Vad händer under Premier Leagues deadline day?

Å andra sidan är det kanske också på sista dagen av ett fönster som mycket brukar hända, så kanske är det för tidigt att ropa hej. Av någon anledning verkar ju många engelska klubbar tycka att det är bättre att vara ute i sista minuten med sina olika köp, eftersom som vi vet tidspress alltid är något som brukar leda till väl genomtänkta och kloka beslut. Förmodligen väntar klubbar för att kunna tjäna något pund, men hur många miljoner har kastats i sjön som en följd?!

Dessutom finns ju ett antal klubbar som faktiskt ligger till i botten av tabellen. Normalt sett är det ju inte klubbarna i toppen av tabellen som brukar värva under januari, utan de riktigt stora investeringarna under januarifönstret brukar snarare göras av klubbar som är indragna i nedflyttningsstriden. Den ekonomiska risken med att åka ur Premier League får ofta klubbar att lätta på plånboken och trycka på panikknappen. Något som kanske inte heller det brukar leda till de bästa besluten.

Men även dessa klubbar håller sig rätt lugna denna januari. För Huddersfield kan det självfallet vara så att det med deras tabellsituation och begränsade resurser är svårt att värva spelare som verkligen kan göra någon större skillnad, och dessutom verkar de nog redan ha räknat hem en nedflyttning. För Fulham är det kanske snarare så att klubben redan har gjort omfattande investeringar i somras, och känner sig nöjda. För Newcastle är det hela på alla sätt mer komplicerat.

Hur som helst. Några värvningar verkar det ändå bli under dagen som vi känner till och som dessutom känns tämligen substantiella. Vilka är då dessa värvningar, hur sannolika är de att faktiskt bli av, och vad ska vi egentligen tycka om dem?

Denis Suarez, Barcelona till Arsenal (lån). En övergång som verkar på det stora hela klar och betald. Eller nåja, det där med betalningen är det ju tydligen sisådär med för Arsenal denna vinter. Uppenbart en spelare som Unai Emery känner till och önskade sig till klubben, och Raul Sanllehi såg det väl dessutom som inom sitt kontaktnät. Alltid en osäker fråga hur sådana här spelare klarar sig i Premier League, men klarar han den omställningen kan han visa sig bli en värdefull värvning även på sikt. – Väl godkänd (+++), 98%

Youri Tielemans, Monaco till Leicester (lån). Måste säga att det här var en spelare jag blev förvånad när han lämnade Anderlecht till Monaco av alla klubbar, då jag trodde han var given för någon klubb i Premier League. Detta efter en väldigt bra Europa League-kampanj den säsongen. Men Monaco var ju heta då också, fastän det äventyret därefter inte blev som man hoppats. Kreativ och skicklig mittfältare som kan ge Leicester en helt annan dynamik på sitt mittfält, vilket också är något laget är i stort behov av. – Med beröm godkänd (++++), 90%

Maxi Gomez, Celta Vigo till West Ham. Besvären med Marko Arnautovic, samtidigt som Javier Hernandez inte verkar komma till sin rätt i klubben, verkar ha fått West Ham att trycka på alarmknappen. En mängd rapporter pratar om att West Ham ska ha varit beredda att spendera över £40m, nytt transferrekord för klubben, på Celta Vigos mycket målfarlige anfallare. Sant är att West Ham skulle må bra av att hitta en riktigt bra anfallare. Men affären verkar falla på att Celta Vigo vägrar sälja nu. – Med beröm godkänd (++++), 15%

Ivan Perisic, Inter till Arsenal (lånköp). Yannick Carrasco är en annan spelare som har ryktats tungt till Arsenal under januarifönstret, men inte mycket tyder just nu på att den affären är aktuell. Istället verkar Arsenal lägga mer krut på att på olika sätt övertyga Inter om att låna ut Perisic till dem, vilket om inte annat visar att Arsenal letar med ljus och lykta efter en ytterforward. Ivan Perisic själv verkar minst sagt sugen, och har väl ögnat efter en flytt länge nu. Perisic var länge en önskad spelare av José Mourinho, men Man Utd verkar inte längre intresserade. – Väl godkänd – (+++), 50%

Miguel Almiron, Atalanta till Newcastle. Högt politiskt spel av Rafa Benitez de senaste dagarna där han uttryckligen har hotat om avgång om inte Newcastle förstärker under januarifönstret. Något hans kontrakt numer tillåter honom att göra utan att behöva lösa ut sig från kontraktet. Inför det hotet verkar det nu som om Newcastle och Mike Ashley till sist har fallit till föga. Almiron är sedan länge en av Benitez mest önskade spelare, en kreativ och offensiv mittfältare av hög kaliber, och om Newcastle värvar honom kommer de för första gången på 14 år slå sitt eget transferrekord. – Berömlig (+++++), 85%

Fler värvningar på gång den här dagen?

Fulham. När Fulham under andra halvlek vände 0-2 mot Brighton till 4-2 var det svårt att inte få funderingen om Fulham därmed vände inte bara matchen utan hela sin säsong. Det var en vinst av ett sådant slag som kan skapa ett rejält momentum för vilket lag som helst, och desto viktigare för ett lag som många gånger sett ut att sakna självförtroende i jämna matcher. Framför allt var det också en match, ett resultat och en vändning som fick supportrarna att verkligen gå igång, och den stämningen på Craven Cottage kan Fulham bära med sig under våren.

https://www.telegraph.co.uk/football/2019/01/30/seven-momentum-turning-premier-league-results-give-fulham-hope/

Bournemouth. Bournemouth verkar gilla att möta Chelsea. De har vunnit ovanligt många matcher mot dem sedan de tog sig upp i Premier League. Förra säsongen vann de samma match med 3-0, nästan på dagen ett år sedan för övrigt, och den här säsongen gick de alltså en bättre och vann med 4-0. Josh King med två mål och David Brooks med ett mål, en assist och ett i allmänhet stort spel. Det är sådana här matcher man känner att Bournemouth borde kunna utmana om europeiskt cupspel, tyvärr är det lite för många matcher då spelet inte alls håller lika bra.

Newcastle. När Newcastle gick in till halvtid med bara 0-1 i baken fanns där en gnagande känsla att detta nog passade Newcastle rätt bra. Bättre i själva verket än om de kvitterat innan halvtid då detta hade kunnat göra Man City piggare och mer på tårna under andra halvlek. Mycket riktigt, när matchen svängde under andra halvlek hade Man City svårt att hitta något motmedel och plötsligt rulla igång maskinen igen. Väldigt viktig seger för Newcastle, som ökar avståndet till nedflyttningsstrecket, och som kanske hoppas på fler segrar på transfermarknaden under det kommande dygnet.

https://www.telegraph.co.uk/football/2019/01/30/newcastle-beat-man-city-champions-suddenly-look-vulnerable/

OMGÅNGENS DOWNS

Man Utd. Upphämtningen i matchens slutminuter sätter så klart en mer positiv glans på den här matchen, trots ett poängtapp mot Burnley på Old Trafford så lämnar Man Utd ändå matchen med en positiv känsla. Ändå kan inte avfärdas att detta var det första bakslaget för Man Utd med Ole-Gunnar Solskjaer som manager, och även om det kanske inte ska överdramatiseras, veckomatcher kan ofta vara besvärliga, så blir det intressant att se hur Man Utd nu hanterar den här vägbulan i kommande matcher.

Man City. Klar missräkning för Man City att förlora borta mot Newcastle, ett resultat som ofrånkomligen för livet svårare än vad det redan var i titelstriden. Helt förvånande kom det däremot inte, och det fanns väl alltid någon slags hybris i att tänka att bara för att man vann stort på hemmaplan i cupspelet mot Rotherham, Burton Albion och Burnley så skulle detta betyda mer än vad det faktiskt gjorde i ligaspelet. Det finns en tendens till nonchalans i detta Man City som Newcastle kunde utnyttja, och de är inte de första att utnyttja det den här säsongen.

West Ham. Knappast någon rolig vecka för West Ham detta. Först utslagna av AFC Wimbledon i FA-cupen, efter att ha hamnat i ett tidigt 0-3-underläge, och nu alltså överkörda av Wolves i ligan. Uppenbart verkar vara att Marko Arnautovics situation har påverkat laget, något som Pablo Zabaleta även bekräftat. Man märker det även i West Hams mycket besynnerliga beslut att samtidigt som slutsignalen gick mot Wimbledon gå ut med nyheten att Arnautovic skulle ha förlängt sitt kontrakt med West Ham, fast utan några detaljer som till exempel för hur lång tid han skulle ha förlängt. Wolves var riktigt bra, men West Ham ska inte behöva vara så utspelade som de var.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Chelsea. Oklart om det var Sarriboll eller Sorryboll som Chelsea spelade i den här matchen där det återigen, precis som förra säsongen, blev storstryk mot Bournemouth och där Gonzalo Higuain inte hade någon lycka med sig över huvud taget. Chelsea ser stundtals riktigt tröga och långsamma ut, och där finns flera skäl att misstänka att allt sannerligen inte är frid och fröjd bakom kulisserna där. Missnöjet med Maurizio Sarri börjar även bli tydligare bland supportrarna där det nog inte minst gnager att se en spelare som Callum Hudson-Odoi sitta på läktaren i den här matchen.

OMGÅNGENS J.R.

Claudio Ranieri. Underläge med 0-2 i halvtid och om Davy Pröppers kanonskott precis innan halvtid gått någon decimeter längre ned så hade matchen varit avgjord för Brighton där och då. Vad sa egentligen Ranieri till sina spelare i halvtid? Det vore kul att veta för Fulham reducerade omedelbart i början av andra halvlek, en halvlek som var en rasande storm av Fulhamanfall med ytterligare tre mål samt minst lika många träträffar därutöver. En av säsongens märkligaste scenförvandlingar.

OMGÅNGENS SPELARE

Fabian Schär, Newcastle. Mer eller mindre felfri mittbacksinsats av Schär, vilket var helt nödvändigt för att Newcastle skulle kunna vända och vinna den här matchen. Schär har svarat för ett flertal väldigt bra insatser de senaste månaderna och vad man än har att säga om Newcastles spelartrupp som helhet så defensivt i backlinjen har Rafa Benitez fått ihop en rätt bra uppställning.

OMGÅNGENS MÅL

David Brooks, 2-0 Bournemouth. Snyggt mål av Brooks som trixar och knixar med bollen ett tag innan han placerar bollen snyggt i nedre hörnet. Har haft ett riktigt genombrott den här säsongen och lite överraskande var det nog allt att han skulle vara så här bra redan under sin första säsong i Premier League.

WTF!

Pereira. Många menade efter matchen mot Burnley att det var Ole-Gunnar Solskjaers första misstag att spela Andreas Pereira på mittfältet. Det här är naturligtvis på det stora hela samma människor som ständigt beklagar sig över att managers för engelska klubbar alldeles för sällan ger unga spelare chansen. Unga spelare måste tillåtas utrymme att få göra misstag. Misstaget av Solskjaer är inte att ge Pereira chans till speltid, misstaget vore att inte göra det eller utifrån detta tappa förtroendet för honom och andra unga spelare.

LOL!

Callum Hudson-Odoi borde respektera Chelsea och stanna kvar i klubben, menade Maurizio Sarri med ett försök att övertyga spelaren så skamlöst att man knappast kunde låta bli att skratta. Frågan är väl närmast om Sarri själv verkligen lyckades hålla sig för skratt efter att han sagt det där.

BTW…

Fascinerande ändå att både Roy Hodgson och Rafa Benitez, de enda två tidigare tränarna för Liverpool i Premier League, har stulit sex poäng av Man City på kort tid.

Oj, vad Huddersfield hade behövt vinna/inte förlora den där matchen mot Everton!

Sean Dyche var alltså vansinnig över fem minuters tilläggstid på Old Trafford. Som sagt, alla är sig själva närmast.

På sätt och vis underhållande hur den brittiska journalistkåren fullständigt har hoppat på Ole-Gunnar Solskjaers bandvagn. Flera möjliga skäl varför.

Mer eller mindre alla håller självfallet med Mauricio Pochettino om att long-term improvement är viktigare än one-time cup success, men fejkar ändå indignation.

På tal om absolut ingenting är det så klart en väldans tur när Man City var nonchalanta mot Newcastle att de då hade elva ledare på planen och sju till på bänken.

Matchbollen är oftast den viktigaste och den svåraste bollen att vinna. Vet inte varför jag kom att tänka på det under matchen på Anfield.

Förståeligt är det därför om stämningen börjar närma sig en slags kollektiv psykos. Det är väl förmodligen lättare just i dessa dagar när internet gör det möjligt för så många att interagera och kommunicera på en och samma gång. Men som vi vet både med internet och med psykoser, det är inte alltid den bästa grogrunden för realism, för sanning eller för nyansering. Viktigare blir meningsskapande och storytelling.

Meningsskapande är de processer med vilka vi tar in observationer och intryck från den värld i vilken vi lever och försöker passa ihop dem med våra egna föreställningar. Något som blir desto vanligare vid förändring eller obekanta skeenden. Om det handlar mer om att ta in vad som sker så handlar storytelling mer om vad det är för berättelse om sig själva man själv eller som kollektiv vill förmedla till sin omvärld.

Vilka berättelser är det som är mest populära i Liverpool för närvarande? En väldigt populär berättelse verkar vara den om Liverpool som David och Man City som Goliat, där Liverpool trots att de inför den här omgången leder med fyra poäng ändå beskrivs som ett veritabelt långskott att kunna vinna ligan, och Man City beskrivs som ett fullständigt överlägset lag som spelar i en helt annan division än övriga klubbar.

Den andra sidan av samma berättelse har mer att säga om de båda klubbarnas resurser och ekonomiska förutsättningar. Liverpool beskrivs i termer som om de vore en klubb mer eller mindre på existensminimum, som måste sälja sina bästa spelare för att kunna köpa nya. Man City å andra sidan beskrivs som superrika, därtill rika på ett sportsligt orättfärdigt sätt, en klubb som därför tillskansat sig fördelar de inte borde ha.

Att berätta en story är däremot sällan detsamma som att berätta sanningen. Möjligen skulle man i bästa fall kunna beskriva det som att berätta ”vår sanning”, för att använda ett populärt flumutryck. Och det finns naturligtvis många saker i den där berättelsen som helt enkelt inte riktigt håller ihop vare sig med enkla fakta, med en komplex verklighet eller ens med särskilt sunt förnuft.

Det är för det första lite svårt att beskriva Man City som ett lag spelandes i en helt annan division än övriga klubbar när de i själva verket ligger fyra poäng efter det lag som råkar leda just deras division. Naturligtvis är Man City ett formidabelt lag som på sina bästa dagar kan spela ut vilken motståndare som helst, men det är inte ett oslagbart lag, det är inte ett lag utan svagheter, det är inte ett lag som inte kan tappa poäng.

Vilket vi alltså sett vid upprepade tillfällen under säsongen. Deras poängtapp har även kommit i matcher med deras bästa spelare tillbaka. Lagets press är inte längre riktigt lika bra, och där finns ett inslag av nonchalans och kanske inte riktigt samma hunger som vi såg för ett år sedan. Något som resulterat i nio tappade poäng på en månad mot Crystal Palace, mot Leicester och mot Newcastle.

På samma sätt är det svårt att betrakta Liverpool som något långskott längre. Om de på säsongens första 23 omgångar lyckas ta fyra poäng fler än Man City, kan det knappast ses som någon omöjlig uppgift för Liverpool att på säsongens sista 15 omgångar hålla sig inom tre poäng från Man Citys poängskörd. Om Liverpool presterar på dessa 15 omgångar som de gjort hittills under säsongen kommer de vinna ligan.

Ekonomin görs det också alldeles för stor sak av. Liverpool är ingen fattigklubb, de har gjort enorma investeringar i sin spelartrupp och deras löner redan innan de värvningar som gjorts inför den här säsongen räknats in ligger knappast några oceaner från de löner som betalas av Man City. Liverpool kan knappast positionera sig själva som något slags Leicester som vinner ligan mot alla odds, eller ens som ett Tottenham för den delen.

Kort sagt, det finns ekonomiska skillnader mellan de båda klubbarna, men de är vare sig så stora eller så betydelsefulla som berättelsen vill göra gällande. Kort sagt, om Liverpool vinner ligan så gör de det inte för att de har spenderat mer än alla andra lag, men de gör det för att de har spenderat mer än de flesta lag, har spenderat tillräckligt, spenderat rätt samt i övrigt rent fotbollsmässigt gjort mer eller mindre allt rätt längs vägen.

Man kunde tycka att detta vore en berättelse som är bra nog. Men Liverpools berättelse låter sig alltså inte riktigt med detta nöja. Varför kan man då fråga sig, varför finns detta behov av att upprepa en uppenbart uppblåst berättelse? Svaret är rent psykologiskt rätt enkelt: Eftersom så väldigt mycket står på spel för Liverpool och eftersom det i nuläget är högst osäkert hur säsongen faktiskt slutar, om Liverpool vinner eller inte vinner!

För vad är berättelsens syfte om inte att garantera bästa möjliga utfall för Liverpool oavsett om de vinner eller inte vinner ligan?! Om Liverpool skulle vinna, så beskriver det ligavinsten i bragdartade termer, som om det vore en vinst som mer eller mindre trotsade fotbollens naturlagar. Om Liverpool däremot inte vinner, så var allt annat helt orealistiskt att begära och dessutom har Man City köpt titeln med oärliga pengar så det så!

Maximera värdet av en möjlig vinst samt minimera skadan av en möjlig förlust. Jag säger inte att det inte finns en trots allt rätt smart tanke bakom den där berättelsen, men det är inte någon neutral eller särskilt nyanserad berättelse, det är en berättelse med en tydlig baktanke med ett rätt skevt perspektiv på verkligheten. Att dra den berättelsen visar på ett större intresse för att säga en story än för att säga sanningen.

Sanningen, i någon slags objektiv mening, är att Liverpool, i och med Newcastles vinst över Man City igår kväll, ett poängtapp som enligt den där berättelsen naturligtvis inte ens var möjlig fastän vi förmodligen alla nog visste att den var fullt möjlig, inte minst eftersom sådana poängtapp redan skett i hyfsad närtid, vid vinst mot Leicester på Anfield har möjlighet att med 14 omgångar kvar öppna upp ett försprång om sju poäng.

Liverpool har under säsongens första 23 matcher tappat nio poäng. Detta innefattar bortamatcher mot Man City, Chelsea, Tottenham och Arsenal. Även om Liverpool inte presterar lika bra under säsongens sista tredjedel är det svårt att se Liverpools poängsnitt sjunka så mycket som krävs. Särskilt som det inte finns några tecken på att så ska ske. Särskilt som det förutsätter att Man City går rent, vilket inga tecken tyder på att de gör.

Det vore alldeles för mycket att säga att om Liverpool vinner mot Leicester ikväll så vinner Liverpool ligan. Något sådant skulle bara fyllon och fåntrattar säga. Men sanningen är att om Liverpool vinner mot Leicester så har de ligatiteln att vinna eller förlora helt och hållet i sina egna händer, för kanske första gången på snart 30 år. Detta är något positivt, något de har gjort sig förtjänta av. Men det gör dem samtidigt naturligtvis livrädda.

Och när vi är rädda så är kollektiva berättelser ett sätt att hantera rädslan. Och även om det möjligen går att förstå dem, så börjar de som de flesta barnsagor, efter att ha hört och läst dem fler gånger än man helst vill tänka på, bli något tröttsamma för de vuxna att lyssna till. Dikten är ändå inte lika bra som verkligheten för Liverpool.

Leeds. Marcelo Bielsa har knappast gjort sig känd för de stora känslorna när Leeds har vunnit eller avgjort sina fotbollsmatcher. Därför var det lite nytt att se honom visa sådana känslor sedan Leeds vänt och avgjort sent borta mot Rotherham. Möjligen visar det trots allt på någon form av lättnad efter den senaste tidens kontroverser runt Leeds och runt Bielsa själv. Mateusz Klich blev hjälten och är en av de spelare som gjort störst framsteg den här säsongen jämfört med förra. Viktigt för Leeds att få vinsten mot Rotherham. Både för att de kommer från en period med lite svagare resultat, och för att först Norwich och sedan Middlesbrough väntar i kommande matcher.

Nottingham Forest. På andra gången smällde det. Det blev förlust i Martin O’Neills första match med Nottingham Forest, men i den andra matchen kom den första förlösande vinsten för O’Neill, hemma mot Wigan. Viktig vinst för Nottingham Forest som därmed håller viss kontakt med klubbarna ovanför dem över playoff-strecket, inte minst och kanske i första hand Derby County av alla klubbar. Med en så jämn serie kommer det inte bli lätt för Nottingham Forest och för Martin O’Neill att ta sig till playoff, men den första vinsten är i alla fall ett steg på vägen.

Blackburn Rovers. Fjärde raka vinsten för Blackburn Rovers har något oväntat satt laget på kurs mot playoff, och desto bättre blev vinsten naturligtvis av att det var en övertygande 3-0-vinst mot ett Hull City på samma poäng som dem inför matchen. Blackburn Rovers har gått lite under radarn den här säsongen, uppmärksamheten har riktats mot många andra klubbar, men det kan inte blundas för att det är ett kompetent och skickligt lag med spelare som Bradley Dack, Harrison Reed, Adam Armstrong, Danny Graham, Corry Evans med flera. Och vem vet, kanske till och med Jack Rodwell har hittat en klubb han fungerar i nu.

KALKON

Hull City. Har haft några väldigt starka omgångar bakom sig och stigit som en raket i tabellen. Från nedflyttningszonen till sniffandes på en playoff-plats. Alltså kom det något abrupt när Hull City plötsligt kraschlandade borta mot Blackburn Rovers med 0-3, men kanske är det också lite typiskt för ett lag som kanske precis hade börjat tillåta sig att drömma eller slappna av en smula. Återstår att se om det var en isolerad förlust eller en återgång till medelvärdet för Hull City.

OMGÅNGENS MATCH:

Norwich 2-2 Sheffield United. Hoisted on their own petard! Norwich har varit de sena målens mästare hittills den här säsongen, men den här gången var det faktiskt de själva som föll offer för ett mål under matchens sista kvart. Ett mål som betydde att Norwich släppte en 2-1-ledning i toppmatchen mot Sheffield United till 2-2, ett resultat som nog inte gladde någon utom Leeds, men som å andra sidan heller inte direkt skadade någon av de båda inblandade lagen. Teemu Pukki med ett strålande ledningsmål för Norwich i andra halvlek, sedan Billy Sharp firat sin kvittering på straff i första halvlek på allra bästa Mick Foley-vis.

OMGÅNGENS SPELARE:

Joe Lolley, Nottingham Forest. Martin O’Neill hade bara positiva saker att säga om Lolley efter matchen mot Wigan och det var inget konstigt med den saken, Lolley både gjorde mål och en riktigt bra match. Lolley har i själva verket varit bra mest under hela säsongen och visar att han har mycket att bidra med också till O’Neills Forest.

BTW

Lambert. Misslyckades med att rädda kvar Stoke i Premier League förra säsongen. Kommer misslyckas med att rädda kvar Ipswich i EFL Championship den här säsongen.

Keane. Bekräftades i måndags att Roy Keane blir assisterande till Martin O’Neill i Nottingham Forest, och återvänder alltså till klubben där karriären en gång började.

Monk. Tillbaka på Liberty Stadium för första gången som manager, och Garry Monks Birmingham höll så när på att sno med sig alla poäng med en man utvisad.

RESULTAT:

Aston Villa 2-1 Ipswich; Blackburn Rovers 3-0 Hull City; Norwich 2-2 Sheffield United; Nottingham Forest 3-1 Wigan; Rotherham 1-2 Leeds; Stoke 0-2 Preston North End; Swansea 3-3 Birmingham; Bolton Wanderers 1-1 Reading.

Fyra hängmatcher i den här omgången, på grund av FA-cupen.

P.S.

Fantastiska seriefinaler i League One och League Two. Bury och Lincoln City spelade 3-3 i en otrolig League Two-match i lördags, och ikväll vann Luton Town med 3-2 mot Portsmouth.

Parallellt med managerfrågan löper däremot frågan om vem som ska bli Man Utds sportchef, director of football, technical director eller whatchamacallit. De som har följt Man Utds besvär ända sedan Alex Fergusons avgång har inte kunnat undvika slutsatsen att en enda manager aldrig kan ersätta honom och hela hans organisation, liksom att det inte fungerar att ha en bilförsäljare som klubbens fotbollschef, hur skicklig denne nu än råkar vara på att sälja bilar.

José Mourinhos ovilja att acceptera en sådan funktion i klubben var ett skäl att denna reform låg på is under ett antal år, liksom det helt säkert var ett skäl att Javier Ribalta, den chefscout Man Utd anställde från Juventus, valde att lämna Man Utd efter endast ett enda år som anställd. Man får förmoda att detta också var en faktor i Man Utds beslut att ge Mourinho sparken, inte minst eftersom Mourinho knappt hunnit lämna Old Trafford innan Man Utd meddelade att en director of football skulle anställas.

Givet att Man Utds resultat har varit så sensationellt bra under Ole-Gunnar Solskjaers första tid som manager har frågan om en director of football hamnat i skymundan. Vilket är fullt förståeligt utifrån ett rent medialt perspektiv, eller ett supporterperspektiv, men man får ända hoppas att den fortfarande står högst upp på klubbens dagordning. Det vill säga att Man Utds styrelse inte låter sig invaggas i någon form av ”det ordnar sig”-tänk av de plötsligt positiva resultaten, utan ser till den större bilden.

Att prata om directors of football blir många gånger mycket tunnare än att prata om managers. Förståeligt, managers är mycket mer framträdande som personligheter och vi vet betydligt mycket mer om vad en manager faktiskt gör. Något anmärkningsvärt är ändå att vi många gånger har en uppfattning om vilka managers som passar ihop med vilka klubbar, men ett sådant tänk finns sällan med directors of football. Ändå är det kanske i själva verket precis lika relevant med dem.

Den relativa okunnigheten om directors of football gör också att antalet namn som nämns som attraktiva kandidater, för Man Utd-jobbet men även i största allmänhet, blir tämligen begränsat. Där finns några väldigt populära namn såsom Monchi, eller Ramón Rodriguez Verdejo som han faktiskt heter, och Sven Mislintat med flera. Dessa har gjort sig stora namn inom den europeiska fotbollen för att ha hittat och rekryterat spelare väldigt framgångsrikt, och är namn som i stort sett alltid nämns i dessa sammanhang.

Men att välja en director of football måste även utgå från en analys och ambition över vad för klubb man egentligen är och vill vara. Monchi och Mislintat exempelvis har båda gjort sig kända för sitt lysande jobb i inte små klubbar, men relativt sett mindre klubbar på sina respektive marknader, med att hitta billiga och undervärderade guldkorn som kan utvecklas, användas och därefter säljas vidare. En väldigt värdefull kompetens naturligtvis, men är det verkligen rätt kompetens för en klubb som Man Utd?

Man Utd är den största och förmodligen mest resursstarka klubben på sin marknad, åtminstone inte i något resursmässigt underläge på sin marknad. Det är en klubb vars ambition rimligtvis måste vara betydligt högre än att enbart hålla sig på tabellens övre halva, ta sig till europeiskt cupspel och då och då punktvis kunna utmana någon av de större klubbarna, som är fallet med Sevilla, Dortmund och Roma som är klubbar där Monchi och Mislintat har gjort sin sak. Man Utds ambition måste vara att utmana om och vinna de största titlarna, och vara en dominant kraft i England och i Europa.

Omöjligt är det självfallet inte att exempelvis Monchi och Mislintat, som båda är namn som förekommit i diskussionen runt Man Utds director of football, skulle kunna justera sin approach till en betydligt högre ambitionsnivå. Men det är heller inte självklart att de skulle lyckas med det. Om Man Utd alltså ska leta efter en director of football vore det alltså mer naturligt om de letade efter kandidater med praktisk erfarenhet från klubbar som är mer jämförbara med Man Utd i termer av ambition, storlek och resurser.

Därför kom det som något av en positiv nyhet när det nyligen rapporterades att Man Utd synade Atlético Madrids sporting director Andrea Berta som främsta kandidat. Vilket inte betyder att han nödvändigtvis vill eller kommer bli anställd av Man Utd, men det betyder att Man Utd åtminstone tittar på namn med garanterat rätt kompetens från rätt typ av klubb. Atlético Madrid i termer av storlek, ambition och ekonomiska resurser ligger mycket närmare Man Utd än vad klubbar som Sevilla, Dortmund eller Roma gör.

Atlético Madrids strategi bygger inte på att hitta billiga och undervärderade talanger, utveckla dem för att sedan sälja dem vidare. De försöker naturligtvis identifiera rätt spelare för dem, i konkurrens med klubbar som Barcelona och Real Madrid, men de har som de också visat länge nu resurserna att både rekrytera och behålla spelare av absolut världsklass. Däremot måste de naturligtvis, just eftersom de konkurrerar med klubbar som Real Madrid och Barcelona, arbeta smart och långsiktigt.

Av det skälet gör Man Utd det klokt att titta till hur en klubb som Atlético Madrid har arbetat och de personer som lett detta arbete. Man Utd saknar knappast resurserna att både konkurrera och dominera, men det är länge sedan nu som Man Utd arbetade vare sig smart eller långsiktigt. Andra klubbar vars personer borde vara av särskilt intresse för Man Utd är Juventus, Bayern München eller möjligen Barcelona. Andra personer från andra klubbar kan vara intressanta, men i så fall genom deras individuella profil.

Namn från dessa klubbar är kanske inte lika kända och populära som namn som Monchi eller Mislintat, av det enkla skälet att det inte är klubbar som normalt anses behöva jobba särskilt smart. Eftersom de är rikast på sin marknad kan de agera därefter och folk dröjer sig gärna kvar vid illusionen att det bara är pengarna som talar, och kompetensen bakom scenen värderas därför inte lika högt. Men naturligtvis måste även dessa klubbar arbeta smart och långsiktigt, annars vore de inte så framgångsrika som de ändå är.

Precis som är fallet med vem nu än Man Utd till slut anställer som sin manager, så måste deras val av director of football utgå från vad de faktiskt vill vara för klubb, och vad de behöver för kompetens för att faktiskt vara denna klubb. Många menar att Man Utd nu under Ole-Gunnar Solskjaer har återfunnit sin identitet. Jag menar att Man Utds två stora beslut under 2019, vem som blir deras nästa manager och vem som blir deras director of football, kommer visa om så verkligen är fallet.

Vilket självfallet inte förhindrar att ändå på kort sikt fortsätta glädjas över de resultat, de framgångar och inte minst den glädje som Man Utd nu faktiskt visar upp under Ole-Gunnar Solskjaer. Det var ett tag sedan. Kanske blir det fortsatt glädjefyllt på Old Trafford ikväll mot Burnley. Kanske inte.

Av de tio saker jag menade inför helgen att vi inte skulle hålla utkik efter under FA-cupens fjärde omgång så fick jag väl åtminstone äta upp den första punkten, det vill säga det där med inga skrällar. För under lördagen bestämde sig FA-cupen för att nu fick det bära eller brista. Newport County kvitterade sent borta mot Middlesbrough och ordnade omspel. Millwall vände och vann sent mot Everton, och AFC Wimbledon slog West Ham.

Shrewsbury var nära att skrälla även de. De tog sig till fjärde omgången genom att vända 0-2 mot Stoke till 3-2. Den här gången var det de själva som hade 2-0 mot Wolves bara för Wolves att hämta upp underläget under matchens sista kvart, och därmed ordna till ett omspel på Molineux. Små marginaler minst sagt, och ett omspel som nog varken Sam Ricketts eller Nuno Espirito Santo är särskilt nöjd med.

Kvällens match mellan Barnet och Brentford är ännu en möjighet till en riktig cupskräll i FA-cupen. Ett Londonderby i själva verket, eller Battle of the Bees som matchen också har kallats utifrån vad båda klubbarna kallas. Barnet är det enda återstående laget kvar i FA-cupen nedanför Football League, efter att längs vägen ha slagit ut Bristol Rovers och Stockport County innan de besegrade Sheffield United på bortaplan i tredje omgången.

Lottningen av FA-cupens femte omgång äger rum runt 20-tiden ikväll.

(5) Crystal Palace (2-0 vs Tottenham)

Osannolikt beskrev Roy Hodgson det som att Crystal Palace skulle kunna vinna FA-cupen den här säsongen, och han betonade också att andra saker var prioriterade. Detta märktes även i hans laguttagning där halva laget var utbytt. Men cup är cup, hemmaplan är hemmaplan, och ett derby mot Tottenham är ett derby alldeles oavsett. Crystal Palace slog ut Tottenham på väg till finalen för tre år sedan och frågan är om de lyckas göra samma sak den här säsongen. Tottenham var mycket blekt mot Crystal Palace på Selhurst Park, men ironiskt nog lär de väl inte kritiseras lika mycket för att vara bottlers på grund av den här förlusten som efter matchen mot Chelsea i torsdags.

(4) Watford (2-0 vs Newcastle)

Kontrasterna är trots allt inte riktigt smickrande för Newcastle. Watford är den mindre klubben med de mindre resurserna som ändå fortsätter övertyga i Premier League tack vare ett positivt och konstruktivt ägarskap, samtidigt som Newcastle främst på grund av sitt ägarskap får vara glada om de håller sig kvar i Premier League. Det är också ganska uppenbart att Watford är betydligt mycket mer intressanta av FA-cupen än vad Rafa Benitez och Newcastle var här, och det är väl inte alldeles självklart varför det ska behöva vara på det sättet. André Gray, en anfallare Newcastle helt säkert hade behövt, men något av en backup-spelare i Watford, öppnade målskyttet innan Isaac Success stängde matchen på tilläggstid.

(3) Millwall (3-2 vs Everton)

Innan matchen mot Everton hade Millwall vunnit fyra raka matcher mot klubbar från Premier League på The Den, så det var knappast något helt överraskande att Millwall skulle kunna slå Everton. Det artade sig snart till en riktig engelsk cupmatch framför högljudda supportrar, ett regn som formligen vräkte ned. Två gånger tog Everton ledningen men Millwall replikerade snabbt båda gångerna genom att kvittera, andra gången med misstänkt hjälp av en arm. Matchen såg ut att vara på väg mot omspel när Millwall långt in på tilläggstid avgjorde genom Murray Wallace. Millwalls femte raka vinst på The Den mot Premier League-motstånd var ett faktum. Och som flera påpekade direkt efter matchen är det nog få klubbar som ser fram emot en bortamatch mot Millwall i den femte omgången, även om det kanske visade sig lite olyckligt sagt givet otrevligheterna som utspelade sig utanför The Den efter matchen.

(2) Man Utd (3-1 vs Arsenal)

Det var matchen på Emirates som drog till sig alla blickar, det riktiga tungviktsmötet i den fjärde omgången. En match värdig vilken som helst final eller semifinal mellan FA-cupens två mest framgångsrika klubbar någonsin, som utgör något av Premier League-erans Muhammad Ali och Joe Frazier. Att matchen spelades under fredagskvällens flodljus gjorde knappast saken sämre. Till sist blev det ännu en triumf för Man Utd och för Ole-Gunnar Solskjaer, och ännu en vinst för Man Utd på Emirates på just det sätt som Man Utd så många gånger vunnit på Emirates. Alexis Sanchez gjorde sitt mål och med Romelu Lukaku kanske Solskjaer till sist har hittat en spelare som verkligen kan göra den där högerkanten till sin egen. Man Utds vinst mot Arsenal var kanske inte omgångens största skräll, men ändå omgångens största resultat.

(1) AFC Wimbledon (4-2 vs West Ham)

Andy Murray vill avsluta sin karriär i Wimbledon sägs det, men Manuel Pellegrini hann före honom. Åh, twitter! Ett AFC Wimbledon taggat till tänderna, och det är märkligt hur mycket bara det kan betyda, gick fram till 2-0 innan halvtid inför ett minst sagt exstatiskt Kingsmeadow. Pellegrini sparade inte på krutet och gjorde ett trippelbyte i halvtid, ut med Andy Carroll och in med Felipe Anderson exempelvis. Men andra halvlek var bara 30 sekunder gammal när Scott Wagstaff gjorde sitt andra mål och 3-0 till AFC Wimbledon, en riktig gut punch för West Ham som ändå nästan kom ifatt ändå. Men AFC Wimbledon höll ut och stängde matchen med 4-2 i slutminuterna, i den fjärde omgångens största skräll.

Ofrånkomligen blev en för Tottenham redan viktig match mot Crystal Palace ännu viktigare. Med Ligacupen försvann en mycket tydlig titelchans för Tottenham. Ligan är inte längre realistisk för dem att hoppas på att kunna vinna. Champions League känns som ett långskott om än inte omöjligt. Ändå är det härifrån FA-cupen som måste ses som Tottenhams klart bästa titelchans.

Fortfarande måste däremot Tottenham klara av den här matchen med en skadesituation som är allt annat än avundsvärd. Varken Harry Kane eller Dele Alli är exempelvis redo för spel och kommer heller inte vara på ett tag. Några positiva nyheter kom däremot för några dagar sedan då Sydkorea förlorade mot Qatar, men Heung-Min Son hinner inte för den sakens skull hem redan till kvällens match mot Crystal Palace.

Titlarna måste komma för Tottenham, så är det bara. Därför är FA-cupen nu så pass viktig för dem. Nog för att resonemangen kring detta med Tottenham och titlar, och hur laget faktiskt ska värderas, kan ta sig löjliga former. Ändå är det något som går att vara kluven till. Å ena sidan blir det löjligt att värdera Tottenham enbart utifrån icke vunna titlar. Å andra sidan är det en kravbild alla storklubbar in spe måste leva med.

Varje gång Tottenham förlorar en cupmatch nu för tiden drar naturligtvis mängder med människor fram kortet att de är ”bottlers”. Logik och konsekvens är inte något dessa ser som särskilt viktig får man förmoda. Tottenham under Mauricio Pochettino överpresterar snarare än är ”bottlers”. Och tydligen är man alltså ”bottler” för att man strafftorskar en semifinal men inte för att man förlorar redan i tredje, fjärde eller femte omgången.

Vad innebär egentligen att vara en ”bottler”; vad är att ”bottla”? Rent retoriskt ställer jag frågan eftersom jag har lite svårt att förlika mig med att man är en bottler bara för att man har förlorat en semifinal borta mot Chelsea på straffar. I så fall är man rimligtvis en bottler så fort man förlorar en fotbollsmatch, och då är det liksom inte längre ett helt meningsfullt begrepp. Att bottla måste innehålla vissa specifika kriterier.

Ett mycket uppenbart kriterium måste vara att faktiskt befinna sig i ett mäktigt överläge gentemot sin motståndare. Antingen genom att vara en på förhand mycket tydlig favorit i en match eller en turnering och där allt annat än en vinst är att betrakta som helt oväntat. Eller genom att under en match eller en säsong ha spelat till sig en övertygande ledning antingen i matchen eller i tabellen, som därefter tappas.

För att ta några konkreta exempel från fotbollen. När Arsenal förlorar Ligacupfinalen 2011 mot Birmingham, eller när Man City förlorar FA-cupfinalen 2013 mot Wigan, så bottlar de. När Milan tappar 3-0 på Liverpool i Champions League-finalen 2005 så bottlar de. När Newcastle säsongen 1995-96 leder ligan med tolv poäng före Man Utd i januari men ändå slutar tvåa, så bottlar de.

Går det att hitta jämförbara exempel för Tottenham de senaste åren? Visst, man kan hävda att Tottenham borde ha vunnit FA-cupsemifinalen mot Man Utd förra säsongen, men Man Utd är trots allt fortfarande Man Utd. Det är ingen jättebottle precis. Annars hittar vi överlag knappa förluster mot Chelsea och Liverpool. Möjligen att betrakta som svidande förluster, men knappast som bottle jobs.

Detsamma får sägas om Tottenham i ligaspelet de senaste säsongerna. De har knappast gått in i någon säsong som tydlig favorit på förhand. De har heller aldrig haft en ledning i ligan som de tappat, aldrig haft ena handen på Premier League-bucklan bara för att tappa den i slutomgångarna. Man kan hävda att Tottenham borde ha vunnit 2015-16, men om det var ett bottle job av Tottenham, vad var det i så fall av Arsenal m fl?!

Vi kan köra liknande resonemang med cupspelet. Vi matas med bilden av Tottenham som bottlers så fort de förlorar mot Chelsea i en Ligacupsemifinal. Men Liverpool är alltså inte bottlers som förlorar i tredje omgången i båda cuperna? Man Utd är alltså inte bottlers som förlorar hemma mot Derby County? Arsenal är alltså inte bottlers som åker ur båda cuperna på hemmaplan (!) mot Tottenham och Man Utd innan semifinalen?

Följer vi definitionen av att bottla måste vi helt enkelt acceptera att Liverpools, Man Utds och Arsenals förluster är mycket mer bottle jobs än något vi har sett av Tottenham den här säsongen, och tidigare säsonger. Det är ju inte heller så att någon av Liverpool, Man Utd eller Arsenal direkt badar i titlar de senaste 10-15 åren att de kan avskriva detta som olycksfall i arbetet, undantaget som bekräftar regeln eller något annat dumt.

Ändå är det alltid Tottenham som tvingas släpa på den där bottlar-stämpeln så fort de förlorar en fotbollsmatch av någon som helst betydelse, inte andra klubbar. I bästa fall kan man hävda att detta bygger på något som kanske en gång i tiden karaktäriserade Tottenham, och som lever kvar i folks huvuden. I värsta fall är det bara motståndarfans som projicerar det egna lagets otillräcklighet.

Vill vi ändå hitta matcher där Tottenham verkligen kan sägas ha bottlat så går det ändå att hitta några, men det är inte riktigt de matcherna folk nämner. Vi kan prata om Europa Leagues sextondelsfinal mot Gent, även om Tottenham knappast var särskilt intresserade av Europa League där och då. Vi kan definitivt prata om förra säsongens hemmamatch i Ligacupen mot West Ham, då Tottenham ledde med 2-0 men tappade till 2-3.

En annan match som faktiskt förtjänar att nämnas är Tottenhams förlust i den femte omgången av FA-cupen på hemmaplan, mot just Crystal Palace. Den matchen slutade 0-1 och givet att Crystal Palace tog sig hela vägen till FA-cupfinal och motståndet knappast var oöverkomligt längre fram i turneringen så kan det mycket väl ha varit en FA-cuptitel som flög sin kos för Tottenham i och med den förlusten.

Ikväll möter Tottenham alltså Crystal Palace igen i FA-cupen, den här gången dessutom på bortaplan. Det är alldeles för tidigt av FA-cupen att kunna prata om FA-cuptitlar som flyger sin kos för Tottenham om de förlorar ikväll, och det är sannerligen ingen lätt match med lätta förutsättningar för Tottenham. Ändå vore en förlust ikväll för Tottenham ett betydligt större bottle job än vad det var att strafftorska mot Chelsea i torsdags.

En förlust mot Crystal Palace vore dessutom värre för Tottenham än vad den annars hade varit, just på grund av torsdagens förlust mot Chelsea. Att åka ur en cup är aldrig roligt. Att åka ur två cuper på tre dagar vore direkt trist.

https://www.theguardian.com/football/blog/2019/jan/25/fa-cup-fourth-round-10-things-to-look-out-for-this-weekend

Visst finns sådant som på förhand känns mer spännande än annat. Personligen ser jag inte minst fram emot den tidiga matchen mellan Accrington Stanley och Derby County, där Accrington Stanley har chansen att för första gången i klubbens historia ta sig till den femte omgången av FA-cupen. Samt även den sena matchen mellan AFC Wimbledon och West Ham, både på grund av hemmalaget och skrällchansen.

Innan vi rattar in matchen på Kingsmeadow beger vi oss däremot till ett fullsatt The Den där Millwall, som precis kommit överens med sin kommunstyrelse att få bli kvar på sin klassiska arena, tar emot Everton i vad som lovar bli en hårdkokt fotbollsmatch. Därtill är jag fortsatt intresserad av att följa Portsmouths resa i FA-cupen där de under dagen tar emot QPR hemma på Fratton Park.

Emellertid är jag kanske som bekant rätt förtjust i att spela motvalls kärring, så när Guardian i sin variant av uppsnack inför vad vi har att se fram emot under FA-cuphelgen pratar om tio saker att hålla utkik efter, funderar jag istället på vad vi inte kommer att se under helgen, vad vi inte har att se fram emot. Här kommer därför tio saker att inte hålla utkik efter under FA-cupens fjärde omgång:

(10) Skrällar?

Tredje omgången saknade definitivt inte skrällar, när både Oldham och Newport County vann sina matcher mot Premier League-motstånd. Men den här gången är det svårare att se några större skrällar som troliga. Dels för att det inte finns så många matcher av det slaget. Dels för att lag som Oldham och Newport County båda har bortaplan. Millwall kan slå Everton men det vore förmodligen inte någon riktigt skräll. AFC Wimbledon skulle kunna slå West Ham och det vore en skräll. Och Barnet, enda lag kvar från National League, skulle kunna slå Brentford på måndag kväll.

(9) Chelsea på bortaplan!

Tydligen är det inte längre något som händer, det vill säga att Chelsea faktiskt skulle tvingas spela en sådan här match på bortaplan i FA-cupen. Oddsen var inte spelbara på att de återigen skulle lottas på hemmaplan när de mötte Sheffield Wednesday i den fjärde omgången, och skulle de som väntat klara av den matchen kommer en match på Stamford Bridge i femte omgången vara en självklarhet även det.

(8) Multipla omspel!

Omspel är en kär gammal tradition i FA-cupen. Nåja, inte så kär kanske för flertalet av superklubbarnas managers som steg för steg har lyckats lobba bort dem från FA-cupen. De är förvisso kvar i den fjärde omgången fortfarande, men ändå kan man drömma sig tillbaka till bättre tider när det inte blev förlängning och straffar redan vid första omspelet utan där omspel lades på omspel som lades på omspel till dess att ett lag faktiskt lyckats vinna en match. Det gav hår på bröstet minsann!

(7) Fulla läktare?

Att döma av fredagens matcher kan vi nog räta ut frågetecknet. Tyvärr har det blivit en allt vanligare syn under FA-cupens matcher för alla klubbar att det börjar se glesare ut på läktarna. Rimligtvis speglar detta en kombination av faktorer. Ett avtagande intresse för FA-cupen, en viss mättnad för att gå på fotboll, och helt enkelt privatekonomiska skäl. Att klubbar är dåliga på att prissätta sina biljetter till dessa matcher är givet, något som kan förbättras och något som borde ses som en möjlighet.

(6) Positiva artiklar?

Med åren har det blivit någon slags nationalsport för brittiska journalister att i samband med att FA-cupen ska spelas producera mängder av artiklar som berättar om hur mycket sämre och mer meningslös FA-cupen har blivit, för att i nästa andetag aningslöst undra hur det kommer sig att så många ser det på just det sättet. Vet inte om man kan säga att det var något som klickade till i skallen på dem för några veckor sedan, men kanske har de till den här helgen kommit underfund med att om de vill att folk ska tycka om FA-cupen vore det kanske bättre att inte kasta skit på den varje tillfälle som ges.

(5) Paul Scholes!

Tyvärr, inte alla drömmar blir till verklighet. Under veckan lät det som en done deal att Paul Scholes skulle damma av sig TV-kostymen och istället ta över sin barndoms klubb Oldham Athletic som deras nye manager. Kanske inte omöjligt att det sker ännu, men det har definitivt inte skett ännu, vilket betyder att någon Paul Scholes får vi inte se vid sidlinjen när Oldham idag möter Doncaster på bortaplan. Vi får hoppas att han tar över snart så att frågan om vem som är bäst manager mellan Steven Gerrard och Frank Lampard kan få ett självklart svar även den.

(4) Satsande storklubbar?

Endast två gånger under de senaste 23 säsongerna har någon annan klubb än någon av superklubbarna vunnit FA-cupen, vilket om inte annat ruskar om bilden av FA-cupen som en skrällarnas cup en aning. Men det visar att FA-cupens främsta problem inte är, som så många populärt ändå vill mena, att superklubbarna inte tar FA-cupen på allvar utan att de engelska storklubbarna inte gör det. FA-cupen utgör för dem en högst realistisk titelchans som de däremot sällan verkar särskilt intresserade av att ta. Tveksamt om West Ham, Everton, Newcastle med flera klubbar kommer visa något annat den här helgen.

(3) Den förlorade Son-en!

Äntligen någon slags goda nyheter för Tottenham under fredagen när Sydkorea lite överraskande förlorade mot Qatar i asiatiska mästerskapen, vilket innebär att Heung-Min Son kommer hem två matcher tidigare än befarat. En spelare som onekligen behövs så klart, även om han inte hinner hem redan till den här helgen. Fast det är klart, med Tottenhams otur den här säsongen blir Sydkorea kanske så pissed på förlusten mot Qatar att de tar och slänger in Son i militärtjänsten ändå.

(2) Underhållande lottning?

Traditioner är vad de är inom engelsk fotboll, och det finns väl trots allt bara så mycket som är möjligt att göra med något så torrt och trött som en lottning, men inte behöver det heller kanske vara som FA-cupens vanliga lottningar som mest är av slaget att man helst skulle vilja klösa ut sina egna ögon. En äppelkäck programledare som försöker dra något skämt då och då som visslar över huvudet på någon av de halvkända gamla spelare eller C-kändisar de lyckats locka till studion, som därefter plockar upp varannan boll. Lite show och lite substans kan man ändå önska. UEFA:s är inte perfekta, men bättre.

(1) Liverpool!

Helt säkert fanns de som menade att det var bara bra att Liverpool förlorade mot Wolves eftersom då kan Liverpool vinna ligan. Eller något på den skakiga logikens tema. Förvisso en tankegång som nog var formulerad redan i preventivt syfte. Hur som helst borde det kännas surt att just denna helg när alla andra klubbar trots allt spelar fotboll så tittar bara Liverpool på när andra klubbar spelar fotboll. Det kan vara en situation man tvingas förhålla sig till, men det får aldrig vara en situation man önskar sig själva.

Några av matcherna i FA-cupen mellan Arsenal och Man Utd måste dessutom räknas till dess klassiker. FA-cupfinalen 1979 då Man Utd hämtar upp 0-2 till 2-2 i slutminuterna bara för Alan Sunderland att avgöra för Arsenal någon minut senare. Det tvehövdade semifinalmonstret 1998-99, det sista semiomspelet någonsin. FA-cupfinalen 2005 som gick till straffar. Det finns fler matcher, jag glömmer säkert några höjdpunkter.

Omspelen är väl snart historia blott i FA-cupen som helhet. Men i det här skedet av FA-cupen finns de alltjämt ändå kvar. Den möjligheten hänger alltså över kvällens match på Emirates, att oavgjort innebär ett omspel på Old Trafford. En sak är hur som helst säker, när Arsenal och Man Utd drabbar samman brukar det slå gnistor. Det gör just detta cupmöte ovisst och oförutsägbart.

Ett av lagen kommer hur som helst åka ur redan i den fjärde omgången. Tidigt för båda lagen som under senare år har haft ett rätt bra facit i FA-cupen. Arsenal naturligtvis som har vunnit FA-cupen tre gånger under 2010-talet. Man Utd som vann FA-cupen för snart tre år sedan och som var i final förra säsongen. Att åka ut redan i den fjärde omgången är inget som något av dessa lag har för vana att göra.

Men det är ju en del av charmen med FA-cupen. Klubbarna går förvisso in i turneringen i olika omgångar beroende på var i seriesystemet de befinner sig, men väl där så existerar inga skyddsnät. Lagen är inte seedade och det existerar inga dubbelmöten, med returen automatiskt på den större klubbens hemmaplan. Det finns inga garantier, inga skyddsnät och naturligtvis är detta vad som ger FA-cupen dess speciella aura.

Sex Premier League-klubbar rök redan i den tredje omgången, bland dem Liverpool som tog torsk mot Wolves. Av återstående 14 Premier League-klubbar kommer garanterat fem ytterligare försvinna i den fjärde omgången då klubbar från Premier League har lottats mot varandra i fem av 16 matcher under helgen, och utöver Liverpool kommer i alla fall någon av Arsenal eller Man Utd vara borta även de.

När FA-cupen går in i femte omgången kommer närmare hälften av återstående klubbar höra hemma utanför Premier League. Gör detta FA-cupen mer öppen eller mer stängd än normalt den här säsongen? Det går att argumentera åt båda håll. Å ena sidan öppnar det upp FA-cupen längre framåt i turneringen även för andra lag. Å andra sidan gör det chansen för kvarvarande superklubbar desto större att stå som slutsegrare.

En populär inställning under senare år har blivit att det är ”smart” av större klubbar att åka ur exempelvis FA-cupen redan i den tredje eller fjärde omgången, eftersom det gör det möjligt för dem att fokusera på påstått viktigare uppgifter. Något absurt har det till exempel skapat situationen där en manager som åker ut med sitt lag i semifinalen får mer skit för lagets prestation än den manager som åkte redan i den tredje-fjärde omgången.

Några sådana tankegångar finns knappast för varken Arsenal eller Man Utd i detta cupmöte. FA-cupmatcher mellan dem har haft en historisk tendens att utöva ett tungt inflytande på varandras säsonger som helhet, i synnerhet när de under säsongen står i direkt konkurrens med varandra också i ligaspelet. Och så är ju trots allt fallet den här säsongen, båda lagen på samma poäng, båda lagen jagandes Champions League.

Båda lagen befann sig indragna i tung titelstrid 1998-99 när de mötte varandra i en semifinal som skulle bli episk. Man Utd lyckades till sist vinna den semifinalen över två hiskeliga matcher, och inte minst de själva har framfört uppfattningen att förlorar de den semifinalen så slutar nog den säsongen som helhet väldigt annorlunda. Matchen i den femte omgången 2002-03 som Arsenal vinner leder till skon i skallen på David Beckham.

Några år senare befinner sig Arsenal i titelstrid med Man Utd och Chelsea 2007-08 då de åker till Old Trafford för FA-cupmatch i den femte omgången. Andra faktorer väger också in men Arsenal och Arsene Wenger halvtankar den matchen, förlorar stort med 0-4 i en match som visade sig vara början på slutet för Arsenals titelstrid den säsongen. Minst sagt ett varningens finger för att göra avkall på lagets vinnarvilja.

Kan kvällens FA-cupmatch mellan Arsenal och Man Utd på Emirates få samma betydelse för lagens respektive säsong den här gången? Omöjligt är det inte. Det är ingen titelstrid något av lagen befinner sig i, men ändå i tät kamp om Champions League-platsen. Inte minst för Man Utd känns det med Ole-Gunnar Solskjaer som om mycket potentiellt kan komma att förändras om eller rättare sagt när deras medvind och momentum upphör.

Att vara laget som sätter stopp för denna medvind för Man Utd sedan Ole-Gunnar Solskjaer tog över Man Utd kan visa sig dubbelt värdefullt för Arsenal. Dels går de i så fall vidare i FA-cupen. Dels gör de en tydlig markering som mycket väl kan visa sig få effekt också i ligaspelet dem emellan. Dessutom vore det naturligtvis en rätt god vind i deras egna segel för Arsenal, där det efter vinsten mot Chelsea redan blåser rätt fint.

Nu är det så klart svårt att säga särskilt mycket om laguttagningen på förhand både för Arsenal och Man Utd, men något tragikomiskt är det så klart att föreställa sig hur detta kan bli en match mellan båda lagens riddare av den sorgliga skepnad. Mesut Özil hittar vi i Arsenal, extremt högavlönad men petad och inte särskilt önskad. Alexis Sanchez i Man Utd, tidigare i Arsenal, högavlönad men så här långt en flopp i Man Utd.

Kan någon av dem kliva fram den här matchen? Båda har naturligtvis firat stora framgångar i just FA-cupen under senare år, med Arsenal. Förmodligen representerar FA-cupen det finaste någon av dem faktiskt har åstadkommit i engelsk fotboll, vilket borde betyda att FA-cupen ändå betyder något speciellt just för dem. Just nu är det kanske mer tveksamt om någon av dem ens faktiskt får spela.

Alan Sunderland, Ryan Giggs, Danny Welbeck med flera. FA-cupmatcher mellan Arsenal och Man Utd har producerat många hjältar genom åren. Vem kliver fram och blir hjälte ikväll under fredagskvällens flodljus på Emirates?

:::

TRANSFERKOLLEN:

Lucas Perri, från Sao Paolo till Crystal Palace (lån). Ung målvakt från Sao Paolo med meriter från brasilianska ungdomslandslagen lånas in till Crystal Palace. Svårt att veta hur han anpassar sig till England och engelsk fotboll, men givet att Wayne Hennessey riskerar en avstängning på minst fem matcher för att som middagsgäst ha stått för olämpliga gester så kan det visa sig att vi får en hum om det förr snarare än senare. Godkänd – (++)

Helt rätt tillfälle eftersom för båda lagen vore en framgång väldigt värdefull just nu. Vad gäller Tottenham har två onödiga förluster på hemmaplan fått dem att tappa kontakten i titelstriden, samtidigt som en horribel skadesituation på flera nyckelspelare har satt hela deras säsong under frågetecken. Vad gäller Chelsea eftersom lagets resultat har sviktat på senare tid och det skakas av interna stridigheter där Maurizio Sarri bara för några dagar sedan ifrågasatte spelarnas motivation.

Helt fel tillfälle av i grund och botten samma skäl. Chelsea brottas med interna konflikter, en taktik som hackar och haltar, och ett ständigt återkommande anfallarproblem som är på väg att definiera deras säsong. Gonzalo Higuain hann inte bli spelklar i tid till kvällens match, samtidigt är Alvaro Morata såld. Tottenham tvingas klara sig utan bland andra Harry Kane, Dele Alli och Heung-Min Son till den här matchen, vilket är ett minst sagt tungt tapp av spelare för dem.

Maurizio Sarri börjar tvingas utstå alltmer kritik. Han har börjat beskrivas som en överskattad manager, vilket ändå är lite tufft efter blott ett halvår med Chelsea i väldigt hård konkurrens. Uppenbart är ändå att hans taktik, Sarrismo som det kallades i Italien med Napoli, inte fungerar riktigt så som är tänkt i Premier League. Men det måste så klart påpekas att exakt samma sak kunde sägas om Pep Guardiolas och Jürgen Klopps taktiker under deras första säsonger.

Många har spekulerat i orsakerna till Chelseas taktiska problem. En vanlig förklaring är att engelska klubbar är mer defensivt orienterade, och inte erbjuder Chelsea den höga press som Sarris fotboll till stor del bygger på att utnyttja med sin vertikala fotboll. Vi har även sett flera lag lista ut att om de punktmarkerar Jorginho så saboterar de mycket med Chelseas uppbyggnadsspel. Lägg därtill att Chelsea har saknat en anfallare som lyckas komma ner och samla upp bollen.

Resultatet har blivit ett Chelsea som haft förtvivlat svårt att göra mål. För all kritik av Man Utds defensiva attityd och offensiva oduglighet under större delen av säsongen kan det vara värt att påpeka att Chelsea har gjort sex mål färre än Man Utd, även om det förvisso såg annorlunda ut för någon månad sedan. Men Chelseas problem på anfallarsidan har varit uppenbart under hela säsongen, och det är även vad Chelsea och Maurizio Sarri nu hoppas ha gjort något åt med Gonzalo Higuain.

Higuain kommer med fördelen av att under de senaste fem-åtta åren ha varit en av världens bästa anfallare, ha presterat mål i mängder i såväl Spanien som Italien, och mer specifikt ha varit en väldigt bra anfallare för just Maurizio Sarri i Serie A. Han vet vad som krävs. Baksidan med Higuain är möjligen att han 31 år gammal knappast är en spelare för framtiden, haft viss benägenhet att missa chanser i de största matcherna, samt riskerar ha tappat stinget efter att ha blivit CR7-dumpad av Juventus i somras.

Chelseas facit med anfallare är knappast underbart. Ingen annan engelsk klubb kommer i själva verket ens i närheten av Chelseas taskiga facit vad gäller sina anfallare. Under 15 år med Roman Abramovich har Chelsea i själva verket värvat 22 anfallare, ej inräknat vad vi kan se som rena ungdomsspelare, det vill säga 1,5 anfallare per år, till en total kostnad bara i form av övergångssummor om £370m ej justerat för inflation. Av dessa kan bara två-tre, anfallare räknas som riktigt lyckade för Chelsea.

Nio av tio anfallare som Chelsea värvar misslyckas med andra ord, eller åtminstone blir de inga succéer. Förmodligen finns några till som gjort ett okej jobb för Chelsea, som spelat en roll under en viss tid. Under lång tid spelade detta kanske ingen större roll, i och med att Didier Drogba och Diego Costa, de två anfallare som verkligen lyckades och blev succéer, gjorde det så väldigt bra. Men för var och en av dem hittar vi alltså tiotalet floppar eller medelmåttor.

Något sorglustigt är det så klart att tänka på att Gonzalo Higuain kommer till Chelsea som den sista länken i en värvningskedja där Juventus först värvade Cristiano Ronaldo, Milan värvade Kryzstof Piatek, Alvaro Morata som kom till Chelsea från Real Madrid efter att ha varit i Juventus flyttade till Atlético Madrid, där Diego Costa inte har blivit den anfallare som de i sin tur hoppades på. Och allt detta bara för att Costa och Antonio Conte inte kunde komma överens.

Tänk så mycket bättre det hade kunnat se ut för Chelsea nu, tänk så mycket bättre deras säsong nu hade kunnat se ut, om Diego Costa fortfarande spelade för dem och satte sin prägel på Maurizio Sarris fotboll. Yngre än Gonzalo Higuain, skicklig nog att passa in i alla taktiska system, en vinnarskalle av sällan skådat slag och kanske pratas inte tillräckligt om vad Chelsea förlorade i omklädningsrummet när han lämnade klubben. Dessutom hade Chelsea inte behövt lägga £80m på Alvaro Morata och Olivier Giroud.

Förmodligen tjänar ingenting till att gråta över detta i efterhand. Vad som har hänt har hänt. Gonzalo Higuain är naturligtvis en bra och spännande värvning för Chelsea, inte minst ska det bli kul att till sist se honom i Premier League. Att utifrån historiska siffror säga att han bara skulle ha 10% chans att lyckas i Chelsea vore att dra slutsatser som dessa siffror helt enkelt inte ger något stöd för. Higuain kan visa sig passa perfekt för Chelsea, däremot inte redan ikväll.

Cynismen kring Chelseas målskytte ”utan anfallare” som det rätt elakt har beskrivits tas förvisso till överdrift. Trots lagets problem kan det naturligtvis inte betraktas som någon oöverkomlig uppgift att vinna på hemmaplan mot Tottenham, och vända semifinalen i Ligacupen, i synnerhet inte mot ett så försvagat Tottenham som kan ställas ut på planen den här kvällen. Det är en på förhand och på pappret minst sagt oförutsägbar semifinal som kan sluta på alla möjliga sätt.

Med andra ord, raka motsatsen till gårdagens semifinalretur. Vilket är andra sidan av myntet för alla som såg Man Citys storseger mot Burton Albion som skäl nog att förakta idén med ett dubbelmöte i semifinalen. Det är något extremt ovanligt. Vad vi kommer se ikväll är betydligt närmare normalfallet.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Gonzalo Higuain, från Juventus till Chelsea (lån). En för systemet fungerande anfallare är en viktig kugge för Chelsea att komma åt sina problem, men det är samtidigt inte en kugge som löser lagets alla problem. Men om Higuain återfinner formen i Chelsea har han alla förutsättningar att bli en formidabel förstärkning under återstoden av säsongen för dem. Kvaliteten på spelaren går inte att ifrågasätta, även om Chelsea inte värvar honom i sin prime. Men en värvning Chelsea behövde göra. Med beröm godkänd – (++++)

Som nästan alltid är fallet i samband med Ligacupens semifinaler råder förståelig oklarhet över vilka regler som gäller, i synnerhet bortamålsreglerna. Detta eftersom det har varit olika jämfört med i exempelvis europeiskt cupspel. Bortamålsregeln har kickat igång först från och med en eventuell förlängning i den andra matchen. Vilket måste förstås som att England förvisso hatar det där med bortamål, men hatar straffläggningar desto mer.

Men nu är det där inte längre fallet. De regelförändringar som infördes i Ligacupen från och med den här säsongen, som eliminerade förlängningar redan i tidigare omgångar, medför att om det skulle vara oavgjort efter 90 minuter i den andra matchen går det direkt till straffar. Någon bortamålsregel är därmed över huvud taget inte längre aktuell i Ligacupen. Hur det funkar i finalen har jag inte orkat ta reda på ännu.

Av någon anledning är det däremot fortfarande två matcher i semifinalerna, vilket möjligen visar på engelsk fotbolls ständiga förmåga att sila mygg men svälja elefanter i sina olika politiska krumsprång. Regelförändringarna genomfördes som ett sätt att minska belastningen på spelschemat, en återkommande käpphäst i engelsk fotboll, men det blev som väntat i slutänden mest en massa rätt meningslösa marginalinsatser.

Under och efter den första semifinalen mellan Man City och Burton Albion var det förvisso de som önskade en mer omedelbar regelförändring, nämligen att returmatchen inte skulle behöva spelas om segermarginalen i det första mötet blev för stor. Nu sades det kanske med delvis skämtsam framtoning, men på sitt sätt går det att förstå, det är verkligen svårt att hitta något som helst värde med eller intresse för kvällens match.

Helt unikt vore det för övrigt inte. Utan att ha gjort någon omfattande research har jag bestämt för mig att playoff-spel i exempelvis Italien har något liknande upplägg, dels med dubbelmatcher i playoff, dels att antalet playoff-lag beror på avståndet i poäng mellan de olika lagen. Dessutom har ju FA redan visat EFL att det är fullt möjligt att göra regeländringar i sina cuper mitt under brinnande säsong.

Vett och etikett inom fotbollen känns betydligt mindre självklart inom fotbollen än inom flera andra sporter. Inom tennisen finns det tydliga vett och etikett-regler att följa, likaså inom bordtennisen. En sådan regel är att inte förnedra en uppenbart betydligt svagare motståndare, i synnerhet om denne är yngre. Att nolla någon anses exempelvis mycket ofint, åtminstone så länge spelarna inte befinner sig på ungefär samma nivå.

Helt obefintligt är trots allt inte det där inom fotbollen heller. Det finns helt enkelt en punkt där det inte längre anses snyggt att fortsätta slå och sparka på en motståndare som uppenbarligen redan ligger ner, särskilt när motståndaren är väsentligt mycket svagare än sig själv, och när motståndaren inte hör hemma på riktigt samma nivå. Och den punkten får man nog säga att Man City passerade med råge mot Burton Albion.

Varenda människa vet så klart när Man City redan leder med fyra eller fem mål att semifinalen är avgjord, även returmatchen medtagen i beräkningen. Det finns ingen rationell anledning för Man City, annat än för att gnugga sina ömma egon, att fortsätta ösa på i det läget och ta resultatet från storseger till förnedring. Samma känsla har man kunnat ha när Tyskland flera gånger har öst på i liknande stil mot liknande småmygg.

Motiveringen att det gäller att ge sina betalande supportrar underhållning i 90 minuter är väl även den en smula bristande i genuinitet. För det första är det svårt att se hur särskilt många kan se någon större underhållning i att trycka in mål sju, åtta och nio på Burton Albion. För det andra är väl de som eventuellt gör det av samma karaktär som de vars första reaktion när de ser en bilolycka är att fiska upp telefonen och börja filma.

För Burton Albion var det bara att hålla god min efteråt. Nigel Clough skämtade något galghumoristiskt om att han hoppades att Pep Guardiola bjöd på mer än en enda flaska vin efteråt. För dem var det naturligtvis en dröm bara att ta sig till semifinal i Ligacupen, en väldigt stor bedrift, men som blev till något av en mardröm. Att förlora en match med 0-9 kan sabotera en säsong, oavsett vilka motståndarna nu än var.

Att behöva spela en returmatch med 0-9 som utgångspunkt hemma på Pirelli Stadium riskerar bli väldigt demoraliserande för Burton Albion. På något sätt tvingas Burton Albion inte bara uthärda förnedringen av att förlora en match med 0-9, de dessutom tvingas genomlida 90 minuter av att få samma förnedring gnuggade in i sina ansikten, vilket nog får betraktas som en minst sagt unik händelse inom engelsk fotboll.

Det ska bli intressant att se två saker. Ett, hur många hemmasupportrar som faktiskt tar sig till Pirelli Stadium ikväll. Supportrarna har chansen att rädda läget och laget en aning om de sluter upp och visar sitt stöd i en svår stund. Två, vilka spelare låter Nigel Clough spela matchen för Burton Albion, eller vilka om några väljer han att bespara upplevelsen? Att Man City kommer spela juniorer känns givet, till och med för Pep Guardiola.

Nåja, Man City har inte begått något brott mot mänskligheten genom att vinna med 9-0 mot Burton Albion. Några formella regler har inte brutits. Kanske såg Pep Guardiola och Man City något slags värde för dem i det läge de befann sig i av säsongen att boosta sig själva, och kanske sätta lite skräck och fear factor i sitt motstånd, genom att vinna väldigt stort mot först Rotherham och därefter Burton Albion.

Psykologi är trots allt viktigare än vad många tror inom fotbollen. Och Man Citys främsta tillgång den här säsongen är kanske känslan, både deras egen och motståndarnas, att de är oslagbara. En känsla som över julfotbollen hade börjat naggas i kanten en smula.

:::

Vidrig tragedi med Emiliano Sala som på väg från Nantes till Cardiff försvann med sitt plan över havet. Ännu ej återfunnen.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Chris Mepham, från Brentford till Bournemouth. På alla sätt en rätt typisk värvning för Bournemouth. De värvar ungt och de värvar det bästa från Football League. Mepham är en 21-årig mittback som gjort det väldigt bra med Brentford i några år, och nyss har slagit sig in i Wales landslag. Har pratats mycket om Mepham också för större klubbar, men det är alltså Bournemouth som drar längsta strået. Bra värvning. Väl godkänd – (+++)

Till och med Sam Allardyce betackade sig från uppdraget, och menade i ett för honom enastående utslag av ödmjukhet att det fanns faktiskt en gräns även för hans magiska förmågor. Man vet i och för sig inte hur trovärdigt det var, då han bara för några dagar sedan först nämnde att Huddersfield inte var intresserade, för att direkt därefter ge sig ut på ännu en rant om hur engelska tränare aldrig ges någon chans i engelsk fotboll.

Möjligen eftersom Huddersfield då redan hade bespetsat sig på Jan Siewert, den som under gårdagen presenterades som Huddersfields nye manager, och som svaret på den där frågan om vem som egentligen ville ta över Huddersfield. Eftersom många helt säkert frågar sig ”vem?” på det beskedet räcker kanske att säga att Siewert handplockades från sitt jobb som head coach för Dortmund II.

Dortmund måste rimligtvis snart börja bli lite lessa på att engelska klubbar kommer och norpar deras coacher. Förvisso lär de väl bli rätt väl ersatta finansiellt. Men Jan Siewert är alltså den tredje head coachen för Dortmund II på endast något över tre år som flyttar till England. Först var det alltså David Wagner som gick till just Huddersfield, därefter Daniel Farke som flyttade till Norwich, och nu alltså Siewert till Huddersfield igen.

När Norwich anställde Daniel Farke, sedan Stuart Webber anställts som ny sportchef från just Huddersfield, var det kanske inte konstigt att den anställningen sågs som att Webber bara försökte upprepa samma trick som lyckades så väl första gången. Det säger sig självt att Huddersfield nu kommer få leva med samma misstankar. David Wagner blev en sådan succé, vi prövar samma grej igen! Det hela ger ett rätt simpelt intryck.

Nu finns det naturligtvis ingenting som säger att bara för att Jan Siewert har värvats först och främst eller till och med enbart för att han var head coach för Dortmund II så är han därför en dålig anställning. Trots allt visade sig samma farhågor gällande Daniel Farke i Norwich till sist ogrundade eller åtminstone rejält förenklade. Han kan mycket väl visa sig bli en bra anställning, men risken ökar att Huddersfield har köpt grisen i säcken.

Frågan är rimligtvis hur mycket research Huddersfield faktiskt har lagt ned på Jan Siewert innan de anställde honom, eller om det egentligen mest handlar om att man istället litar på Dortmund, agerar enligt gammal vana och mest hoppas på det bästa. Huddersfield och Dean Hoyle säger att de har följt Siewert sedan denne var U19-coach i Bochum, men det känns ärligt talat lite svårt att ta på något större allvar.

På samma sätt är det kanske svårt att ta på allvar Huddersfields och Hoyles prat om hur Jan Siewert skulle ha tackat nej till flera andra jobb innan han tackade ja till Huddersfield, naturligtvis ägnat att framställa Huddersfield i positiv dager. Det har han kanske gjort, men knappast jobb med den profilen eller för den delen den lönen. Det finns rimligtvis en anledning att ingen utom möjligen de närmast berörda har hört talas om honom.

Vad vet vi om Jan Siewert rent taktiskt? Inte mycket naturligtvis, eftersom han inte är ett särskilt känt namn, men de som har kommenterat honom pratar om en manager som likt sina föregångare spelar en 4-3-3-organiserad fotboll, baserad kring högt tempo och hög press. Han beskrivs som mer offensiv till sin läggning än David Wagner, vilket möjligen är en bra fit för Huddersfield som har problem just med sin offensiv.

Förvisso kan det där vara lite svårt med översättningen. Att vara offensiv i tysk fotboll är en sak, kanske i synnerhet om man har hand om i första hand ett ungdomslag, men en annan sak i engelsk fotboll där motståndet är hårdare, insatserna högre och fokus på resultat är obevekligt. Sådant manar kanske naturligt och av ren självbevarelsedrift till mer försiktighet. Men utgångspunkten är ändå positiv.

Vad vi däremot kan säga är att Huddersfield med anställningen helt säkert tänker längre än den här säsongen och därför i någon mening kan sägas ha ”gett upp” säsongen, eller i alla fall ha accepterat situationen för vad den är. Någon brandsläckare är Jan Siewert knappast, tvärtom snarare. Naturligtvis säger Huddersfield att de inte har gett upp utan tänker kriga för att undvika nedflyttning, vad annars ska de säga?!

Inget fel med det egentligen. Oavsett vem Huddersfield än hade lyckats anställa som manager så vore det högst osannolikt att de skulle lyckas hålla sig kvar i Premier League, så de måste helt enkelt planera för att åka ur och som om de kommer åka ur. Dessutom, som bloggens inledande frågeställning antyder, lär Huddersfield knappast ha haft någon möjlighet att välja och vraka mellan alternativen.

Huddersfield säger i praktiken också detta rent ut. De beskriver beslutet att anställa Jan Siewert just som ett led i att planera även för lång sikt, oavsett om klubben håller sig kvar i Premier League eller ej. De pratar om Siewert som ”committed to us and is excited to take on the challenges we have ahead, whatever they look like.” Något som helt säkert är deras sätt att berätta varför de anställer Siewert och inte exempelvis Sam Allardyce.

Frågan är i vilken utsträckning Jan Siewert kommer att kladdas ner av Huddersfields mer eller mindre ofrånkomliga nedflyttning. Huddersfields klubbledning är säkert helt på det klara med att den knappast är hans ”fel”, men i engelsk press och media som inte alltid gjort sig kända som det finstiltas främsta företrädare kommer han nästan ofrånkomligen belastas med suffixet ”misslyckades med att hålla Huddersfield kvar i Premier League.”

Det riskerar alltså bli den offentliga bilden av Jan Siewert, oavsett om Huddersfield tänker så eller ej, och den offentliga bilden kan som vi vet vara av stor betydelse för med vilken auktoritet och vilket förtroendekapital en manager kan hantera allt från sin spelartrupp till supportrar och media. Frågan är i så fall vilka förutsättningar detta ger Huddersfield att lyckas när de väl är tillbaka i Football League och ett stenhårt EFL Championship.

Lyckas med vadå i så fall, ta sig tillbaka till Premier League? Det var en sensation när David Wagner första gången lyckades ta dem till Premier League. Jag är benägen att påstå att det vore en ännu större sensation och bedrift att ta Huddersfield tillbaka en andra gång. Football League har blivit betydligt tuffare, och den här gången kommer inte Huddersfield kunna dyka upp från ingenstans.

Den här gången kommer inte Huddersfield underskattas på samma sätt. Men kanske är det å andra sidan möjligt att underskatta Jan Siewert.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Oumar Niasse, från Everton till Cardiff (lån). Har aldrig annat än glimtvis lyckats i Everton, men å andra sidan var han alls inte misslyckad när han lånades ut förra gången, till Hull City. Då gjorde han mål för Marco Silva, som däremot inte har visat något större förtroende för honom i Everton, vilket kanske inte bådar så gott. Ryggradsreflexen säger mig att detta är en backup-värvning med ”erfarenhet från Premier League” om det visar sig att Emiliano Sala blir en flopp. Godkänd – (++)

Emiliano Sala, från Nantes till Cardiff. Ungefär samtidigt som Neil Warnock ber hela resten av världen dra åt helvete så åker alltså Cardiff till Frankrike och värvar anfallare från Argentina, som alls inte varit oäven med sitt målskytte i Ligue 1 den här säsongen. Kanske är jag cynisk efter att ha sett för många bottenlag försöka vända sin lycka med anfallare med franska och argentinska kopplingar. Kan lyckas, men inget jag utgår från. Godkänd – (++)

Det var Dean Holdsworth som för tre år sedan räddade Bolton Wanderers genom att köpa klubben, men sedan dennes företag gått i konkurs är det därefter Ken Anderson som är ensam majoritetsägare. Och även om Bolton Wanderers alltså fortfarande håller sig kvar i EFL Championship med Ken Anderson, så här långt ska sägas, är det många som ser hans ordförandeskap som de flesta ser på Donald Trump som president.

Likheterna är i själva verket många och besvärande. Där finns Ken Andersons egen personliga historik av ekonomiskt fiffel, för vilket han för fick näringsförbud för snart 15 år sedan. Där har funnits hans tendens att finansiera klubben genom att dra på sig skulder som inte betalas tillbaka, och där finns den allt annat än snygga vanan att strunta i att betala både anställda och leverantörer.

Att driva en klubb, särskilt en klubb med finansiella bekymmer från början, är inte lätt och man får kanske ha viss förståelse för att driva en sådan klubb vidare från dag till dag, från månad till månad, kan man tvingas jonglera en hel del med klubbens räkningar, och på så vis hamna efter, men vad som blivit så tydligt med Ken Anderson är att han har gjort det så kalkylerat och till synes utan att bry sig eller ens någon intention att ordna upp det.

Något som blev väldigt tydligt när Dale Vince, ägare och ordförande i Forest Green Rovers, för någon vecka sedan riktade en bombmatta av offentlig kritik mot Anderson för dennes ovilja att betala ersättning och lön för Christian Doidge, en spelare som Bolton Wanderers lånat in med option för köp. Inte bara visade Anderson sig ovillig att fullfölja kontraktet, han visade sig även fullständigt obrydd om eventuella rättsliga åtgärder.

Det är inte första gången som Ken Anderson hamnar i blåsväder för att inte betala sina anställda. Så sent som i somras strejkade spelartruppen sedan deras löner inte betalats, och flera av Bolton Wanderers leverantörer har utestående fakturor. Anderson har sedan dess betalat spelarnas löner i tid, möjligen för att spelarna faktiskt har strejkmakten, möjligen för att det ger en helt annan uppmärksamhet än andra problem.

Inte för att konflikten med Dale Vince och Forest Green Rovers direkt undgick offentlighet och uppmärksamhet. Det är ovanligt att en klubbägare går till så hårt och direkt angrepp på en annan klubbägare, och kanske var det vad som krävdes för att verkligen sätta ljuset på Bolton Wanderers problem med Ken Anderson. Något som fick Anderson att reagera och svara ungefär så som vi hade förväntat oss av Donald Trump – med svammel.

En dåres försvarstal är ett uttryck som blivit lite populärt via kommentarsfältet på den här bloggen. Chairman Ken har på kort tid producerat två sådana försvarstal. Det ena för att attackera Dale Vince med osäkra påståenden och ovidkommande kritik, utnyttjandes bland andra Winston Churchill som retoriskt slagträ, dock utan att bemöta det han faktiskt anklagats för.

https://www.bwfc.co.uk/news/2019/january/a-note-from-the-chairman2/

Det andra för att rationalisera avstängningen av Bolton News chief football writer Marc Iles från klubbens presskonferenser och arrangemang, eftersom denne haft fräckheten att skriva kritiskt om klubben och om Ken Anderson. Bland annat med denna lätt underbara omskrivning: ”It is also important to note that Marc Iles was not banned but had his media privileges withdrawn…” Ett lysande exempel på doublespeak om något.

https://www.bwfc.co.uk/news/2019/january/a-note-from-the-chairman/

Exakt var Chairman Ken har hämtat inspiration från att ett sätt att bemöta granskning och kritik är att attackera och förminska media och journalister är höljt i dunkel naturligtvis. Några sådana förebilder är ju svåra att hitta dessa dagar… Hur som helst har det hela resulterat i ren parodi där Forest Green Rovers nu säljer t-shirts i sin klubbshop med trycket ”No Ken Do”, på vilket Ken Anderson svarade med ”Yes, We Ken!”-tröjor.

Kostlig underhållning naturligtvis. Skojigt, om inte Ken Anderson vore en skojare. Vilken tröja som säljer bäst känns rätt givet. Få om någon Bolton Wanderers-supporter skulle vilja bli sedd på stan med en Yes, We Ken!-tröja. Desto fler kan nog tänka sig att säga ”No Ken Do”. Ken Andersons agerande påverkar så klart inte bara han själv, utan drar Bolton Wanderers namn och rykte i smutsen, delvis även fotbollen som helhet.

På den sista punkten finns förhoppningar om att EFL ska kunna ta tag i situationen. Deras maktmedel är begränsade, men en ägare som har passerat deras fit and proper person-test kan ändå utsättas för direkta sanktioner om denne gör sig skyldig till ”a very serious single act or persistent serious acts … where the individual’s conduct is clearly damaging to the standing and reputation of the wider profession and the game of football.”

Givet att det är en formulering som passar närmast perfekt in på Ken Anderson så är enda frågan bara exakt hur allvarligt EFL anser att något måste vara, eller hur allvarligt de bedömer det vara att en klubb systematiskt inte fullföljer sina avtal. Då det sätter hela fotbollens förtroende på spel är det något de rimligtvis borde betrakta som ytterst allvarligt. Men det är svårt att veta säkert innan något faktiskt sker.

Protester kommer det hur som helst bli ikväll när Bolton Wanderers tar emot West Brom på hemmaplan. I normala fall hade protesterna kanske gällt att Bolton bara har vunnit en enda match sedan slutet av september, förlorade sin senaste ligamatch mot Hull City med 0-6 och om det fortsätter på det här viset är med ilfart på väg ned tillbaka till League One. Men Bolton Wanderers är inte ett normalt fall.

De kan tacka Chairman Ken för det! Och för all kritik som riktas mot ”utländska ägare” i engelsk fotboll är det ju än en gång slående hur många av de riktigt genuint superusla ägarna i engelsk fotboll som faktiskt är engelsmän.

Rubriken på den här bloggen pratade först om irriterande domarmisstag, innan jag kom på att det var nog fel ord. Jag har inga problem med misstag egentligen, eftersom de är fullt förståeliga. Alla gör misstag. De enda som aldrig gör några misstag är människor som aldrig själva gör något, utan hellre sitter tryggt och bekvämt hemma i soffan och kastar skit på andra människor som gör saker för dem. Baksätesförare helt enkelt.

Rätt ord är snarare domarfel. Det vill säga sådana beteenden och beslut hos domare som inte är misstag, utan mer eller mindre medvetna sätt att genomföra sin uppgift, mer eller mindre medvetna beslut och beteenden som formats av antingen kollektivets kultur eller personliga val. Här pratar vi alltså inte om att ha missat en offside med några decimeter, eller inte ha sett en hands eller tröjdragning under en fast situation.

Med domarfel pratar vi om sådana saker som domare gör om och om igen, som om de skulle få se i repris de troligtvis inte själva skulle önska att de hade ogjort, som med ett vanligt misstag, eftersom de inte nödvändigtvis själva skulle förstå felet, förmodligen för att de saknar distansen att förstå det. Många väljer att irritera sig på domarmisstag, vad jag irriterar mig på är domarfelen, och här är de enligt mig fem mest irriterande:

(5) Att döma under duress

Visst, det kan ju låta som en fånig sak att irritera sig på givet att domare närmast per definition gör sitt jobb samtidigt som tusentals på läktarna skriker på dem. Och jag har full förståelse för att spelare och tränare kommer prata, tjata och skrika på dem inför och efter viktiga domslut, människor är bara människor. Men jag har väldigt svårt att förstå domare som tolererar att framför allt spelare, ofta i hög, tillåts skrika och tjata på dem samtidigt som de uppenbart står och tar in information från linjedomare, fjärdedomare eller videodomare för att fatta ett bra beslut. Det skapar en misstanke att spelarna kan påverka domarens beslutsfattande och rent visuellt undergräver det domarens auktoritet hos alls som tittar på. Inga spelare ska få vara i närheten när detta sker, domaren har en kortlek för att tillse detta.

(4) Dribbel med tilläggstiden

En minst sagt vanlig synpunkt på domare detta, och naturligtvis en källa till stor irritation och frustration inte minst när det till synes drabbar ett lag orättfärdigt. Vi vet alla att detta med maskning inom fotbollen är ett problem, detta i sådan utsträckning att alltfler faktiskt börjar prata om effektiv speltid. Problemet skulle inte vara ett problem om det faktiskt lades till den tilläggstid som ska läggas till, men alldeles för många gånger jobbar domarna istället med vad som bara kan vara förhandsbestämda tumregler för hur mycket tid de ska lägga till. En minuts tillägg i första halvlek och tre minuters tillägg i andra halvlek måste vara den överlägset vanligaste kombinationen. Det blir en trygg mall att följa antar jag (se (1)) men många gånger borde kanske tilläggstiden vara den dubbla.

(3) Att döma baserat på klockan

Här får man ha lite koll på vad det faktiskt är man pratar om, för det finns lite olika varianter där vissa känns mer okej än andra. Jag har egentligen inget problem i sig med att en foul som inte ger gult kort till exempel i början av matchen däremot ger ett gult kort senare i matchen, att domaren väljer att muntligen bara säga till spelaren första gången innan han ger ett gult kort är en sorts sanktion även det. Och jag har heller inget emot att nivåerna för vad som ger en tillsägning, gult kort eller rött kort varierar en aning beroende på vad det är för match. Men det är sjukt störande med domare som alldeles uppenbart väljer att strunta att döma alls utifrån sina nivåer enbart för att förseelsen sker inom matchens exempelvis första tio minuter.

(2) Att döma baserat på reaktionerna

En av mina absoluta pet-peeves. Det vill säga domare som mycket tydligt inte riktigt har sett den situation som han precis dömer för men däremot ser att en (eller flera) spelare reagerar på ett visst sätt, drar slutsatser om situationen utifrån dessa reaktioner och därefter dömer enbart baserat på dessa reaktioner. Det är naturligtvis irriterande då det många gånger leder till helt felaktiga domslut. En spelares reaktion vet vi inte alls behöver spegla vad som faktiskt hände i situationen, utan kanske betydligt mycket mer hur den spelaren vill att domaren ska se situationen. Det är ett domarbeteende som i själva verket uppmuntrar filmning och förstärkning, och det är dessutom ett beteende som antyder att domaren helt enkelt inte har någon särskilt bra översyn av matchen.

(1) Safe-dömning

Och här har vi min absoluta ”favorit”. Domare får utstå väldigt mycket kritik, detta vet vi och får ha förståelse för. Och det handlar naturligtvis inte bara om konstruktiv kritik av chefer och kollegor, eller ens häcklandet från läktarna, utan många gånger handlar det om formidabla drev både i media och via sociala media. Detta gör helt enkelt vissa domare livrädda för att missa något domslut över huvud taget, och för att kompensera för denna trots allt ofrånkomliga risk så blåser de för precis allt; minsta kontakt, minsta fall, minsta lilla rop, och i stort sett alltid på ett sätt som undviker farliga situationer och målchanser på planen. Det är ett domarbeteende som naturligtvis rycker sönder matchen, i stort sett alltid gynnar det mer destruktivt spelande laget, och i sin rädsla för att missa något domslut begår domaren kardinalfelet att blåsa för allt och göra sig själv till matchens huvudrollsinnehavare.

:::

Och utan att vilja peka alltför mycket finger så får man kanske ändå säga att inom engelsk fotboll har Michael Oliver det rätt svårt på samtliga dessa fem punkter. Och det känns som något som blivit värre med åren.

Arsenal. Onekligen en av Arsenals bättre matcher den här säsongen, och visst finns det framför allt två positiva saker att lyfta fram i det större perspektivet. För det första att Arsenal har gjort två av dessa bättre matcher just på hemmaplan mot både Tottenham och Chelsea. För det andra förmågan att stänga matchen och hålla i resultatet de har att spela på i dessa matcher utan att darra. Ingen av dessa saker var något som på något sätt kändes självklart under Arsenals tidigare regim. Som sagt, Arsenal gör framsteg under Unai Emery och med den här segern öppnade de också upp kampen om den där fjärdeplatsen på vid gavel.

Newcastle. Riktigt tung seger för Newcastle hemma på St James’ Park som borde gett hopp om framtiden. Dels passerades just Cardiff på väg upp ovanför strecket samtidigt som Newcastle håller Crystal Palace, Southampton och Burnley precis inom skotthåll endast en poäng före dem. Inte minst viktigt för Newcastle med en vinst i detta läge efter fem raka ligamatcher utan vinst. Inte minst eftersom nästa ligamatch, hemma mot Man City, nog ändå får betraktas som i bästa fall en chans till bonuspoäng. Newcastle inte bara vann mot Cardiff, utan vann övertygande, moralisk vinst och samtidigt demoraliserande för motståndarna. Newcastle börjar hitta en riktigt bra backlinje.

Wolves. Brukar inte utnämna omgångens match i Premier League-hörnorna men det här hade naturligtvis varit den här omgångens självskrivna vinnare, det vill säga Wolves match mot Leicester på Molineux. Målen, spelet och dramatiken vore nog för det. Nuno Espirito Santo får kanske förlåtas för att ha låtit känslorna tagit överhanden under matchen och alltså fick syna det ”röda kortet”. Det fanns en del känslor investerade i den här matchen, ett ”derby” av regional karaktär det åtminstone till viss del skulle kunna betraktas som, liksom att Wolves i och med segern faktiskt passerade Leicester i tabellen och börjar etablera sig på övre halvan. Europa är ingen omöjlighet för Wolves.

OMGÅNGENS DOWNS

Chelsea. Man kan väl knappast påstå att Chelsea imponerade i någon större utsträckning borta mot Arsenal, inte minst försvarsspelet lämnade en hel del övrigt att önska. Chelsea är helt klart ett lag med problem, ett lag som verkar vara svårt att hålla igång i motgång, vilket vi sett flera exempel på förut. Maurizio Sarris uttalande efter matchen om hur svårt det är att motivera Chelseas spelare är ju på något sätt både bekant och uppriktigt sagt lite småskrämmande. Bakom Chelsea jagar nu både Arsenal och Man Utd den där fjärdeplatsen, och trendkurvan är väl inte precis lysande för Chelsea. Hur säkert sitter egentligen Sarri? – är en fråga som förmodligen kommer prövas under våren.

Everton. En av Evertons svagaste matcher den här säsongen. Mot Southampton hade Everton fram till Gylfi Sigurdssons tröstmål på tilläggstid knappt en målchans, knappt ett skott på mål och knappt ens ett sammanhängande anfall. Det är naturligtvis en match Southampton oavsett ska kunna vinna, men riktigt så här enkelt och obehindrat ska de inte få vinna någon fotbollsmatch, och i synnerhet inte mot Everton. Evertons ägare och styrelse har redan uttryckt visst missnöje med lagets prestation den här säsongen, om än även fortsatt förtroende för Marco Silva, som i sin tur sagt något om att inte kunna trolla. Den här förlusten lättar nog inte upp situationen.

Huddersfield. Det är väl kanske inte så märkligt att förlora mot Man City, det har betydligt bättre lag än Huddersfield också gjort. Men det är lite typiskt att förlora med 0-3 trots att Man City i själva verket inte ens var särskilt bra, det var helt enkelt aldrig aktuellt att Huddersfield skulle ta tillvara den möjlighet som ändå fanns i den här matchen. David Wagner har naturligtvis lämnat klubben under veckan, tillsammans med Huddersfields sportchef, och den lite större frågan för Huddersfield för stunden är väl egentligen vem som egentligen skulle vara intresserad av att ta över Huddersfield i det här läget, det vill säga vilka alternativ de nu egentligen väljer mellan. Om nu inte att bara spela av säsongen är ett realistiskt alternativ.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Cardiff. Knappast någon bättre vecka för Cardiff, knappast någon bättre vecka för Neil Warnock. Oklart vad förra helgens Brexitutbrott från Warnock egentligen får för följder för honom, men kanske var det ett lustigt sätt att motivera åtminstone hälften av sin spelartrupp. Det är väl ytterst spekulativt huruvida detta hade någon som helst inverkan på resultatet mot Newcastle, men det var en besynnerligt svagt genomförd match av Cardiff i en match av potentiellt väldigt stor betydelse.

OMGÅNGENS J.R.

Rafa Benitez. Rafa Benitez tycker inte så mycket om Brexit, han sitter hellre under sin korkek och luktar på sina facts. Att klara sig i nedflyttningsstriden kommer förmodligen handla mycket om att vinna rätt matcher i slutänden, och just matchen mot Cardiff var onekligen helt rätt match att vinna. Det skickade Newcastle upp över strecket, just på Cardiffs bekostnad för övrigt, och kanske fick Benitez någon slags upprättelse för slitage och småskador som  uppstod under veckans cupspelande.

OMGÅNGENS SPELARE

Diogo Jota, Wolves. Egentligen ville jag nog ha Fabian Schär från Newcastle här, som gjorde en dominant mittbacksinsats i en livsviktig match mot Cardiff, men det blir svårt att bortse från Jota när han gör tre mål för Wolves i en match som slutar 4-3 mot Leicester, och det sista målet kommer på tilläggstid. Om Wolves har haft problem med målskyttet hittills under säsongen så var det proppen ur den här gången.

OMGÅNGENS MÅL

Alexandre Lacazette, 1-0 Arsenal. Ett mål otroligt mycket mer betydelsefullt för Arsenal än att göra två mål mot Fulham i en match som redan står typ 3-1. Alexandre Lacazettes facit mot andra storklubbar är riktigt starkt, och det är en egenskap som absolut inte ska underskattas. Öppningsmålet mot Chelsea visade lite varför, ett tekniskt svårt mål att genomföra på liten yta som fordrar kraft, målmedvetenhet och helt enkelt modet att inte bara se möjligheter utan också ta dem.

WTF!

Emery. Arsenal spelar två man i anfallet och ett diamantmittfält med offensiv central mittfältare mot Chelsea, och Unai Emery väljer alltså att på den positionen hellre spela en spelare som redan är klar för en annan klubb efter säsongen än spelaren som drar in £350,000 i veckan för att vara lagets stjärna på just den positionen. Nåja, Mesut Özil fick plats på bänken i alla fall, i vad som väl får betraktas som en ytterst pragmatisk, politisk kompromiss.

LOL!

James Milner blev utvisad i matchen mot Crystal Palace på Anfield, av Jonathan Moss, hans gamla gympalärare. Vem vet, kanske fuskade Milner som alla vettiga människor när det var dags för ”redskap” på gympan, denna fullständigt föråldrade och förlegade form av allmän motion.

BTW…

Claudio Ranieri meddelar inför Fulhams match att Alfie Mawson lyckades skada sig när han skulle ta på sig sin sko.

Paul Scholes på väg att ta över Oldham.

Liverpool fortsätter ha flytet med sig den här säsongen. Inte minst tack vare Virgil Van Dijks ”skott” tydligen.

Vem vill ta över Huddersfield nu?

Harry Kane har gjort drygt en tredjedel av Tottenhams alla mål under Mauricio Pochettino. Ikväll visade Fernando Llorente att han alltid är redo att fylla sin kvot.

Starkt ändå av Liverpool att vinna matchen på Crystanfield.

André Schürrle, Aleksandr Mitrovic och Ryan Babel är ändå en rätt smutt anfallstrio att ha för ett lag i nedflyttningsstriden.

Börjar det gunga under fötterna för Claude Puel?

Nu är det fullt naturligt för vilken aktiv klubbstyrelse som helst att ha en nära dialog med sin director of football, eller sin sportchef om man nu hellre pratar svenska. Det ligger så att säga i sakens natur. Men normalt sett brukar det även finnas någon slags hierarkisk åtskillnad mellan de båda. Det kan också sägas ligga i sakens natur. Rent teoretiskt är det ju nämligen styrelsen som är satt att utvärdera sportchefens jobb, och vid behov besluta om att behålla eller byta ut denne.

Man kan föreställa sig åtminstone tre skäl för Everton att fatta detta ovanliga beslut. En möjlighet är att det helt enkelt inte är mer komplicerat än så att Everton uppskattar det jobb som Marcel Brands har gjort sedan han kom till klubben inför säsongen. Det räcker med att observera skillnaden i den kvalitet på värvningar som har gjorts sedan Brands tog över som director of footboll med hur det såg ut exempelvis förra säsongen, för att se värdet av det jobb han gör.

En andra möjlighet är att Everton helt enkelt vill binda Marcel Brands närmare till sig som klubb och försäkra sig om hans lojalitet. Ett antal klubbar i Premier League är exempelvis på jakt efter en director of football, inte minst Man Utd men det är heller inte omöjligt att föreställa sig Tottenham på marknaden, och ett sätt för Everton att åtminstone försöka undvika att få en av sina viktigaste anställda poachad är att erbjuda honom ett mer direkt personligt intresse och inflytande i klubben.

En tredje möjlighet är att det är tänkt att signalera Marcel Brands ökade strategiska betydelse för klubben. Farhad Moshiri pratade mycket om Evertons kommande nya arena i Bramley-Moore som beräknas kräva en investering närmare £500m. Det är knappast småpotatis, något Moshiri var noga med att påpeka liksom att Everton inte har haft samma tur som West Ham och Man City att få sina nya arenor mer eller mindre till skänks. Detta gör Brands förmåga att värva bra relativt billigt desto viktigare framgent.

En fjärde möjlighet är att det kan fungera som en intern maktmarkering. Genom att sätta Marcel Brands som director of football i styrelsen markeras mycket tydligt att det är en position som är överordnad managerpositionen i klubben. Om det sedan är så att det har funnits någon fnurra på tråden på så vis med Marco Silva är oklart, det finns inget som direkt tyder på det, men härmed är all osäkerhet undanröjd. Det är definitivt Brands ord som gäller.

Bakom detta kan ligga ett element av missnöje med Evertons säsong så här långt, och kanske även med Marco Silva. Vid tidpunkten för årsstämman befann sig Everton på elfte plats i tabellen och Farhad Moshiri var betydligt tydligare än vad ägare och klubbchefer brukar vara i sådana här sammanhang och konstaterade kort och kallt att han tittade på tabellen och elfte plats var helt enkelt ”not good enough”. Han betonade även att Silva fortfarande hade fullt förtroende, att viss ojämnhet var att vänta, men ändå!

Något man förvisso kan förstå när man sedan hör VD:n Denise Barrett-Baxendale beskriva Evertons förvisso mycket långsiktiga målsättning som att ”to win Premier League titles and compete regularly in the Champions League in a world-class, world-renowned football stadium.” Även på kort sikt rimmar elfte plats rätt illa med den målbilden. Sant är däremot att Everton har varit väldigt ojämna den här säsongen, och då i synnerhet den senaste månaden, något som säkert inte gått obemärkt förbi.

Liverpools supportrar myser säkert lite extra över den saken; för om vi ska hitta någon brytpunkt i Evertons säsong så är det just derbyt på Anfield, som Liverpool vinner utan att alls vara bättre på något sätt i den matchen med det där väldigt dråpliga målet av Divock Origi, eller misstaget av Jordan Pickford om man så hellre vill. Everton gick in till matchen i en positiv trend och som sexa i tabellen, efter att ha vunnit sex av tretton ligamatcher och förlorat så långt endast tre matcher.

Därefter har Everton vunnit endast en enda av följande sju ligamatcher, men däremot förlorat fyra av dessa; det vill säga fler förluster på bara dessa matcher än under hela säsongen dittills. Vissa av förlusterna sved dessutom rejält, och några av de oavgjorda matcherna, i synnerhet hemma på Goodison Park, sårade nog stolheten en aning även de. Det har helt enkelt varit en rätt tuff månad plus växel för Everton, och alltså även för Marco Silva.

Bill Kenwright, Evertons tidigare ägare och fortfarande styrelseledamot i Everton, vred kanske om kniven en aning i det såret genom att lite syrligt konstatera att han inte tyckte att säsongen varit särskilt bra, och att han själv hade sett bättre säsonger, samt att både Brands och Silva fått uthärda en del tuffa frågor från Moshiri. Nu finns det förvisso en rätt bra anledning till att Kenwright är före detta ägare av Everton, och han var väl en av dem som lobbade för Sam Allardyce som manager förra säsongen.

Att ifrågasätta Marco Silvas jobb i det här läget vore fånigt. Skillnaden mellan Silvas Everton och Allardyces Everton förra säsongen har naturligtvis redan påpekats och gjorts mycket tydlig. Ändå får man kanske säga att han har något att bevisa. Han har gjort bra jobb i både Hull City och i Watford innan han kom till Everton, men i samtliga fall har han också varit kortvarig. Han har ännu inte visat förmågan att utveckla ett lag över längre tid än ett halvår.

Den där sjundeplatsen i ligan, platsen som innebär att man är best of the rest, platsen som med allra största sannolikhet kommer medföra en europeisk cupplats, kommer vara väldigt attraktiv den här säsongen. Leicester jagar den, West Ham jagar den, Watford jagar den, Wolves jagar den, kanske till och med Bournemouth jagar den. Everton hör definitivt till klubbarna som jagar den där sjundeplatsen. Alla dessa klubbar och dess managers vill ha sjundeplatsen och den där europeiska cupplatsen.

Marco Silva kan vara den enda av dem som faktiskt behöver den.

Norwich. Efter fyra raka ligamatcher utan vinst, därtill en förlust i FA-cupen mot Portsmouth insmälld däremellan, var det till sist dags för Norwich att vinna igen, i en på förhand något oviss hemmamatch mot ett playoff-fluktande Birmingham. Hittills under säsongen är det sena mål som har drivit Norwich framåt och uppåt i tabellen, men i den här matchen var det tidiga mål som gav Norwich övertaget i matchen. Teemu Pukki fortsätter göra mål för Norwich.

Stoke. Det har inte varit någon alldeles lysande inledning för Nathan Jones som ny manager i Stoke. Desto viktigare då kan man tycka att få den här vinsten på hemmaplan mot Leeds, serieledare och allmänt uppratat som lag. Om det är ett resultat som kommer leda till en marsch uppåt i tabellen är möjligen osäkert, men det var ett resultat som förmodligen var nödvändigt för att en marsch uppåt i tabellen skulle vara möjlig. Nu gäller det för Stoke och för Jones att visa att vinsten mot Leeds inte var någon engångsföreteelse.

Brentford. Har haft det rejält svårt sedan Dean Smith lämnade klubben för Aston Villa, och rasat ned från playoff-platser till en hotande nedflyttningsstrid. Förmodligen en väldigt skön seger borta mot Rotherham ikväll just av den anledningen, eftersom det inte bara gav tre poäng utan dessutom distanserade just en av konkurrenterna i denna potentiellt hotande nedflyttningsstrid. De gjorde det dessutom i klassisk Brentfordstil, det vill säga många mål framåt, om än även några mål bakåt.

KALKON

QPR. Har presterat några riktigt starka resultat under säsongen men visar sig samtidigt alldeles för ojämna för att kunna upprätthålla någon seriös push mot playoff. Att förlora hemma mot Preston North End med 1-4 är inte ett godkänt resultat på något sätt, och QPR kommer nog få nöja sig med ingenmansland i tabellen den här säsongen.

OMGÅNGENS MATCH:

Aston Villa 2-2 Hull City. En sådan här match där Aston Villa nog inte vet om de ska betrakta det som en vunnen poäng eller två förlorade. Ett oerhört formstarkt Hull City går fram till 2-0 på Villa Park efter mål av Jarrod Bowen och Evandro. James Chester gör ett oerhört viktigt reduceringsmål för Aston Villa precis innan halvtid, vilket öppnar upp för en mäktig jakt i andra halvlek. Tammy Abraham, alltjämt kvar i Aston Villa, kvitterar halvvägs in i andra halvlek, men längre än så kommer inte Aston Villa inför ett högljutt Villa Park.

OMGÅNGENS SPELARE:

Sam Clucas, Stoke. Ska man vinna mot Leeds är det viktigt att mittfältet gör sitt jobb inte bara ordentligt utan dessutom bra. Clucas svarade för en av sina bästa matcher i Stoke den här säsongen och var en viktig motor för varför Leeds aldrig riktigt lyckades på riktigt ta sig igenom Stokes linjer. Gjorde dessutom det viktiga ledningsmålet för Stoke i början av andra halvlek.

BTW

Forest. Het atmosfär på City Ground när publiken hälsade Martin O’Neill välkommen hem, men som så ofta som sådana gånger blir fallet slutade det i antiklimax.

Lampard. Bra vecka ändå för Frank Lampard och Derby County efter Spygate; först vinsten borta mot Southampton, nu vinst hemma mot Reading.

Mitten. Åtta lag, en tredjedel av serien, inom tre poäng från varandra strax under playoff, som alla har möjlighet att göra en push för playoff. Infernaliskt.

RESULTAT:

Norwich 3-1 Birmingham; Aston Villa 2-2 Hull City; Blackburn Rovers 2-0 Ipswich Town; Derby County 2-1 Reading; Middlesbrough 1-1 Millwall; Nottingham Forest 0-1 Bristol City; QPR 1-4 Preston North End; Rotherham 2-4 Brentford; Sheffield Wednesday 1-0 Wigan; Stoke 2-1 Leeds; Swansea vs Sheffield United; samt (på måndag) Bolton Wanderers vs West Brom.

Arsenal och Chelsea, två klubbar präglade av både skillnader och likheter. Den stora likheten den här säsongen är att båda klubbarna jobbar under nya managers och håller på att implementera en övergång till en ny spelidé och fotbollsfilosofi, något som präglas av såväl framsteg som bakslag längs vägen. Föga förvånande, men desto mer förståeligt, har båda lagen haft svårt att hänga med lagen ovanför dem i tabellen.

En möjligen något märklig skillnad är att Arsenal och Chelsea däremot har klickat på helt olika sätt. Arsenal har varit tämligen effektiva offensivt men däremot väldigt sårbara i försvarsspelet. Chelsea å sin sida har försvarat sig hyfsat bra men framför allt under den senare delen av säsongen haft förtvivlat svårt med målskyttet. Vilket förvisso speglar den relativa styrkan i respektive lagdelar, och de spelartrupper som faktiskt ärvdes.

En mer fundamental skillnad består i hur olika Arsenal och Chelsea har tagit sig an sina respektive managerbyten. Arsenal byggde först en organisation, det vill säga skapade en bild över hur de ville att deras klubb faktiskt skulle fungera, och anställde därefter en manager som passade in i den bilden. Chelsea anställde en manager, rättare sagt sin ideolog, men organisationen runt denne verkar helt och hållet oförändrad.

Chelsea har egentligen under hela Roman Abramovichs era präglats av oenighet eller bristande kommunikation mellan klubbledning och lagledning om vilka spelare som ska värvas och varför. Det var vad som låg bakom att relationen till José Mourinho surnade både den första och andra gången. Det var vad som fick även Antonio Cone att härskna till. Det verkar fortfarande vara fallet med Maurizio Sarri.

Jämförelsen känns mest uppenbar i nuläget med Man City och med Liverpool, två klubbar som även de anställt sina respektive ideologer. Nu är det kanske inte helt självklart vad som sägs och görs internt i klubbarna, men deras planering och agerande på marknaden framstår i betydligt större harmoni och i samklang mellan klubbledning och lagledning. Där uppstår sällan eller aldrig några fnurror på tråden.

Allt ligger rimligtvis i kommunikationen mellan klubbledning och lagledning, men även i att klubbarna faktiskt ser ett samband mellan klubbens organisation, de beslut som fattas av denna organisation och den manager de anställer. Något sådant samband är inte helt lätt att hitta med Chelsea. De anställer sin ideolog i Maurizio Sarri men verkar därefter förvänta sig att han ska anpassa sig efter organisationen, snarare än tvärtom.

Vad som sägs och görs på transfermarknaden i Chelsea är en rätt bra indikation på hur dessa problem tar sig uttryck. Det blir gång på gång uppenbart att Chelseas klubbledning och Maurizio Sarri ser olika på flera saker, samt att det verkar ske förvånansvärt lite samordning mellan klubbens vänstra och högra arm. Det är ett mönster av interna samtal som istället sköts via media, återigen ett mönster vi sett under många år.

Januarifönstret bär på några alldeles utmärkta exempel på denna bristande samordning i Chelsea.

Cesc Fabregas har lämnat Chelsea. Det blev uppenbart att hans speltid i Chelsea inte skulle vara omfattande under Maurizio Sarri. Han förhandlar och skriver på ett kontrakt med Monaco, tar farväl av klubbens supportrar i samband med FA-cupmatchen mot Nottingham Forest, och klubbledningen verkar helt okej med det hela. Men plötsligt blockas transfern då Sarri kommer på att han behöver en ersättare till Fabregas.

Chelsea brottas med rejäla anfallarproblem, med en bänkad Olivier Giroud och en Alvaro Morata som av flera skäl verkar ha väldigt svårt att lyckas i Chelsea. Maurizio Sarri vill helt tydligt att Chelsea ska värva Gonzola Higuain samtidigt som Chelseas klubbledning verkar vara mer inne på Callum Wilson, både för ungefär samma peng. Vilket känns som två parter som pratar helt olika språk.

Callum Hudson-Odoi är en av Chelseas unga framstående talanger, som spås en lysande framtid. Så lysande att Bayern München rycker rejält i honom med höga bud. Hudson-Odoi själv är positiv till flytten då han ser större möjligheter till speltid i Bayern München. Chelseas klubbledning är högst ovilliga att sälja, förståeligt av flera skäl, vilket tvingat fram skakiga försäkringar från Maurizio Sarri att han absolut vill ha Hudson-Odoi kvar.

Chelsea värvar samtidigt Christian Pulisic från Dortmund för £60m, vilket naturligtvis kan ses som både ironiskt och en aning motsägelsefullt givet deras hållning till Callum Hudson-Odoi. Bra spelare naturligtvis, men heller inte en spelare som väckte något större gensvar hos Maurizio Sarri, som mest gav ett intryck av att inte ha varit särskilt inblandad i den värvningen. Inget rungande bifall för en av de mest högprofilerade talangerna.

Det finns två sätt för Chelsea att förhålla sig till Maurizio Sarri, och det gäller att hitta en bra balans mellan de båda. För det första är det tydligt hur Sarri gärna vill befolka Chelsea med sina spelare, det vill säga spelare han har haft förut i Napoli. Fullt förståeligt, och han agerar på så vis som många managers agerar, men det ligger kanske heller inte i Chelseas långsiktiga intresse att värva spelare som börjar komma till åren, likt Gonzalo Higuain.

För det andra är det också uppenbart att Maurizio Sarri ska få genomslag för sin ideologi och sin spelidé så förutsätter det att spelare värvas som passar in i hans system, har rätt kvaliteter att förstå sin uppgift på planen och rätt personlighet att genomföra den över en hel säsong. Det handlar alltså inte bara om att värva bra spelare, utan rätt spelare; och det bygger på att spelare värvas i nära dialog och enighet med Sarri.

Rimligtvis vill Chelsea att Maurizo Sarri ska få utrymme för sin ideologi och utveckla laget på samma sätt som vi har sett med Man City, Tottenham och Liverpool. Anställningen av Sarri var ett mer långsiktigt initiativ än vad vi har sett förut, och speglade en förändring i Chelseas sätt att tänka kring sin manager. Det ligger i min mening inte mycket i dessa nu framförda teorier om att Sarri automatiskt får sparken om Chelsea inte slutar fyra.

Den frågan är inte i spel nu, utan bygger mest på föreställningen att Chelsea ska agera så som de alltid har agerat förut. Ett inte alltid bombsäkert antagande. Men om Chelsea ska förvänta sig framgång med Maurizio Sarri förutsätter det att de inte enbart förändrar sitt sätt att tänka gällande hur de anställer och sparkar sina managers, utan också sitt sätt att arbeta och sin organisation runt denna manager.

Men i den frågan verkar Chelsea just nu lida av störningar på grund av tekniska problem.

Norwich har blivit de sena målens mästare. De har gjort smått otroliga 55% av alla sina 49 mål från och med den 70:e matchminuten, det vill säga 27 mål. Sex mål har gjorts på ren tilläggstid, det vill säga efter den 90:e matchminuten, vilket är över 10% av samtliga mål som Norwich gjort. Återigen, inget annat lag i serien är i närheten av Norwichs antal sena mål, Norwichs målskillnad eller antal poäng de vunnit under matchernas slutskede.

Men det är inte det enda sättet Norwich utmärker sig på. En annan skillnad är att Norwich under de tre senaste åren har sålt sex spelare för summor över £10m, återigen något som inga andra klubbar riktigt är i närheten av. Samtidigt har Norwich under dessa tre år inte spenderat mer än £3m på någon enda enskild spelare. Norwich har tvingats anpassa sin budget till Football League, men presterar ändå fotboll på en hög nivå.

Mycket av detta tillskrivs Daniel Farke. Vilket är något överraskande eftersom Farke och Norwich hade en rätt jobbig första säsong när de förra säsongen slutade på nedre halvan av tabellen. Då var det många som menade att Farke nog borde få sparken och som även häcklade sportchefen Stuart Webber för att bara ha försökt kopiera med Norwich vad han lyckades med i Huddersfield med David Wagner.

Men Farke har fått ett rejält genomslag under sin andra säsong. Han har lyckats med tre grundläggande komponenter i Norwich. Ett, han har fått genomslag för sin taktik, som av andra managers fått mycket beröm under säsongen, och ser Norwich med mer av boll och spelandes ett kortare, snabbare passningsspel. Två, han har lyckats väl med billiga värvningar från Tyskland. Tre, han har utvecklat flera spelare från den egna akademin.

Rent taktiskt hittar vi mycket av Dortmund i Daniel Farkes tänkande. Naturligtvis, det är där han har mycket av sin bakgrund. Men Farke skiljer sig från Jürgen Klopps och David Wagners tydliga fokus på bollvinst och omställningsspel och ligger betydligt närmare Thomas Tuchels skola, inspirerad mer av Pep Guardiola, baserad kring tanken om ett metodiskt bollinnehav.

Att Daniel Farke har vittjat de tyska kistorna på spelare är kanske inte konstigt. Dels för att hitta spelare som är bekant med sin spelidé. Dels för att hitta relativt billiga spelare inom klubbens budget. Moritz Leitner har varit fantastisk på på centralt mittfält för Norwich, Marco Stiepermann och Mario Vrancic har varit bra även de. Samtliga har sin bakgrund i just Dortmund och Daniel Farke hade naturligtvis full koll på dem.

Minst lika imponerande är förmodligen Farkes jobb med den egna akademin. Han har redan spelat in tre-fyra spelare i a-laget, något som naturligtvis går väldigt väl hem hos supportrarna. Max Aarons är en fantastiskt skicklig högerback som 19 år gammal redan står på Tottenhams och Arsenals önskelistor. På andra ytterbacken hittar vi Jamal Lewis som imponerar även han. Lägg till dem Todd Cantwell och Ben Godfrey.

Men den riktiga stjärnan så här långt är vare sig särskilt ung eller särskilt tysk. Teemu Pukki är som namnet antyder finsk, är 28 år gammal, kom på fri transfer från Bröndby och har så här långt mäktat med 15 ligamål på 26 matcher, vilket gör honom till Norwichs överlägset främsta målskytt och placerar honom runt toppen av skytteligan. Förmodligen är Pukki Football Leagues största utropstecken den här säsongen.

Men det är också ett bevis på effekten av Daniel Farkes metoder. In värvas billiga spelare som inte riktigt lyckats hitta rätt i andra sammanhang men som hittar rätt i Norwich. In kommer unga spelare som gör sina allra första matcher i Football League men lyckas alldeles utmärkt i Norwich. Billiga spelare ses som en möjlighet, inte en svaghet. Unga spelare ses som tillgångar, inte som onödiga risker.

Uppenbart är det en positiv anda som också påverkar spelartruppen. Ett lag som vänder så många matcher som Norwich lyckas vända, ett lag som vinner så många matcher som Norwich vinner i slutminuterna, gör det för att de hela tiden orkar och vill arbeta hårt för laget hela matchen, och för att de alltid ser möjligheterna att vinna, istället för att se så mycket av svårigheten i situationen. Det har gett resultat.

Daniel Farke har lyckats skapa en bra balans mellan nya spelare som är väl bekanta med hans spelidé, gamla spelare som har gott om erfarenhet från spel både i Football League och Premier League, och unga spelare som ger laget som helhet energi. Vilket betyder att även om Norwich knappast längre har den dyraste eller mest värdefulla spelartruppen så har de trots detta en mycket stark spelartrupp för att vara Football League.

Dessutom är det en spelartrupp som under resten av säsongen nu kan fokusera helt och hållet på Football League, givet att de är utslagna både ur Ligacupen och FA-cupen, efter en neslig förlust i slutminuterna mot Portsmouth. Nu är inte Norwich helt ensamma om den saken i toppen av tabellen, men det mildrar ändå farhågorna för att spelschemat ska trötta ut Norwich. Flera av spelarna har dessutom haft tid att vänja sig.

Toppstriden i Football League rasar vidare. Norwich hoppas sätta press på sina konkurrenter där genom att vinna mot Birmingham ikväll hemma på Carrow Road. En match som åtminstone tillfälligtvis kan ta dem upp i serieledning.

Grimsby Town har sina skandinaviska kopplingar även de, och det är väl kanske heller inte så konstigt. Strax efter andra världskriget spelade danske Edvin Hansen några matcher för Grimsby. Men det var precis i början av 2000-talet som det kom en skandinavisk våg under manager Lennie Lawrence, med danske David Jean Nielsen, norske Knut Anders Fostervold, och svenske Martin Pringle; något som Jostein Jensen vet att berätta mer om.

https://writteninbaw.wordpress.com/2018/08/07/a-new-viking-invasion/

Flyttar vi nu fram tidsperspektivet till nutid så ser vi möjligen början på ännu en så kallad skandinavisk invasion i Grimsby Town. Och inte minst verkar det vara svenskar på kroken. Under januari har två svenska spelare redan hunnit med att skriva på för den lilla League Two-klubben. Först ut var Sebastian Ring från Örebro SK som kort därefter följdes i hälarna av Ludvig Öhman från Brommapojkarna, tidigare AFC Eskilstuna.

Naturligtvis är det AFC Eskilstuna som är den gemensamma nämnaren. Grimsby Town anställde för snart ett år sedan Michael Jolley som manager, som var manager för just AFC Eskilstuna i Allsvenskan 2017, en säsong där han anställdes i början av sommaren, uppnådde några rätt spännande resultat, men i slutänden inte lyckades hålla kvar AFC Eskilstuna i Allsvenskan, vilket möjligen var att betrakta som ett omöjligt uppdrag.

Alltså är det kanske inte underligt att svenska spelare börjar hitta till Grimsby Town och till League Two. Varje manager använder sig naturligtvis av vad han vet och vad han känner till, Sverige torde vara en hyfsat ominerad marknad för League Two-klubbar och de borde därför kunna få rätt bra värde för pengarna, samtidigt som det naturligtvis finns en hel del spelare i Allsvenskan som kan prestera riktigt bra i League Two.

Att de svenska spelarna börjar komma till Grimsby Town först nu är inte särskilt märkligt det heller. Den svenska säsongen sträcker sig över ett kalenderår, och det är alltså först nu, från och med januarifönstret, som spelarna börjar bli tillgängliga, snarare än mitt under den svenska säsongen då man kan tänka sig att de blir betydligt krångligare att få loss från sina svenska klubbar.

Sebastian Ring och Ludvig Öhman går båda in och förstärker Grimsby Towns backlinje; Ring på vänsterbacken och Öhman som mitt- eller högerback. Michael Jolleys prioritet är alltså att förstärka försvaret, vilket framstår inte helt intuitivt då Grimsbys problem stavas anfallsspelet. Inte för att försvarsspelet är så där imponerande, men offensivt förväntas Grimsby göra betydligt färre mål än seriens snitt, och gör i själva verket ännu färre.

Mycket talar i själva verket för att Grimsbys backlinje snarast är vad som har hållit dem ovanför vattenytan hittills under säsongen. Inget lag släpper till så många målchanser som Grimsby i hela serien, men laget släpper in färre mål än lite drygt hälften av alla lag i serien, något som antingen tyder på en fantastisk målvakt eller på ett synnerligen släpphänt mittfält många gånger räddat av sitt försvar.

Lite riskabelt kan man alltså se det som att Michael Jolley har för avsikt att börja mixtra med sin backlinje. Å andra sidan försöker han kanske hitta ett bollsäkrare och något mer offensivt inriktat försvar, som på det sättet bättre kan hålla bollen inom laget, flytta upp spelet och avlasta laget på det viset. Ändå måste man väl förmoda att mittfältare och kanske en anfallare också står på Michael Jolleys önskelista för januari.

Jolley förhandlar rimligtvis från en position av lite blandad styrka. Ett skäl att Jolley anställdes var att Grimsby Town var missnöjda med att laget inte alls hade lyckats utmana om en playoff-plats under föregående säsong. Något man förvisso inte riktigt är nära att göra den här säsongen heller, med Grimsby på fjortonde plats, nio poäng från playoff-strecket. Det ska till en mycket stark vår för Grimsby att nå playoff.

Samtidigt har Grimsby onekligen haft en väldigt stark period under december, där de vann fyra raka matcher innan nyåret. Det finns kanske två sätt att betrakta just den saken på. Antingen att Michael Jolley verkar ha fått ordning på laget, och att resultaten och spelet i sig även visar på det. Eller att om det inte varit för denna i tid begränsade lycka hade Grimsbys tabellplacering varit väsentligt sämre än vad den är nu.

Det finns kanske därför rimliga frågetecken i vilken utsträckning som Michael Jolley faktiskt har lyckats göra Grimsby bättre. Det är förmodligen frågor som Grimsbys styrelse också ställer sig, särskilt som de kanske inte verkade vara fullständigt inlästa på vem det egentligen var de anställde i våras, bara att de anställde en manager som genom sin ungdom och beresthet kunde beskrivas som ung, modern och framåtsträvande.

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2018/03/09/grimsby-town-gor-en-modig-anstallning-med-michael-jolley/

Just under sådana omständigheter brukar managers normalt sett försöka falla tillbaka på vad de själva känner till, och därför är det kanske inte så konstigt att Grimsby plötsligt har börjat värva svenska spelare. Och den mest spännande frågan just nu, utifrån ett rent svenskt perspektiv, sedan Sebastian Ring och Ludvig Öhman båda gått till Grimsby, är om fler svenska spelare kommer följa efter dem.

Det skulle definitivt kunna vara ett lustigt och oväntat uppsving för intresset för League Two i Sverige. Det kan också visa sig vara ett värdefullt uppsving i tabellen för Grimsby Town. Sebastian Ring och Ludvig Öhman, och eventuella spelare som följer efter dem, kommer till ett Grimsby Town som trots tabellplaceringen ändå präglas av hett intresse, liv på läktarna och en slags tro på framtiden.

Så var ju definitivt inte fallet i våras för Grimsby Town, så rimligtvis måste Michael Jolley ändå ha lyckats rätt bra med något.

Alls inte någon obefogad oro på förhand. Marcelo Bielsa har så klart fattat till synes impulsiva beslut förut. Dessutom var det lite svårt att se varför det skulle ligga i Leeds eller Bielsas intresse att piska upp ännu en mediacykel på detta ämne hellre än att låta saken bero, särskilt som mediastormen i huvudsak ändå har varit hyfsat vänligt till Leeds, och om något humoristiskt inställd till ”skandalen”. Med några undantag så klart.

Nu var det aldrig Marcelo Bielsas avsikt att meddela någon avgång, som tur är. Istället levererade han en föreställning vi nog inte sett många av i engelsk fotboll; en föreläsning om hur otroligt detaljerat han och hans team förbereder sig inför varje match och hur de analyserar varje motståndare in i minsta detalj. Avsikten var så klart att visa att försöken att observera motståndarnas träning bara är en liten del i en mycket större helhet.

Möjligen var det också ett sätt att charma omvärlden och journalisterna med så kallad full transparens. Någon särskild mea culpa var det däremot inte fråga om. Marcelo Bielsa tog återigen fullt personligt ansvar för det som inträffat, medgav dessutom att han spionerat på samtliga motståndare den här säsongen, men menade också att inget olagligt skett och ingen regel faktiskt hade brutits, även om det gick mot någon norm.

Däremot var det svårt att inte se det som en liten käftsmäll till Frank Lampard och Derby County. Marcelo Bielsa hade så klart kunnat välja vilken som helst klubb som exempel på sin analys, men han valde Derby County, och gav därmed alla andra lag i Football League en mycket bra taktisk guide till Derby County. Naturligtvis inte någon tillfällighet. Frank Lampard messed with the bull, and got the horns!

Med andra ord såg var det ett stycke fotbollsopera vi bevittnade. Men det gav oss även en inblick i Marcelo Bielsa som personlighet, och den extrema detaljnivå han håller i sin planering, och vänder varje liten sten som kan vändas. Förmodligen är det som han själv säger, det handlar mer om kontrollbehov än om onda avsikter. Man kan bara gissa att Bielsa tickar i rätt många boxar för en OCD-diagnos.

Här hittar vi emellertid också en förklaring till hans framgångar. Graden av planering och förberedelse är närmast oöverträffad. Det känns inte som någon långsökt tanke att Bielsa förmodligen taktiskt vet mer om övriga 23 klubbar i EFL Championship än vad flera av dessa klubbars managers vet själva. Något upplyftande finns med detta. Leeds leder EFL Championship så kunskap, planering, förberedelser och professionalism betalar sig.

Andra gastar så klart om, och detta är alltså de redan nämnda undantagen, att brott inte ska betala sig. Dessa menar att Leeds och Marcelo Bielsa har fuskat och därför också ska bestraffas, där vissa till och med går så långt att börja prata om poängavdrag, för hur ska man annars undvika att andra klubbar börjar göra samma sak?! – undrar de retoriskt, och väljer att blunda för att de flesta andra klubbar helt säkert redan gör samma sak.

Visst kan med visst fog tycka att Marcelo Bielsa inte är helt och hållet uppriktig när han beskriver sitt så kallade spioneri, och det är därför detta att alla andra också gör det inte riktigt fungerar som försvar. Han vet att det är fel och inte riktigt accepterat, det är därför man smyger med det. Att försvara sig med att man också gör en väldig mängd annan analys och informationsinhämtning är i själva verket inte riktigt relevant.

Men samtidigt är det svårt att riktigt köpa moralpaniken. Det är knappast så att Leeds spioner har infiltrerat någon topphemlig militär installation, det är egentligen inte så värst mycket mer avancerat än att titta över ett staket. Som sagt, de flesta klubbar ägnar sig åt sådant här, media ska vi inte tala om, och såväl Derby County som Frank Lampard borde vara väl medvetna om den saken.

Och poängavdrag? Leeds har i själva verket inte brutit mot någon enda specifik regel, och den mer allmänna och därför rätt flummiga regel som hänvisats till som Leeds anses ha överträtt, saknar tydliga sanktioner. Knappast ett särskilt bra utgångsläge att börja dela ut några poängavdrag. Vad Leeds möjligen har brutit mot är en engelsk uppfattning om så kallad sportslighet, men för något så flytande dras det knappast av några poäng.

Dessutom är det också rätt svårt att se Football League vilja äventyra integriteten i sitt eget flaggskepp till ligaspel med ett sådant ingrepp i konkurrensen. Det vore i så fall en säsong som riskerade avgöras mer i deras styrelserum än på fotbollsplanen. Man får betrakta det som tveksamt om någon faktiskt hade föreslagit detta om det inte hade varit en utländsk manager som gjort furbo på en engelsk golden boy-manager.

(Andra verkar ha en mer grumlig grund för sitt tänkande. Peter Shilton: ”Is he Italian? [Marcelo Bielsa? No, he’s Argentinean!] Oh, is he? Well, that makes it even worse then!” Låt gå för att Shilton har större skäl än de flesta att sura till på fuskande argentinare.)

Man får ändå säga att Marcelo Bielsa, vilket var tanken, lämnade sin egen presskonferens som vinnare. Han lyckades på lite över en timme trollbinda sin publik, sätta in det inträffade i ett betydligt större sammanhang, ta ansvar utan att därför krypa till korset, ge en insikt in i arbetet som manager betydligt mer intressant än vilken som helst Amazon-dokumentär, samt göra ett teoretiskt-taktiskt seminarium av sin egen presskonferens.

Marcelo Bielsa lyckades göra stor show av engelsk fotbolls normalt sett tråkigaste och mest inrutade ritual – presskonferensen. Både på planen och utanför planen har Bielsa alltså satt färg på engelsk fotboll. Alla gillar kanske inte färgerna som Bielsa målar med, men alla måste inte gilla färgerna. Lika lite som alla gillar när andra helt enkelt ”spelar spelet” bättre än vad de själva gör.

Med andra ord, ge Marcelo Bielsa dennes ”slap on the wrist” för att ha brutit mot eller, snarare, ha blivit påkommen med att bryta mot engelsmännens delikata sinnen för riktig eller påhittad sportslighet, låt Derby County klippa ned sina buskar om nu deras träningar är så väldigt hemliga, så går vi därefter vidare med vad som faktiskt betyder något, det vill säga fotbollen. En sak har ändå blivit väldigt tydlig:

Allt kan verkligen hända i Football League. Och när det stod klart strax efter klockan sex igår kväll att Marcelo Bielsa inte hade någon som helst avsikt att avgå så utfärdades det stormvarning runt Leeds, när tusentals supportrar exakt samtidigt drog en djup suck av lättnad.

Barnsley hade en minst sagt händelserik vår. Året började med att klubben såldes av sina långvariga ägare i familjen Cryne, i samband med Patrick Crynes sjukdom och bortgång, till ett kinesiskt investmentbolag under ledning av Chien Lee, drivandes ett konsortium där bland andra Billy Beane ingår, Mister Moneyball själv med andra ord. Kort därefter norpades Paul Heckingbottom av Leeds, och senare åkte Barnsley ur EFL Championship.

Barnsley med nya ägare fick alltså börja om i League One. Uppenbart blev snart att José Morais inte skulle få förlängt förtroende. Istället anställde Barnsley en ung, spännande tysk tränare i form av Daniel Stendel, tidigare tränare för Hannover 96. Uppgiften blev på samma gång tydlig men också rätt svår; nämligen att omedelbart ta Barnsley tillbaka till EFL Championship, i konkurrens med klubbar som Sunderland och Portsmouth.

Med Hannover 96 gjorde sig Daniel Stendel ett namn som en ytterst offensiv tränare, och innan han fick sparken därifrån hade hans lag gjort 50 mål på 28 matcher. Barnsley själva säger att det var just hans offensiva fotboll som fick dem att bestämma sig för honom, då de menar att det är en fotboll som passar väldigt bra in både på klubben och på staden; och visst, Barnsley har länge haft ett renommé som ett attackerande fotbollslag.

Detta renommé är förvisso något Barnsley fortfarande har med Daniel Stendel. Fotbollen Barnsley har presterat under säsongen är på många sätt strålande. Barnsley är det lag som presterar överlägset flest chanser per match, det lag som tillåter motståndarna lägst antal chanser per match, och i termer av förväntat antal mål framåt och bakåt är Barnsley tillsammans med Portsmouth och Luton Town i en division för sig själva.

Fotbollsmässigt motsvarar Barnsley och därmed Daniel Stendel inte bara förväntningarna på en tysk manager utan även förväntningarna från Barnsleys ägare och styrelse. Det är en offensiv, högt pressande fotboll där Barnsley hela tiden försöker vinna boll högt och snabbt och därefter anfalla väldigt snabbt. Något Barnsley identifierade innan säsongen som en modell som gett många andra klubbar framgång.

Resultatmässigt ligger Barnsley och Daniel Stendel kanske mer par för banan. Barnsley ligger femma i League One, på playoff-plats, men med en-två matcher mindre spelade än flera av sina konkurrenter, och mer precist vore att säga att Barnsley ligger typ trea-fyra med fullt hugg på uppflyttningsplatserna. Ett inte alltför taskigt utgångsläge för ett lag som har haft att implementera en både ny och kollektivt rätt krävande spelstil.

Vintern och våren ser alltså ut att kunna bli riktigt spännande för Barnsley. De ligger väl till i League One, supportrarna har all anledning att hoppas på mer framgångar och på en fullt möjlig uppflyttning. Givet den fotboll som Barnsley spelar och Daniel Stendel står för är det heller inte förvånande att när även resultaten kommer så är stämningen bland supportrarna, på läktarna och i staden, väldigt god. Barnsley omges av positiv energi.

Vad vi ser är naturligtvis effekten av flera goda beslut. Det pratas ofta om dåliga ägare men med Chien Lee som ägare och Gauthier Ganaye som VD har Barnsley fått en genuint kompetent ledning. Utöver det uppenbart genomtänkta beslutet att anställa Daniel Stendel har klubben visat prov på en väldigt positiv förmåga att relatera både till klubbens supportrar och till staden och samhället som helhet.

En annan aspekt av den saken är Barnsleys betoning på unga spelare fostrade i de egna leden och värvade via en disciplinerad värvningspolitik fokuserad på unga spelare. Det är inte ägare som försöker köpa sig uppåt i seriesystemet, utan som jobbar för att utveckla system och metoder att arbeta sig uppåt i seriesystemet. Vad som är mest hållbart på sikt är självklart och varför vi helt säkert kommer höra mycket om Barnsley i framtiden.

Varje gång en engelsk klubb anställer en kontinental manager med den spelidé som företräds av Daniel Stendel kommer frågan om det kan fungera i engelsk fotboll. Jaja, Jürgen Klopp hade framgång med den där fotbollen i Bundesliga men håller den faktiskt i Premier League? Visst, Marcelo Bielsas fotboll är ju intressant, men går det verkligen att ha framgång med den i EFL Championship?

Naturligtvis förföljde samma frågor Barnsley och Daniel Stendel. Går det verkligen att lyckas med den där fotbollen i League One? Frågetecken har förvisso blivit utropstecken både i Premier League och i EFL Championship flera gånger om, men kanske är det ändå en frågeställning som är något mer motiverad i League One, där lagen inte alls i samma utsträckning tenderar att försöka spela sig framåt ur backlinjen.

Möjligen kan vi här spåra några av de svårigheter som Barnsley ändå har haft under säsongen, och som gör att de ”bara” ligger femma i tabellen. De matcher där Barnsley har hittat rätt i pressen och verkligen fått sin fotboll att stämma har de många gånger blåst motståndarna av banan; tre 4-0-vinster mot Oxford, Rochdale och Peterborough är ett par exempel på det. Andra matcher har det inte alls gått riktigt lika smidigt.

Men viss ojämnhet är att vänta och laget ligger på en inlärningskurva, liksom Daniel Stendel själv naturligtvis. Det tog ett tag men till sist har Stendel hittat ett mycket starkt centralt mittfält i Kenny Dougall och Alex Mowatt, tillsammans med Hannover 96-lånet Mike-Steven Bähre. Offensivt har Barnsley haft en stark trio i Mamadou Thiam, Kieffer Moore och Brad Potts; där Potts precis sålts till Preston North End.

Nu saknas inte potentiella ersättare för Potts redan i Barnsley. Cauley Woodrow, Victor Adeboyejo och Jacob Brown har samtliga tre fått mycket speltid under säsongen, och visat på gott målsinne. Omöjligt är kanske inte att Barnsley ger sig ut på marknaden men det känns däremot något osannolikt. Uppenbart är emellertid att det inte ingick i Daniel Stendels planer att bli av med Brad Potts.

Barnsleys planer är emellertid att ta sig tillbaka till EFL Championship, och det är Daniel Stendels uppgift att göra planerna till verklighet. Efter drygt halva säsongen står två saker rätt klara. För det första att Daniel Stendel har god chans att lyckas med sin uppgift. För det andra att Daniel Stendels fotboll fungerar alldeles utmärkt i League One. Även om Barnsley hoppas att den inte ska spelas i League One särskilt länge till.

Mycket tyder nu på att organisationen har gått fel. Sven Mislintat, som anställdes strax över ett år sedan som Arsenals head of recruitment, rapporteras från flera håll vara på väg att lämna Arsenal. Mislintat sågs som något av en kupp när han anställdes, efter att ha gjort sig ett stort namn inom europeisk fotboll på att identifiera unga talanger. Han sågs som en nyckelanställning för Arsenals framtid.

Brutna löften och oenighet kring klubbens transferstrategi framställs som den generella orsaken. Mer specifikt verkar problemet ligga i relationen mellan Sven Mislintat och Raul Sanllehi, numer Arsenals head of football, alltså sportchef. Mislintats uppdrag var att med hjälp av sin analytiska metod som grund forma Arsenals värvningspolitik. Sanllehi verkar däremot mer inriktad på att använda sitt eget kontaktnätverk som utgångspunkt.

Detta skulle naturligtvis rejält reducera Sven Mislintats roll i Arsenal. En annan brännpunkt är att Mislintat hade fått garantier av Ivan Gazidis att när Arsenal skapade sin technical director-tjänst så var den tjänsten Mislintats. Raul Sanllehi verkar däremot inte intresserad av den saken utan den tjänsten verkar i nuläget vikt för Edu, tidigare mittfältare i Arsenal och nu för tiden teknisk koordinator för det brasilianska landslaget.

Fortfarande kan man alltså säga att Arsene Wenger spökar för Arsenal. Ivan Gazidis avvaktade med att införa en technical director, eller motsvarande position, först och främst för att Wenger var så motsatt idén. Istället väntade Gazidis och Arsenal därför med detta tills Wenger lämnat klubben. Den förseningen kan nu sägas ha öppnat upp för det strul, den konflikt och den maktkamp vi ser nu.

Om det beskrevs som en kupp när Arsenal anställde Sven Mislintat så måste det rimligtvis vara ett rejält bakslag att bli av med honom efter endast ett år. Mest dyrbart med ett sådant tapp vore förmodligen att Mislintat, kanske mer än dennes tekniska kompetens, kändes mer visionär i sitt fotbollstänkande än många andra, och faktiskt har möjligheten att lyfta Arsenals tänkande in i framtiden.

Samtidigt var även idén med Arsenals nya organisation att sprida inflytandet över flera positioner, för att undvika det maktmonopol som existerade under Arsene Wenger och gjorde klubben väldigt beroende av en enda person. Sven Mislintat måste rimligtvis ändå acceptera kompromisser, men det är även intressant att en konfliktkälla verkar vara att Unai Emery tagit en aktiv röst i transferfrågorna. Managerpositionen slår tillbaka!

Denis Suarez verkar ha hamnat i mitten av den här interna dragkampen i Arsenal. Det sägs att det framför allt är Unai Emery som driver den värvningen, och att Sven Mislintat motsätter sig den. Raul Sanllehi å sin sida ser så klart den värvningen som möjlig då den definitivt ligger inom hans personliga kontaktnät. Oavsett om den blir av eller inte, så verkar det ha gått väldigt mycket prestige i den här värvningen.

Situationen underlättas knappast av att Arsenal måste vända på mynten. Unai Emery fick oss att höja på ögonbrynen för någon vecka sedan när han påstod att Arsenal inte hade råd att värva några spelare för stunden, bara låna spelare. Inte riktigt vad man förväntar sig att höra från en engelsk klubb som ligger mycket högt upp bland världens mest lönsamma och rikaste klubbar, som gjort vinst varje år tio år i rad.

Frågan är däremot inte riktigt så enkel som att bara kolla på klubbens balansräkning och hytta med näven åt Stan Kroenke. Mycket handlar helt enkelt om klubbens lönekostnader där en stor del av kakan äts upp av ett fåtal spelare, baserat på en trio av beslut som fattades för ganska precis ett år sedan, när Ivan Gazidis genomförde sin stora förändring och bland andra Sven Mislintat och Raul Sanllehi anställdes av klubben.

Först värvades Henrik Mkhitaryan för ett kontrakt värt någonstans i slängarna av £9m per år under de kommande tre åren. Därefter värvades även Pierre-Emerick Aubameyang till en kostnad om närmare £10m per år under tre år. Sist, men definitivt inte minst, valde Arsenal alltså att förnya kontraktet med Mesut Özil, med en massiv löneökning, till en årlig kostnad om cirka £16m i tre år.

På bara en vecka blåste Arsenal alltså på med tre affärer som skulle binda upp £105m i löne- och kontraktskostnader för dem under de kommande tre åren. Det motsvarar en femtedel av klubbens totala lönebudget enbart på tre spelare, och av dessa tre spelare är det i nuläget endast Aubameyang som är ens i närheten av att göra skäl för sin lön. Det är dessutom tre äldre spelare med tveksamt återförsäljningsvärde.

Andra problem följer på dessa beslut. Det kan konstateras att löneskillnaderna nu är enorma i Arsenal, vilket skapar krav på högre lön från övriga spelare, något som i sin tur driver upp lönekostnaderna ytterligare. Det kan även sägas finnas en finansiell obalans där en fjärdedel av Arsenals löner läggs på blott två positioner på planen, samtidigt som Arsenals ordinarie backlinje gemensamt har lägre lön än vad Mesut Özil har ensam.

Detta är alltså effekterna av den situation som Arsenal befann sig i för exakt ett år sedan, mitt i den kris som utgjorde Arsene Wengers (alltför) långa avsked i Arsenal, med laget i fortsatt förfall, och tunga spelare som ville lämna klubben. Det är inte den allra bästa utgångspunkten för att fatta kloka beslut. Besluten som fattades var, som påpekats flera gånger redan, möjligen bra politik för stunden, men desto sämre policy.

Ett år senare kom Arsenals faktura för denna policy. Dels i form av betydligt snävare finansiella ramar att agera inom. Dels i form av en intern maktkamp där den organisation som skulle bära Arsenal in i framtiden redan ser ut att vara på väg att bli historia. Det är en situation som kräver ett starkt ledarskap att komma till rätta med. Och kraven på och kritiken mot Stan Kroenke borde gälla just hans ledarskap, inte hans finansiella bidrag.

Någon måste hur som helst visa ledarskap i Arsenal. Den som kanske borde ha gjort det har däremot flyttat till Milano.

FA-cupen, liksom omspelen i FA-cupen, har ett stort ekonomiskt värde framför allt för mindre klubbar längre ned i det engelska seriesystemet. Prispengar och matchintäkter som kanske är småpotatis för klubbar som Man City och Liverpool, som uppenbarligen helst skulle vilja slippa både omspelen och, som det verkar, FA-cupen helt och hållet, kan däremot motsvara ett helt års omsättning för andra klubbar. Det kan rädda en klubb ekonomiskt, och försörja en klubb under flera år.

Alla som känner sig osäkra på FA-cupens betydelse och ekonomiska värde behöver bara slänga ett öga på Lincoln City. De flesta kommer nog fortfarande ihåg Lincoln City; det var National League-klubben som för två år sedan chockade hela England och, efter att ha slagit ut Oldham, Ipswich, Brighton och Burnley längs vägen, tog sig hela vägen fram till kvartsfinalen i FA-cupen, den sjätte omgången, mot Arsenal. Bröderna Cowley, Danny och Nicky, blev för en tid vardagshjältar i TV-rutan.

Då var Lincoln City en förvisso ambitiös och högt siktande men ändå tämligen ordinär National League-klubb. Nu befinner sig Lincoln City i toppen av League Two, och siktar på sin andra raka uppflyttning på kort tid, upp i League One. Lincoln City är på väg upp på en helt annan nivå av engelsk fotboll, och för denna utveckling har de FA-cupen att tacka för väldigt mycket. Moraliskt och organisatoriskt helt säkert, framgång föder framgång, men inte minst finansiellt.

Problemen för en klubb som Lincoln City, som håller till i National League, att avancera uppåt i seriesystemet är egentligen inte så mycket kvaliteten på spelartruppen, den kan alltid uppgraderas stegvis. Problemen gäller snarare klubbens fysiska infrastruktur; dess arena, dess träningsanläggning, kort sagt klubbens förutsättningar att växa som klubb och utvecklas som lag, att träna och arbeta. Ofta en fundamental skillnad mellan mindre klubbar och redan etablerade klubbar.

Att se detta problem är naturligtvis inte svårt för någon klubb. Att kunna betala för att lösa problemet är en helt annan sak. Investeringar i klubbens fysiska infrastruktur kräver oftast väldigt mycket pengar. Det är därför ingen liten sak när Lincoln City nu är på väg att inviga sitt nya Elite Performance Center, en modern träningsanläggning för £1,3m som ger klubben helt nya förutsättningar att växa och utvecklas. En investering som blivit möjlig för Lincoln City enbart tack vare deras framgångsrika FA-cupsaga för två år sedan.

Träningsanläggningen ger Lincoln City helt nya förutsättningar att träna och utvecklas som lag, att arbeta med taktik och analys. Den ger Lincoln City helt nya förutsättningar att arbeta aktivt med ungdomsutveckling på ett bättre sätt. Den kommer göra Lincoln City betydligt mer attraktiva som klubb och som arbetsgivare för spelare som väljer mellan klubbar. FA-cupen kan betala några spelares lön i några veckor för klubbar som Man City och Liverpool. FA-cupen kan betala Lincoln Citys hela framtid.

Danny och Nicky Cowley menar också att det var FA-cupen som satte igång den positiva cirkel som Lincoln City fortfarande håller snurrande. Många kommer ihåg matcherna mot Burnley och mot Arsenal, men det var matchen i den första omgången, en hemmamatch mot Oldham, som då spelade i League One, som blev startskottet. Just ingen förväntade sig att Lincoln City skulle vinna, men de vann med 3-2 och det var också då som många började inse att det fanns något speciellt i det här laget.

Som sagt, framgång föder framgång. FA-cupsagan gav laget energi och ett betydligt större självförtroende. Lincoln City vann National League senare den säsongen, och tog sig till playoff i League Two redan under sin första säsong. Nu leder Lincoln City plötsligt League Two med fyra poäng, sex poäng från strecket. Utvecklingen på planen går hand i hand med utvecklingen på läktarna, där Lincoln City numera spelar sina hemmamatcher framför ett fullsatt Sincil Bank i varenda match.

Händer det utan att Lincoln City gör sin cup run i FA-cupen? Förmodligen i någon utsträckning, men förmodligen heller inte i riktigt samma utsträckning. Det var FA-cupen som satte Lincoln City på den riktigt stora kartan, som gav dem nationell uppmärksamhet och fick en hel fotbollsvärld att prata om Lincoln City. Det är en rätt stor sak för ett inte särskilt stort samhälle. Det är en stor sak för en inte särskilt stor klubb. Naturligtvis gör det att fler vill vara med på resan.

Framgång föder förvisso framgång, men med FA-cupen är det också så att för mindre klubbar längre ned i det engelska seriesystemet att framgång föder en framtid. Vilket kan vara värt att komma ihåg för de som från tryggheten i sina positioner på den engelska fotbollens topp tar varje tillfälle i akt att förminska FA-cupen. För Lincoln City slutade inte deras FA-cupsaga med kvartsfinalen mot Arsenal på Emirates, eller ens med den säsongens seger i National League.

Deras FA-cupsaga slutar med en modern träningsanläggning som ger Lincoln City helt nya förutsättningar som klubb att växa och utvecklas. Deras FA-cupsaga slutar kanske med att Lincoln City bara lite drygt två år senare vinner League Two och nästa säsong spelar i League One.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Ryan Babel, från Besiktas till Fulham. Fortfarande mest känd som den kommande superstjärnan för Liverpool, vilket möjligen antyder i vilken utsträckning Ryan Babel har haft en karriär som inte motsvarat förväntningarna på den. Fulham har haft svårt att hitta fram till målet och tanken är att Babel ska kunna hjälpa till med det. Här känns det ändå som en chansvärvning av ett lag i nedflyttningsstriden. Godkänd – (++)

Beslutet att sparka Aitor Karanka fattades förra veckan sedan Nottingham Forests ägare och styrelse blivit alltmer missnöjda med lagets resultat och tabellplacering i Football League, och alltmer tveksamma till Karankas förmåga att göra något åt saken. Vad som var osäkert var vem Nottingham Forest i det läget skulle välja att göra verklighet av målet att ta Nottingham Forest till Premier League den här säsongen.

Att Martin O’Neill skulle ta över managerposten i Nottingham Forest är en sådan här sak som har framstått som enbart en tidsfråga i årtionden. Däremot något som faktiskt aldrig har blivit av. O’Neill har haft sina stora framgångar som manager med Leicester, Celtic och Aston Villa, haft en lurig sväng i Sunderland innan han tog över Irland som gav både ris och ros. Nottingham Forest har ständigt men förgäves jagat Premier League.

Tre gånger förut har Martin O’Neill varit tillfrågad av Nottingham Forest att ta över som manager. Likt Petrus så tackade O’Neill tre gånger nej, läget var aldrig det rätta. När han nu till sist tackar ja är det som en manager i slutet av sin karriär, en överlevande manager från en äldre period av engelsk fotboll. Däremot utan att likt flertalet av sina samtida, såsom David Moyes och Sam Allardyce, ha tappat sin auktoritet och trovärdighet.

Av lätt insedda skäl är det många som nu ifrågasätter beslutet att sparka Aitor Karanka, bland annat baserat på att man ansåg honom spela en alltför konservativ fotboll, men nu anställa Martin O’Neill. Som att gå över ån efter vatten menar nog många. Men O’Neills fotboll med både Celtic och Aston Villa var många gånger fartfylld och underhållande, och med Irland jobbade han med ett begränsat spelarmaterial.

En annan omfattande kritik mot anställningen är att det är ännu en kortsiktig anställning av Nottingham Forest, som under de senaste tio åren gjort föga mer än bara kortsiktiga anställningar. Och visst, det är klart, Martin O’Neill kommer inte vara Nottingham Forests manager i tio år, men med den uttalade målsättningen att ta sig till Premier League, inte om tio år utan på kortare sikt, hur väldigt långsiktig behöver anställningen faktiskt vara?

Martin O’Neill är 68 år gammal. Låt oss anta att han är Nottingham Forests manager under tre år. Alls inte orealistiskt sett till åldern, flera andra managers har passerat 70-strecket innan de hängt upp taktiktavlan och hårtorken. Hur värst mycket mer långsiktig än tre år framåt i tiden är det egentligen möjligt för Nottingham Forest, eller för någon klubb, att vara på något meningsfullt sätt?!

Visst skulle O’Neill kunna beskrivas som en slags brandsläckare, ett stort namn som anställs för att reda upp Nottingham Forests säsong sedan de oväntat och oönskat befinner sig utanför playoff-platserna. Men han kan samtidigt vara en brobyggare i nutid mellan dåtid och framtid. En övergångsmanager under några år som sätter en stabil grund som när jobbet är klart lämnar över till en ny förmåga.

Svårigheten är naturligtvis att supportrar och bedömare värderar den här anställningen utifrån Nottingham Forests alla andra anställningar under dessa tio år. Man tar för givet att eftersom något har varit på ett sätt förut så måste det vara på samma sätt igen. Men det är en ny situation och ny klubbledning. Att jämställa anställningen av Martin O’Neill med t ex anställningen av Stuart Pearce är hur som helst inte överdrivet djupsinnigt.

Så låter emellertid kritiken. Nottingham Forests supportrar var starkt kritiska till beslutet att sparka Aitor Karanka, inte så mycket för att de var så väldigt nöjda med Karanka, utan mer för att de efter många år av cirkus och turbulens såg stabilitet som ett värde i sig självt. Detta sågs som mer av samma gamla vanliga, när Nottingham Forests supportrar hoppades att detta skulle vara ett överspelat kapitel med nya ägare.

Alldeles omöjligt är det naturligtvis inte att Nottingham Forests anställning av just Martin O’Neill speglar denna supporteroro. Om supportrarna var kritiska till sparkningen av Aitor Karanka, och som en följd kunde förväntas vara skeptiska till en ny manager, så erbjuder O’Neills legendstatus i klubben en rätt fin sköld mot såväl kritik som skepsis. Det är en anställning och en person som supportrarna kan förväntas ställa sig helhjärtat bakom.

Möjligen är inte detta det mest sunda skälet till att anställa en manager, det vill säga av politiska skäl snarare än rationella skäl. Men politik kan vara rationellt det också, och är i alla fall något en klubbledning måste ta hänsyn till. Och med en talangfull spelartrupp, mindre än halva säsongen kvar, och ett antal poäng upp till playoff-platsen, kan harmoni och enighet runt laget visa sig vara en avgörande faktor för Nottingham Forest.

Nottingham Forest har hur som helst slagit på stora trumman under dagen på just detta tema. ”Welcome Home, Martin!” har varit budskapet som hamrats hem i pressmaterial, i intervjuer och över sociala media. Andemeningen är tydlig, den förlorade sonen har kommit åter och nu går vi tillsammans hand i hand in i framtiden. En framtid som närmast innehåller en match hemma på City Ground mot Bristol City.

En framtid som innehåller Premier League? Martin O’Neill startade sin karriär inom fotbollen med att göra sig själv till legend som spelare i Nottingham Forest. Lyckas O’Neill ta Nottingham Forest tillbaka till Premier League avslutar han också sin karriär inom fotbollen med att göra sig själv till legend som manager i Nottingham Forest. Det vore ett fint och värdigt slut för en mycket framgångsrik manager i brittisk fotboll.

Det hade i ett svep gjort Martin O’Neill till Nottingham Forests främste manager sedan just Brian Clough.

Huddersfield tog sig däremot upp till toppen av tabellen och höll sig kvar. De slutade på playoff-plats med negativ målskillnad, vilket förmodligen i sig borde vara ett rätt så svårslaget rekord. Väl i playoff besegrade först Sheffield Wednesday i semifinalen efter straffar, för att sedan i en mållös playoff-final mot Reading på Wembley vinna även den på straffar. Med minsta möjliga marginal, om än knappast på det vackra sättet, var Huddersfield plötsligt i Premier League.

Inte bara det: Huddersfield lyckades dessutom hålla sig kvar i Premier League! Det var framför allt under hösten deras första säsong i Premier League som Huddersfield lade grunden till detta med några riktigt fina prestationer. Poängen de samlade på sig då höll dem kvar i Premier League ytterligare en säsong, trots att laget synnerligen oroväckande, och som det skulle visa sig förebådande inför deras andra säsong, ramlade samman både spelmässigt och resultatmässigt under våren.

Det där är helt och hållet David Wagners förtjänst! Fotboll är ett lagspel och så vidare bla bla bla, men om inte Wagner är Huddersfields manager så går inte Huddersfield upp i Premier League. Det var Wagners filosofi, Wagners spelidé, Wagners taktik, Wagners spelare och Wagners ledarskap som lade hela grunden till Huddersfields säsong och som först och främst förklarar lagets framgångar. Du kan byta ut alla andra delar men byt ut Wagner och Huddersfield spelar aldrig i Premier League!

Därmed uppstår den på samma gång praktiska som moraliska frågeställningen: Var Huddersfield skyldiga David Wagner någonting? Givet att det var Wagner som mot alla odds och långt över alla förväntningar tog dem till Premier League, hade Huddersfield därför någon slags moralisk skyldighet nu, när laget har det besvärligt och det istället ser ut som om Huddersfield är på väg att åka ur Premier League, att ändå hålla fast vid Wagner, och så att säga löpa linan ut?

Huddersfield har det naturligtvis mer än bara besvärligt. De hade en bra sekvens om tre matcher i november men förlorade innan dess sju av tio matcher utan att vinna någon, och därefter har de förlorat åtta av nio matcher utan vinst. De har på de 22 första omgångarna tagit elva poäng, vilket alltså motsvarar exakt 0,5 poäng per match, vilket naturligtvis är nedflyttningssiffror. Ett facit som inte ser ut att förbättras under den närmaste tiden med matcher mot Man City, Everton, Chelsea och Arsenal.

Inte minst den senaste sviten av förluster har försatt Huddersfield i den brydsamma situation de nu befinner sig i. Den innehåller matcher mot Brighton, Bournemouth, Newcastle, Southampton, Fulham och Burnley, majoriteten av dem på hemmaplan, matcher som Huddersfield naturligtvis måste förväntas ta poäng och förvänta av sig själva att ta fler poäng om de ska kunna hålla sig kvar i Premier League. Det är helt enkelt matcher som Huddersfield ska kunna vinna, flera av dem.

Men Huddersfield är ett lag till synes utan både självförtroende och en fungerande spelidé. Det är inte minst anfallsspelet som inte alls stämmer för Huddersfield. De är det lag som med tretton ligamål hittills under säsongen, det vill säga något mer än ett mål varannan match, gör med marginal minst mål av alla lag. Deras anfallare har gjort lika många mål, ett enda, som de har dragit på sig röda kort hittills. Anfallarna har varit ineffektiva, men Huddersfield skapar heller inte så värst många fler chanser.

David Wagner kan därför prata om små marginaler, eller om hur statistiken inte förmedlar hela sanningen, bäst han vill. Tabellen säger oss kanske inte hela sanningen men den kan inte ljuga sig så blå i ansiktet att den får oss att tro något annat än att Huddersfield, helt och hållet berättigat, är på väg ut ur Premier League med expressfart. Wagners fotboll tog Huddersfield till Premier League, höll ihop under en halv säsong i Premier League, men har sedan dess visat sig otillräcklig för Premier League.

Fanns det någon anledning att tro att David Wagner hade kunnat vända på detta under säsongen? Nej, inte sett till lagets prestationer det senaste året. Nej, inte sett till spelare som Huddersfield rimligtvis kan värva. Därmed inte sagt att det inte hade kunnat hända, märkligare saker har väl trots allt hänt, men det fanns ingen rationell grund för att tro det, utöver blind tro, hålla tummarna så hårt som möjligt och hoppas på det bästa. Lite som med matchen mot Man City på söndag.

På motsvarande sätt, finns det någon manager Huddersfield realistiskt sett kan anställa som skulle ha bättre förutsättningar att hålla dem kvar i Premier League? En knöligare fråga helt klart. Det finns förmodligen managers som på kort sikt vore bättre lämpade att genomföra en nedflyttningsstrid, så kallade brandsläckare. Managers som helt enkelt inte bryr sig så värst mycket om identitet och spelidé, utan rättar munnen efter matsäcken och pragmatiskt maximerar möjligheterna på kort sikt.

Huruvida någon mer framstående av dessa managers vore intresserad att i detta läge ta över Huddersfield är mer osäkert. Med åtta poäng upp till nedflyttningsstrecket, mindre än halva säsongen kvar, en förhållandevis svag spelartrupp och relativt små chanser till omfattande förstärkningar i januari, kan det nog vara så att Huddersfield betraktas som alltför hög risk och lite av en lost cause. Omöjligt är det däremot inte, arbetsmarknaden för pragmatiker är inte den bästa just nu, i synnerhet inte i Premier League.

Huddersfield borde rimligtvis åtminstone ha värderat möjligheten vid det här laget, rent rationellt. Även om hade avfärdat möjligheten, hade det inte behövt innebära någon slags missriktad lojalitet med David Wagner, utan mer att de tittar längre fram än så och väljer att betrakta den här säsongen, liksom Premier League, som redan förlorad. Ett ovanligt sätt att tänka men inte obefintligt; det var precis så Burnley resonerade med Sean Dyche för några år sedan.

Rent moraliskt borde Huddersfield hur som helst ha övervägt beslutet att byta ut David Wagner, om ett bättre alternativ på kort och lång sikt uppenbarar sig. Det kan med all rätt hävdas att de är i Premier League tack vare Wagner, men det innebar inte att de hade någon skyldighet att som klubb surra sig fast vid hans mast. Huddersfields styrelse har som moralisk skyldighet att se till klubbens bästa intressen och till klubbens framtid i första hand. De häftar i tacksamhet till David Wagner, inte i skuld.

Nu är frågan plötsligt överflödig, av akademisk betydelse. David Wagner meddelade Huddersfield att han av personliga skäl ville lämna klubben efter säsongen, och därefter kom man under gårdagen gemensamt fram till att det bästa då var att gå skilda vägar redan nu. Initiativet kom alltså som det verkar från Wagner själv, inte från Huddersfield. Man kan så klart se detta som att Wagner helt enkelt med sitt besked eliminerade det för Huddersfield mer långsiktiga alternativet att arbeta vidare med Wagner.

Och om en förändring ändå påtvingas dem efter säsongen, och nuläget med David Wagner helt uppenbart inte längre fungerar, då återstår naturligtvis rent rationellt för Huddersfield bara att försöka rädda sig kvar i Premier League. Och hitta någon som är både kunnig och villig nog att försöka.

Bloggen är i huvudsak skriven innan nyheten om David Wagners avsked stod klar under gårdagen, och skulle ha publicerats på söndag i samband med matchen mot Man City. Den fungerar ändå som en beskrivning av den situation Huddersfield befinner sig i, som en principiellt intressant frågeställning, som en kommentar till Wagners avgång, och som en utgångspunkt för det beslut Huddersfield nu måste fatta förr hellre än senare; vem kan Huddersfield anställa som kan hålla dem kvar i Premier League? Där finns naturligtvis de självklara namnen som alltid nämns vid dessa tillfällen. Eller kommer Huddersfield även utan Wagner fortsätta tänka utifrån ett längre tidsperspektiv?

Vinsten mot Liverpool var direkt nödvändig för Man City, för att fortfarande ge sig själva en vettig chans att försvara sin ligatitel. Fortfarande är det emellertid så att Liverpool har ett försprång om fyra poäng i titelstriden, sju poäng om vi räknar in deras redan spelade match mot Brighton. Det är ett rätt maffigt försprång givet att Liverpool hittills bara har tappat nio poäng på över halva säsongen. Man Citys vinst mot Liverpool var nödvändig, men långt ifrån tillräcklig.

Pressen på Man City är fortfarande extremt hög. Utrymmet för misstag har aldrig varit särskilt stort i Premier League, men liggandes fyra poäng back på Liverpool med mindre än halva säsongen kvar är det i stort sett obefintligt. Det är samtidigt lätt att låta sig luras en aning av vinsten mot Liverpool, och se den som ett tecken på att Man Citys problem är över. Men även om Liverpool är en tuff motståndare, är det också lättare att hålla laget helt på tårna i en sådan match än under mer ”normala” matcher.

Många har under de senaste veckorna disputerat orsakerna till Man Citys problem och, som vissa skulle kalla det, sammanbrott. Där finns de bekväma förklaringarna såsom att Man City har varit skadedrabbade; vilket stämmer men riskerar överspelas. Där finns de simpla förklaringarna som att anfallarna har varit stabbiga och ineffektiva, liksom att ytterbackarna varit svaga eller ur form, eller Fernandinho borta. Där finns de som menar att Man City är ovana vid pressen av en stenhård titelstrid.

Vad man kan slås av, i synnerhet gällande de simpla förklaringarna, är att de känns mindre som en direkt orsak till Man Citys problem och mer som en följd av något mer grundläggande problem. Det finns ingen naturlig förklaring till att anfallarna plötsligt skulle bli sämre helt och hållet av sig själva. Det finns ingen naturlig förklaring till att försvarsspelet plötsligt skulle bli markant svagare av sig självt. Vad som förut gjorde Man Citys anfall och försvar så rasande effektivt måste fungera sämre än förut.

Här gör Mark Thompson på Football Whispers ett väldigt värdefullt bidrag till analysen och till samtalet. Desto mer värdefullt givet att han faktiskt påpekar detta redan i början av december, det vill säga innan Man Citys resultat började vika och det fanns någon uppenbar anledning att börja leta efter problem. Thompson påpekar, och demonstrerar med kalla, hårda data hur Man Citys så berömda och berömvärda offensiva press har varit väsentligt mindre effektiv den här säsongen än förra säsongen.

https://www.footballwhispers.com/blog/fernandinho-workload-city-press-faltering

Thompson visar på försämringen av Man Citys offensiva press med ett antal mycket tydliga mått. Motståndarna lyckas nå fram till Man Citys defensiva tredjedel 41,4% av gångerna de har bollen jämfört med 36%. Motståndarna har 26,75 sekvenser med fem passningar eller fler per match jämfört med 17 förut. Skillnaden är ännu mer markant när motståndarnas bollinnehav startar i deras egen backlinje. Motståndarna tar sig fram till bättre chanser än förut, med ett xG per skott om i snitt 0,122 jämfört med 0,096.

Vad detta innebär är att Man City tvingas till betydligt fler defensiva aktioner än vad de förut tvingats till. Och det är möjligen inte Man Citys relativa styrka. Thompson visar också hur en så viktig spelare som Fernandinho har tvingats till nästan tre gånger så många defensiva insatser per match den här säsongen än förra. Givet att Fernandinho är den enda spelaren i Man Citys spelartrupp att verkligen kunna axla den rollen, leder det till högre arbetsinsats, större slitage, trötthet och skaderisk.

Det är i den relativa bristen i offensiv press vi hittar rotorsaken till så många av Man Citys påtalade problem. Det förklarar till viss del problemen i anfallsspelet då färre bollvinster uppnås i fördelaktiga positioner, och Man City därför normalt sett inte tar sig fram till lika bra lägen. Det förklarar till stor del problemen i försvarsspelet där den egna försvarslinjen utsätts för ett högre tryck. Man City har inte hållit nollan i åtta raka ligamatcher, med tolv insläppta mål totalt, efter att ha släppt in fem mål på tretton matcher innan dess.

Jaha, men vad är då orsaken till rotorsaken; hur kommer det sig att Man Citys offensiva press plötsligt har blivit svagare eller sämre? Trötthet, är en populär förklaring, något som följer av slitage och skador naturligtvis, spelarna orkar inte i samma utsträckning. Även Liverpool pressar mindre högt än förut, men är bättre skickade än Man City att också försvara sig lågt. Mättnad, är en annan förklaring, att när man redan vunnit en ligatitel kan det vara svårare att fortsätta motivera sig göra det smutsiga grovgörat.

Går vi däremot tillbaka till just Man Citys seger mot Liverpool på Etihad så var det däremot ett annat Man City vi såg, snarare det Man City vi känner igen, ett Man City som pressade stenhårt offensivt och slet som djur. Även detta ett Man City med skador för övrigt. Men som sagt, det kan vara lättare att nå upp till dessa nivåer i en enskild match, närmast av utslagskaraktär, mot den direkta motståndare som håller på att ta ligatiteln ifrån en, än vad det är att upprätthålla det hela vecka efter vecka, match efter match.

För en match mot Liverpool på Etihad kan det vara fullt möjligt att lägga tröttheten och mättnaden åt sidan. Utmaningen för Man City under säsongens andra halva kommer vara att lyckas lägga det åt sidan i varje match, och nå upp till maxprestation i varje match mot varje motståndare. De kommer behöva göra det under hård press, där varje misslyckande riskerar utöka Liverpools försprång, som ikväll mot Wolves, och flera gånger förmodligen i motvind och motgång.

Om något lag i Premier League kan klara av det så är det nog Man City. Men som vi också har sett under säsongen hittills, så är inte det någon garanti för att Man City faktiskt klarar av det. Men kanske är det heller inte något helt nytt, om vi blickar bakåt, med att Pep Guardiolas lag under dennes tredje säsong börjar visa tecken på utbrändhet.

Ändå är det naturligtvis ofrånkomligt att man förlorar med hyfsat jämna mellanrum. För den som hatar att förlora kan det däremot vara lite jobbigt att leva med, och framför allt av det skälet så börjar det produceras ursäkter för varför man förlorar. För det vet så klart gudarna att inte kan det ju ha varit spelarens, managerns eller klubbens eget fel att de faktiskt förlorade den där matchen. Hur skulle det se ut?!

Nu är dessa ursäkter kanske inte alla gånger en följd av vad som kanske bäst beskrivs som bristande mental beredskap. Vissa gånger kommer de där ursäkterna fram av helt andra skäl, när exempelvis managers helt medvetet slänger iväg rätt genomskinliga ursäkter mest för att få media att skriva om något annat och på så sätt skydda spelarna och det egna laget. Inåt och utåt kan det låta väldigt annorlunda.

Många ursäkter inom fotbollen har med bollar och materiel att göra, och här börjar så klart jag som inbiten pingisspelare att nicka igenkännande. Framför allt bollarna har blivit föremål för några episkt töntiga ursäkter genom åren. Exempelvis Kenny Dalglish som menade att bollarna studsade för mycket, Pep Guardiola som menade att bollarna var för lätta, eller Sander Westerveld som en gång menade att bollarna var för kalla.

Chris Mooney, tidigare målvakt i Rotherham, har kanske svarat för den roligaste ursäkten av dem alla efter att ha släppt in en rätt enkel boll mellan benen, då han förklarade det hela med att han blev bländad av solen som reflekterades i mittbacken Nick Smiths kala skalle. Den lär ha dragits under några pubrundor efteråt. Här är däremot, enligt min mening, Premier Leagues fem sämsta ursäkter någonsin:

(5) Man Utds grå tröjor

Det här är naturligtvis en klassiker. Man Utd möter Southampton på The Dell i slutet av säsongen 1995-96 och har en helt horribel första halvlek, och går in till halvtid med 0-3 i baken. De flesta förväntade sig nog ett annat Man Utd i andra halvlek, men kanske inte på just det sätt som blev fallet. Man Utd hade bytt ut sitt helgrå ställ mot deras blåvita tredjeställ. Alex Ferguson menade efter matchen att spelarna inte gillade det gråa stället eftersom de inte kunde se varandra på planen. Men naturligtvis, matchen slutade till sist 1-3, så Alex Ferguson hade ju uppenbarligen helt rätt.

(4) Fulhams Michael Jackson-staty

Fulham var under flera år en fast tillgång i Premier League. Men sedan Mohamed Al-Fayed beslutat att sälja klubben till Shahid Khan började Fulham få problem. Rättare sagt hade väl problemen egentligen börjat redan tidigare, och det var en anledning att Al-Fayed valde att sälja. Hur som helst åkte Fulham till slut ur Premier League, och Al-Fayed visste precis vad det berodde på. Nämligen att den nya ägaren Khan beslutat att ta bort den staty av Michael Jackson som Al-Fayed tidigare, av någon anledning som inte ens den mest inbitne Fulhamsupporter förstod sig på, upprättat utanför Craven Cottage. Michael Jackson-statyn menade Khan gav Fulham tur.

(3) Tottenhams lasagne

En smått klassisk ursäkt i Premier League-historien även detta, även om den möjligen har den ursäkten att kunna bära ett spår av sanning. Tottenham går in till sista omgången av ligan 2005-06 med möjligheten att sluta före Arsenal i tabellen och ta sig till Champions League. Det enda de behöver göra är att vinna mot West Ham. Men lagom till den matchen har åtminstone tio spelare vikt ned sig i magsjuka efter att ha ätit en dålig lasagne kvällen innan. Tottenham förlorade mot West Ham och det hela förstärke så klart bara myten som länge funnits om Tottenham. Vad kocken hade för lagsympatier eller kontohistorik framkom mig veterligen aldrig.

(2) Crystal Palaces cheerleaders

Crystal Palace hade en av sina många besvärliga säsonger i botten av Premier League och supportrarna var av uppenbara skäl frustrerade med den saken. Och när supportrar är frustrerade brukar de vara rätt pigga på att peka finger. Och vissa av dem pekade sina fingrar på, av alla, Crystal Palaces cheerleaders, ”the Crystals”. Vad dessa stackars tjejer gjort för ont var väl svårt att veta, men teorin var hur som helst väldigt enkel i all sin enastående grabbighet. Så snygga var nämligen tjejerna, tyckte supportrarna i fråga, att spelarna helt enkelt inte klarade av att koncentrera sig på matchen. Möjligheten att supportrarna kanske projicerade sina egna problem med koncentrationen ska inte uteslutas.

(1) Newcastles lokalpress

Alan Pardews tid med Newcastle började närma sig sitt sorgliga slut efter en period av riktigt svaga resultat. Pardew, klok och taktisk som en räv så klart, valde att göra sig ännu mer ovän med lokalpressen genom att skylla de dåliga resultaten på dem, och att de piskade upp en kritisk stämning mot klubben och laget. Möjligen tänkte Pardew att det skulle få honom på Mike Ashleys goda fot. Newcastle Chronicle svarade med en episk förstasida som kort och gott sade: ”We’re so sorry! As Pardew blames the local Press for fans’ anger after disastrous form in 2014, your Sunday Sun woul like to apologise for losing 3-0 to Sunderland, 4-0 to Manchester United, 4-0 to Southampton, 4-0 to Spurs, 3-0 to Chelsea, 3-0 to Everton, 2-0 to Man City, 1-0 to Fulham, 1-0 to Stoke, 1-0 to West Brom and 2-1 to Cardiff … oh, and for headbutting David Meyler too.”

West Ham. Stämningen är som sagt godare på London Stadium nu för tiden, och sällan är väl stämningen godare än när man lyckas besegra en Londonrival som Arsenal, och det dessutom är en av klubbens egna produkter som avgör matchen i form av Declan Rice. För ett lag som West Ham som jagar den europeiska cupplatsen var detta en seger som är väldigt mycket värd för dem.

Burnley. Det hör väl inte precis till vanligheterna att ett lag gör fler mål än de har skott på mål, men det var hur som helst något som Burnley lyckades med mot Fulham. Matchen vände med två självmål, vilket kändes som ett väldigt typiskt sätt för Fulham att förlora den här matchen. Viktig vinst för Burnley som för det första fortsätter sin goda svit av matcher, och för det andra utökar avståndet till bland andra just Fulham.

Liverpool. Väldigt viktig vinst för Liverpool. Om inte den här matchen hade vunnits hade det verkligen börjat pratas om myror i huvudet på Liverpool efter deras förlust mot Man City. Den här matchen spelade det ingen som helst roll att spelet kanske inte såg så väldigt bra ut, och det var väl knappast någon skönhetstillställning precis, det enda som gällde var att vinna matchen. Liverpool lyckades på samma gång vinna matchen och visa att de kan hålla nerverna kalla i sådana här matcher.

OMGÅNGENS DOWNS

Cardiff & Huddersfield. En match som ärligt talat båda lagen hade behövt vinna, men istället utspelades den här omgångens och eventuellt en av säsongens mest sannolika 0-0-matcher. Det visar prov både på en riskaversion och på bristande kvalitet som mer än väl skulle motivera att båda lagen åker ur Premier League den här säsongen. Det vore onekligen på sin plats i alla fall.

Arsenal. Inte precis en förlust som stod på dagordningen för Arsenal, och kanske en av de svagare prestationerna av Arsenal den här säsongen. Mesut Özil är fortfarande ett spöke i och runt laget och det är väl svårt att säga hur mycket tydligare det kan bli att Özil och Unai Emery helt enkelt inte ser livet på riktigt samma sätt. Lägg till det en frustration runt laget om uteblivna planer på värvningar, och Arsenal befinner sig i ett just nu kritiskt läge av säsongen.

Tottenham. Man kan väl föreställa sig att det var en match Tottenham verkligen ville vinna. Dels för att hålla takten i titelstriden. Dels för att det är just Man Utd, och för att stärka sina aktier gällande detta att Tottenham är bättre än Man Utd och att Mauricio Pochettino alltså inte borde ha några som helst sakliga skäl att vilja lämna Tottenham för deras skull. Den här förlusten lär med andra ord svida rätt rejält för Tottenham, även om de knappast har något att skämmas över gällande spelet eller insatsen.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Leicester. Svårt att välja någon annan den här gången än Leicester och Claude Puel som på hemmaplan mot ett lag från den nedre halvan väljer att sätta upp ett ultrakonservativt mittfält, och trots detta ändå släpper in två mål under första halvlek, varav det andra målet dessutom med en man mer på planen. Ett lag som Leicester ska naturligtvis söka gå ut och dominera en sådan här match på sina egna villkor. Om Claude Puel tänkte försöka undvika sparken är det här matcher och resultat han nog helst borde undvika.

OMGÅNGENS J.R.

Ole-Gunnar Solskjaer. Givet att Mauricio Pochettino är den manager som väl bedöms som mest sannolik att ersätta honom till sommaren, och givet hur varenda människa mer eller mindre pratat om hur hans fyra första vinster egentligen inte var värda någonting, som om Cardiff, Huddersfield, Bournemouth och Newcastle var matcher som Man Utd vann utan besvär förut, så får man väl anta att det sprider sig ett nöjt flin på Solskjaer under kvällen när han sätter sig och ned och begrundar vinsten mot Tottenham. Men matchen som sådan var nog, trots resultatet, inte något som fick Man Utd att börja tänka om i frågan gällande Pochettino vs Solskjaer. Om något förmodligen tvärtom.

OMGÅNGENS SPELARE

David De Gea, Man Utd. Det har pratats under en längre tid om hur väldigt många poäng som De Gea vinner åt Man Utd. Det är så här det ser ut när De Gea faktiskt räddar poäng åt Man Utd, eller när en målvakt i största allmänhet faktiskt räddar poäng åt sitt lag. En uddamålsledning, laget satt under stort tryck, och en målvakt som presterar ett relativt stort antal väldigt kvalificerade räddningar. Han har sådana här matcher De Gea, och det är kanske heller ingen tillfällighet att också han nu har börjat göra bättre matcher igen. Det är lättare även för en målvakt när spelet ute på plan ser ljusare ut.

OMGÅNGENS MÅL

Marcus Rashford, 1-0 Man Utd. Det är Marcus Rashford som gör målet, men det är så klart Paul Pogbas mål. Briljant och perfekt avvägd passning från mittplan som skär genom Tottenhams försvar och ger Rashford rak väg mot mål. Detta sagt är det inte något alldeles enkelt avslut som krävs av Rashford för att göra mål därifrån utan att behöva skära inåt i planen.

WTF!

Warnock. Ger oss sin syn på Brexit: ”I can’t wait to get out of it, if I’m honest. I think we’ll be far better out of the bloody thing. In every aspect. Football-wise as well, absolutely. To hell with the rest of the world.” – Inte först på bollen, men det är ändå lite spexigt att höra från en manager som jobbar för en malaysisk ägare, hämtar sitt lönekuvert varje vecka från en cypriotisk chef, med en spelartrupp bestående av till hälften utländska spelare som så sent som i veckan var och tittade på spelare i Frankrike att värva.

LOL!

Rio och Keys. ”Om Rafa Benitez älskar Newcastle så mycket som han säger så kan han väl spendera lite av sina egna pengar?!” Jojo, men det är ju naturligtvis så det fungerar. Och jag tror säkert att Benitez har sisådär £400m i växelpengar att spendera på Newcastle, och välja att bli klubbägare istället för manager. Utöver att Ferdinand och Keys verkar ha väldigt svårt att skilja på vilka pengar som är ägarens och vilka pengar som är klubbens.

BTW…

”The Renault Super Sunday clash…” – Jaha, nu har Supersöndagarna blivit med sponsor också.

Marko Arnautovic vill flytta till Kina ”för att vinna titlar”… – Jomentjena!

Gareth Southgate övervägs av Man Utd? Slits mellan att å ena sidan gapskratta åt detta rykte och att å andra sidan Man Utd faktiskt skulle kunna vara så dumma.

Fem klubbar inom tre poäng och plus/minus två mål till den där sjundeplatsen, best of the rest och europeiskt cupspel.

Inför, under och efter kvällens match mellan Tottenham och Man Utd på Wembley är det naturligtvis, alldeles oavsett hur matchen slutar, helt och hållet ofrånkomligt att allt prat till stor del kommer handla om det förväntade triangeldramat mellan Tottenham, Man Utd och Mauricio Pochettino. Varenda ord som Pochettino själv säger om matchen lär naturligtvis nagelfaras och övertolkas. Varenda aspekt av spelet på planen och resultatet i matchen kommer vridas och vändas på.

Att Man Utd kan tänkas vara väldigt intresserade av Mauricio Pochettino som deras nästa manager är naturligtvis inte det minsta märkligt. Han har gjort ett alldeles fantastiskt jobb med Tottenham, med i relativa termer mycket små resurser. Han spelar en fotboll som de allra flesta Man Utd-supportrar helt säkert tycker om och uppskattar. Hans jobb med att utveckla spelare och lyfta fram ungdomar har varit briljant. Hans personlighet, hans driv och hans ambition passar perfekt för Man Utd.

Att Tottenham inte är nöjda med att eventuellt bli av med Mauricio Pochettino är inte det minsta märkligt det heller. Som sagt, Pochettino har gjort ett fantastiskt jobb med dem, så varför skulle de vilja bli av med honom? Tvärtom kan man nog hävda att det finns mycket som känns väldigt osäkert för Tottenham i en framtid efter Pochettino, så det är rimligtvis något de så länge som möjligt helst av allt undviker. Frågan är bara hur länge det faktiskt är omöjligt för Tottenham att undvika.

Man kan på sätt och vis förstå varför Tottenham (dess supportrar framför allt) känner sig gramse över idén att Mauricio Pochettino skulle vilja lämna dem för Man Utd; eller i alla fall det sätt på vilket många i media verkar beskriva det hela som en självklarhet. De menar, med all rätt, att Tottenham för närvarande är ett bättre fotbollslag än Man Utd, så varför skulle Pochettino vilja lämna Tottenham för dem?! Några menar att Pochettino redan har tackat nej till Real Madrid, och inte vill lämna Tottenham alls.

Ändå kan man även känna att en viss reality check är på sin plats. Mauricio Pochettino är inte en manager som saknar väldigt höga ambitioner för sin egen personliga del, något som inte minst fick uttryck när Tottenham anställde honom från Southampton, just för att Tottenham var en större klubb än Southampton som kunde erbjuda andra förutsättningar för framgång. Om Pochettino resonerar på ett sätt den gången är det en aning godtroget att tänka sig att han inte skulle resonera så igen.

Här brukar då invändningen komma att Tottenham är ett bättre lag än Man Utd. Vilket stämmer, för närvarande, men att vara ett bättre lag är inte samma sak som att vara en större klubb. Och Man Utd är storleksmässigt för Tottenham rätt precis vad Tottenham är för Southampton. Man Utd kan erbjuda helt andra förutsättningar för framgång än vad Tottenham kan, och har självfallet kapaciteten att vara betydligt mycket bättre än vad de är nu, och över lång sikt bättre än Tottenham.

Och så detta att Mauricio Pochettino redan har tackat nej till Real Madrid. Varför, om nu Pochettino vore intresserad av att lämna Tottenham, gick han i så fall inte till Real Madrid i somras, frågar sig vissa retoriskt?! De som följde Pochettino inför och under sommaren såg så klart en manager som definitivt inte verkade ointresserad, men som jag också bloggade om i somras så fanns det ett flertal skäl varför Pochettino inte skulle flytta till Real Madrid där och då, som inte hade så mycket att göra med att han själv tackade nej.

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2018/06/04/varfor-mauricio-pochettino-inte-lamnar-tottenham-for-real-madrid/

Bakvägen hittar vi så klart här ett mycket tydligt skäl varför Mauricio Pochettino inte skulle lämna Tottenham för Man Utd, nämligen att han väljer att lämna för Real Madrid istället, som ju även de kommer leta ny manager till sommaren. Inte mycket att säga om den saken. Det kommer handla om Pochettinos personliga preferenser, Real Madrid är så klart Real Madrid, och Spanien kan vara Spanien, men Pochettino vet rimligtvis också att ingen blir långvarig i Real Madrid, och Man Utd-chansen kommer kanske inte tillbaka.

Om vi skulle titta på hur klubbens profil passar ihop med Mauricio Pochettinos profil som manager känns det rätt givet att Man Utd är en bättre fit än Real Madrid. Statusmässigt och storleksmässigt är de båda klubbarna därtill hyfsat jämförbara. Att ta Man Utd tillbaka till toppen av engelsk och europeisk fotboll måste nu rimligtvis räknas som en av den globala fotbollens främsta uppgifter och, för den som lyckas, en given plats i historieböckerna. Kan Real Madrid erbjuda detsamma?

Tottenham kan naturligtvis hävda att, och återigen med all rätt, att ta dem till ligatiteln i Premier League, eller kanske till och med till Champions League-vinnare, vore en minst lika given plats i historieböckerna, kanske till och med större. Det vore definitivt en ännu större bedrift. Det kan naturligtvis tala för Mauricio Pochettinos vilja att fullfölja sitt jobb med Tottenham, som det ibland uttrycks. Oavsett vad man tror om den saken, så är det inte ett resonemang helt utan logik. Dessutom en rätt vacker sådan.

Men Mauricio Pochettino måste rimligtvis också kalkylera med sannolikheten i ett sådant scenario. Han har naturligtvis inte fel på något sätt när han påpekar att det är betydligt mindre sannolikt för Tottenham att lyckas med detta i Premier League än vad det någonsin varit för Atlético Madrid i La Liga; vare sig konkurrenssituationen eller de ekonomiska realiteterna är ens jämförbara. Om ovärderliga spelare som Christian Eriksen m fl börjar lämna Tottenham, hur tänker Pochettino då?

Detta är något som naturligtvis kommer tilltala Mauricio Pochettino med Man Utd jämfört med Tottenham. Det är en större klubb, med större resurser och förutsättningar, sannolikhetskalkylen blir därmed en annan. Med Man Utd skulle Pochettino till slut befinna sig i en situation där det inte längre kommer vara aktuellt att deras ovärderliga och bästa spelare kommer vilja lämna klubben, annat än i rena undantagsfall. Med Man Utd skulle faktiskt Pochettino ha möjligheten att fullfölja sitt jobb.

Det var inte en möjlighet Southampton kunde erbjuda. Det är inte en möjlighet Real Madrid någonsin i modern tid har erbjudit någon manager, eftersom de är Real Madrid. Det är inte möjlighet Tottenham kan vara säkra på att kunna erbjuda. Vad Mauricio Pochettino till slut väljer vet förmodligen just nu bara han själv. Men det kommer inte förhindra varenda människa i världen att spekulera vilt i saken. Och inte minst denna dag, när Tottenham, Man Utd och Mauricio Pochettino befinner sig på samma plats.

I vad som har alla förutsättningar att utvecklas till 2019:s främsta triangeldrama.

Leeds. Det var en riktigt välspelad match på Elland Road och det var ärligt talat Leeds som stod för det mesta av spelet. Matchen föregicks av kontrovers men Leeds verkade inte bekomna av den saken. Det var Leeds som hade spelet och chanserna redan från avspark i första halvlek till slutsignalen av andra halvlek. Sedan Jack Harrison på enklast möjliga sätt gjort Leeds andra mål i början av andra halvlek så var det aldrig något som helst snack om saken. Leeds drar därmed ifrån i toppen av tabellen.

Hull City. Bara fortsätter att vinna och vinna. Den här gången med imponerande 3-0 på hemmaplan på Sheffield Wednesday. Ett Sheffield Wednesday som i och för sig befinner sig i något slags limbo av att ha tillsatt Steve Bruce som ny manager fastän denne inte tar över laget innan februari. Nigel Adkins bryr sig knappast om den saken, Hull City är seriens kanske formstarkaste lag och börjar onekligen lukta på playoff-platserna.

Wigan. Det har varit en riktigt jobbig period både för Wigan och för Paul Cook, en period där lök dessutom har lagts på laxen genom att Will Grigg omges av transferrykten. Balsam på själen får man således förmoda att den imponerande segern på hemmaplan mot Aston Villa var. Det var en vinst som onekligen bröt en mycket negativ svit för Wigan och förhoppningsvis kan ge laget lite vind i seglen igen.

KALKON

Aston Villa. Den positiva boomen som inträffade med Dean Smith som ny manager har så sakteliga börjat avta. Aston Villa har tappat många poäng de senaste omgångarna och tappar mark snarare än vinner mark på playoff-platserna och uppflyttning. Att förlora med 0-3 är aldrig ett positivt tecken, särskilt inte när det sker mot Wigan, som knappast hör till seriens kanoner. Där finns även en berättigad oro över att Tammy Abraham inte kommer fortsätta vara Aston Villa-spelare så mycket längre till.

OMGÅNGENS MATCH:

Bury 4-3 MK Dons. Nu fuskar jag, men när Bury vänder 1-3 i andra halvlek till 4-3-vinst i toppmötet i League Two mellan trean respektive tvåan på Gigg Lane, så var det en fantastisk uppvisning i vad engelsk fotboll har att erbjuda även under de hypade, berömda och välkända båda toppserierna. Det var en match som bejakade livet och glädjen med fotbollen, snarare än att få oss att längta efter vår begravning.

OMGÅNGENS SPELARE:

Jack Clarke, Leeds. Bara 18 år men en fantastisk talang. Vad som är väldigt imponerande med Marcelo Bielsas framgångar med Leeds är att det långt ifrån bygger enbart på redan etablerade spelare, som vi ser med så många andra managers. Han ger verkligen unga spelare chansen och Jack Clarke är en av dem som har fått ett rejält genombrott och genomslag den här säsongen. Ligger bakom båda målen mot Derby County och ligger bakom flera av Leeds poäng den senaste månaden. En spelare att hålla ögonen på.

BTW

Forest. Helt nöjda verkar inte Nottingham Forests spelartrupp vara med Aitor Karankas säckning. Två röda kort idag när man förlorade mot Reading med 0-2.

Ipswich. Ta mig tusan om inte Ipswich plötsligt vinner en fotbollsmatch! Men givet läget i tabellen var nog en hemmavinst mot Rotherham helt nödvändig.

Jones. Tufft välkomnande för Nathan Jones i Stoke med en förlust borta mot Brentford, som visar att han har ett rejält jobb framför sig.

WTF

Spygate. Svårt att ta upp något annat. Under torsdagskvällen haffas en man utanför Derby Countys träningsanläggning som beter sig märkligt. Det visar sig att han har försökt spionera Derby Countys träning, och senare att han är anställd av Leeds. Det är svårt att veta om man ska skratta eller gråta, förmodligen är väl detta den mörkare sidan av Marcelo Bielsas omtalade galenskap och besatthet. Förvisso måste jag säga att jag har svårt att bli alltför upprörd över det hela. Desto lättare har jag för att skratta åt saken.

RESULTAT:

Leeds 2-0 Derby County; Birmingham 1-2 Middlesbrough; Brentford 3-1 Stoke; Bristol City 2-1 Bolton Wanderers; Hull City 3-0 Sheffield Wednesday; Ipswich Town 1-0 Rotherham; Preston North End 1-1 Swansea; Reading 2-0 Nottingham Forest; Sheffield United 1-0 QPR; West Brom 1-1 Norwich; Wigan 3-0 Aston Villa; samt Millwall vs Blackburn Rovers.

Nu är scenen desto mer positiv. West Ham gick in i julfotbollen med fyra vinster i ryggen, för första gången på fem år. På julfotbollens fyra matcher fick West Ham med sig fyra poäng, vilket möjligen inte var ett riktigt så bra poängfacit de flesta hade hoppats på, men West Ham ligger fortfarande på tionde plats, med en uppåtpekande trend, och bra placerade för att kunna utmana om sjundeplatsen och en europeisk cupplats.

Det följer på en sommar under vilken West Hams ägare och styrelse till sist verkar ha fått tummen ur rumpan. Först anställdes Manuel Pellegrini som manager, en uppenbart ambitiös anställning. Därefter anställdes även Mario Husillos som director of football, förmodligen på inrådan av Pellegrini som jobbat ihop med Husillos förut. Idén var helt säkert att få någon ordning på West Hams tidigare så spretiga värvningspolitik.

Resultaten har inte låtit vänta på sig. Dessa dagar jämför nog de flesta av West Hams supportrar med den så framgångsrika sista säsongen på Boleyn Ground, när framför allt Dimitri Payet drev West Ham framåt 2015-16. Flytten till London Stadium var insåld som början på en ny era för West Ham, som skulle bygga vidare på framgången. Verkligheten blev en helt annan, betydligt lägre poäng och nedflyttningsstrider.

West Hams tredje säsong på London Stadium, och West Hams första säsong med Manuel Pellegrini som manager, har sett West Ham närma sig rätt nivå igen. Efter 21 omgångar under succésäsongen 2015-16 hade West Ham tagit 35 poäng. De två därpå följande säsongerna har West Ham efter 21 omgångar tagit 23 respektive 21 poäng, en markant sänkning. Den här säsongen har West Ham 28 poäng efter 21 omgångar.

Inte på nivå med 2015-16 så klart, men ändå en rejäl förbättring. Då vi dessutom talar om två fundamentalt olika säsonger, inte minst är nivån och bredden på toppen av ligan klart tuffare nu, så är nog dagens 28 poäng betydligt närmare den säsongens 35 poäng än vad sju poäng antyder. Det är första säsongen på London Stadium då West Ham kan känna att löftena med flytten till London Stadium faktiskt börjar infrias.

Ärligt talat var det väl knappast så den här säsongen började. Fyra raka förluster i början av säsongen fick alarmsignalerna att tjuta. Det var West Hams sämsta säsongsinledning på väldigt länge och många började nog ana det värsta. Laget såg minst lika vilse ut som det många gånger gjorde förra säsongen. Men det var ett övergående fenomen, West Hams säsong skulle hitta upp på spåren igen.

Någonstans var det alltid troligt att det skulle ta tid för West Hams spel och taktik att sätta sig. Många nya spelare värvades under sommaren, utöver att ännu ett managerbyte genomförts. Dessa spelare behövde tid att vänja sig både vid varandra och vid Premier League som helhet. Men efter 21 omgångar är det tydligt att arbetet har burit frukt, och West Ham har alltmer börjat kännas som ett väl definierat fotbollslag.

En viktig skillnad är för övrigt att värvningarna den här säsongen har lyckats betydligt bättre än vad West Hams värvningar normalt sett brukar göra. Felipe Anderson sågs som en dyr chansning, men måste rimligtvis räknas in bland säsongens hittills bästa värvningar i Premier League. Issa Diop och Fabien Balbuena, samt Lukasz Fabianski i målet, har gett West Ham en helt ny stabilitet och soliditet i försvarsspelet.

Lägg till det att Andriy Yarmolenko såg väldigt imponerande ut för West Ham innan han drog på sig en långtidsskada. Naturligtvis är det svårt att se det som en tillfällighet att West Hams värvningar plötsligt blev mer lyckade med en director of football i samklang med en manager, snarare än det halvblinda hagelbösseskytte som har varit West Hams värvningspolitik under flertalet år dessförinnan.

Ändå är det kanske effekten på West Hams befintliga spelare som imponerar mest med West Ham den här säsongen och som kanske utgör det främsta skälet bakom West Hams uppsving. Robert Snodgrass, Javier Hernandez och Michail Antonio är samtliga spelare som har gjort positiva avtryck på West Hams säsong så här långt. Skickliga spelare som börjar frodas i ett tydligt och stabilt spelsystem.

Den ojämnhet som West Ham har visat upp under säsongen blir därmed lättare att förstå och förlåta för West Hams supportrar. Känslan är ändå att utvecklingen går åt rätt håll och att laget faktiskt blir bättre med tiden. Med de stora förändringar laget har gått igenom, och halvvägs in på Manuel Pellegrinis första säsong, så är viss ojämnhet att vänta. En vinst mot Man Utd kan alltså följas upp av en förlust mot Brighton.

Vilket rimligtvis måste betyda att oavgjort mot Brighton mycket väl kan följas upp av en vinst mot Arsenal. Det är dagens motståndare på London Stadium, ett Londonderby som definitivt känns rätt smaskigt för båda lagen. Arsenal jagandes en Champions League-plats; West Ham jagandes en europeisk cupplats. En match som på förhand känns väldigt oviss och som att den kan sluta precis hur som helst.

Den rimliga kalkylen West Ham utgår från är att en sjundeplats i ligan ger en europeisk cupplats. En kalkyl som kommer stämma om inte Burton Albion gör något i stort sett omöjligt i Ligacupen, eller något händer i FA-cupen som bara har hänt två gånger de senaste 23 åren. Slutsatsen känns rätt enkel, om West Ham lyckas sluta sjua i Premier League, det vill säga blir best of the rest, så spelar West Ham i Europa nästa säsong.

Leicester är klubben som framför allt måste jagas ikapp för att denna målsättning ska kunna bli verklighet, tre poäng före West Ham i tabellen. Det är tre poäng som West Ham kan tjäna ihop genom att vinna mot Arsenal idag. Det är inte tre poäng som West Ham rimligtvis kan budgetera med inför säsongen eller inför matchen, men det är tre poäng som West Ham är fullt kapabla att ta.

Och för kanske första gången sedan West Ham flyttade till London Stadium så känns faktiskt London Stadium som en tillgång för West Ham. En rätt stor skillnad med förra säsongen, då London Stadium snarare var en belastning. Vilket möjligen visar något som flera påpekade redan då, nämligen att resultaten är kung. Förra säsongen kände inte West Hams supportrar att de med flytten till London Stadium ”fått vad de betalat för”.

Den här säsongen har West Ham däremot börjat få valuta för pengarna. Deras lön för mödan kan mycket väl bli europeiskt cupspel nästa säsong.

Med andra ord finns det helt säkert goda möjligheter att Marcelo Bielsas namn kommer att leva vidare under lång tid inom fotbollens tränarutbildningar och teoretiska samtal, som något av anfadern till den kollektiva fotboll som skulle komma att sy ihop offensiv och defensiv fotboll till en sömlös helhet. Men frågan är om och för vad Marcelo Bielsa utanför detta rätt snäva område faktiskt kommer bli ihågkommen.

För några veckor sedan ställde jag en fråga på twitter: ”Om Marcelo Bielsa tar Leeds tillbaka till Premier League, är det i så fall hans största bedrift som manager, det han främst kommer bli ihågkommen för?” Med nästan 250 svarande visade det sig att 64% svarade ja på frågan, och 36% således nej. En hyfsat tydlig majoritet menar alltså att Bielsas främsta bedrift fortfarande ligger framför honom, inte bakåt i tiden.

Visst, låt gå, frågan ställdes kort tid efter att Leeds precis vänt en match mot Aston Villa från 0-2 till 3-2, och man kan så klart tänka sig att många som svarar på en fråga från mig på twitter nog har en viss dragning åt engelsk fotboll, så kanske behöver man inte bli så värst förvånad över resultatet. Samtidigt fanns naturligtvis också en rätt god grund för att ställa frågan till att börja med, och så värst anglofila behöver inte de som svarade vara.

En managers eftermäle handlar naturligtvis mycket om resultat, om framgångar och, mest konkret, om titlar. Det kan kännas fattigt på sitt sätt, men så är det hur som helst, och det är på sitt sätt också rätt naturligt. Alla stora managers definieras till stor del av vilka titlar de vann och hur många de vann. Varje stor manager som inte vunnit några titlar, eller vunnit få titlar, kommer alltid ifrågasättas för just detta.

Men det regnar inte precis titlar över Marcelo Bielsas karriär. Visst, inledningsvis hade han framgångar. Han vann exempelvis Aperturan och Clausuran med Newell’s Old Boys, och senare Clausuran igen med Vélez Sarsfield, under 1990-talet, och 2004 skulle han vinna OS med Argentina. Men OS är relativ småfisk, och även om han rimligtvis är en ikon i sitt Argentina så var det både länge sedan och i en rätt avskild del av världen.

Om något skulle man kunna säga att Marcelo Bielsas karriär så här långt har präglats av att vara den ständiga tvåan. Hans Argentina förlorade finalen i Copa America 2004, hans Newell’s Old Boys slutade tvåa i Copa Libertadores 1992, och hans Athletic Bilbao slutade tvåa i både Copa del Rey och Europa League 2011-12. Vinn något av detta istället för att sluta tvåa, och Bielsas namn kanske hade haft en helt annan global dignitet.

Men, som sagt, Marcelo Bielsa är också en manager som gör saker på sitt sätt och utifrån sina egna principer. För honom kan fotbollen i sig mycket väl vara viktigare än titlar. Det behöver inte betyda att Bielsa saknar ambition eller äregirighet, men det kan betyda att hans gärning behöver värderas inte enbart utifrån titlar, utan utifrån vad han faktiskt har åstadkommit med de klubbar han faktiskt har haft hand om.

I den här delen av världen är Marcelo Bielsa förmodligen mest känd, åtminstone inom klubbfotbollen, för sina två säsonger med Athletic Bilbao. Framför allt är det så klart hans första säsong, där inte minst lagets finalplats i Europa League, och i synnerhet den fotboll laget presterade under denna europeiska cupresa, som väckte beundran, inte minst genom att besegra Man Utd i åttondelsfinalen både borta och hemma.

Men mycket mer än några framgångsrika cupresor som nådde nästan ända fram blev det inte, det kombinerades med medelmåttiga ligaplaceringar, och särskilt långvarigt blev det inte heller då Marcelo Bielsa ett år senare skulle lämna Athletic Bilbao. Därefter har Bielsas olika och likaledes kortvariga uppdrag med Marseille, Lazio och Lille mest inneburit att alltfler började ifrågasätta Bielsas värde som manager.

Därför var det många som förhöll sig lite avvaktande när beskedet kom att Leeds anställt Marcelo Bielsa inför den här säsongen. ”Nåja, vi får väl se om han är kvar när säsongen väl börjar”, var en alls inte ovanlig kommentar i början av sommaren. Det var svårt att riktigt veta var man hade Marcelo Bielsa, och det faktum att han tog över en så notoriskt strulig klubb i den engelska andradivisionen var så klart svårt att greppa.

Leeds egen historia är välkänd. En klassisk, engelsk storklubb med ligatitlar och europeiska cupfinaler på sin meritförteckning, under några säsonger framstående i Champions League, drabbades av hybris, flög för nära solen och deras vingar smälte som vax. Leeds föll platt till jorden. För 15 år sedan åkte Leeds ur Premier League och varje år sedan dess har handlat om deras misslyckade försök att ta sig tillbaka.

Ägare har kommit och gått, spelare har kommit och gått, managers har kommit och gått, kvar i Football League har Leeds förblivit. Ett alltmer dammigt monument över att det till sist inte spelar någon som helst roll hur stor en klubb är, hur anrik en klubb är, eller vad en klubb har för historia eller var en klubb anser sig höra hemma. Vad som spelar roll för alla klubbar är att göra rätt saker på rätt sätt, kvalitet och kompetens, struktur och kultur.

Marcelo Bielsa är som sagt en manager som gör saker på sitt sätt. Och för Leeds och i Football League verkar åtminstone så här långt Bielsas saker vara rätt saker och Bielsas sätt vara rätt sätt. Nog förtjänar den nya ägaren Andrea Radrizzani att nämnas han med, som definitivt gett Leeds en helt annan stabilitet än deras tidigare ägare. Med Massimo Cellino som ägare är inte Marcelo Bielsa Leeds manager nu.

Anslaget kan verka mycket Englandscentrerat, anglofilt som det brukar heta, men för Leeds att ta sig tillbaka till Premier League är en riktigt stor sak, inte enbart för Leeds utan i engelsk fotboll som helhet. Och engelsk fotboll är, oavsett vad man nu tycker om saken, den största, mest spridda fotbollen runtom i världen. Att ta upp Leeds i Premier League vore helt säkert att göra ett större avtryck än om Athletic Bilbao vunnit Europa League.

Med andra ord, och med all respekt för OS, för den argentinska ligan och för Athletic Bilbaos strålande europeiska säsong – så ja! Om Marcelo Bielsa tar Leeds tillbaka till Premier League vore det hans största bedrift som manager. Det är något han för alltid skulle kommas ihåg för. Men dit är det fortfarande en lång väg kvar, även om vägen åtminstone ser bättre ut än på mycket länge.

Och den fortsätter ikväll hemma på Elland Road mot Derby County. En toppmatch i Football League som följer på tre raka förluster för Leeds och för Marcelo Bielsa, i ligan och i FA-cupen. En vinst vore ovärderlig.

Det där är ärligt talat en smula tröttsamt. För i själva verket är det naturligtvis så här att fotbollen har aldrig någonsin spelats på ett ”level playing field”, och kommer naturligtvis heller aldrig göra det, i fråga om pengar och resurser. Det är ett klassiskt exempel på att beskriva historien i rosenröda färger. Vissa klubbar har alltid varit större, haft mer pengar, och sett till att värva de bästa spelarna och anställa de främsta tränarna.

Och här kommer möjligen kickern: Det är väl precis så det också ska vara! Det pratas ofta om som orättvisa att olika klubbar inte har lika mycket pengar och resurser. Men rättvisa är kanske inte i själva verket att alla klubbar har precis lika mycket pengar och resurser, utan rättvisa är kanske istället att varje klubb har de pengar och resurser som deras storlek, kvalitet, kompetens och hårda arbete över många år faktiskt förtjänar.

(Det operativa ordet där är kanske förtjänar. Det finns naturligtvis flera exempel på klubbar som har eller får pengar och resurser de inte gjort något för att förtjäna, vilket skapar en berättigad känsla av orättvisa.)

Med detta ska inte sägas att dagens fotbollssystem är perfekt. Det går onekligen att göra justeringar i både stort och smått för att jämna ut de värsta avstånden och eliminera de värsta av de snedfördelande mekanismerna. Men målbilden kan inte vara att beskriva varje skillnad som orättvis i sig. Då belönas inte längre hårt arbete och skicklighet, då är det inte längre fri konkurrens, då är det dare I say it, inte längre idrott på riktigt.

Allt faller naturligtvis tillbaka på det inom fotbollen så väldigt populära sambandet mellan pengar och kvalitet. Forskare, journalister och fotbollens praktikanter har närmast tävlat om att på olika sätt och i lite olika former rapa upp truismen att pengar är väldigt viktigt inom fotbollen, att de klubbar som har mest pengar över tid alltid bygger de bästa lagen och därför är de som vinner mest. Well, but of course liksom.

Det där är ett resonemang som mycket snabbt tar sig förenklade och förlegade uttryck av de som kanske läste rubriken men sällan det finstilta, som exempelvis att pengar vore det enda som betyder något. Men vi ser naturligtvis många exempel på att detta inte riktigt stämmer, att det långt ifrån enbart är hur mycket pengar som investeras som avgör framgång utan minst lika mycket hur pengarna investeras, hur resurserna används.

Men så populärt har det där sambandet mellan pengar och kvalitet blivit att de allra flesta faktiskt har lyckats missa att det är ett samband som går åt båda håll. Det är inte bara så att mer pengar resulterar i högre kvalitet, det är även så att högre kvalitet resulterar i mer pengar. Rika klubbar är sällan rika av ren tillfällighet, de har på planen och utanför planen på många olika sätt varit framgångsrika, och steg för steg vuxit sig stora och starka.

(Det kan i själva verket beskrivas som fotbollens egen variant av den populärt omöjliga frågeställningen av vad som kom först av hönan eller ägget; vad var det egentligen som kom först av kvalitet eller resurser?)

Jag har svårt att se problemen med det där. Så länge alla klubbar i grund och botten spelar utifrån samma spelregler är det för mig ett rättvist system. Så länge alla klubbar har möjligheten att till exempel spela sig in i Champions League så finns inget direkt att klaga på. Så länge som seriesystemet är öppet med uppflyttning och nedflyttning så ser jag heller ingen anledning till alltför kritiska synpunkter på principiell grund.

Problemen uppstår kanske snarare när det tvärtom formuleras förbud eller sätts restriktioner på hur klubbar får tjäna sina pengar och dra in sitt kapital, eller hur mycket de får spendera under en viss tid. Det första är i själva verket ingens egentliga ensak så länge det åtminstone är lagligt. Det andra bör vara varje klubbs eget förbannade ansvar. Vad dylika förbud gör är bara att begränsa konkurrens och cementera ojämlikhet.

Det finns förmodligen någon slags social funktion med att fotbollen i alla fall säkerställer att klubbar drivs på ett finansiellt ansvarsfullt sätt. Trots financial fair plays baksidor enligt ovan finns där även positiva motiv och effekter som att klubbarnas ekonomi totalt sett har blivit betydligt bättre än förut. Men samma sak kan rimligtvis uppnås med ett mindre restriktivt grepp som en variant av så kallad ”elitlicens”, som faktiskt efterlevs.

(Med andra ord, för att använda mig av en höjdhoppsliknelse; sätt gärna en viss höjd för ribban som en hoppare måste passera, men försök inte för den sakens skull bestämma hur hopparen faktiskt får hoppa.)

Förbud motverkar i själva verket oftast sina egna syften, allra minst skapar de alltid utrymme för misstro, för missbruk och för godtycke. Förbud kommer alltid, och ofta med all rätt, kunna misstänkas för att tjäna vissas syften på bekostnad av andra. Vad värre är så leder förbud nästan alltid till att begränsa utveckling, förnyelse, konkurrens och därför på sikt kvalitet. Förbud ska därför bara användas när det är helt och hållet nödvändigt.

Vi har så klart ett alldeles utmärkt exempel i Man City. Nu hotar alltså UEFA med att utesluta Man City ur nästa säsongs Champions League på grund av att de ska ha vilselett UEFA i frågan om financial fair play. Om det vore så att UEFA var mot att klubbar ägdes av korrupta nationalstater så skulle de så klart bara utfärda ett förbud mot det, vilket vore i högsta grad moraliskt försvarbart. Men det har de ju alltså inte gjort.

Den enda rimliga slutsatsen vi kan dra av det är att UEFA tycker det är alldeles okej att Man City ägs av Abu Dhabi och att PSG ägs av Qatar, för att nu ta aktuella exempel, och även det är väl en uppfattning som går att ha viss förståelse för. Och om de nu tycker det så kan de väl lika gärna ta och strunta i hur mycket pengar dessa ägare faktiskt plöjer ned i sina respektive klubbar. För det känns verkligen inte som den stora grejen.

Även om det kanske just i dessa båda fall blir betydligt lättare att svara på den där frågan av vad som egentligen kom först av kvaliteten eller resurserna. Men åtminstone gör det fotbollen bättre, i alla fall i England och i Europa. Frankrike är väl kanske mer tveksamt för tillfället, de har ju inte riktigt klubbarna i övrigt att verkligen kunna matcha PSG, men det känns som ett franskt problem.

Det vill säga inte ett problem jag bryr mig så mycket om.

Å andra sidan kändes det som en otroligt osannolik anställning att göra för ett Stoke som gick in till den här säsongen med en av seriens starkaste spelartrupper och uppflyttning som målsättning, men som ligger på fjortonde plats nio poäng från playoff-strecket. Här förväntades nog snarare en anställning av en namnkunnig manager med lång meritlista och mycket erfarenhet från Premier League, EFL Championship eller motsvarande.

Istället anställer Stoke alltså Nathan Jones från Luton Town. Det får betraktas som högst oväntat om än inte för den sakens skull oförtjänt. Nathan Jones har gjort underverk med Luton Town, fått dem spelandes en offensiv och underhållande fotboll, och har under två och en halv säsong först fått dem uppflyttade från League Two, och den här säsongen som nykomlingar tagit Luton Town till andra plats i League One.

Enastående framgångsrik har Nathan Jones alltså varit med Luton Town och det har inte utan anledning pratats om honom i samma termer som Eddie Howe i Bournemouth. Helt orimligt är det alltså inte att Stoke anställer just honom. Men det måste också beskrivas som en modig anställning av Stokes styrelse, en anställning med ett långsiktigt perspektiv i en situation som rimligtvis måste beskrivas som väldigt kortsiktig.

Det är ingen lätt situation som Nathan Jones tar över Stoke i. Som sagt, de ligger på fjortonde plats i tabellen och hoppas naturligtvis på mer än så. Det är en spelartrupp med stora egon, höga löner och låg moral. Det är en supporterbas som är motiverat missnöjd efter flera år av stagnation och förfall och vars tålamod är därefter. Jones bakgrund och begränsade erfarenhet ger ingen omedelbar auktoritet att hantera situationen.

Förvisso har Stoke redan prövat på det där med att anställa de gamla bekanta namnen, utan någon som helst önskad effekt. Mark Hughes följde på Tony Pulis men laget var på väg utför och fastnade start i ett taktiskt ingenmansland. Efter Hughes kom Paul Lambert som inte lyckades rädda Stoke kvar i Premier League, och därefter Gary Rowett vars namn nog var större än hans förmåga. Läge kanske för Stoke att tänka annorlunda.

Nathan Jones har också det talandes för sig just att han förespråkar en offensiv och fartfylld fotboll. Hans Luton Town gjorde över 300 mål på 170 matcher, vilket så klart vore ett rejält uppsving för ett Stoke som inte någon gång under Gary Rowett gjorde fler än två mål i en och samma match. Rowett var för konservativ, spelade aldrig med mer än en ensam anfallare, och kan Jones bryta upp det är mycket vunnet med supportrarna.

Nyckeln för Nathan Jones blir rimligtvis att också få med sig spelarna. Där är naturligtvis frågan vad intresset i spelartruppen egentligen är. Stoke lider ju av lite samma problem som andra Premier League-dopade klubbar som Sunderland, Aston Villa, Swansea med flera har haft med sina spelartrupper; med vissa spelare som helt enkelt inte brinner för saken och hellre bara hämtar sitt lönekuvert en gång i veckan.

Helt avgörande både för Stoke den här säsongen och nästa säsong, och även för Nathan Jones som Stokes manager, är att Stokes styrelse nu faktiskt backar upp sin anställning och ger honom det stöd gentemot spelartruppen han faktiskt behöver. Givet den plats i tabellen som Jones tar över Stoke på kan det inte rimligtvis vara ett krav att Stoke ska nå playoff eller uppflyttning redan den här säsongen, däremot en möjlig bonus.

Här och nu är det däremot spännande att se hur allt fler engelska klubbar faktiskt börjar frångå den här tendensen att bara anställa ett stort och känt namn som manager, och hellre försöka anställa en manager som är på väg framåt i karriären, och som står för en tydlig taktik och spelidé. Möjligen för att det börjar finnas allt fler lyckade exempel på hur detta ger framgång, men det är stort när en klubb som Stoke i deras läge gör det.

För Stoke är det ju också en fortsättning på en riktning som de ändå har sagt sig försöka gå redan tidigare. De ville gå mot en mer offensiv och bollorienterad fotboll efter Tony Pulis, även om det aldrig var riktigt tydligt hur Mark Hughes egentligen passade in med den visionen. De värvade spanskt och de värvade tekniskt i sådan utsträckning att de lite skämtsamt började kallas för Stoke-a-lona.

Nathan Jones passar kanske bättre in i den där visionen. Jones spelade själv i Spanien under 1990-talet och har hämtat en hel del influenser därifrån i sitt sätt att tänka fotboll. Under sin tid i Brighton var han assistent till Oscar Garcia. Bollinnehavet betonas framför bollvinster således, men det är en snabb fotboll som Jones predikar, baserat på ett offensivt diamantmittfält med offensiva ytterbackar.

Alldeles konstigt är det alltså inte att Luton Town förra säsongen beskrevs som League Twos Man City. Att de vid flera tillfällen demolerade sina motståndare med 8-2, 7-1 och 7-0 gjorde naturligtvis sitt till jämförelserna, liksom Luton Towns 94 mål under säsongen som helhet. Hur som helst, om Nathan Jones får Stoke att spela fotboll på samma sätt så har Stoke till sist hittat rätt i sin vision, och supportrarna kommer vara överlyckliga.

Till dess får vi säga att det åtminstone är roligare att se Stoke i alla fall spänna den där bågen, även om pilen senare skulle visa sig missa målet. Något får kanske också sägas om vad Stokes anställning av Nathan Jones betyder för toppstriden i League One, där nog varken framför allt Sunderland, Barnsley eller Portsmouth är särskilt ledsna över att Luton Town precis blivit av med sin manager.

Vad Stokes anställning av Nathan Jones betyder för toppstriden i EFL Championship återstår att se. Jones må vara relativt oerfaren som manager på den här nivån, men han är inte obekant med EFL Championship, och får han Stoke att prestera till sin potential så kommer lagen ovanför dem i tabellen ha all anledning att titta sig oroligt om över sina axlar. Allt beror på om han är uppgiften mogen.

Enda sättet att veta om Nathan Jones är det är däremot att ta chansen på honom. Vilket alltså är vad Stoke precis har gjort. Det var ett oväntat beslut av Stoke. Men det var inte ett oförtjänt eller oönskat beslut av Stoke. Det var ett modigt beslut. Det kan visa sig vara ett briljant beslut. Men kanske är inte den avgörande frågan inte om Nathan Jones är mogen för Stoke, utan om Stoke är moget för Nathan Jones?!

Den frågan känns minst lika osäker för en klubb som rasat som de gjort under de tre senaste åren, och som nu anställer sin fjärde manager på ett år. Men bara det faktum att de nu valt att anställa Nathan Jones är ett positivt tecken.

Luton briljerade sig genom förra säsongen i League Two med flera vinster som nådde tennis- eller speedway-siffror och har i skrivande stund vunnit tio av sina senaste elva matcher. Tillsammans med dem finns det en trevlig blandning av lag som går bra trots sina ägare (Charlton och Blackpool), Busterlaget Accrington Stanley, och härliga lag som Coventry och Doncaster med många unga spännande spelare.

Alla dessa imponerande lag i League One har fått mig att tänka på det nu vanligt förekommande fenomenet av lag som tar expresståg från League One till Premier League utan att dröja allt för länge i The Championship. Det är trots allt tioårsjubileum för Leicesters League One-vinnande säsong, snart fem år sedan Wolverhampton vann, och däremellan har vi Bournemouth, Huddersfield, Southampton, och Brighton som alla avancerat från League One till Premier League på kort tid. Där de inte heller bara ingått i en frivillig offertjänst, då flera av lagen etablerat sig Premier Leagues mittenregion.

Nästa lag att ta sig till Premier League från League One kan mycket väl bli Sheffield United som slutade på övre halvan som nykomlingar i Championship ifjol och denna säsongen ser ännu bättre ut (Olly Norwood ser äntligen ut att få sitt Drinkwater-genombrott), men jag skulle vilja hitta ”nästa Brighton” som allts nu befinner sig i League One.

Varför just Brighton? Bournemouth var trots allt det mest oväntade laget att ta sig till Premier League då de låg i botten av League Two med poängavdrag första gången Eddie Howe tog över som manager och alla andra nämnda lag har folk mer relation till rent fotbollshistoriskt. Något av dessa olika lag borde därför vara vettigare att jämföra med kan man tycka. Men Brighton är det bästa exemplet på när alla delar av en fotbollsklubb fungerar tillsammans.

För Brighton behövde allt gå rätt och det gick inte snabbt eller lätt. De hade ingen redan legendarisk manager som i Eddie Howe. De värvade inte dyrare eller mer portugisiskt än alla andra, de hade inte åkt ner till League One främst på grund av ekonomiska problem eller bara ett par dåliga år efter de åkt ur Premier League. Det var förut en på alla mätbara sätt en liten och medioker klubb i League One, tänkbar för Premier League endast om seriesystemet hade omstrukturerats alfabetiskt. Men så fick de in en vettig ägare som anställde bra folk, på ett nytänkande sätt hittade man väldigt olika sorters managers, de flyttade till en större arena, hittade till slut rätt spelare på olika finurliga sätt, och rätt manager i Chris Hughton.

Vad krävs och vilka har vad som krävs?

För att förstå vad som krävs behöver man dissekera alla dessa lag: Bournemouth, Brighton, Huddersfield, Leicester, Southampton och Wolverhampton. Vi kan även här för understöd inkludera Norwich och Swansea som gjorde samma resa men som därefter har trillat ur Premier League igen. Våra Premier League-aspirerande kandidater hämtade från säsongens League One är som följer: Sunderland, Portsmouth, Luton, Peterborough, Coventry, Barnsley, Charlton, Blackpool, och Bradford.

Är det viktigt att ha en stor arena?

Det skadar inte men är inte omöjligt att klara sig utan. Det kan hjälpa att ha potentialen att fylla en stor arena. Brighton brukade spela på en fridrottsarena (som under en period var ett zoo) med 8,000 platser men Brighton blev ett bättre lag, ligger i en välbefolkad region, och snittar nu kring 30,000 i Premier League. Likaså byggde Swansea ny arena medan Norwich och Southampton hade sina pålitliga hem. Bournemouth med sitt Dean Court på dryga 10,000 är enda undantaget, även om de länge har haft planer på att bygga ut eller bygga nytt. Frågan är dock hur viktigt det är med en större arena i denna tiden av enorma tv-avtalsintäkter och rika ägare.

Sunderland har sitt enorma Stadium of Light på nästan 50,000 platser där de hittills snittar 30,000 denna säsongen (några tusen fler än ifjol). Coventry har plats för över 30,000 men brukar i League One sällan fylla den till mer än hälften. Charlton har kapacitet på 27,000 men snittar kring 10,000 vilket dock delvis kan förklaras i en senare kategori. Bradford kan ta in 25,000 och när de olikt denna säsong inte har en katastrofsäsong brukar de snitta nära 20,000 åskådare per match. Barnsley kan ta in 23,000 men brukar ligga mellan 10-15,000 beroende på säsong. Portsmouth har kapacitet på 20,000 och är oftast inte långt ifrån fullsatt. Alla nämnda är dessutom i varierande grad från större städer eller välbefolkade regioner.

Kvar har vi då Luton, Blackpool, och Peterborough. Blackpool var ju redan före Bournemouth en pionjär inom denna kategori, särskilt då arenan inte var i bra skick och bland annat varit ospelbar på vintern. Dock har Blackpool just nu ett publiksnitt på drygt 3,000 till stor del på grund av deras horribla ägare. Luton brukar ofta fylla Kenilworth Road men arenan kan bara ta 10,000 åskådare. De planerar dock att bygga en ny arena till 2020. Peterborough har en arena över Bournemouth-gränsen men de snittar bara 7,000 per match och nådde inte ens 10,000 i The Championship.

Har laget rätt manager?

Bournemouth, Norwich, Southampton, och Leicester gick upp till Premier League med samma manager de hade i League One. Brighton, Huddersfield, och Wolves anställde sina nuvarande managers under perioden i Championship.

Vad gäller våra aspiranter är det en blandad skara. Enligt mig den mest framstående kandidaten, potentiellt nästa Eddie Howe, är Lutons manager Nathan Jones. Hans karriär innan Luton bestod främst av två matcher som tillfällig Brightonmanager innan han blev assistent till Chris Hughton och tiden i Yeovil där han spelade av sin karriär innan han jobbade för både herr- och damlaget. Det finns en podcast-intervju med Nathan Jones av den League One- och League Two-fokuserade podden The D3D4 Football Podcast för den som är nyfiken.

Luton ligger jämnt med Portsmouth och Sunderland trots att de är nykomlingar och de har poängmässigt varit ligans bästa lag sedan oktober. Framför allt så imponerar Lutons spel. Det är effektivt, snabbt, och vältajmat offensivt spel. Kolla gärna höjdpunkterna från deras 5–1 vinst mot Plymouth och notera att han där nummer 2 som dyker upp i straffområdet vid flera mål är den unga vänsterbacken James Justin.

Sunderland och Portsmouth måste också åtminstone sägas ha rätt manager för stunden. Jack Ross har gjort ett strålande renoveringsjobb med Sunderland som är just det unga och hårt arbetande lag man hoppades de skulle kunna bli. Läs gärna denna färska matchrapport om Sunderlands taktik mot Barnsley. Pompey har redan tappat sin League Two-vinnande manager Paul Cook till Wigan, men Kenny Jackett har redan tidigare blivit uppflyttad från League One med både Millwall och Wolves. Vilket talar för att Jackett verkligen är rätt manager just nu för Portsmouth men om deras ganska färska Disney-ägare vill satsa mot Premier League är risken stor att gamle Jackett lär bli lämnad på kroken till förmån för ett mer spännande namn.

Barnsleys Daniel Stendal (Syndrome) har dem spelande en så fin fotboll att man lätt blir helt yr och svimfärdig av att se dem spela, han har dessutom varit manager i Bundesliga en period vilket är likt David Wagner i Huddersfield och allmänt på tapeten. Charlton är trots sina bedrövliga ägare ett topplag denna säsongen och det är tack vare Lee Bowyer, vilket är otroligt på alla sätt och något jag hoppas fortsätter. Jag har lite att säga om hans managerstil annat än att han på ett bra sätt närt anfallsduon Lyle Taylor och Karl Ahearne-Grant.

Coventry ligger i mitten av tabellen trots en sjätteplats ifjol och deras manager är Mark Robins som sällan blir långvarig i klubbar. Peterborough började säsongen med fem raka vinster men har tappat formen drastiskt sedan dess. De har dessutom Steve Evans som manager, en person som rimligen inte badar i god vilja när det går dåligt. Laget minst troligt att ha rätt folk på plats för tillfället är Bradford som började säsongen väldigt uselt och som endast på målskillnad ligger ovanför nedflyttningstrecket.

JA: Sunderland, Portsmouth, Luton, Barnsley, Charlton.
NEJ: Coventry, Blackpool, Bradford, Peterborough.

Har laget rätt spelartrupp nu eller i framtiden?

Det är svårt att någonsin säga att ett lag i League One har rätt spelartrupp för att kunna spela i Premier League. Inte ens när Southampton spelade i League One med Adam Lallana, Jose Fonte, Morgan Schneiderlein, Alex Oxlade-Chamberlain och Rickie Lambert var det självklart att de hade truppen för att ens gå upp i Premier League eller för den delen etablera sig där. De slutade trots allt bara tvåa i ligan, bakom Brighton (som visserligen hade Glenn Murray, Chris Wood, och Ashley Barnes).

Men det finns spelare man kan försöka sätta förhoppningar på. Även om man bortser från de ovan nämnda spelarna från Southampton, Brighton, och de flesta som är kvar i Bournemouth, är det gott om spelare som tar stegen från League One till Premier League. Dele Alli är den mest självklara men ett annat starkt exempel är Matt Doherty som kanske varit Wolves bästa spelare hittills i Premier League. Han var med redan i League One och har till och med spelat två säsonger mestadels som vänsterback.

Dessutom finns det mängder av spelare med några strömatcher i Premier League trots att de inte var ”för bra för The Championship” utan mest lyckades hålla sig kvar som en sorts reserv. Bästa exemplet är att Patrick Agyemang startade en Premier League-match för Neil Warnocks nyligen uppflyttade QPR trots att han som bäst gjort tolv mål på en säsong och avslutade samma säsong med att vara ganska harmlös framför mål för Stevenage i League One.

Sunderland. Vi kan börja med Sunderland, som trots allt alldeles nyss spelade i Premier League. Den mest självklara spelaren att ta sig från League One till Premier League, med Sunderland eller ej, är utan tvekan Sunderlands skyttekung Josh Maja. Han fyllde 20 år innan nyår och har gjort tolv mål under säsongen mot vuxna män. Chansen är god att någon värvar honom i januari och lånar tillbaka honom för resten av säsongen. Det vore dock mycket roligare att se honom även få spela i Championship med Sunderland nästa säsong, om de skulle ta sig dit.

Resten av Sunderland är klart mer svårbedömt. Jag kan se flera av deras spelare vara gedigna rollspelare eller oväntat dugliga startspelare i ett framtida Premier League-Sunderland eller annat Premier League-lag på undre halvan. Gillar starkt spelare som Lynden Gooch, Jack Baldwin och George Honeyman som klivit fram denna säsong. Någon av dem tillsammans med någon yngling jag glömt bort och den återuppväckta Adam Matthews känns som de mest troliga fanbärarna. För att inte nämna Lee Cattermole förstås som säkert suktar ett sista rött kort i Premier League. Överlag känns det som att detta lag absolut kan ta sig upp men behöver nya spelare för att ta dem längre. Aiden McGeady lär inte göra mycket mer på hög nivå.

Portsmouth. Vad gäller Portsmouth är jag väldigt förtjust i mittbacken Matt Clarke, som de fick i utbyte mot Adam Webster från Ipswich. Han kan följa den välvandrade mittbacksleden (Maguire, Gomez, Tarkowski m fl) till Premier League. Ronan Curtis, som de hittade på Irland vid slutet av en regnbåge, som lär nå dubbla siffror i både mål och assist denna säsong, och det vore en riktig besvikelse om han inte åtminstone har en karriär i nivå med James McClean. Resten är svårbedömda. Kenny Jackett föredrar tydliga spelare han vet hur han ska använda. Men man vet ju aldrig vem som blir nästa Jonathan Walters.

Luton Town. Luton är ett svårt fall. De har onekligen en bra mängd unga spelare som är lysande denna säsong. Harry Cornick är till och med en anfallare de värvade från Bournemouth som varit fenomenal sedan han slog sig in i laget under november. Hans radarpartner är Elliott Lee vars far Rob Lee spelade i Newcastle på 1990-talet och hans bror Olly spelar i Hearts. Dessutom har Luton James Collins som jag alltid trott skulle bli en spelare på högre nivå och Andrew Shinnie som spelat Premier League i Skottland och ett par säsonger med Birmingham. Mest intresserad är jag dock av den tokoffensivt skickliga ytterbacken James Justin som kan spela på båda kanterna och är tonåring ett halvår till. Det är inte svårt att föreställa sig honom i Premier League.

Barnsley. Barnsley har många rejects från större lag likt Alex Mowatt eller Cauley Woodrow men jag tror mest på Brad Potts. En målfarlig och multifunktionell ytter. Kan även nämnda George Moncur då han har en känd far. Senast Barnsley var nära åtminstone ett playoff till Premier League blev de brutalt sönderköpta.

Blackpool har både Nathan Delfouneso och Jay Spearing, som borde spela i Premier League i en finare värld. Peterborough har alltid spännande spelare. Siriki Dembele har namnet för att vara väldigt bra och hade inga problem att anpassa sig till League One från League Two. Man hoppas ju Marcus Maddison åtminstone ska kunna vara nästan lika bra som den icke-relaterade James Maddison, som förresten kom från Coventry till Norwich. Peterborough har flera gånger försökt etablera sig i Championship utan att lyckas, Premier League är långt borta.

Charlton. Charlton producerar väldigt bra spelare. Jonjo Shelvey, Joe Gomez, och Ezri Konsa (Brentford) är de tydligaste exemplen. Ahearne-Grant är inte på den nivån men han har en väldigt bra säsong och har troligen en fin karriär framför sig. Det som talar för Charlton är att de borde vara intressanta för en vettig ägare och lär ha fler talanger på uppgång.

Vi kan stryka lagen som inte ens ligger bra till ligan just nu: Coventry och Bradford. Coventry har dock Dujon Sterling inlånad från Chelsea som är 19 år gammal och suverän längs kanterna. Och förutom Maddison är även Callum Wilson en gammal Coventry-talang.

JA: Sunderland, Pompey, Luton, Charlton?
NEJ: Blackpool, Bradford, Posh, Coventry, Barnsley

Har de rätt ägare?

De flesta är nya eller gamla och katastrofala. Det är svårt att göra någon vidare bedömning. Förhoppningsvis bryr de sig om klubbarna. Jag gillar det jag sett och hört om Bradfords ägare men det har gått otroligt dåligt och de säger sig vilja lämna klubben.

Barnsley brukade ägas av Patrick Cryne, som såg ut som den snälla lillebrorsan i en brödraskara bestående av NBA-tränaren Greg Popovich och Malcolm McDowell, men ägs nu av en kinesisk hotelmagnat som också äger Ligue 1-klubben Nice. Anställningen av Daniel Stendel var onekligen imponerande, kanske kan Barnsley nå tillbaka till sin brasilianska 90-tals nivå?

Portsmouth har Disney-pengar och annat som Michael Eisner investerat i. Amerikanska fotbollsägare har varit en blandad kompott men än så länge har de inte gjort bort sig.

Peterboroughs ägare har fått konkurrens som den mest aktiva på twitter av Accrington Stanleys Andy Holt, men han är fortsatt något labil och antagligen beroende av sin fotbollsdirektör Barry Fry (som manager var han som Harry Redknapp med sämre impulskontroll men är otrolig på att hitta spelare i alla möjliga divisioner).

Luton ägs av en rik grupp av supportrar som räddade klubben när den höll på att utraderas av historiens värsta poängavdrag och ett flertal nedflyttningar.

Sunderlands Stewart Donald har hittills åtminstone inte visat sig vara Ellis Short vilket är ett bra tecken. Serien om Sunderland på Netflix rekommenderas av min sjukskrivna vän Hampus, jag har inte hunnit kolla än. Det finns dock ett bra podcast-avsnitt där Stewart Donald förhörs av Sunderlandpodden Roker Report.

Blackpool, Charlton, och Coventry är starka nej. De är skräckexempel att berätta om för framtida generationer. Det ska ju påpekas att Blackpool redan varit i Premier League med dessa ägare men de hade makalös tur.

JA: Sunderland, Pompey, Luton, Barnsley, Posh?
NEJ: Charlton, Blackpool, Coventry, Bradford

Konklusion:

Portsmouth, Sunderland och Luton spelar i Premier League inom fem år? Barnsley, Charlton och Coventry är på sina sätt värda att uppmärksamma.

Det låter inte alls dumt och det skulle inte förvåna mig allt för mycket. Framför allt vore det rimligt för Portsmouth och för Sunderland, men Luton känns som nästa Brighton eller Bournemouth. Ett lag från södra England som drabbats av stora poängavdrag men nu har kraftigt momentum framåt. Potentiellt en ny arena, potentiellt en väldigt spännande ung manager.

Känslan är dock att inget av dessa lag är ”nästan färdigt” likt Southampton, eller har någon åldrande stjärnanfallare som Rickie Lambert, Glenn Murray, eller Grant Holt i Southampton, Brighton respektive Norwich. Möjligen har Luton och kanske Barnsley något i stil med en Swansea-estetik att jobba med.

Charlton, Coventry, och Sunderland kan få en Southampton-liknande skjuts av sina akademispelare om de inte försvinner för tidigt.

Adjö!

Av: Peter A. Linhem

Å andra sidan är det kanske lätt att bli för cynisk också. Man City svarade för en stark insats i FA-cupen när de besegrade Rotherham hemma i den tredje omgången med 7-0, i vad som är Man Citys största seger de tre senaste säsongerna, och Pep Guardiola hade då följande att säga: ”We took it seriously. We did what we have to do to be a great, great club. A great club doesn’t pick and choose competitions. Everybody was really, really good.”

Paul Warne, Rotherhams manager, som just den dagen såg ”peppigare” ut än vanligt, på fler sätt än ett, kanske inte rakt av uppskattade Pep Guardiolas och Man Citys beslut att ta saken på så stort allvar. En 0-7-förlust är naturligtvis alltid tung att få i baken, oavsett mot vilka det än kommer, och Warne menade uppgivet att Man Citys långsammaste spelare fortfarande var snabbare än Rotherhams snabbaste spelare.

Men Pep Guardiola ger ändå här uttryck för ett i grunden positivt sätt att se på sig själva som klubb. En stor klubb försöker vinna varje turnering den befinner sig i, en stor klubb tar varje match på allvar. Vissa matcher kommer alltid vara viktigare än andra matcher, men inga matcher är oviktiga. Att förlora matcher är aldrig ”okej”, och ingen klubb har de tre senaste säsongerna bättre än Man City levt upp till detta motto.

Kritiken om att de stora klubbarna i England inte tar cuperna på allvar går inte att rikta mot Man City och mot Pep Guardiola. De har till att börja med redan vunnit Ligacupen en gång, och är nu i semifinal för andra säsongen i rad. Men även då de har förlorat i FA-cupen, ena gången i semifinal, så har de hela tiden ställt ut ett starkt lag. Enda blippen i detta avseende var kanske laguttagningen i Ligacupen mot Man Utd på Old Trafford.

(Det är naturligtvis det rakt motsatta förhållningssättet till vad Man City visade upp säsongen innan Pep Guardiola kom till klubben, när de tankade en FA-cupmatch för en match mot Dynamo Kiev några dagar senare.)

Oroväckande för Burton Albion naturligtvis. Mittenlag till vardags i League One och som har gjort ett alldeles fantastiskt jobb med att gå till semifinal i Ligacupen. Deras lottning blev värsta tänkbara, Man City. Och heller inte vilket Man City som helst, inte ett Man City som sett lite skakiga ut den senaste månaden, utan ett nytänt Man City efter vinsten mot Liverpool, ett Man City som precis gjorde 7-0 på Rotherham från Championship.

Man kan så klart hävda att det är väldigt lätt och lägligt för Pep Guardiola att säga en sådan där sak. Mitt under drygt tio dagars uppehåll från ligaspelet har de plötsligt två matcher på hemmaplan i cupspelet, mot Rotherham från EFL Championship och Burton Albion från League One. Då kostar det kanske inte så mycket att slå sig själva för bröstet om med vilket enormt allvar man som klubb tar alla cuper och turneringar.

Vill man vara riktigt cynisk, och kanske en smula lustig, går det naturligtvis också att se Pep Guardiolas uttalande som en rätt tydlig passning till Liverpool. Det sades omedelbart efter Man Citys match mot Rotherham, dagen innan Liverpool själva skulle möta Wolves i FA-cupen. Guardiola har naturligtvis sina mycket tydliga skäl att vilja lasta över så mycket press som bara är möjligt på Liverpool, vars facit i cuperna är betydligt blekare.

Delvis kan man tänka sig att det verkar fungera. Jürgen Klopp känner i alla fall av kritiken mot bristen på titlar och Liverpools svaga facit i cupspelet, och menade något uppgivet redan innan matchen mot Wolves att det spelade mindre roll om Liverpool faktiskt vann FA-cupen i år eftersom folk då bara skulle prata om ligan istället. På sitt sätt korrekt helt klart, men det ena utesluter heller inte det andra.

Liverpool kommer naturligtvis alltid att försvara sig med att de inte på samma sätt som Man City har möjlighet att gå för fullt på alla fronter. Det vill säga att Man Citys resurser och spelartrupp ger dem helt andra förutsättningar. Man kan så klart tycka att det blir lite märkligt av Liverpool att framställa sig själva som fattiglappar. De saknar inte resurser, de har en stor och bred spelartrupp, som därtill kan användas bättre än vad som görs.

Man City är självfallet överväldigande favoriter att ta sig till sin andra raka Ligacupfinal, och möjligheten att försvara sin cuptitel från förra säsongen. Man kan fråga sig vad om något Burton Albion över huvud taget skulle kunna göra för att förhindra den saken. Inte mycket ärligt talat. Deras första och i nuläget enda förhoppning måste vara att få den här semifinalen att resultatmässigt fortfarande leva till returen på Pirelli Stadium.

Bara att lyckas med den saken vore en stor bedrift av Burton Albion. Man City kan så klart vila viktiga spelare bäst de vill och hävda att de ställer upp med sitt reservlag, men något reservlag är det naturligtvis inte fråga om. Det handlar för engelska storklubbar bara om att flexa spelartruppens alla muskler. Och Burton Albions bästa chans vore kanske att hoppas på att Man City slappnar av, tar saker för givet och tar för lätt på uppgiften.

Men det känns inte som ett läge i vilket det kommer hända. Man City har återfunnit sitt momentum och kommer se till att försöka behålla det så länge som möjligt. Dessutom har Pep Guardiola alltså redan påpekat hur ett stort lag tar varje match på allra största allvar, oavsett cup och oavsett turnering. Chansen är minimal att Man Citys spelare inte skulle ha lyssnat på denna uppmaning.

Chansen är minimal att Man Citys spelare inte ser ännu en titel inom räckhåll.

Gary Rowett har varit ett hett namn på managermarknaden i Football League ända sedan dess. Det går inte att blunda för att han gjorde ett lysande jobb som tog Birmingham så högt upp i tabellen under svåra omständigheter, men i en så jämn serie är det heller inte ovanligt med klubbar som befinner sig oväntat högt upp. Men möjligen gav orättvisan i Birminghams beslut att sparka Rowett hans namn en större glans än vad som var rimligt.

Hans namn blev synonymt med en manager som kunde göra det bästa med begränsade resurser och maximera sitt lags potential, och därför en ideal kandidat för klubbar med ambitioner mot Premier League som dessutom ville framstå som lite radikala. Först i kön stod Derby County som raskt sparkade Steve McClaren en andra gång för att inte riskera att missa chansen att anställa Gary Rowett.

Begränsade resurser var inte något problem med Derby County, som tvärtom förstärkte rejält inför Gary Rowetts första fulla säsong. Derby County inledde säsongen svagt, men samlade ihop sig och låg tvåa runt nyår, innan en svagare vårsäsong gjorde att Derby County landade på playoff-plats. Playoff förlorades i semifinalen mot Fulham, och kort tid efter säsongen drev Gary Rowett igenom en flytt till Stoke.

Inte heller med Stoke var begränsade resurser något problem. Nyss nedflyttade från Premier League gav Stoke Rowett en rejäl transferbudget för att omgående ta Stoke tillbaka till Premier League. Adam Federici, Ashley Williams, Sam Clucas, Tom Ince, James McClean och Benik Afobe var spelare som värvades. Men med en av EFL Championships starkaste spelartrupper tog Rowett ändå aldrig Stoke upp på ens playoff-plats.

Kritiken mot Gary Rowett är kanske att han var bäst lämpad för en klubb med just begränsade resurser såväl som ambitioner. Med stora investeringar, som han fick både i Derby County och i Stoke, följer även höga förväntningar både på resultat och på den fotboll som spelas. Förväntningar som Rowett inte har lyckats motsvara. Resultaten har varit otillräckliga, och hans fotboll har fått mycket kritik för att vara alltför defensiv.

Naturligtvis är det inte Gary Rowetts fel att han visar ambition för egen del och tar de jobb han blir erbjuden, att han så att säga smider medans järnet är varmt. Möjligen kan man tycka att han visade Derby County ringa respekt för den möjlighet som de ändå gav honom, varför det nu är svårt att känna någon större sympati för honom. Men kanske var det en felaktig analys bakom både Derby Countys och Stokes anställningar av honom.

Allt intresse riktas nu mot vem som tar över Stoke. Som sagt, Stoke sitter på en av om inte den kanske starkaste spelartruppen i hela EFL Championship. En skicklig manager kan göra mycket bra med den spelartruppen, och även om Stoke ligger på fjortonde plats i tabellen, med åtta poäng upp till playoff-strecket, är serien så jämn och avståndet så litet att det nog är flera klubbar ovanför dem som kommer följa utvecklingen med oro.

Stoke ligger på fjortonde plats, åtta poäng upp till playoff-strecket. Det innebär att givet deras investeringar i spelarköp och spelarlöner så har Stoke ett rätt starkt case för att sett till deras relativa konkurrens i sin serie vara Englands just nu mest underpresterande klubb, alla kategorier. En klubb som sett till resurser borde ligga etta, tvåa eller trea ligger istället på fjortonde plats, på tabellens nedre halva. Det är inte acceptabelt.

Det krävs med andra ord inga underverk av en ny manager; bara att denne får Stoke att prestera på ett sätt som motsvarar lagets kapacitet. Redan ett sådant utfall skulle få Stoke att stiga i tabellen, och med 20 omgångar kvar av säsongen finns fortfarande möjligheten att ta sig till playoff, där naturligtvis allt kan hända. Frågan är bara vem Stoke nu faktiskt väljer som ny manager i detta läge.

Även om Stokes ägare och styrelse rimligtvis kommer se resultaten som prioriterade i deras val av ny manager, så kan de heller inte blunda för den negativa stämning som omgivit klubben de senaste åren, något Stoke inte sett på många år. Visst är det något som till stor del styrs av resultaten, men naturligtvis påverkas det även av fotbollen som spelas. I synnerhet i en tid när defensiv fotboll inte längre ger samma utväxling som förr.

Av den anledningen är det trots allt lite svårt att se Stoke nu anställa en manager som David Moyes, Sam Allardyce eller Alan Pardew. Förvisso stora namn, och managers som definitivt hade kunnat kopplas samman med Stoke för några år sedan. Men det är inte namn som, om ens de själva skulle vara intresserade, i dessa dagar längre lyfter klubbar skapar någon entusiasm bland supportrarna och på läktarna.

Där finns andra namn som i så fall är betydligt mer spännande. Slavisa Jokanovic är ett namn som definitivt borde få både Stokes styrelse och supportrar på gott humör, han har visat en förmåga att ta sig upp i Premier League redan. Derek McInnes gör ett spännande jobb med Aberdeen och har varit på gång till Football League förut. Martin O’Neill är alltjämt ett namn med viss respekt som varit borta tillräckligt länge för att kännas fräscht.

Många spekulerade i att Stoke skulle betrakta den här säsongen som bortkastad och helt enkelt låta Gary Rowett spela av den som manager. Uppenbarligen har Stoke nu valt den andra vägen, möjligen för att de inte gett upp hoppet om uppflyttning ännu, möjligen för att stämningen runt laget blivit alltför negativ, möjligen både och. Hur som helst måste de nu visa att de kan välja rätt manager.

En manager som trivs med förväntningarna som kommer med att vara manager för Stoke, och med en av Championships starkaste spelartrupper. En manager vars främsta punkt på meritförteckningen väger tyngre än endast att ha blivit orättvist sparkad av Birmingham. En manager som kan leverera de resultat och den fotboll som Stokes styrelse och supportrar förväntar sig.

Den managern var inte Gary Rowett.

Andra saker borde ge Ligacupen ett desto bättre rap. För även om inte alla matcher har varit lysande, vilket aldrig någonsin har varit fallet i någon cup, så har vi den här säsongen serverats ett antal matcher som den match vi har att se fram emot ikväll, liksom ännu en gång om två veckor; hatmatchen, rivalmötet och Londonderbyt mellan Tottenham och Chelsea. Det just nu kanske hetaste mötet i London.

Londonderbyn har onekligen blivit något av Tottenhams melodi i Ligacupen den här säsongen. Det började redan i den tredje omgången där Tottenham mötte Watford, vilket åtminstone nästan måste betraktas som ett Londonderby. I den fjärde omgången var det West Ham som stod för motståndet på bortaplan. Och i kvartsfinalen var det, återigen på bortaplan, Arsenal som var motståndare.

Semifinalen går alltså mot Chelsea, med Tottenham börjandes på hemmaplan, eller rättare sagt på Wembley, för att därefter avsluta på bortaplan. Det har varit en riktigt tuff resa för Tottenham i Ligacupen, på gränsen till tuffast möjliga, och tankarna går lite till den gamle pingisvärldsmästaren Jörgen Persson som 1989 slog ut fyra kineser i rad på vägen fram till finalen, som han sedan förlorade mot J-O Waldner.

Vore inte det lite ”spursigt”, skulle man kunna tycka, av Tottenham att slå ut fyra Londonlag i rad på vägen fram till finalen i Ligacupen, bara för att sedan förlora finalen mot Man City, som vi ändå måste förmoda tar sig dit? Kanske det. Även om jag på något sätt misstänker att de som framför allt skulle säga det råkar vara samma personer som hävdar att det vore typiskt Tottenham att förlora den här semifinalen också.

Det är ju ett genomgående tema och kritik mot Tottenham och Mauricio Pochettino att de just aldrig vunnit några titlar, och kanske i själva verket aldrig heller tagit sig längre än till semifinal, även om det också något bekvämt ”glömmer bort” Tottenhams finalplats i Ligacupen 2014-15. Men Tottenham har förlorat två semifinaler i rad i FA-cupen, först mot Chelsea och sedan mot Man Utd, trots att de sågs som favoriter i båda.

På sätt och vis är det typiskt att det är Chelsea som stått i vägen för Tottenham under stora delar av 2010-talet. Chelsea besegrade Tottenham i Ligacupfinalen 2014-15. Chelsea besegrade Tottenham i FA-cupsemifinalen 2016-17. Chelsea satte stopp för Tottenhams ligahopp 2015-16 med 2-2 på Stamford Bridge. Chelsea ”stal” Tottenhams Champions League-plats genom att vinna Champions League 2011-12.

Chelsea står nu i vägen för Tottenham i denna Ligacupsemifinal. Det har pratats om Man City och Liverpool som den framväxande stora rivaliteten, åtminstone konkurrenterna, i engelsk fotboll under 2010-talet, men en minst sagt given bubblare i den diskussionen måste vara rivaliteten mellan Tottenham och Chelsea. En rivalitet som känts hetare under de senaste fyra-fem åren än till och med Tottenham och Arsenal.

Givet att nästan varenda tidigare steg i den direkta rivaliteten mellan Tottenham och Chelsea har slutat till Chelseas fördel så vore det en viktig mental tröskel för Tottenham att passera om de lyckades vinna mot Chelsea i den här semifinalen. Givet att Tottenham ”aldrig” (nåja, i alla fall inte de senaste två-tre åren) vunnit en semifinal så vore det en viktig mental tröskel att passera att även lyckas med det.

Om Tottenham skulle vinna semifinalen, och därmed ta sig till final på Wembley, efter att i tur och ordning ha slagit ut Watford, West Ham, Arsenal och Chelsea, utan att vid något tillfälle längs vägen faktiskt ha spelat på vad som är deras egen riktiga hemmaplan, då är det något som måste beskrivas som ett framsteg. Åtminstone måste det vara ett framsteg för de som hävdar att Tottenhams tidigare cupmisslyckanden visar på deras svaghet.

Det finns en tendens, man skulle kunna hävda att där finns en vilja, att missförstå Mauricio Pochettino när han pratar om cupernas betydelse. Han har vid flera tillfällen påpekat att de titlar som Tottenham vill vinna är ligan och Champions League, inte FA-cupen eller Ligacupen. Möjligen har han någon gång uttryckt sig lite oklart, men det hela ska naturligtvis inte förstås som att han inte vill vinna FA-cupen eller Ligacupen.

Ingen känner förmodligen av åsikten att Tottenham måste vinna titlar tydligare än Pochettino, givet att det är en kritik han fått leva med ett tag nu, och därtill själv har påpekat betydelsen av. Vi ser också på Pochettinos laguttagningar att han går fullt ut i cuperna på ett helt annat sätt än tidigare. Men vad Pochettino syftar på är så klart att Tottenham vill befinna sig på nivån att konkurrera om ligatitlar, inte enbart cuptitlar.

Nu går det att se detta som en rätt tydlig passning till Arsenal, som ju inte genuint konkurrerat om ligatitlar på mycket länge, men som däremot har samlat på sig ett gäng cuptitlar under 2010-talet. Och mycket riktigt har då Arsenals, eller möjligen Wengers, ”målvakter” i media gärna tagit alla tillfällen i akt att påpeka att Pochettino kanske borde vinna några titlar först innan han ”fnyste” åt cuptitlar som FA-cupen och Ligacupen.

Då spelar det kanske mindre roll att det många gånger var exakt samma personer, och exakt samma supportrar, som under många år menade att det var betydligt mycket viktigare att sluta fyra i ligan än vad det någonsin var att vinna FA-cuptitlar. Men den valsen började snabbt låta annorlunda när Arsenal slutade komma bland de fyra, och det istället var Tottenham som gick till Champions League utan att vinna titlar.

Alla sådana samband mellan ligaspel och cupspel är naturligtvis konstgjorda. Att vinna en cup är inte ett substitut för en sämre ligaposition, sannerligen inte ett substitut för att missa Champions League. Cuper och titlar har däremot ett egenvärde, en stolthet, en status och en prestige, en viktig symbol för att ha uppnått något betydelsefullt som klubb, Ett ögonblick i klubbens historia, kanske ett litet steg i dess utveckling.

Eller möjligen, för Tottenham, ett jättekliv.

Man kan ju säga att detta i själva verket är en sak som Liverpool har gemensamt med Tottenham, och Jürgen Klopp har gemensamt med Mauricio Pochettino. Båda två har naturligtvis svarat för stora bedrifter med sina respektive klubbar, utvecklat och förbättrat dem i mycket hög utsträckning, men ingen av dem har hittills faktiskt vunnit någon titel, runt vilket inte alltid helt begåvad kritik framförs mot dem.

Utan att ha gjort någon omfattande gallup bland Liverpools supportrar de senaste dagarna kan man ändå säga att märkligt många verkar vara av uppfattningen att de nästan helst ser att Liverpool åker ur FA-cupen. Det är ju en av de mer märkliga sakerna med inte minst Liverpool de senaste åren, att deras supportrar många gånger verkar vara rätt ointresserade av både att spela och vinna fotbollsmatcher.

Nu bygger resonemanget kring det där på en förvisso inte helt självklar logik vad avser sambandet mellan ligaspel och cupspel. Generellt kan det låta klokt så klart, ju färre matcher desto bättre. Mer specifikt sett till Liverpools situation är det inte alls säkert att ännu en förlust är vad som är bäst för Liverpools ligaform. De kan tvärtom behöva visa just på sin förmåga att återhämta sig efter en tung förlust i torsdags.

Man kan ha vissa synpunkter på sambandet mellan ord och handling. Det klagas ofta på, och Liverpool är inte på något sätt ensamma i detta avseende, att spelartrupperna slits av allt matchande och resultaten därför lidande. Samtidigt tenderar de managers som säger dessa saker också vara rätt dåliga på att faktiskt använda sig av hela sin spelartrupp, eller utnyttja den resurs som akademin och ungdomslagen faktiskt utgör.

Jürgen Klopp har också lite det gemensamt med Pep Guardiola att det ofta pratas rätt fint om det där med unga spelare, Klopp har exempelvis pratat om en ”clear pathway” upp till a-laget från akademin, men när det väl ska omsättas i handling är det egentligen inte så värst bevänt med saken. Nu finns där Trent Alexander-Arnold och Joe Gomez, men de är i själva verket ordinarie spelare i truppen, inte nyttigt reservmaterial.

För detta finns flera rationella orsaker. Att konkurrensen är så hård i både ligaspel och cupspel att risken med att rotera in ungdomar helt enkelt är för hög. Att den kollektiva taktiken kräver en inkördhet och en samordning som de unga spelarna helt enkelt inte behärskar tillräckligt. Mot detta kan så klart framföras att andra managers som Mauricio Pochettino och Marcelo Bielsa trots detta verkar lyckas rätt så bra.

Från och till dyker så klart diskussioner upp om Jürgen Klopp och Pep Guardiola som världens bästa managers, ibland till och med genom alla tider. Och även om det finns vissa specifika aspekter utifrån vilka detta kan anses som motiverat, så känns det nog även som att i just detta avseende har varken Klopp eller Guardiola riktigt nått upp till den skicklighet som inte minst Arsene Wenger och Alex Ferguson båda hade.

Vissa skulle istället kunna kritisera Jürgen Klopp för att göra sig av med spelare. Några river sig kanske i skallen över beslutet att låna iväg Nathaniel Clyne till Bournemouth, liksom att sälja Dominic Solanke till samma klubb. Givet pratet om unga spelare känns kanske kritiken om Solanke främst befogad. Samtidigt måste man komma ihåg att spelarna själva faktiskt har en vilja även de, som måste tas hänsyn till.

(Något underhållande på det temat är så klart Neil Warnocks utbrott på Liverpool och på Nathaniel Clyne för att ”sakna klass”, sedan de tydligen lurat honom att Clyne skulle gå till Cardiff på lån. Därefter slår han på TV:n och ser Clyne i Bournemouthtröja, utan att någon meddelat honom. Det är som vanligt svårt att känna större sympati med Warnock, men helt fel ute är han kanske ändå inte här.)

Liverpool saknar inte spännande talanger. Några av dem är däremot utlånade för deras egen utveckling. Ben Woodburn har kanske inte någon större lycka med sig i Sheffield United, men för Harry Wilson går det desto bättre i Derby County. Kvar i Liverpool är däremot spelare som Ovie Ejaria, Pedro Chirivella, och det vore onekligen på flera sätt kul att se Rhian Brewster få chans att presentera sig ikväll mot Wolves.

Men kanske är det inte läge för Liverpool att lufta några talanger. En bortamatch mot Wolves är en riktigt tuff match på förhand. Förlusten mot Man City kan också ha gjort att bedömningen är att ännu en förlust helst bör undvikas, för att inte ge syre åt snacket att Liverpool plötsligt skulle ha börjat skaka. Och med en ledig vecka efter matchen finns goda möjligheter till återhämtning.

Men kanske hade det också resonerats annorlunda, och kanske hade gapet mellan att spela ett så kallat ”ordinarie” lag och att spela ett mer roterat och ungdomligt lag varit betydligt mindre om det faktiskt gjordes mer systematiskt och mer planerat över en hel säsong, än så pass hackigt som det nu tenderar att bli. Och kanske hade det då funnits mindre skäl att beklaga sig över en sliten spelartrupp.

Vem vet, kanske hade Liverpool då kunnat gå in till en FA-cupmatch mot Wolves i den tredje omgången, utan att en försvarlig del av deras supporterskara mer eller mindre genuint skulle tycka att det bara vore bra om de förlorade matchen.

P.S.: Lottningen av FA-cupens fjärde omgång äger rum direkt efter kvällens match.

En annan sak har vi börjat vänja oss vid i samband med den här helgen. Nämligen hur ett gäng journalister och tyckare som påstår sig älska FA-cupen istället för att uppskatta vad de har under helgen hellre sitter och beklagar sig över dåligt allt har blivit med FA-cupen nu för tiden, vilket är ett rätt märkligt sätt att om något snarare göra sig själva till en del av problemet snarare än en del av lösningen.

Viss kritik kan så klart vara berättigad, annan kritik är häpnadsväckande. Kalendern har alltså slagit över till 2019 och fortfarande sitter vuxna män och journalister och beklagar sig över att alla matcher inte längre sparkar av klockan 15:00. Och menar till synes på fullt allvar att om alla matcher gjorde det skulle detta höja FA-cupen. Detta är i själva verket inte ett riktigt problem, annat än möjligen för någras vana och bekvämlighet.

Ändå kan inte förnekas att FA-cupen inte längre har ens i närheten av den status som den en gång i tiden hade. Jämför FA-cupen idag med för bara 20 år sedan och skillnaden är enorm. Fotbollen har så klart förändrats, var sak har sin naturliga utveckling, och visst har andra saker blivit viktigare, men inte heller hjälper FA sig själva genom att exempelvis ta bort omspelen från en omgång mitt under brinnande säsong.

Det kan tyckas som en detalj, men det är bara en sak i en lång rad av saker där FA genom helt egen förskyllan har fattat beslut som signalerat FA-cupens relativa betydelselöshet, när det i själva verket är deras uppgift och ansvar att signalera motsatsen. Istället för att vattna ur FA-cupen måste FA hitta sätt att göra den unik och speciell igen. Förslagen på hur detta kan göras är många, här är mina fem främsta förslag:

(5) Gör FA-cupen brittisk istället för engelsk!

Ett förslag som naturligtvis kommer ha sina naturliga motståndare, men det känns som en annan diskussion. Men ett sätt att återigen få FA-cupen att kännas speciell och unik vore att kort och gott slå samman de engelska, skotska och irländska (?) varianterna till en enda. Det ska inte hymlas med att det framför allt handlar om att integrera engelska och skotska lag med varandra, och skapa en hel del möjliga mysmöten som annars är så väldigt ovanliga. Dessutom åstadkomma det på ett sätt som inte är alltför inträngande på den skotska självständigheten.

(4) Återställ omspelen fram till och med semifinalerna!

Jag är fullt medveten om hur många managers hatar omspelen, och länge har lobbat för att avskaffa dem. I synnerhet managers i Premier League ska sägas. Det finns många större skäl för omspelen, nämligen deras ekonomiska betydelse för klubbar längre ned i seriesystemet, men saken är även den att omspelen var en av dessa saker som faktiskt gjorde FA-cupen unik och speciell, en del av dess särart. Att nästan helt ha tagit bort omspelen har fått FA-cupen att kännas som alla andra cuper.

(3) Bara finalen spelas på Wembley!

Har länge varit lite delad till den här tanken eftersom jag har känt mig själv som att här är det mest jag som är konservativ. Men det faktum att redan semifinalerna spelas på Wembley har onekligen resulterat i att finalen känns så väldigt mycket mindre speciell än vad den gjorde förut, och om inte FA-cupens final känns särskilt speciell, varför ska man då egentligen tycka att FA-cupen är speciell?! Semifinalerna kan skickas ut på andra arenor runtom i landet, precis som gjordes förr.

(2) Pristak på biljetter!

Ett sätt att särskilja FA-cupen vore att göra den till en folkets turnering, i skarp kontrast med Premier League som naturligtvis inte har varit folklig i det ordets rätta bemärkelse på herrans många år, och som ofta kritiseras just för att inte vara det. Ska cupen vara folklig måste det vara fulla hus, det måste vara familjärt och FA-cupen kan bli ett sätt att dra in nya fans till fotbollen. Ska detta uppnås kan ett pristak på biljetter vara nödvändigt, möjligen i en konstruktion med familjepriser samt väsentligt lägre priser för barn och ungdomar. Halvtomma läktare visar att marknaden ändå inte är perfekt i nuläget.

(1) Champions League-plats till vinnaren!

De fyra första förslagen kan egentligen lämnas därhän. Alla vet att det absolut snabbaste sättet att få FA-cupen att verkligen börja brinna är att ge vinnaren en plats i Champions League, naturligtvis på bekostnad av ligans fjärdeplats. Alla vet att det skulle ske över de största klubbarnas döda kroppar, men det är en praktisk invändning som har inget med förslagets värde att göra. Det skulle göra det betydligt mer kostsamt och riskfyllt för de största klubbarna att spela rena reservlag, och det skulle rejält öka möjligheten för klart fler engelska klubbar att faktiskt ta sig till Champions League. Deltagande klubbar skulle plötsligt ha anledning att bry sig mycket mer, och då bryr sig plötsligt supportrarna mycket mer även de. FA-cupens betydelse har sjunkit proportionellt med att Champions Leagues betydelse har ökat, låt den utvecklingen jobba till FA-cupens fördel!

Motorvägen M25 separerar Woking från Watford i rent geografiska termer. Vad gäller fotbollen skiljer betydligt mycket mer än så. Woking åkte förra säsongen ur National League och spelar den här säsongen i National League South, fem divisioner längre ned än Watford i Premier League. Utöver placeringar i det engelska seriesystemet skiljer så klart betydligt många fler miljoner i klubbkassan.

Ändå gör nog Watford klokt i att inte underskatta Woking, i synnerhet inte med matchen på Kingfield Stadium. Efter några tuffa år är Woking återigen en klubb och ett lag i medvind, ett lag i toppen av National League South, ett lag som vunnit samtliga sex ligamatcher i rad sedan det stod klart att de lottats mot Watford i den tredje omgången av FA-cupen. Ett ytterst motiverat engelskt fotbollslag.

Woking har dessutom redan visat sig kapabla att slå ut betydligt större klubbar. Woking gick in i FA-cupen redan i den andra kvalomgången, i slutet av september, och har i själva verket redan spelat fem matcher i FA-cupen den här säsongen. De besegrade Torquay borta i den första ordinarie omgången, och i andra omgången slog de Swindon Town från League Two på bortaplan, i en av den omgångens större skrällar.

Skulle Woking besegra Watford på Kingfield Stadium vore det naturligtvis en betydligt större skräll än så, det skulle utan problem räknas som en av den här säsongens stora skrällar i FA-cupen, om inte något fullständigt oväntat händer någon annanstans. Det vore dessutom blott andra gången i Wokings nu 130 år långa historia som de faktiskt tar sig vidare hela vägen till FA-cupens fjärde omgång.

Men det är en match i strålkastarljuset för en spelartrupp som inte är vana vid att befinna sig där men nog ser fram emot möjligheten. Där finns ett stort gäng inlånade spelare från alla möjliga nivåer av Football League, där finns lagkaptenen Josh Casey, där finns maskinen på mittfältet Christian Jolley, och där finns anfallaren Jake Hyde, som gjorde vinstmålet mot Swindon i den andra omgången.

Den stora karaktären hittar vi däremot vid sidan av linjen. Alan Dowson, Dowse som han är känd för alla och envar, har ett långt och rikt förflutet som manager i den engelska nonleague-fotbollen, och tog inför den här säsongen över Woking. Han pratar högt och han pratar snabbt, han skämtar mycket och han skrattar ofta, och verkar allmänt ha en märklig förmåga att skapa en positiv stämning i sina olika lag.

Andra är däremot kanske mer bekanta med rösten bredvid Alan Dowson. Dennes assistent sedan flera år tillbaka är ingen annan än Martin Tyler, den numer klassiska kommentatorn för Sky Sports vars röst, vars ord och vars olika uttryck för målbrott har satt färg på några av de största ögonblicken i Premier League under de senaste tio-femton åren. Att coacha nonleague har länge varit hans andrajobb.

Kanske ger Martin Tylers deltidsengagemang honom ett speciellt sätt att förhålla sig till Wokings spelare, som naturligtvis är deltidare även de. Spelandes fotboll på halvtid samtidigt som de har ett liv och arbete vid sidan av fotbollen. Därför är det kanske inte så svårt för Tyler att förstå hur dessa spelare nu känner sig, när de ska spela FA-cupmatch mot Premier League-spelare, framför TV-kamerorna, inför ett fullsatt Kingfield Stadium.

Ett fullsatt Kingfield Stadium betyder cirka 6,000 åskådare för Woking. Tillsammans med intäkterna från TV-sändningen så innebär det intäkter i krokarna av £250,000 för Woking den här eftermiddagen. För en klubb som Watford är det naturligtvis peanuts, men för Woking är det en summa som kan hålla dem flytande under flera år. Om vi nu behöver ännu en påminnelse om FA-cupens betydelse i det större sammanhanget.

Utmaningen för Woking och för Alan Dowson har kanske framför allt under den senaste månaden varit att hålla koncentrationen och arbetsnivån uppe. Woking har för all del alltså vunnit sex raka ligamatcher sedan de vann mot Swindon, men Dowson har inte hela tiden varit nöjd med spelet; spelarna har sett trötta ut, supportrarna har gått ned lite i energi och volym, många verkar ha haft tankarna just på dagens match mot Watford.

Något måste också den speciella situationen för en klubb som Woking hållas i åtanke. De spelar i en serie med 22 klubbar och således 42 omgångar, de spelar dessutom i den rätt krävande cupen FA Trophy. De går alltså in i FA-cupens andra kvalomgång, och för dem att gå så här långt som de redan befinner sig i FA-cupen motsvarar en rejäl ökning av antalet matcher, att hanteras av en halvprofessionell spelartrupp.

Men allt sådant där blir också lättare när ett lag vinner fotbollsmatcher. Och Woking vinner som bekant sina fotbollsmatcher, något som Alan Dowson till och med har beskrivit som deras jobb. Möjligen är utrymmet för tough love lite större på den här nivån än i Premier League. Det är hur som helst svårt att se att Wokings spelare skulle ha svårt med orken idag, mot Watford, inför 6,000 åskådare, och framför TV-kamerorna.

Det kommer med andra ord, eller kanske snarare med Troy Deeneys ord, krävas ”bollar” av Watford att möta Woking idag. Och även om det skulle pratas om som en gigantisk cupskräll, vilket det så klart på sitt sätt är om ett lag från den sjätte divisionen slår ut ett Premier League-lag, så vet vi nog ändå tillräckligt mycket om FA-cupen och om engelsk fotboll för att bli riktigt förvånade om Woking faktiskt skulle slå Watford.

Så ”woke” måste vi rimligtvis vara vid det här laget.

:::

TRANSFERKOLLEN

Jason Puncheon, från Crystal Palace till Huddersfield, lån. Huddersfield ligger riktigt illa till i tabellen och en av de främsta anledningarna till det är att laget helt enkelt inte klarar av att skapa och producera chanser i vettig utsträckning framåt. Det säger något när deras anfallare totalt har gjort ett enda mål den här säsongen. Puncheon är rimligtvis en värvning tänkt att försöka göra något åt den saken. Godkänd – (++)

Det är en rätt intressant teater som pågår runt City Ground vid floden Trent. Normalt sett när en managers position är osäker brukar mycket av trycket komma från supportrarna, det är där missnöjet så att säga börjar. Men i det här fallet vill istället Nottingham Forests supportrar ha Aitor Karanka kvar, driver kampanj därför på sociala medier och agerar till och med verbalt aggressivt mot journalister som rapporterar om skeendet.

Helt förvånad går inte att vara över att Aitor Karankas jobb hänger löst. Nottingham Forest investerade många miljoner i spelartruppen i somras, förväntningarna är uttalat att ta sig upp i Premier League eller allra minst ta en playoff-plats. Resultaten så här långt lever inte upp till detta, med Nottingham Forest på tionde plats, sex poäng nedanför playoff-strecket, en vikande trend med ingen seger på de senaste fem matcherna.

Hur kommer det sig därför att Nottingham Forests supportrar ser på saken så väldigt annorlunda än dess styrelse? Visst går det alltid att ha olika uppfattningar om det kloka eller nödvändiga med att sparka en manager, men vad i den här situationen förklarar egentligen det infekterade motståndet till hela idén? En teori är att det handlar mycket om erfarenheter och perspektiv.

Supportrarna i Nottingham Forest har i sitt närminne klubbens tidigare ägarskap under Fawaz Al-Hasawi, som pågick under fem år mellan 2012 och –17. Det var fem år av en klubb under fullständigt administrativt förfall, inte minst manifesterat i en evigt snurrande karusell av managers, med nio olika managers på dessa fem år. Det är kort sagt för dem en period de helst vill glömma och helst hoppades var över med klubbens nya ägare.

Att sparka Aitor Karanka efter endast ett år är för Nottingham Forests supportrar alltså i hög utsträckning en påminnelse om dessa fem år, och en farhåga att klubbens nya ägare Evangelos Marinakis begår exakt samma misstag som Al-Hasawi. Kontinuitet, stabilitet och oföränderlighet är alltså värderingar som för dem symboliserar framsteg. Deras förhållningssätt till frågan är att jämföra med historien, vad som har varit.

Ägarens och styrelsens förhållningssätt till managerfrågan är istället att titta framåt, och utvärdera vem som är bäst lämpad att förverkliga deras mål och förväntningar. För dem har vad som skedde under Fawaz Al-Hasawis tidigare ägarregim ingen som helst relevans och ska kanske heller inte ha det. Erfarenheter är värdefulla endast i den utsträckning de faktiskt är applicerbara på en ny situation, här finns inte många likheter.

Med hälften av säsongen kvar att spela, med Nottingham Forest sex poäng från playoff-platserna, ett lag med vikande formkurva, och med ett januarifönster som precis öppnat, så är det rationellt av en styrelse att ifrågasätta om en manager som så här långt inte har lyckats få sitt lag att riktigt prestera efter förväntningarna, realistiskt sett kan förväntas klara av detta bättre under säsongens andra halva.

Svaret på det måste inte vara givet. Samtidigt måste också sägas att när styrelsen uttalat sina förväntningar om uppflyttning eller allra minst playoff-platser redan inför säsongen, och investerat därefter, och deras manager i form av Aitor Karanka plötsligt börjar prata utifrån en helt annan tidshorisont, då finns det, utan att det behöver vara kortsiktigt, skäl att ifrågasätta om styrelsen och dess manager längre jobbar i takt med varandra.

Detta sagt, om Nottingham Forest nu beslutar sig för att sparka Aitor Karanka, för att de inte längre jobbar i takt med varandra, för att de inte anser att han realistiskt kommer att motsvara förväntningarna bättre under säsongens andra halva, så måste de samtidigt ha en konkret uppfattning om vem som ska göra jobbet istället. De måste då ha en manager på gång som känns som ett substantiellt bättre alternativ.

Analysen av Nottingham Forests säsong så här långt är inte rasande komplicerad. De ligger där de ligger i tabellen inte för att de har förlorat särskilt många matcher, utan för att de har spelat flest oavgjorda matcher i hela serien. Med andra ord har Nottingham Forest haft svårt att vinna matcher, många av dem som de borde ha vunnit, och de har tappat mängder av poäng från vinnande positioner.

Orsaken hittar vi framför allt i anfallsspelet. Defensivt är Nottingham Forests ett av de starkare lagen i Football League, men offensivt producerar de inte alls chanser och skott i samma utsträckning som övriga topplag i serien. Vad avser förväntat antal mål per match ligger de i själva verket under seriens genomsnitt. Helt överraskande kan inte det vara, Aitor Karanka har alltid varit en defensiven först-inriktad manager.

Om Nottingham Forest alltså söker en manager som ska få ut bättre prestationer av samma spelartrupp känns det alltså troligt att de kommer leta efter en mer offensivt inriktad manager. Det vill säga göra ungefär samma resa som Aston Villa gjorde när de ersatte Steve Bruce med Dean Smith. Något som rimligtvis borde utesluta just Steve Bruce, som ju å andra sidan verkar vara på väg till Sheffield Wednesday.

Frågan är hur det värderar Martin O’Neills aktier; O’Neill som ju precis lämnat posten som Irlands förbundskapten och som säger sig vara sugen på ett jobb inom klubbfotbollen igen. Kanske känns som ett taktiskt något reaktionärt val, men har presterat konstruktiv och kreativ fotboll förut, och är naturligtvis med sin spelarbakgrund en av Nottingham Forests legender från förr. Där fanns ett omedelbart förtroendekapital.

Annars kommer naturligtvis Brendan Rodgers namn alltid fortsätta nämnas i ungefär dessa sammanhang. Utöver att det naturligtvis finns många andra alternativ ute på den europeiska marknaden. Givet alla managers som har gått vaktparad i Olympiakos, som är den klubb som Nottingham Forests nuvarande ägare har ägt under många år och fortfarande äger, så finns säkert många kontakter i nätverket därifrån.

Och ett namn som naturligtvis sticker ut som en strålande stjärna där, och som händelsevis även råkar vara ledig, är Leonardo Jardim. Om Nottingham Forest skulle lyckas anställa honom är det svårt att se ens den motsträviga supporter motsätta sig beslutet att ersätta Aitor Karanka alltför mycket. Det gäller bara att kunna se skogen för alla träd.

Den mest bisarra idén var att redan under de första dagarna sparka Joe Kinnear, en manager som stabiliserat Luton Town och satt dem på kurs att vinna League One. Istället fick John Gurney idén från den tidens TV, och meddelade att deras nya manager skulle anställas via Manager Idol, ett program som naturligtvis drog sin inspiration från Pop Idol och dylika program som var nya och populära då.

Föga förvånande gjorde det Luton Town snarare till något slags åtlöje. Missnöjet med sparkningen av Joe Kinnear blev för det första omfattande. För det andra väljer två av de tre kandidater som sållas fram via Manager Idol att hoppa av och förklara sig ovilliga att ta jobbet, vilket förmodligen var det kloka beslutet. Manager Idol slutar alltså i fiaskot att Luton Town anställer Mike Newell mest för att han är den enda kvar i rummet.

Med det administrativa förfallet följde ett ofrånkomligt finansiellt förfall. Luton Town skulle komma att drabbas av först tio poängs avdrag för att ha blivit satta under finansiell förvaltning, och därefter ytterligare smått otroliga 30 poängs avdrag på grund av mer finansiella oegentligheter. Konsekvensen blev den förutsägbara och oundvikliga, Luton Town åkte 2008-09 ur Football League och ned i femtedivisionen.

Men ur förfallet kom till sist frälsningen. Luton Town 2020, ett konsortium bestående av supportrar, lyckades vid den här tidpunkten köpa klubben efter att först ha tvingat den in i administration. Det John Gurney-ledda konsortiet kuppades således ut. Luton Town var plötsligt supporterägt, med Luton Towns supportertrust med i styrelsen och med vetorätt i frågor gällande klubbens identitet. Klubben började återhämta sig.

Fem år befann sig Luton Town utanför Football League. Ständigt med i pratet om att ta sig tillbaka men utan att någon gång riktigt lyckas. Fram till säsongen 2013-14 då John Stills, en av non-leagues legendariska tränare, till sist lyckades få Luton Town upp i Football League igen, som seriesegrare i The Conference. En triumf för klubbens återhämtning och dess medvetet långsiktiga arbete, på och vid sidan av planen.

Fem år därefter befinner sig Luton Town snubblande nära EFL Championship. De ligger tvåa i League One, förvisso med två matcher fler spelade än Sunderland, trots att de är nykomlingar efter att förra säsongen ha slutat tvåa i League Two. De är sedan oktober det lag som tagit flest poäng i serien, och de spelar League Ones mest positiva, offensiva och målglada fotboll. Deras utveckling är häpnadsväckande.

Utvecklingen bygger till stor del på att Luton Towns supporterägare har valt att jobba med vad som under många år alltid har varit både en värdefull tillgång och en viktig del i klubbens identitet, klubbens akademi och ungdomsfotboll. Dagens framgångar bygger inte minst på den kull av 11-åringar som för nio år sedan var bäst i Europa, framför allt personifierade av nu 20-årige James Justin, offensiv och elektrisk ytterback.

Harry Cornick, Elliott Lee, Jack Stacey och James Senior är fyra andra unga spelare, tillsammans med James Justin, som Nathan Jones har byggt ett väldigt spännande lag runt. Nathan Jones själv är knappast lastgammal som manager. 45 år gammal är han en av Football Leagues absolut mest spännande och intressanta managers, och ser ut att kunna betyda för Luton Town precis vad Eddie Howe har betytt för Bournemouth.

Inte för att Luton Town därför saknar erfarna spelare. Alan Sheehan, James Collins och Andrew Shinnie är spelare som värvats till klubben av Nathan Jones uttryckligen för att ge laget den erfarenhet som krävs för att uppnå sina målsättningar. Därtill hittar vi den notoriska målskytten Danny Hylton som öste in mål i League Two och som har fortsatt producera i League One.

Om Luton Town skulle lyckas bli uppflyttade till EFL Championship har de i själva verket återvänt till den position de faktiskt hade innan ekonomiska realiteter och John Gurneys galenskaper hann ifatt dem. Det vore en vacker symbol för Luton Towns återhämtning under sitt supporterägande. Om Luton Town dessutom blir uppflyttade, kommer de även bli den högst placerade supporterägda klubben i engelsk fotboll.

Det är i sig en bedrift. Dessutom är det naturligtvis något som kommer sätta Luton Town inför helt nya utmaningar. De kommer plötsligt konkurrera med klubbar som har 10-20x deras egen omsättning, landskapet har blivit ett helt annat. Men Luton Towns ägare och styrelse har ändå visat en förmåga att planera för detta, med omfattande planer på inte bara en ny, större arena utan även omfattande investeringar i samhället.

Ändå kanske namnet på supporterkonsortiet är talande i sig: Luton Town 2020. Det är siffror som naturligtvis anspelar på årtalet, och antyder en vision som sträcker sig fram till dess. När den visionen uttalades var den naturligtvis långsiktig, den låg då cirka tio-tolv år framåt i tiden. Men nu är det i själva verket bara ett år kvar. Det positiva måste sägas vara att visionen har blivit till verklighet, och kanske till och med bättre än väntat.

Utmaningen består i att förnya visionen. Vad är egentligen Luton Town 2030, vad ska Luton Town uppnå under de kommande tio-tolv åren? Alla klubbar pratar naturligtvis om att ta sig till Premier League, men är det realistiskt för Luton Town? Tja, var det realistiskt för klubbar som Bournemouth och Brighton, så varför skulle det inte kunna vara realistiskt för Luton Town?! En fråga som Kamrat Linhem kommer gräva lite i om några dagar.

Just den här dagen, och just det här året, gäller det däremot FA-cupen för Luton Town, och en på förhand mycket intressant match mot Sheffield Wednesday på Hillsborough, en match som Luton Town har alla chanser att både kunna störa och vinna. Förvisso har Sheffield Wednesday ryckt upp sig sedan Jos Luhukay fått sparken, men Luton Town har visat ett spel och en kvalitet som kan störa alla lag i EFL Championship.

Och det är inte minst från cuperna vi har glada minnen av Luton Town. Deras kanske största bedrift var att ta sig till FA-cupfinal i slutet av 1950-talet. Men i mer modern tid var det deras vinst i Ligacupen 1987-88, över Arsenal i finalen, och deras plats i finalen mot Nottingham Forest säsongen därefter, som verkligen gjorde Luton Town bekanta för många.

Inte heller ska vinsten i Football League Trophy 2008-09 undervärderas, det vill säga samma säsong som de blev i praktiken utskickade ur Football League av Football League, med sina 30 poängs avdrag, det tuffaste poängavdrag som någonsin drabbat en klubb i engelsk fotboll. Det var ett på sitt sätt rätt skönt finger rätt i ansiktet på den engelska fotbollens byråkrater.

Football League hävdar nog att de med detta bara skyddade fotbollens värderingar. Detta samtidigt som de genom åren sett mellan fingrarna på hur ett flertal ägare skövlat engelska klubbar, och samtidigt som Luton Town för närvarande är en klubb som återigen visar prov på värderingar i handling, bland annat genom att vägra sponsring av bettingbolag och bli första Football League-klubben att betala en så kallad living wage.

Vad detta visar är att Luton Town är en klubb för framtiden. Och 2030 är det inte alls omöjligt att Luton Town är en klubb i Premier League. Vilket vore ett fint slut på Luton Towns långa resa från förfall till förebild.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Dominic Solanke, från Liverpool till Bournemouth. Det är inte första spelaren som Bournemouth värvar dyrt från Liverpool, och det vore väl kanske fel att säga att de har fått någon särskilt bra avkastning på tidigare köp. Ändå känns det förhastat att avfärda det här köpet. £19m kan låta mycket, men det finns en uppenbar talang i Solanke och kan han få utväxling på den så har Bournemouth för en rätt billig peng totalt sett fått en mycket bra spelare. Väl godkänd – (+++)

Nathaniel Clyne, från Liverpool till Bournemouth, lån. Två flugor i en smäll för Bournemouth från Liverpool. Värdefull förstärkning till backlinjen för Bournemouth och Nathaniel Clyne själv ser helt säkert en möjlighet till speltid som han förmodligen aldrig skulle få i Liverpool. Går det bra för Clyne i Bournemouth under våren är det inte svårt att se att detta är en flytt som kan göras permanent till sommaren. Väl godkänd – (+++)

Nu ligger det förvisso inte för Pochettino att blankt strunta i FA-cupen. Han vet om inte annat bättre än kanske någon annan att kritiken mot detta Tottenham alltid kommer finnas där att de inte vunnit några titlar, så länge de faktiskt inte vunnit några titlar. Och ska något göras åt den saken har man helt enkelt inte råd att strunta i en turnering som FA-cupen, en turnering där Tottenham är sex vinster från en titel.

Trots detta är det Pochettinos jobb och ansvar att prioritera Tottenhams resurser, och planera deras säsong. Och även om där inte finns någon som helst lust att strunta i FA-cupen så måste en lottning mot Tranmere i den tredje omgången ändå ses som en fullt rimlig möjlighet att vila några av sina viktigaste spelare. Det är en match där Tottenham ska kunna vädra flera yngre spelare, och ändå kunna förväntas lösa uppgiften.

Mycket har gjorts och sagts om Tottenhams makalösa ungdomsrevolution under Mauricio Pochettino. Harry Kane, Dele Alli, Harry Winks, Kyle Walker-Peters och Juan Foyth hör till dem som längs olika vägar har arbetats in i a-laget via ungdomsled eller effektiv scouting. Pochettinos benägenhet att utveckla och visa unga spelare förtroende har varit en viktig beståndsdel i Tottenhams totala utveckling.

På sätt och vis passar det också in i Tottenhams säsong som helhet att vädra sina yngsta förmågor i FA-cupen i detta skede. För något i det tysta kan man säga att en form av generationsväxling redan pågår i laget, där spelare som Mousa Dembélé, Eric Dier med flera har börjat få mindre speltid, och exempelvis spelare som Harry Winks och Kyle Walker-Peters har börjat få desto mer speltid.

Winks och Walker-Peters måste rimligtvis fortfarande räknas som unga spelare, och Eric Dier är förvisso inte precis gammal han heller, 24 år som han är. Det är inte en orimlig tanke att dessa spelare, tillsammans med Juan Foyth som mittback, kommer utgöra ryggraden i det Tottenham som nu ska ta sig an FA-cupens tidiga omgångar. Frågan är vilka juniorspelare som kan kallas upp till dessa matcher?

Tashan Oakley-Boothe är en 18-årig central mittfältare som har varit med Tottenhams a-lag på deras sommarcamps de två senaste åren, och som redan prövats på i hetluften som inhoppare i Premier League, och senare i Ligacupen. Med dessa inhopp blev han den förste spelaren född efter 2000 som representerade Tottenhams a-lag. Kraftfull och bra med boll, blev U17-världsmästare med England förra säsongen.

Kazaiah Sterling visar upp alla de instinkter som en riktigt skicklig anfallare behöver, och har dessutom visat upp en förmåga att prestera när det gäller som mest. 20 år gammal börjar Sterling mogna som spelare, och med Vincent Janssen utlånad, Fernando Llorente letandes efter utgången, och Harry Kane i behov av någon vila, är det inte alls omöjligt att Mauricio Pochettino väljer att ge Sterling förtroendet mot Tranmere.

Oliver Skipp är en 18-årig mittfältare som visar upp en mognad och styrka på planen som överstiger hans ålder, något som visat sig i att Mauricio Pochettino redan låtit honom spela med a-laget den här säsongen, han bland annat startade matchen på Wembley mot Burnley. Har övertygat och dominerat i Tottenhams alla ungdomsled de senaste åren, och förmodligen given i startelvan mot Tranmere.

Bortamatcher är potentiellt alltid luriga uppgifter, särskilt i FA-cupen, och många gånger egentligen oavsett nivån på motståndet. Det går inte att låta sig luras av att Tranmere till vardags spelar i League Two, tvärtom är det något många ofta blir lurade av. Men det betyder att sådana här matcher ofta är ett strålande sätt att utbilda sina unga spelare på, och ge dem erfarenhet från skarpa matcher utan att för mycket riskeras.

Inte heller ska bortses från den utbildning som kan ges andra spelare redan etablerade i a-laget. Normalt sett är exempelvis Harry Winks en av de yngre spelarna i Tottenham, omgiven av mer erfarna spelare. I en sådan här match har han möjlighet att själv kliva fram som en av de mer erfarna spelarna, och ta ansvar för yngre spelare. Liknande kan sägas för spelare som Juan Foyth och Eric Dier.

FA-cupen är inte bara en möjlighet att vinna titlar eller att vila spelare. FA-cupen är även ett sätt att utbilda och utveckla spelare, och få laget att växa. Tottenham har möjlighet att både det ena, det andra och det tredje i FA-cupen den här säsongen.

Den tredje omgången är speciell på sätt att den på samma gång är början i FA-cupen för ett stort antal klubbar, liksom den på flera sätt är den naturliga slutpunkten för ett antal andra klubbar som redan har slagits i ett antal omgångar för att ta sig till just denna tredje omgång, och möjligheten att lottas mot en av de engelska storklubbarna, för ekonomiska skäl, för sportsliga skäl, eller möjligen för både och.

Det är omgången då det kanske är mest troligt och vanligt att vi får se någon av dessa jättefällningar runt vilka så mycket av FA-cupens romantik och mystik är formad. Kanske för att det också är omgången då det är mest sannolikt att vi får se dessa riktigt udda parningar av klubbar från den engelska fotbollens alla hörn; där exempelvis det lokala laget från sjättedivisionen tar emot den etablerade Premier League-klubben.

Inte minst är det ju många matcher att hålla reda på. Den tredje omgången består av 32 matcher från fredag kväll ända fram till måndag kväll. Och det är en massa annorlunda matcher mellan klubbar som sällan möter varandra, och med klubbar som vi vanligtvis inte hör så mycket av eller vet så mycket om. Alltså skadar det inte med en kortfattad genomgång av dessa 32 matcher i tur och ordning.

Tranmere Rovers (4) vs Tottenham Hotspur (1). Tranmere ligger på playoff-jakt i League Two men ska inte kunna störa Tottenham i den här matchen. Visst, de har hemmaplan, och mycket kommer nog bero på vad för lag Tottenham ställer ut, men oavsett vilket lag så bör Tottenham vara klara favoriter. –2

Sheffield Wednesday (2) vs Luton Town (3). Fascinerande match på förhand där Sheffield Wednesday definitivt har ryckt upp sig sedan Jos Luhukay lämnat klubben och Lee Bullen tagit över tillfälligtvis. Luton Town lyser just nu upp League One med ett härligt spel och kan definitivt både störa och vinna på Hillsborough. –X

Man Utd (1) vs Reading (2). FA-cupen kan mycket väl visa sig vara Man Utds bästa chans till ett feelgood moment under Ole-Gunnar Solskjaer, så räkna med att de inte vill slänga bort den möjligheten. José Gomes har fått en förskräcklig introduktion till engelsk fotboll, och det blir nog inte mycket bättre här. –1

Shrewsbury Town (3) vs Stoke (2). Shrewsbury har ryckt upp sig under de senaste månaderna och nedflyttningsplats i League One har förbytts till mittenplats. Stoke har det besvärligt i Championship. Det här känns som en match inget av lagen är överdrivet intresserad av, därför ser de nog till att få spela om den. –X

Bournemouth (1) vs Brighton (1). Två Premier League-klubbar ställs mot varandra, och därtill ett sydkustderby. Svårt att säga något om hur det här kommer gå, mycket beror på med vilken ambition de båda lagen går in i FA-cupen med. Men Bournemouth känns lite heta i cuperna den här säsongen. –1

West Ham (1) vs Birmingham (2). Vill man vara en av de stora klubbarna måste man faktiskt också visa det. Och ett sätt att visa det på är att faktiskt inte behandla cuperna som något katten släpat in. West Ham är ett av dessa lag som under rätt omständigheter ska kunna vinna FA-cupen. –1

Burnley (1) vs Barnsley (3). Teoretiskt borde FA-cupen kunna passa Burnley alldeles utmärkt, det går ju trots allt ut på att inte förlora i första hand, och Burnley är skapat just för att inte förlora fotbollsmatcher. Barnsley ser finfina ut i League One och detta är en match som rimmar väl med mig av fler skäl än ett. –X

West Brom (2) vs Wigan (2). West Brom är ett topplag i Championship, Wigan befinner sig i en ruggig formsvacka. Svårt att se Wigan kunna störa West Brom här. Givet att det torde vara dödsstraff i Wigan dessa dagar på att misslyckas i FA-cupen så lär en svag insats här öka ett redan omfattande missnöje med Paul Cook. –1

Bolton Wanderers (2) vs Walsall (3). Säsongen började rätt bra för Bolton Wanderers men därefter har det mer eller mindre varit fritt fall. Med rätt bred marginal laget med svagast form och störst problem i Championship just nu, kan fortfarande sjunka ännu lägre genom att förlora hemma mot Walsall från League One. –2

Gillingham (3) vs Cardiff (1). Det här är väl ändå inte en match som Gillingham borde kunna vinna tycker man. Men givet att Cardiffs relativt sett positiva säsong hittills i Premier League borde ge Neil Warnock licens att strunta i FA-cupen för ligans skull, så ökar väl därmed risken för att han som belöning får en match till. –X

Brentford (2) vs Oxford United (3). Brentfords säsong såg så fin ut inledningsvis men den klappade ihop fullständigt sedan Aston Villa tagit Dean Smith från dem. Förmodligen är de för bra för att riskera åka ur Championship, däremot ligger playoff bortom dem, så varför inte sikta på en rätt rolig FA-cupresa?! –1

Everton (1) vs Lincoln City (4). Vi kommer så klart fortfarande ihåg Lincoln City, och managerbröderna Cowley, som ju charmade FA-cupen så väldigt för två år sedan. Nu har de ryckt åt sig en övertygande ledning i League Two. Det gör matchen intressant, men borta mot Everton ska de inte kunna räcka till. –1

Chelsea (1) vs Nottingham Forest (2). Oklart om Aitor Karanka fortfarande är manager för Nottingham Forest när matchen spelas. Hade den här matchen gått på City Ground hade Nottingham Forest haft rätt goda chanser att kunna vinna, men på Stamford Bridge lär de nog vara lite för tunna. Även om det kan bli jämnt. –1

Derby County (2) vs Southampton (1). Intressant och relativt jämlik match på förhand. Derby County har ju redan tagit sina skalper i cupspel den här säsongen, och hemma på Pride Park kan de ställa till problem för de flesta. Ralph Hasenhüttl gör sin debut i engelsk cupfotboll, och kan nog få det hett om öronen omedelbart. –1

Accrington Stanley (3) vs Ipswich Town (2). Ett uppkäftigt Accrington Stanley vann League Two förra säsongen, och fortsätter vara kaxiga under sin allra första säsong i League One. Ipswich Town däremot har en fruktansvärd säsong, drypsist under längre tid i Championship. Öppet för en fin vinst för Accrington Stanley. –1

Fleetwood Town (3) vs AFC Wimbledon (3). Minst ett League One-lag kommer vi alltså ha i FA-cupens fjärde omgång. Här finns några saker av allmänt intresse, såsom Joey Barton i ena managerstolen, och så naturligtvis AFC Wimbledon som alltid är intressant eftersom det är AFC Wimbledon. Kan sluta hur som helst. –X

Middlesbrough (2) vs Peterborough (3). Med uppflyttning alltjämt ett osäkert kort och med Tony Pulis dokumenterade ovilja att lägga någon som helst energi på cupspelet är det svårt att se Middlesbrough göra några stora insatser här. Men förmodligen är deras försvarsspel för tätt för Peterborough. –1

Aston Villa (2) vs Swansea (2). På förhand rätt kul match med hyfsat stort svenskintresse på båda håll. Båda lagen spelade relativt nyligen i Premier League så vi känner igen dem. Graham Potter gör ett bra jobb under svåra förutsättningar i Swansea, men på Villa Park borde Aston Villa favoriter. Dock haft svårt att vinna. –X

Newcastle (1) vs Blackburn Rovers (2). 1990-talet ringde och skulle vilja ha sin match tillbaka! Det här hade varit en toppmatch i Premier League under mitten av 1990-talet och det är en match som onekligen väcker gamla minnen till liv. Tror Rafa Benitez drar ett streck över cupen och jag ger ett skickligt Blackburn Rovers goda chanser här. –2

Crystal Palace (1) vs Grimsby Town (4). Svenske Sebastian Ring har precis värvats till Grimsby av svenskbekantingen Michael Jolley, och ska vara spelklar till den här matchen, onekligen lite av ett eldprov för honom. Crystal Palace är naturligtvis stora favoriter, men har inte råd att ta ut någon seger på förhand. –1

Bristol City (2) vs Huddersfield (1). Vad Bristol City kan åstadkomma i cupspel kommer vi ihåg från förra säsongen, de har dessutom börjat återfinna formen i ligan. Huddersfield befinner sig på en helt horribel formkurva och de ligger drypsist i Premier League. Svårt att se något annat än hemmavinst här. –1

Blackpool (3) vs Arsenal (1). Inte första gången som dessa båda lag möts i cupspel den här gången. Arsenal vann på hemmaplan i Ligacupen. Den här gången spelas matchen på Bloomfield Road, och vi får väl se om det behagar dyka upp några hemmasupportrar alls till matchen, eller om den bojkottas. –2

Norwich (2) vs Portsmouth (3). Ett på pappret väldigt fascinerande cupmöte. Topplag i Championship möter topplag i League One, två skickliga och intressanta lag, som båda två faktiskt mycket väl kan spela i Premier League inom låt oss säga fem-tio år, utan att det alls kräver någon större fantasi. –X

Millwall (2) vs Hull City (2). Två klubbar som båda kämpat i botten av Championship under säsongen men som nu båda två ser ut att vara på väg att jobba sig upp därifrån, Hull City onekligen med betydligt större fart under sandalerna. Hemmaplan alltid bra att ha i dessa sammanhang, men Hull City är i storform. –X

Preston North End (2) vs Doncaster Rovers (3). Om vi skulle utse Football Leagues kanske mest ojämna lag så ligger nog Preston rätt bra till. Bra nog att kunna vinna mot mer eller mindre vilka som helst, men i sina sämre stunder kan de också förlora vilken match som helst. Hemmaplan, och cup, brukar däremot vara deras grej. –1

Fulham (1) vs Oldham Athletic (4). Nu yrar jag kanske i nattmössan, eller faller för mycket för detta med FA-cupens romantik, men något säger mig ändå att Oldham från League Two, som haft det så svårt, faktiskt kan göra livet svårt för Fulham och tvinga till sig ett omspel hemma på Boundary Park. –X

Man City (1) vs Rotherham (2). Tydligen finns däremot gränser även för min känsla för FA-cupens romantik, för här tror jag nog knappast att Rotherham kan hoppas på så värst mycket mer än en “fin upplevelse” mot ett av Premier Leagues storlag. Man City kommer spela vad vissa kallar för reservlaget, fastän det är allt annat än ett reservlag. –1

Woking (6) vs Watford (1). Kan mycket väl vara helgens mest fascinerande match på förhand, definitivt den med störst cuppotential. Woking leder National League South, givet att de ordnar sina hängmatcher, och tamigtusan om jag ändå inte tror de kan skrälla till rejält hemma på Kingfield Stadium mot Watford. –1

QPR (2) vs Leeds (2). Marcelo Bielsa i FA-cupen! Något man kanske aldrig trodde att man faktiskt skulle få se. Och mot honom ställer vi alltså QPR och Steve McClaren. Där finns utrymme för lite skoj. Med en redan rätt tunn trupp och ett tungt spelschema är det lite oklart hur Bielsa egentligen förhåller sig till FA-cupen. Kan bli kidsen. –1

Sheffield United (2) vs Barnet (5). Chris Wilders Blades ångar på i toppen av Championship och det är svårt att föreställa sig hur de ska kunna förlora den här matchen mot Barnet, som dessutom precis tvingats hantera beskedet att non league-legenden John Stills slutar som manager och går i pension. –1

Newport County (4) vs Leicester (1). Newport County tvingade sig genom ett tufft Walesderby med omspel mot Wrexham för att ta sig till den här matchen, hemma på Rodney Parade mot självaste Leicester. Något i mig vill tro på en cupskräll här, men det verkar som om Leicester har kommit igång, och de har fin bredd. –2

Wolves (1) vs Liverpool (1). Andra gången på kort tid som dessa båda lag möts på Molineux. Den gången blev det till sist en rätt bekväm Liverpoolseger efter en start där matchen kunnat gå åt båda håll. Blir inte förvånad om Wolves slår ut Liverpool, men något säger mig att Klopps mannar lyckas undvika förlust, men inte omspel. –X

Liverpool kunde knappast gå in till kvällens match i en bättre position. De går in till matchen med sju poängs försprång ned till Man City. En vinst skulle öka deras försprång till tio poäng, vilket skulle kräva ett sammanbrott av episka proportioner för att tappa under våren, inte minst osannolikt givet att Liverpool så här långt har tappat endast sex poäng på över halva ligan. Det skulle kräva en rejäl försämring.

En förlust vore samtidigt allt annat än katastrofal för Liverpool. Det är kanske det bästa med det läge som Liverpool har skapat sig själva. Vid en förlust leder Liverpool trots det fortfarande ligan med fyra poäng, och med Man Citys möjligheter att för egen maskin vinna ligan borta. Fyra poäng med 17 omgångar kvar är långt ifrån ett säkert försprång, men heller inte ett försprång att förakta.

Mentalt kan man tänka sig att förlusten vore värre för Liverpool. Det återger Man City ett visst momentum i titelstriden. Det vore samtidigt Liverpools allra första förlust i ligan den här säsongen, och som någon har påpekat, en av deras stora utmaningar kommer sitta i hur de reagerar som lag på en förlust när den väl kommer. Men här finns ändå något som talar för Liverpool framför Man City i titelstriden – de har fler ledare på planen!

Jürgen Klopp planerade den här säsongen med en uttalad målsättning och ambition; att Liverpool skulle rivstarta säsongen från början och absolut inte ge Man City något som helst försprång. En ambition som, det måste sägas, har lyckats fullt ut. Det är samtidigt intressant att reflekta lite över vad som egentligen ligger bakom denna plan. För det finns i själva verket flera aspekter på saken.

Naturligtvis är en tung faktor att Man City i sig själva är så starka att ett lag som ska kunna besegra dem helt enkelt inte har råd att tappa onödiga poäng under något skede av säsongen. Men en faktor är också att inte vilja ge Man City möjligheten de fick förra säsongen att mer eller mindre helt utan press defilera från start till mål. Bakat in i detta ligger också en underförstådd tanke att sätts Man City under press kan de skakas.

Det skulle kunna sägas att vi i någon mening redan har sett prov på just detta den här säsongen. Förlusten borta mot Chelsea var förvisso rimlig, det är en typ av match som kan förloras hur bra ett lag än är. Men förlusten gjorde att Liverpool passerade Man City i tabellen för första gången, och tämligen snabbt därefter kom två betydligt mer oväntade förluster mot Crystal Palace och mot Leicester.

Man City reagerade med andra ord inte särskilt bra på sin första förlust. Och det har varit en återkommande fundering med detta Man City, både denna och tidigare säsonger, att de kan vara fullständigt fantastiska i medgång, men när det börjar gå emot, när laget är i motvind ute på planen, vem eller vilka är det egentligen som tar tag i taktpinnen då, som på samma gång kyler ned och eldar på? Vem eller vilka vänder matchen?

Liverpool har ett flertal sådana här spelare i Virgil Van Dijk, James Milner, Jordan Henderson, Georginio Wijnaldum och Roberto Firmino. De lider knappast någon brist på stora personligheter på planen, ens om några av dem inte spelar en viss match. Men vilka motsvarigheter ser vi egentligen i Man City? Där finns Vincent Kompany, som däremot sällan spelar nu för tiden. Men annars? Kanske kommer Kevin De Bruyne närmast.

Man City har självfallet mängder med briljanta spelare, tekniskt såväl som taktiskt, som genom sin blotta kvalitet har potential att vända matcher. Man City saknar heller inte vinnarskallar, på vilka man ser ögonen bli svarta när de hamnar i underläge. Men detta är egenskaper som i första hand gör att spelaren höjer sig själv, det höjer inte nödvändigtvis andra spelare runt omkring dem, eller laget som helhet.

Man kan säga att detta är ett genomgående drag i Pep Guardiolas alla lag. Där finns spelare i världsklass, tekniskt och taktiskt lysande och utomordentligt väl skickade att ta till sig Guardiolas idéer och genomföra hans taktiska planer på planen. Där finns inte nödvändigtvis de riktigt stora personligheterna. Tvärtom har Guardiolas år som manager kanske snarare visat på en benägenhet att tvätta bort de stora personligheterna.

Varför kan man fråga sig. Möjligen för att dessa personligheter upplevs som en utmaning mot Pep Guardiolas egen auktoritet. Kanske för att hans metoder kräver total tillit till just hans idéer och inga andras, och möjligen för att sådana personligheter distraherar från dessa idéer. Vi kan se liknande mönster i de flesta religiösa och idéburna organisationer, utmanande personligheter ses ofta som ett hot, snarare än en tillgång.

Pep Guardiola är genialisk som manager, det går inte att bortse från. Det går inte heller att bortse från att det tenderar att uppstå en personkult runt hans fotbollslag, med honom själv i centrum. Man kan exempelvis för närvarande inte helt orättvist påstå att det ofta verkar vara Pep Guardiola som vinner Premier League, mer än Man City. När Man City är i problem är det enligt Pep Guardiola själv ”jag” som ska lösa det, inte ”vi”…

Delvis utgår det nog också från en väldigt hög tilltro på spelarnas tekniska och taktiska kvaliteter, och uppfattningen att prat om spelare som ledare gått för långt. Och visst får man väl säga att inte minst inom engelsk fotboll har pratet om ledare på planen tagit orimliga proportioner. Men från varje teori i moderation. Att journalister har förläst sig på Roy of the Rovers betyder inte heller att ledarskap ute på planen är oviktigt.

Jürgen Klopp är onekligen själv en gigantisk personlighet, och en stor ledare vid sidan av planen precis som Pep Guardiola, men har också visat en större benägenhet att betrakta stora personligheter ute på planen som tillgångar snarare än en möjlig belastning, och hans lag har därmed fler ledare på planen. Han ger sitt lag ett tydligt kollektivt system, men som också väger mer mot kraft, fart och hårt arbete, mer än ren teknik.

Därför står Liverpool kanske bättre rustade än Man City att hantera press och motgångar på planen den här säsongen, och inför vad som ser ut att kunna bli en titanisk titelstrid under vinter och vår. Det är inte på något sätt något som garanterar Liverpool att undvika förlust ikväll borta mot Man City, men det kommer definitivt vara till deras fördel under den titelstrid som kommer. Oavsett hur kvällens match slutar.

Liverpool har ikväll fördelen av att veta om den saken. Liverpool har också fördelen just av att veta om att det är en match som Man City mer eller mindre måste vinna. Det kan i sin tur skapa en matchbild av just det slag som vi redan vet att Liverpool älskar. De har inget att förlora ikväll, däremot allt att vinna. Pressen ligger på Man City, som måste vinna, och de är inte nödvändigtvis särskilt väl rustade att hantera press.

Det kan visa sig bli en helt avgörande skillnad den här säsongen. Precis så som Jürgen Klopp planerade redan i somras inför säsongen.

Southampton. Två förluster i rad på hemmaplan, mot West Ham och Man City, fick det att se lite kinkigt ut för Southampton, och tog lite död på det momentum som uppstått med vinsterna mot Arsenal och Huddersfield. Därför var det en viktig poäng Southampton tog ikväll borta mot Chelsea. En oväntad poäng naturligtvis, och definitivt en poäng de fick svettas för, men viktigt för dem att känna att de kan vara med i sådana här matcher och mot sådant här motstånd. Godkänd första julfotboll för Ralph Hasenhüttl.

Crystal Palace. Hade onekligen en gameplan inför kvällens match mot Wolves och genomförde den till punkt och pricka. Äckligt disciplinerade defensivt, och gav knappt Wolves en millimeter att jobba med, och var som någon uttryckte saken ”frisky like rabbits” i kontringsspelet. Mycket riktigt var det en gameplan som frustrerade Wolves den här kvällen, som inte hade verktygen att hantera saken, och tre fina poäng för Crystal Palace på Molineux.

Man Utd. Varje litet steg och så vidare. Att åka till St James Park är aldrig någon lätt uppgift, och det finns väl få saker Newcastle gillar mer än att slå Man Utd. Viktigt för Man Utd att visa att de även kan vinna en match i vilken de inte får tidig utdelning och en ledning att spela på, och göra det på bortaplan inte minst. Viktigt dessutom att Marcus Rashford fortsätter få utdelning på alla de initiativ han tar på planen, och då får man trots allt förstå att det ibland tas en del skott som inte blir så bra.

OMGÅNGENS DOWNS

Everton. Riktigt svag period för Everton just nu, som faktiskt bara vunnit en enda av sina åtta senaste matcher, en svit som inleddes med den oerhört snöpliga förlusten på Anfield mot Liverpool. Många gånger matcher som Everton dominerat men misslyckats med att vinna, ofta med slarv längs vägen. Exakt hur matchen mot Leicester kan beskrivas och något som Marco Silva måste få bukt med. Everton saknar slutprodukt.

West Ham. Om det märktes någonstans att det var fjärde matchen på få dagar så var det nog på London Stadium, om inte annat på att Andy Carroll plötsligt befann sig i West Hams startelva. Det var långa stunder inte någon bra fotbollsmatch. West Ham verkar ha någon rätt märklig boogy-känsla för Brighton. Onekligen starkt att vända tillbaka matchen, men att släppa in två mål på kort tid i början av andra halvlek kändes onödigt.

Fulham. Okej, det är en tuff bortamatch mot Arsenal, men känslan är tyvärr att det var aldrig riktigt aktuellt att Fulham skulle kunna åstadkomman något i den här matchen, och det var knappast för att Arsenal är så fruktansvärt bra. En många gånger viktig hjälp för ett lag inblandat i nedflyttningsstriden är att kunna ta oväntade poäng mot topplagen, men just nu känns nog Fulham som det lag som är minst sannolika av dem alla att faktiskt göra det. Vilket kan komma att kosta dem.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Huddersfield. Först förlust på tilläggstid mot Fulham. Därefter förlust trots ledning hemma mot Burnley. Det går minst sagt tungt för Huddersfield, att förlora två sexpoängare i bottenstriden inom loppet av bara några dagar känns svårt att hämta sig från. Frågan är om detta var kvällen då Huddersfield i praktiken åkte ur Premier League, samt om Huddersfield möjligen är Sam Allardyces och Mark Hughes sista, enda och bästa chans att managera i Premier League igen.

OMGÅNGENS J.R.

Roy Hodgson. Frestande att slänga upp Ole-Gunnar Solskjaer, men dennes byten bar väl kanske lite mer slumpens effekt. Roy Hodgsons gameplan var betydligt mer uttänkt från början och lyckades till punkt och pricka. Bara för Roy Hodgson att att luta sig tillbaka med en whisky, ett nöjt flin sugandes på en riktigt fin julfotboll för Crystal Palace som borde hålla infödingarna nöjda ett tag till.

OMGÅNGENS SPELARE

Heung-Min Son, Tottenham. Befinner sig i en fullständigt fantastisk form för Tottenham, har växt ut till en av världens bästa spelare på sin position, och var återigen strålande mot Cardiff. Och det får väl räknas som ännu en i raden av jävligheter som Tottenham har att brottas med den här säsongen att plötsligt mot slutet av januari så ska Son tydligen iväg på landslagsuppdrag igen – han har ju redan tidigare varit iväg på Asian Games.

OMGÅNGENS MÅL

Ken Sema, 3-2 Watford. Jo, kanske är jag lite svenskbiased här men det får väl vara på det viset då. Det är Ken Semas första mål i Watford och i Premier League och vad jag gillar med avslutet, som tas i ett rätt stressat och svårt läge, är att han både lyckas få fart på bollen och dessutom hålla avslutet lågt. Tekniskt svårt att genomföra.

WTF!

Warnock. Försöker Neil Warnock på något sätt hävda att det vore en nackdel för de som har fått möta Tottenham på Wembley den här säsongen? Warnocks utspel att Tottenham inte borde få spela några ligamatcher på sin nya hemmaarena den här säsongen, som förväntas stå klar under januari, eftersom det skulle ge övriga lag en orättvis fördel känns helt befängt. För det första är det väl något Warnock ska skita i och det vore ju bisarrt att förbjuda ett lag att spela på sin hemmaplan. För det andra, om något är det väl snarare i så fall Cardiff som haft en fördel av att ha fått möta Tottenham på Wembley.

LOL!

Jürgen Klopp: Man City are infallible.
Pep Guardiola: Liverpool are the best in Europe.
Jürgen Klopp: Man City are the best in the world.

Det osar så mycket passiv aggressivitet över detta att jag nästan känner mig förflyttad till Wisteria Lane i Desperate Housewives. Med Pep Guardiola som den något neurotiska Bree Van De Kamp.

BTW…

Arsenal, Tottenham, Leicester – det var tillbakastudsarnas omgång!

Christian Pulisic lade sig som en våt, tråkig filt över dagens fotboll. Gillar inte alls när sådant händer.

Grejen med julfotbollens många matcher på kort tid är ju inte att det ska vara den bländande fotbollen, utan just skitigt, svårt och hårt.

Huddersfields anfallare har nu gjort lika många mål den här säsongen som de har röda kort.

Möjligen börjar Rafa Benitez tappa tålamodet till sist. För det är knappast några milda ord han har till när han ska beskriva Newcastles behov och situation: ”We will be in the bottom half of the table for the whole season, and if we can be better than three teams it will be another miracle. Even if we strengthen in January it will be a miracle.” Detta kommer bara någon vecka eller så efter att Benitez något övertydligt har satt munkavle på sig själv gällande transferdiskussioner.

Hur det här hade uppfattats om samma ord placerats i en annan managers mun, låt oss säga en portugisisk manager som för inte särskilt länge sedan hade hand om en av de större klubbarna i Premier League, känns rätt givet. Nu är det kanske lite lättare att känna förståelse för Rafa Benitez givet den situation han befinner sig i. Men man måste ändå ställa sig frågan om Benitez med dessa uttalanden verkligen ger sitt eget lag bästa möjliga chans att lyckas.

Å ena sidan kan man påstå att nej det gör han inte alls. Oavsett hur svag Newcastles spelartrupp än är så inte kan spelarna rimligtvis bli bättre eller känna sig mer redo för uppgiften av att i praktiken få höra av sin egen manager hur de inte duger till och hur det vore ett mirakel om tre lag i Premier League är sämre än dem. Man kan hävda att det tar bort pressen från dem, men det finns sätt att åstadkomma det utan att emaskulera dem helt och hållet under tiden.

Å andra sidan kan man lika gärna påstå att ja det gör han visst. Det resonemanget bygger på tankegången att genom att sätta politiskt tryck på ägare och styrelse så gör han det med sina kraftuttryck det mer sannolikt att Newcastle faktiskt förstärker spelartruppen under januarifönstret, och då ges laget bästa möjliga chans att lyckas den vägen. Där det första handlade mest om hur spelartruppen ska motiveras, handlar detta mest om att ge spelartruppen bästa möjliga förutsättningar att jobba med.

Men det finns en rätt tydlig risk med det. För det första är det naturligtvis ingenting som säger att Rafa Benitez politiska spel kommer lyckas. Mike Ashley har knappast gått på sådana tricks förut, och saken är väl mest att han helt enkelt inte bryr sig. Och då sitter Rafa Benitez där, utan nya spelare men med nedtryckta befintliga spelare. För det andra är det ju minst sagt starka ord som i en annan klubb mycket väl hade kunnat ge Benitez sparken, och vad har Newcastle för chanser då?

Mike Ashleys eget spel verkar rätt givet. Han investerade mer eller mindre ingenting i Newcastle förra säsongen heller, särskilt inte under januarifönstret, men Rafa Benitez egen managertalang gjorde ändå att Newcastle slutade tia, elva poäng ovanför det där förhatliga nedflyttningsstrecket. Hans spel går alltså ut på att Rafa Benitez kommer kunna upprepa det där tricket, att han inte behöver investera något den här säsongen heller, utan att Benitez håller laget kvar i Premier League.

Ett farligt spel det också naturligtvis. Det blir svårare och svårare att hålla sig kvar i Premier League ju mer även lagen i botten av tabellen investerar. Och ju längre tiden går utan att Newcastle själva investerar desto mer kommer lagets brister och svagheter att märkas av. Newcastle ligger för närvarande på femtonde plats i tabellen, tre poäng ovanför nedflyttningsstrecket, med fem lag under sig i tabellen men åtminstone två av dem har betydligt mycket mer att ge än vad de hittills visat.

Lustigt nog kan man tänka sig att Rafa Benitez starka namn och goda rykte faktiskt jobbar mot honom här. Med en mer normalt funtad manager kanske Mike Ashley hade känt sig tvingad att investera mer i spelartruppen. När han har tillgång till en så skicklig manager som Benitez ser han det kanske som ett mindre riskfyllt alternativ än annars att strunta i att investera. Det är en omvänd logik i fotbollen, bättre manager brukar betyda större investering, men Ashleys logik att äga Newcastle är omvänd även den.

Frågan Rafa Benitez måste ställa sig är att om han nu ska spela det politiska spelet med Newcastle och med Mike Ashley, hur ska han då kunna vinna det? Hans uttalande skulle så klart kunna tolkas som ett slags ultimatum; ge mig pengar eller sparken! Problemet är bara att Ashley inte är intresserad av att delta alls i det spelet, utan är helt okej med att ge Benitez varken pengar eller sparken. Benitez enda återstående kort i det läget, som skulle kunna få önskad effekt, är att avgå som Newcastles manager.

Att bli av med Rafa Benitez vore sannerligen inte ett alternativ som skulle tilltala Newcastles supportrar, men utifrån Benitez eget perspektiv kan det vara helt nödvändigt att markera sin principiella ståndpunkt och visa sig redo att faktiskt backa upp den i konkret handling. Man skulle kunna hävda att Benitez väldigt starka ord är ett tecken på att detta är ett alternativ han åtminstone överväger. Avgörande för Benitez ståndpunkt i frågan lär vara hur realistiska möjligheterna för ett uppköp egentligen är.

Spelaren Rafa Benitez verkligen vill ha till Newcastle verkar vara Miguel Almirón, kreativt geni på Atlanta Uniteds mittfält och alltså nybliven MLS-mästare, värderad till i runda slängar £25m. Ett minst sagt rätt bra test på Mike Ashleys faktiska vilja att investera i spelartruppen då det inte handlar om småpengar. Men det mesta verkar också baserat på rapporter från interna transfermöten i Newcastle, som om en sådan värvning är osannolik, vilket så klart försätter Rafa Benitez i skarpt läge.

Och den riktigt jobbiga verkligheten för Newcastles supportrar är att även om inga investeringar under januarifönstret inte leder till att Rafa Benitez avgår redan nu, så betyder det med all säkerhet att Benitez avgår som Newcastles manager i sommar när hans kontrakt löper ut. Den enda frågan för Newcastle i det läget är om de då spelar i Premier League eller i Football League. En vinst mot Man Utd hemma på St James Park ikväll skulle öka chanserna för Premier League-fotboll.

Men minska chanserna för en investering under januarifönstret?

Sheffield United. Vinner ännu en match övertygande, den här gången på bortaplan mot Wigan med 3-0. David McGoldrick fortsätter göra mål liksom Billy Sharp fortsätter göra mål. I och med vinsten gick Sheffield United dessutom förbi West Brom upp på tredje plats i tabellen, endast några få poäng efter Norwich ovanför strecket. Ser ut att vara på väg att falla från då och då Sheffield United, men lyckas alltid klamra sig upp igen med sådana här segrar.

Millwall. Något av en sexpoängare i bottenstriden borta mot Ipswich, som Millwall faktiskt vänder och vinner. De tre poängen kan visa sig oerhört värdefulla för Millwall som därmed befinner sig tre poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Neil Harris manskap lyckades framför allt under den andra halvleken utnyttja just vad Ipswich normalt sett har varit svaga på i försvarsspelet. Något som gav maxutdelning.

Nottingham Forest. Nottingham Forest behövde en vinst. Både för att faktiskt förbättra sitt läge i tabellen, och för att ge Aitor Karanka en chans att behålla jobbet. Att vinna mot Leeds som leder serien är naturligtvis desto bättre. Det såg vekt ut när Nottingham Forest tappade 1-0 till 1-2 med en man mer på planen, men laget svarade upp desto bättre efteråt när de med tre mål vände matchen till vinst. Återstår att se om det räddar Karanka kvar på jobbet.

KALKON

Bolton Wanderers. Hård, hård konkurrens här med både Ipswich Town, Reading och Wigan, men att förlora med tennissiffror i blankt set mot Hull City är trots allt ett resultat som slår det mesta, och ett resultat som förmodligen speglar de bråk och konflikter som plågat Bolton under hela säsongen och som fortsätter plåga dem. Bolton åker ur Championship om det fortsätter så här. Frågan är om Phil Parkinson är kvar efter detta, även om felet inte på något sätt är hans.

OMGÅNGENS MATCH:

Nottingham Forest 4-2 Leeds. Strålande match på City Ground, propagandafotboll för Football League som helhet. En match som kanske förvreds en smula av Kalvin Phillips röda kort strax innan halvtid. Däremot gjorde Leeds att det länge inte syntes att de var en man mindre på planen. Med tio man vänder Leeds 0-1 till 2-1 i andra halvlek, men det får i sin tur Nottingham Forest att svara upp med tre mål i jämn takt fram till vad som blev slutresultatet 4-2 i en strålande fotbollsmatch.

OMGÅNGENS SPELARE:

Jack Colback, Nottingham Forest. Storartad arbetsinsats på Nottingham Forests mittfält och svarade för det mesta som hände för dem, inte minst med att göra båda de två första målen, det ena som gav Nottingham Forest ledningen och det andra som tog dem in i matchen igen. Om den vinsten räddar jobbet åt Aitor Karanka så har kanske denne Colback att tacka för saken.

BTW

Lån. Kinkigt läge idag när Lee Evans lån från Sheffield United till Wigan gick ut samma morgon som Wigan möter Sheffield United.

Stoke. Nä, Gary Rowett får helt enkelt inte riktigt någon ordning på Stoke som ett tag såg ut att jobba sig upp mot playoff-platserna. Men nu har börjat falla igen.

Hull City. Fortsätter ånga på som tåget, och fortsätter det på det här viset så börjar Hull City prata playoff-platser.

RESULTAT:

Aston Villa 2-2 QPR; Blackburn Rovers 2-1 West Brom; Brentford 1-1 Norwich; Derby County 1-1 Middlesbrough; Hull City 6-0 Bolton Wanderers; Ipswich Town 2-3 Millwall; Nottingham Forest 4-2 Leeds; Reading 1-4 Swansea; Rotherham 2-1 Preston North End; Sheffield Wednesday 1-1 Birmingham; Stoke 0-2 Bristol City; samt Wigan 0-3 Sheffield United.

Hysteri leder sällan till kloka samtal eller vettiga slutsatser. Ofta blir det istället enbart en fråga om att bevaka sina egna redan befästa positioner. En skribent menade exempelvis att de här problemen gick det minsann inte att kritisera Arsene Wenger för. Vilket ju ärligt talat är en rätt kostlig åsikt givet hur mycket av Arsenal, både som klubb och som lag, ändå har sitt ursprung i Arsene Wengers tid som allsmäktig manager.

En annan skribent fick för sig att hävda att detta visade hur Arsenals problem under alla dessa år inte alls var Arsene Wenger, utan Stan Kroenkes på grund av dennes tystnad och brist på investeringar. Som andra skribenter snabbt påpekade har det investerats mer än nog, transferrekordet har slagits flera gånger, stora pengar på äldre spelare, £350,000 i veckan till Mesut Özil och så vidare. Problemet är hur pengarna har investerats.

Unai Emery har fått ta mycket kritik men har också att jonglera både en obalanserad spelartrupp och några politiska handgranater. Arsenal har spenderat över £100m på två anfallare de senaste 18 månaderna men förblir oroväckande tunna inte minst i backlinjen och på forwardpositionerna, samtidigt som det skapet en slags överflödets förbannelse på anfallspositionen. Arsenals värvningar har varit bra politik, men mindre bra policy.

Den uppstådda situationen med Pierre-Emerick Aubameyang och Alexandre Lacazette känns inte som effektiv resursanvändning. Unai Emery är uppenbart och fullt förståeligt av taktiska skäl ovillig att spela båda två samtidigt mot tuffare motstånd, vilket placerar en världsanfallare i limbo. Emery har tenderat att spela Aubameyang, men man kan undra hur mycket det har att göra med lön och att denne är den nya ledningens värvning.

Inget ont i sig om Pierre-Emerick Aubameyang, som är en rasande skicklig anfallare och som har gjort många mål. Men det är betydligt tunnare med målen mot tuffare motstånd och där har Alexandre Lacazette i själva verket ett bättre facit med mindre speltid. Ett rätt påträngande intryck är att Lacazette dessutom har fler dimensioner i sitt spel. Ändå petas han allt som oftast nu trots att han var Arsenals första stora anfallarinvestering.

Att förlänga Mesut Özils kontrakt för något år sedan och höja hans lön till £350,000 i veckan var även det ett uttryck för bra politik men svagare policy. Problemen med Özil har varit tydliga i åratal, och har accelererat under Unai Emery. Att Özil alltjämt knycklas in i Arsenals lag känns inte som något Emery själv vill, utan mer som en produkt av politiskt tryck att spela en extremt högavlönad spelare, möjligen för att underlätta en försäljning.

På så sätt kan jag känna att Unai Emery har ett väldigt tufft jobb att hantera och definitivt måste ges mer än en halv säsong på sig att försöka reda ut dessa besvär. Det finns i själva verket inte många andra managers som hade kunnat göra ett bättre jobb under samma förutsättningar, och hellre än att reflexmässigt klaga på Emery är det förutsättningarna man borde beklaga sig över.

Vad som däremot är desto mer oroväckande med Arsenals och Unai Emerys första säsong så här långt är att det har blivit allt mindre tydligt, inte mer tydligt, hur Arsenal faktiskt vill spela fotboll, inte minst mot tuffare motstånd. Att titta på Arsenal just nu är att inte riktigt veta om Arsenal vill vara ett högt pressande lag eller ett lågt försvarande lag, ett bollande lag eller ett kontrande lag. Arsenal känns stuck in the middle.

Nu saknas knappast billiga poänger inom fotbollen som det är, men jag gör mig väl skyldig till en ändå genom att exemplifiera med en precis inbytt Alex Iwobi som undrar vad det egentligen är för taktisk uppställning Arsenal spelar med. Det där säger kanske inte riktigt vad som antyds, men det finns andra tecken på att Arsenals spelare inte riktigt spelar som Unai Emery vill att de ska spela. Spelarna verkar lite förvirrade även de.

Men ljuspunkter saknas ej. Arsenal ser överlag bättre ut den här säsongen än vad de gjort förut, matchen mot Tottenham var deras bästa match på länge, Unai Emery ser i alla fall ut att försöka göra något åt situationen med Mesut Özil hellre än att bara acceptera den. Att förvänta sig att laget omedelbart ska lyckas ta till sig hans idéer fullt ut är orealistiskt. Det lyckades vare sig Jürgen Klopp med i Liverpool, eller Pep Guardiola med i Man City.

Pep Guardiola behövde åtminstone ett år och tre transferfönster på sig att skapa ett Man City kapabelt att utmana och vinna titlar. Jürgen Klopp å sin sida, som vad gäller Arsenal kanske är en betydligt mer relevant utgångspunkt att jämföra med, har behövt tre år på sig att skapa det Liverpool som nu leder Premier League. Dessa har heller inte behövt brottas med att ta över efter Arsene Wenger eller arvet av en dysfunktionell klubbkultur.

Med andra ord finns alla skäl i världen att visa tålamod med Unai Emery. Åtminstone en smula av allt tålamod man visade med Arsene Wenger under de sista tio åren av hans tid som manager. Då agerade Arsenal alldeles för saktfärdigt under många år och på så vis gjorde man därmed ont värre. Nu riskerar Arsenal å andra sidan agera alltför förhastat om de redan skulle sparka Unai Emery. Arsenals trend pekar fortfarande åt rätt håll.

Unai Emery behöver tid. Med tid kommer Unai Emery både ha möjlighet att bättre och mer omfattande kommunicera sina idéer till spelartruppen, och förstärka och justera spelartruppens sammansättning att bättre genomföra hans idéer. Med tid kommer tämligen säkert flertalet av de politiska handgranater som Unai Emery nu jonglerar att redas ut på antingen det ena eller det andra sättet.

Arsenals utveckling pekar alltjämt åt rätt håll, majoriteten av spelartruppen går i högsta grad i synk med Unai Emerys idéer, Arsenals resultat ligger hyfsat nära par för banan av vad som är realistiskt att förvänta sig av Arsenal den här säsongen, och Champions League-spel nästa säsong är i högsta grad en fullt uppnåbar målsättning. Att sparka Unai Emery i detta läge vore att agera i affekt, inte rationellt på något sätt.

Men för 30% verkar känslorna ha tagit överhanden. Den viktigaste frågan för Arsenal just nu är vad de egentligen vill spela för fotboll. Svaret på den frågan måste helt enkelt få ta lite tid.

:::

TRANSFERKOLLEN

Samir Nasri, till West Ham. Eftersom det brukar hängas läpp när jag kallat sådana här värvningar för typiska West Ham-värvningar så kanske en annan infallsvinkel på Samir Nasri måste göras. Visst kan det ses som en chansning med hyfsat osannolik avkastning, det är 18 månader sedan Nasri spelade regelbundet på grund av dopingavstängning, men med ett kort kontrakt är det låg risk, West Ham kan ha nytta av spelartypen, och Nasri och Pellegrini har jobbat ihop förut. Det kan bli riktigt bra för West Ham, utan att egentligen kunna bli alltför dåligt. Godkänd – (++)