Två saker kan sägas om fotbollen i Premier League. För det första att det naturligtvis är fotboll med otroligt höga insatser, där matcherna betyder väldigt mycket och sänds över hela världen, och där varje resultat nagelfars och kritiseras in i minsta detalj. För det andra att för att spela fotboll i Premier League, eller vara en manager för en klubb i Premier League, så lär man nog ha så pass mycket vinnarskalle att man hatar att förlora.
Ändå är det naturligtvis ofrånkomligt att man förlorar med hyfsat jämna mellanrum. För den som hatar att förlora kan det däremot vara lite jobbigt att leva med, och framför allt av det skälet så börjar det produceras ursäkter för varför man förlorar. För det vet så klart gudarna att inte kan det ju ha varit spelarens, managerns eller klubbens eget fel att de faktiskt förlorade den där matchen. Hur skulle det se ut?!
Nu är dessa ursäkter kanske inte alla gånger en följd av vad som kanske bäst beskrivs som bristande mental beredskap. Vissa gånger kommer de där ursäkterna fram av helt andra skäl, när exempelvis managers helt medvetet slänger iväg rätt genomskinliga ursäkter mest för att få media att skriva om något annat och på så sätt skydda spelarna och det egna laget. Inåt och utåt kan det låta väldigt annorlunda.
Många ursäkter inom fotbollen har med bollar och materiel att göra, och här börjar så klart jag som inbiten pingisspelare att nicka igenkännande. Framför allt bollarna har blivit föremål för några episkt töntiga ursäkter genom åren. Exempelvis Kenny Dalglish som menade att bollarna studsade för mycket, Pep Guardiola som menade att bollarna var för lätta, eller Sander Westerveld som en gång menade att bollarna var för kalla.
Chris Mooney, tidigare målvakt i Rotherham, har kanske svarat för den roligaste ursäkten av dem alla efter att ha släppt in en rätt enkel boll mellan benen, då han förklarade det hela med att han blev bländad av solen som reflekterades i mittbacken Nick Smiths kala skalle. Den lär ha dragits under några pubrundor efteråt. Här är däremot, enligt min mening, Premier Leagues fem sämsta ursäkter någonsin:
(5) Man Utds grå tröjor
Det här är naturligtvis en klassiker. Man Utd möter Southampton på The Dell i slutet av säsongen 1995-96 och har en helt horribel första halvlek, och går in till halvtid med 0-3 i baken. De flesta förväntade sig nog ett annat Man Utd i andra halvlek, men kanske inte på just det sätt som blev fallet. Man Utd hade bytt ut sitt helgrå ställ mot deras blåvita tredjeställ. Alex Ferguson menade efter matchen att spelarna inte gillade det gråa stället eftersom de inte kunde se varandra på planen. Men naturligtvis, matchen slutade till sist 1-3, så Alex Ferguson hade ju uppenbarligen helt rätt.
(4) Fulhams Michael Jackson-staty
Fulham var under flera år en fast tillgång i Premier League. Men sedan Mohamed Al-Fayed beslutat att sälja klubben till Shahid Khan började Fulham få problem. Rättare sagt hade väl problemen egentligen börjat redan tidigare, och det var en anledning att Al-Fayed valde att sälja. Hur som helst åkte Fulham till slut ur Premier League, och Al-Fayed visste precis vad det berodde på. Nämligen att den nya ägaren Khan beslutat att ta bort den staty av Michael Jackson som Al-Fayed tidigare, av någon anledning som inte ens den mest inbitne Fulhamsupporter förstod sig på, upprättat utanför Craven Cottage. Michael Jackson-statyn menade Khan gav Fulham tur.
(3) Tottenhams lasagne
En smått klassisk ursäkt i Premier League-historien även detta, även om den möjligen har den ursäkten att kunna bära ett spår av sanning. Tottenham går in till sista omgången av ligan 2005-06 med möjligheten att sluta före Arsenal i tabellen och ta sig till Champions League. Det enda de behöver göra är att vinna mot West Ham. Men lagom till den matchen har åtminstone tio spelare vikt ned sig i magsjuka efter att ha ätit en dålig lasagne kvällen innan. Tottenham förlorade mot West Ham och det hela förstärke så klart bara myten som länge funnits om Tottenham. Vad kocken hade för lagsympatier eller kontohistorik framkom mig veterligen aldrig.
(2) Crystal Palaces cheerleaders
Crystal Palace hade en av sina många besvärliga säsonger i botten av Premier League och supportrarna var av uppenbara skäl frustrerade med den saken. Och när supportrar är frustrerade brukar de vara rätt pigga på att peka finger. Och vissa av dem pekade sina fingrar på, av alla, Crystal Palaces cheerleaders, ”the Crystals”. Vad dessa stackars tjejer gjort för ont var väl svårt att veta, men teorin var hur som helst väldigt enkel i all sin enastående grabbighet. Så snygga var nämligen tjejerna, tyckte supportrarna i fråga, att spelarna helt enkelt inte klarade av att koncentrera sig på matchen. Möjligheten att supportrarna kanske projicerade sina egna problem med koncentrationen ska inte uteslutas.
(1) Newcastles lokalpress
Alan Pardews tid med Newcastle började närma sig sitt sorgliga slut efter en period av riktigt svaga resultat. Pardew, klok och taktisk som en räv så klart, valde att göra sig ännu mer ovän med lokalpressen genom att skylla de dåliga resultaten på dem, och att de piskade upp en kritisk stämning mot klubben och laget. Möjligen tänkte Pardew att det skulle få honom på Mike Ashleys goda fot. Newcastle Chronicle svarade med en episk förstasida som kort och gott sade: ”We’re so sorry! As Pardew blames the local Press for fans’ anger after disastrous form in 2014, your Sunday Sun woul like to apologise for losing 3-0 to Sunderland, 4-0 to Manchester United, 4-0 to Southampton, 4-0 to Spurs, 3-0 to Chelsea, 3-0 to Everton, 2-0 to Man City, 1-0 to Fulham, 1-0 to Stoke, 1-0 to West Brom and 2-1 to Cardiff … oh, and for headbutting David Meyler too.”