”We’re off to see the Wizard, The Wonderful Wizard of Oz. We hear he is a whiz of a wiz, if ever a wiz there was. If ever, oh ever a wiz there was, the Wizard of Oz is one because, because, because, because, because. Because of the wonderful things he does.” Så sjöng Dorothy, Fågelskrämman, Plåtmannen och det fega Lejonet längs den gula tegelvägen på väg till Smaragdstaden. Sålunda skulle också Man Utds supportrar kunna sjunga ikväll längs Sir Matt Busby Way på väg till Old Trafford.
Ole-Gunnar Solskjaers tid som manager för Man Utd kunde knappast ha börjat på ett bättre sätt. För honom själv, för laget eller för supportrarna. En sprudlande 5-1-seger mot Cardiff i den första matchen följdes upp av en 3-1-vinst mot Huddersfield. Laget spelar med en helt annan frihet och spelarna visar upp en helt annan glädje. Det mörka moln som hängt över Man Utd under stora delar av hösten är borta. Solskjaer har verkligen, som sången också säger, gjort oss lyckliga när skyn är grå.
Alla förstod nog att det skulle se ut ungefär på det här viset. Att sparka José Mourinho var rätt beslut. Det fanns alldeles för mycket negativism runt honom som person, alldeles för många konflikter mellan honom och spelare, och laget var fjättrat av hans sätt att tänka och hans sätt att vara. Arbetsmiljön blev till sist ofrånkomligen och oåterkalleligen fördärvad. Man Utd var alltid ett bättre fotbollslag än vad som syntes på fotbollsplanen under denna säsong och större delen av året.
Vi anar alltså en form av lättnad. Lättnaden har präglat lagets och spelarnas prestationer under dessa båda matcher, och lättnaden har spridit sig till supportrarna. Äntligen spelar Man Utd igen på ett sätt man känner igen och kan tycka om. Lättnaden märker vi även hos en hel del journalister. Möjligen känner de en viss nöjdhet med att ha åstadkommit vad de nu strävat efter ett tag. Möjligen blir arbetsmiljön på Man Utds presskonferenser nu bättre även för dem.
Men med lättnaden följer också en benägenhet att vilja blunda för vissa uppenbara omständigheter. Ja, naturligtvis har Man Utd sett betydligt bättre ut i dessa båda matcher än förut. Ja, naturligtvis var Man Utd alltid ett bättre fotbollslag på pappret än vad José Mourinho förmådde uppnå på gräset. Ja, naturligtvis har Solskjaer vädrat ut och gjort rätt saker riktigt bra på kort tid. Men Man Utds fundamentala brister i spelartruppen, som poängterades långt inför säsongen, existerar fortfarande.
Man Utds båda vinster under Ole-Gunnar Solskjaer har på ett sätt gett något slags frikort för väldigt ytliga analyser. Plötsligt handlade Man Utds problem egentligen bara om att vara positiva och släppa spelarna fria. Åstadkommer man bara det så vinner Man Utd sina fotbollsmatcher. Ändå har båda matcherna också visat på tydliga taktiska svagheter i Man Utd, och det är väl egentligen mest en tidsfråga innan ett lag är bra nog eller påläst nog att kunna straffa Man Utd för dessa svagheter.
Man Utds taktiska svagheter är en funktion av både bristerna i spelartruppen och av Ole-Gunnars Solskjaers taktiska uppställning. Fullt naturligt, en uppställning utan svagheter existerar inte. Cardiff och Huddersfield lyckades inte utnyttja dessa tillräckligt, men Man Utd kommer både möta bättre lag än så och lag som fått mer tid på sig att analysera dessa svagheter. Kanske redan ikväll, mot Bournemouth. Då räcker det kanske inte längre att enbart vara positiva och känna sig fria, även om det så klart hjälper.
De har också gett upphov till tämligen billiga jämförelser. Flera har exempelvis att göra en sak av Ole-Gunnar Solskjaers positiva framtoning på presskonferenserna, som han tycker de är roliga att göra, underförstått olikt sin företrädare. Men det är klart han tycker det, ny på jobbet med två vinster i ryggen, alla hyllar honom. Vi får väl se hur roligt han tycker det är med några förluster i ryggen, han själv och laget ifrågasatt, eller efter några år eller så av mer eller mindre direkta mediedrev mot honom.
Möjligen låter jag negativ. Men mest handlar det kanske om att inte förvänta sig för mycket av detta Man Utd under Ole-Gunnar Solskjaer. Laget kommer naturligtvis vara bättre under våren än vad det varit under hösten, och kommer ha en större chans än annars att faktiskt äta upp sig till den där fjärdeplatsen, men det vore fortfarande rätt långsökt bedrift givet utgångsläget. Men Man Utds problem och brister går faktiskt djupare än endast att ha en glad prick på managerposten.
Ett grundläggande symptom i dysfunktionella klubbar är att hoppas på frälsare, vad vi kan kalla för trollkarlar. Det är naturligtvis den enkla och den snabba lösningen. Något som kan få oss att tro att alla våra problem kan sopas under mattan med ett rätt enkelt handgrepp på rätt kort tid. Många gånger är det just föga mer, en illusion, man sopar bara problemen under mattan för en stund. Men snart visar de sig igen. Det finns en risk i att börja se Ole-Gunnar Solskjaer som en trollkarl.
Samtidigt måste Ole-Gunnar Solskjaer som manager utvärderas för vad som faktiskt är hans uppgift. Det vill säga att som interimistisk manager slutföra säsongen som Man Utds tränare, att återskapa glädjen och känslan av positivism i och runt laget, att om möjligt åstadkomma något under säsongen i Champions League eller om fjärdeplatsen i Premier League, att kanske som han själv säger plocka fram fler yngre spelare att fylla ut truppen med, och kratta marken för den som tar över till sommaren.
Men vad som sker under den här säsongen är just bara det, förberedelsearbete. Om det arbetet sedan bär någon konkret frukt den här säsongen, desto bättre. Men det är från och med sommaren som arbetet verkligen tar fart om Man Utd ska hoppas på att börja röra sig i rätt riktning igen. Anställ en permanent manager, åtgärde de strukturella brister som präglat klubben i över fem år, forma en stark fotbollsorganisation, och formulera en idé, en plan och en strategi som klubben saknat under sitt nya ledarskap.
Absolut ingenting med Ole-Gunnar Solskjaers positivism eller frihet till spelarna kan vara ett substitut för detta mer långsiktiga arbete. Man Utd har skuttat iväg längs den där gula tegelvägen hela vägen till Smaragdstaden tillräckligt många gånger redan, bara för att upptäcka att den där trollkarlen bara var en vanlig man utan några som helst magiska egenskaper. Det skedde med David Moyes, det skedde med Louis van Gaal, och det skedde med José Mourinho.
Det vore trist om det också skedde med Ole-Gunnar Solskjaer. Han kan knappast trolla, och förtjänar heller inte att belastas med någon missriktad besvikelse över vad Man Utd uppnår eller inte uppnår den här säsongen. Även om han gör underbara saker.