För snart fem år sedan blev Felix Magath den första tyske managern i Premier League. Detta i en liga som vid den tidpunkten sett mängder av managers från Frankrike, Spanien, Italien, Holland, Argentina, Brasilien, Portugal och så vidare. Men tyska tränare hade så långt inte gjort sig några särskilda besvär, eller varit särskilt önskvärda. England har alltid haft ett något märkligt förhållande till Tyskland.
Men nu, alltså fem år senare, har inflödet av tyska tränare till Premier League och engelsk fotboll tagit fart på allvar. Jürgen Klopp tog över Liverpool och i hans fotspår, tämligen bokstavligen dessutom, följde först David Wagner till Huddersfield och sedan Daniel Farke till Norwich. Jos Luhukay är holländare men formad i den tyska fotbollen. Samma sak kan sägas om Ralph Hasenhüttl, österrikare men en made man i Tyskland.
Vad är det som har lett fram till detta inflöde av tyska tränare i engelsk fotboll, och vad är det som gör att denna första våg bara är början och att vi under de kommande åren kommer få se betydligt fler tyska tränare i England och i Premier League? Den frågan har diskuterats av bland andra Raphael Honigstein, och inte minst han själv hade några rätt intressanta funderingar om den saken.
Ett, Honigstein menar att alltfler klubbar har börjat tänka i mer moderna banor i fråga om styrning, och dessa klubbar har alltmer börjat se ett värde med managers som ser sin främsta uppgift som att coacha laget och förbättra befintliga spelare. Många klassiska, ofta brittiska managers, vill istället fatta alla fotbollsbeslut självständigt, och tenderar utgå från en önskelista på nya spelare och begära pengar för att värva hellre än utveckla.
Två, tyska tränare har utmärkt sig med att fokusera väldigt mycket på ett lags identitet, och väljer oftast utgå från en mycket specifik och väldefinierad spelidé. Detta har visat sig ha många fördelar för klubbar som vill kunna konkurrera med större, rikare klubbar. Det blir lättare att övertyga befintliga spelare om en specifik idé, och en tydlig idé gör det även lättare att rekrytera nya spelare på ett effektivt och effektfullt sätt.
Tre, fortsätter Honigstein, så utgår tyska tränare många gånger från en mer kollektiv syn på fotbollen i vilket ett väl fungerande system kan överträffa individuell spetskvalitet, och på så vis ge betydligt fler klubbar möjlighet att konkurrera med större klubbar. En tanke som rimligtvis måste vara tilltalande klubbchefer som kanske inte är så pigga på att ge sig i något slags credit card chicken race med betydligt rikare klubbar.
Fyra, tyska tränare visar många gånger upp ett mer modernt ledarskap, med fokus på coachingens mer mänskliga sida, som passar betydligt bättre ihop med dagens nya, unga spelare; där vi sett och fortfarande ser ganska många exempel på hur gårdagens hårda skola inte alls lyckas få det bästa eller rätt reaktion ut ur dagens spelare. Möjligen för att de i mindre utsträckning förlitar sig enbart på sina egna erfarenheter som spelare.
Allt detta är goda skäl som Raphael Honigstein framför, det är svårt att göra några större invändningar mot något av dem. Vad man kan säga om dem är kanske att de uteslutande fokuserar på vad som är bra med tyska tränare, det vill säga egenskaper som (bara?) de har och som förklarar varför de är så efterfrågade. Det finns däremot ett antal andra motiv som kan förklara detta plötsliga intresse för tyska tränare från engelska klubbar.
Marknadsmotivet. Tyskland har under de senaste tio-femton åren utbildat mängder av tränare, vilket har varit hela grunden bakom det tyska fotbollsundret som vi sett under 2010-talet. Det finns i själva verket betydligt fler tränare än det finns klubbar och lag, och tysk fotboll har således producerat ett överutbud av tränare. Dessa tränare måste då leta sig annorstädes, och för engelska klubbar utgör de relativt billiga alternativ.
Produktmotivet. Även om Bundesliga aldrig har varit bäst så har ligan producerat mycket underhållande fotboll. Att faktiskt spela en underhållande fotboll kan ha blivit viktigare än förut för engelska klubbar i och med att utvecklingen har gjort det allt svårare och mindre sannolikt att vinna titlar. Kan man inte vinna kan man åtminstone underhålla, och på så vis fortfarande kunna erbjuda supportrar och sponsorer en attraktiv produkt.
Modemotivet. När något går bra så brukar det kopieras. Liverpool anställde Jürgen Klopp, därefter anställde Huddersfield David Wagner, något som definitivt låg bakom Norwichs anställning av Daniel Farke. Alla klubbar strävar efter att anses moderna, i takt med tiden och ligga i fotbollens framkant. Det finns för närvarande inte något snabbare eller lättare sätt att uppnå detta än att anställa en tysk tränare.
Men det där är självfallet genomgående inte bara i fotbollen utan i all verksamhet. Det var Arsenal och Arsene Wenger som var först med att verkligen skapa framgång med hjälp av franska spelare, då han hade en unik kompetens på den marknaden, och cirka tio år därefter såg vi mer eller mindre varenda engelsk klubb försöka apa efter denna strategi att skapa framgång med hjälp av franska spelare, med skiftande lycka.
Bara för någon vecka sedan framkom det exempelvis att Reading, som sökte efter en ny manager efter att ha sparkat Paul Clement, föredrog en portugisisk manager. Varför i hela friden skulle de föredra specifikt en portugisisk manager, underförstått oavsett vem? Ja, det är väl inte särskilt svårt att tänka sig att de precis har sett Wolves gå upp och etablera sig i Premier League med en portugis som manager. De är inte ensamma om detta.
Det säger sig självt att det där inte är riktigt rationellt, åtminstone inte rationellt som brukar avses inom ekonomisk teori eller klassisk beslutsteori. Där utgår varje klubb från en analys av sitt eget behov, och anställer den manager som är det bästa alternativet att motsvara detta behov. Men, som även en snabb kännedom om hur klubbar ofta agerar ger vid hand, så är det inte heller en särskilt realistisk beskrivning av verkligheten.
Dessa beslut är däremot alltid sammansatta och komplexa, sällan styrda av endast ett enda skäl eller motiv. Det är naturligtvis fullt möjligt för engelska klubbar att anställa en tysk tränare av så kallat icke-rationella skäl samtidigt som det finns fullt rationella skäl för dem, som exempelvis de som Raphael Honigstein tar upp, att anställa just en specifik tysk tränare. Men risken finns också för ogenomtänkta och dåligt researchade anställningar.
Hur som helst, vi har garanterat inte sett den sista anställningen av tyska eller ”tyska” tränare till Premier League eller engelsk fotboll. Julian Nagelsmann, Lucien Favre och Ralf Rangnick är exempel på managers vi vid något tillfälle i framtiden kommer få se i engelsk fotboll, förr eller senare. Liksom vi helt säkert kommer se fler klubbar försöka göra samma resa som Huddersfield gjort med David Wagner och Norwich gör med Daniel Farke.
Engelsk fotboll har under olika tidsperioder inspirerats av och hämtat inspiration från fransk fotboll, från italiensk fotboll, från portugisk fotboll, från spansk och holländsk fotboll och så vidare. Hittills aldrig riktigt från tysk fotboll däremot. Vad vi har sett de senaste åren, och kommer se under kommande år, är en ändring på detta. Vi befinner oss i en period av tyskt inflytande på engelsk fotboll.
Och bara Brexit-folket kan väl se något negativt med den saken.