Ligacupen har fått ett minst sagt bad rap på senare år. Det har så klart aldrig varit den största eller den mest populära cupen eller turneringen inom engelsk fotboll, men sällan har den fått så mycket skit som nu. Många verkar till och med något bisarrt vilja skylla FA-cupens förfall på Ligacupen, vilket väl känns som bara något steg bort från att påstå att det var Ligacupen som sköt John F Kennedy.
Andra saker borde ge Ligacupen ett desto bättre rap. För även om inte alla matcher har varit lysande, vilket aldrig någonsin har varit fallet i någon cup, så har vi den här säsongen serverats ett antal matcher som den match vi har att se fram emot ikväll, liksom ännu en gång om två veckor; hatmatchen, rivalmötet och Londonderbyt mellan Tottenham och Chelsea. Det just nu kanske hetaste mötet i London.
Londonderbyn har onekligen blivit något av Tottenhams melodi i Ligacupen den här säsongen. Det började redan i den tredje omgången där Tottenham mötte Watford, vilket åtminstone nästan måste betraktas som ett Londonderby. I den fjärde omgången var det West Ham som stod för motståndet på bortaplan. Och i kvartsfinalen var det, återigen på bortaplan, Arsenal som var motståndare.
Semifinalen går alltså mot Chelsea, med Tottenham börjandes på hemmaplan, eller rättare sagt på Wembley, för att därefter avsluta på bortaplan. Det har varit en riktigt tuff resa för Tottenham i Ligacupen, på gränsen till tuffast möjliga, och tankarna går lite till den gamle pingisvärldsmästaren Jörgen Persson som 1989 slog ut fyra kineser i rad på vägen fram till finalen, som han sedan förlorade mot J-O Waldner.
Vore inte det lite ”spursigt”, skulle man kunna tycka, av Tottenham att slå ut fyra Londonlag i rad på vägen fram till finalen i Ligacupen, bara för att sedan förlora finalen mot Man City, som vi ändå måste förmoda tar sig dit? Kanske det. Även om jag på något sätt misstänker att de som framför allt skulle säga det råkar vara samma personer som hävdar att det vore typiskt Tottenham att förlora den här semifinalen också.
Det är ju ett genomgående tema och kritik mot Tottenham och Mauricio Pochettino att de just aldrig vunnit några titlar, och kanske i själva verket aldrig heller tagit sig längre än till semifinal, även om det också något bekvämt ”glömmer bort” Tottenhams finalplats i Ligacupen 2014-15. Men Tottenham har förlorat två semifinaler i rad i FA-cupen, först mot Chelsea och sedan mot Man Utd, trots att de sågs som favoriter i båda.
På sätt och vis är det typiskt att det är Chelsea som stått i vägen för Tottenham under stora delar av 2010-talet. Chelsea besegrade Tottenham i Ligacupfinalen 2014-15. Chelsea besegrade Tottenham i FA-cupsemifinalen 2016-17. Chelsea satte stopp för Tottenhams ligahopp 2015-16 med 2-2 på Stamford Bridge. Chelsea ”stal” Tottenhams Champions League-plats genom att vinna Champions League 2011-12.
Chelsea står nu i vägen för Tottenham i denna Ligacupsemifinal. Det har pratats om Man City och Liverpool som den framväxande stora rivaliteten, åtminstone konkurrenterna, i engelsk fotboll under 2010-talet, men en minst sagt given bubblare i den diskussionen måste vara rivaliteten mellan Tottenham och Chelsea. En rivalitet som känts hetare under de senaste fyra-fem åren än till och med Tottenham och Arsenal.
Givet att nästan varenda tidigare steg i den direkta rivaliteten mellan Tottenham och Chelsea har slutat till Chelseas fördel så vore det en viktig mental tröskel för Tottenham att passera om de lyckades vinna mot Chelsea i den här semifinalen. Givet att Tottenham ”aldrig” (nåja, i alla fall inte de senaste två-tre åren) vunnit en semifinal så vore det en viktig mental tröskel att passera att även lyckas med det.
Om Tottenham skulle vinna semifinalen, och därmed ta sig till final på Wembley, efter att i tur och ordning ha slagit ut Watford, West Ham, Arsenal och Chelsea, utan att vid något tillfälle längs vägen faktiskt ha spelat på vad som är deras egen riktiga hemmaplan, då är det något som måste beskrivas som ett framsteg. Åtminstone måste det vara ett framsteg för de som hävdar att Tottenhams tidigare cupmisslyckanden visar på deras svaghet.
Det finns en tendens, man skulle kunna hävda att där finns en vilja, att missförstå Mauricio Pochettino när han pratar om cupernas betydelse. Han har vid flera tillfällen påpekat att de titlar som Tottenham vill vinna är ligan och Champions League, inte FA-cupen eller Ligacupen. Möjligen har han någon gång uttryckt sig lite oklart, men det hela ska naturligtvis inte förstås som att han inte vill vinna FA-cupen eller Ligacupen.
Ingen känner förmodligen av åsikten att Tottenham måste vinna titlar tydligare än Pochettino, givet att det är en kritik han fått leva med ett tag nu, och därtill själv har påpekat betydelsen av. Vi ser också på Pochettinos laguttagningar att han går fullt ut i cuperna på ett helt annat sätt än tidigare. Men vad Pochettino syftar på är så klart att Tottenham vill befinna sig på nivån att konkurrera om ligatitlar, inte enbart cuptitlar.
Nu går det att se detta som en rätt tydlig passning till Arsenal, som ju inte genuint konkurrerat om ligatitlar på mycket länge, men som däremot har samlat på sig ett gäng cuptitlar under 2010-talet. Och mycket riktigt har då Arsenals, eller möjligen Wengers, ”målvakter” i media gärna tagit alla tillfällen i akt att påpeka att Pochettino kanske borde vinna några titlar först innan han ”fnyste” åt cuptitlar som FA-cupen och Ligacupen.
Då spelar det kanske mindre roll att det många gånger var exakt samma personer, och exakt samma supportrar, som under många år menade att det var betydligt mycket viktigare att sluta fyra i ligan än vad det någonsin var att vinna FA-cuptitlar. Men den valsen började snabbt låta annorlunda när Arsenal slutade komma bland de fyra, och det istället var Tottenham som gick till Champions League utan att vinna titlar.
Alla sådana samband mellan ligaspel och cupspel är naturligtvis konstgjorda. Att vinna en cup är inte ett substitut för en sämre ligaposition, sannerligen inte ett substitut för att missa Champions League. Cuper och titlar har däremot ett egenvärde, en stolthet, en status och en prestige, en viktig symbol för att ha uppnått något betydelsefullt som klubb, Ett ögonblick i klubbens historia, kanske ett litet steg i dess utveckling.
Eller möjligen, för Tottenham, ett jättekliv.