drömma att de med Ralph Hasenhüttl som manager faktiskt kan uppnå både och. Även om de nog för stunden nöjer sig rätt väl med att vinna dagens hemmamatch mot West Ham. Det vore i så fall deras tredje raka seger. De har blivit mer fria på planen, de spelar med större glädje och med en tydligare idé, en mer genomarbetad tanke i sin fotboll.
Men det är drömmen som ger tanken vingar.