Man kan säga att det ligger lite i sakens natur. Varje match av denna karaktär som vi ser ikväll kommer målas upp i termer av att vara helt avgörande och tillskrivas en betydelse många gånger större än vad som kanske egentligen är motiverat. Men för kvällens match mellan Man City och Liverpool på Etihad känns det trots allt motiverat. Det är en match vars betydelse knappast kan förnekas eller förringas.
Liverpool kunde knappast gå in till kvällens match i en bättre position. De går in till matchen med sju poängs försprång ned till Man City. En vinst skulle öka deras försprång till tio poäng, vilket skulle kräva ett sammanbrott av episka proportioner för att tappa under våren, inte minst osannolikt givet att Liverpool så här långt har tappat endast sex poäng på över halva ligan. Det skulle kräva en rejäl försämring.
En förlust vore samtidigt allt annat än katastrofal för Liverpool. Det är kanske det bästa med det läge som Liverpool har skapat sig själva. Vid en förlust leder Liverpool trots det fortfarande ligan med fyra poäng, och med Man Citys möjligheter att för egen maskin vinna ligan borta. Fyra poäng med 17 omgångar kvar är långt ifrån ett säkert försprång, men heller inte ett försprång att förakta.
Mentalt kan man tänka sig att förlusten vore värre för Liverpool. Det återger Man City ett visst momentum i titelstriden. Det vore samtidigt Liverpools allra första förlust i ligan den här säsongen, och som någon har påpekat, en av deras stora utmaningar kommer sitta i hur de reagerar som lag på en förlust när den väl kommer. Men här finns ändå något som talar för Liverpool framför Man City i titelstriden – de har fler ledare på planen!
Jürgen Klopp planerade den här säsongen med en uttalad målsättning och ambition; att Liverpool skulle rivstarta säsongen från början och absolut inte ge Man City något som helst försprång. En ambition som, det måste sägas, har lyckats fullt ut. Det är samtidigt intressant att reflekta lite över vad som egentligen ligger bakom denna plan. För det finns i själva verket flera aspekter på saken.
Naturligtvis är en tung faktor att Man City i sig själva är så starka att ett lag som ska kunna besegra dem helt enkelt inte har råd att tappa onödiga poäng under något skede av säsongen. Men en faktor är också att inte vilja ge Man City möjligheten de fick förra säsongen att mer eller mindre helt utan press defilera från start till mål. Bakat in i detta ligger också en underförstådd tanke att sätts Man City under press kan de skakas.
Det skulle kunna sägas att vi i någon mening redan har sett prov på just detta den här säsongen. Förlusten borta mot Chelsea var förvisso rimlig, det är en typ av match som kan förloras hur bra ett lag än är. Men förlusten gjorde att Liverpool passerade Man City i tabellen för första gången, och tämligen snabbt därefter kom två betydligt mer oväntade förluster mot Crystal Palace och mot Leicester.
Man City reagerade med andra ord inte särskilt bra på sin första förlust. Och det har varit en återkommande fundering med detta Man City, både denna och tidigare säsonger, att de kan vara fullständigt fantastiska i medgång, men när det börjar gå emot, när laget är i motvind ute på planen, vem eller vilka är det egentligen som tar tag i taktpinnen då, som på samma gång kyler ned och eldar på? Vem eller vilka vänder matchen?
Liverpool har ett flertal sådana här spelare i Virgil Van Dijk, James Milner, Jordan Henderson, Georginio Wijnaldum och Roberto Firmino. De lider knappast någon brist på stora personligheter på planen, ens om några av dem inte spelar en viss match. Men vilka motsvarigheter ser vi egentligen i Man City? Där finns Vincent Kompany, som däremot sällan spelar nu för tiden. Men annars? Kanske kommer Kevin De Bruyne närmast.
Man City har självfallet mängder med briljanta spelare, tekniskt såväl som taktiskt, som genom sin blotta kvalitet har potential att vända matcher. Man City saknar heller inte vinnarskallar, på vilka man ser ögonen bli svarta när de hamnar i underläge. Men detta är egenskaper som i första hand gör att spelaren höjer sig själv, det höjer inte nödvändigtvis andra spelare runt omkring dem, eller laget som helhet.
Man kan säga att detta är ett genomgående drag i Pep Guardiolas alla lag. Där finns spelare i världsklass, tekniskt och taktiskt lysande och utomordentligt väl skickade att ta till sig Guardiolas idéer och genomföra hans taktiska planer på planen. Där finns inte nödvändigtvis de riktigt stora personligheterna. Tvärtom har Guardiolas år som manager kanske snarare visat på en benägenhet att tvätta bort de stora personligheterna.
Varför kan man fråga sig. Möjligen för att dessa personligheter upplevs som en utmaning mot Pep Guardiolas egen auktoritet. Kanske för att hans metoder kräver total tillit till just hans idéer och inga andras, och möjligen för att sådana personligheter distraherar från dessa idéer. Vi kan se liknande mönster i de flesta religiösa och idéburna organisationer, utmanande personligheter ses ofta som ett hot, snarare än en tillgång.
Pep Guardiola är genialisk som manager, det går inte att bortse från. Det går inte heller att bortse från att det tenderar att uppstå en personkult runt hans fotbollslag, med honom själv i centrum. Man kan exempelvis för närvarande inte helt orättvist påstå att det ofta verkar vara Pep Guardiola som vinner Premier League, mer än Man City. När Man City är i problem är det enligt Pep Guardiola själv ”jag” som ska lösa det, inte ”vi”…
Delvis utgår det nog också från en väldigt hög tilltro på spelarnas tekniska och taktiska kvaliteter, och uppfattningen att prat om spelare som ledare gått för långt. Och visst får man väl säga att inte minst inom engelsk fotboll har pratet om ledare på planen tagit orimliga proportioner. Men från varje teori i moderation. Att journalister har förläst sig på Roy of the Rovers betyder inte heller att ledarskap ute på planen är oviktigt.
Jürgen Klopp är onekligen själv en gigantisk personlighet, och en stor ledare vid sidan av planen precis som Pep Guardiola, men har också visat en större benägenhet att betrakta stora personligheter ute på planen som tillgångar snarare än en möjlig belastning, och hans lag har därmed fler ledare på planen. Han ger sitt lag ett tydligt kollektivt system, men som också väger mer mot kraft, fart och hårt arbete, mer än ren teknik.
Därför står Liverpool kanske bättre rustade än Man City att hantera press och motgångar på planen den här säsongen, och inför vad som ser ut att kunna bli en titanisk titelstrid under vinter och vår. Det är inte på något sätt något som garanterar Liverpool att undvika förlust ikväll borta mot Man City, men det kommer definitivt vara till deras fördel under den titelstrid som kommer. Oavsett hur kvällens match slutar.
Liverpool har ikväll fördelen av att veta om den saken. Liverpool har också fördelen just av att veta om att det är en match som Man City mer eller mindre måste vinna. Det kan i sin tur skapa en matchbild av just det slag som vi redan vet att Liverpool älskar. De har inget att förlora ikväll, däremot allt att vinna. Pressen ligger på Man City, som måste vinna, och de är inte nödvändigtvis särskilt väl rustade att hantera press.
Det kan visa sig bli en helt avgörande skillnad den här säsongen. Precis så som Jürgen Klopp planerade redan i somras inför säsongen.