Martin O’Neill är tillbaka i Nottingham Forest. Det var där han hade sina största framgångar som spelare som ytterback i Brian Cloughs fantastiska fotbollslag som i slutet av 1970-talet från att ha hotats av nedflyttning ur andradivisionen tog sig upp och vann engelska ligan och därefter, smått otroligt, Europacupen två år i rad. Som spelare i det laget är O’Neill naturligtvis legendförklarad i Nottingham Forest.
Beslutet att sparka Aitor Karanka fattades förra veckan sedan Nottingham Forests ägare och styrelse blivit alltmer missnöjda med lagets resultat och tabellplacering i Football League, och alltmer tveksamma till Karankas förmåga att göra något åt saken. Vad som var osäkert var vem Nottingham Forest i det läget skulle välja att göra verklighet av målet att ta Nottingham Forest till Premier League den här säsongen.
Att Martin O’Neill skulle ta över managerposten i Nottingham Forest är en sådan här sak som har framstått som enbart en tidsfråga i årtionden. Däremot något som faktiskt aldrig har blivit av. O’Neill har haft sina stora framgångar som manager med Leicester, Celtic och Aston Villa, haft en lurig sväng i Sunderland innan han tog över Irland som gav både ris och ros. Nottingham Forest har ständigt men förgäves jagat Premier League.
Tre gånger förut har Martin O’Neill varit tillfrågad av Nottingham Forest att ta över som manager. Likt Petrus så tackade O’Neill tre gånger nej, läget var aldrig det rätta. När han nu till sist tackar ja är det som en manager i slutet av sin karriär, en överlevande manager från en äldre period av engelsk fotboll. Däremot utan att likt flertalet av sina samtida, såsom David Moyes och Sam Allardyce, ha tappat sin auktoritet och trovärdighet.
Av lätt insedda skäl är det många som nu ifrågasätter beslutet att sparka Aitor Karanka, bland annat baserat på att man ansåg honom spela en alltför konservativ fotboll, men nu anställa Martin O’Neill. Som att gå över ån efter vatten menar nog många. Men O’Neills fotboll med både Celtic och Aston Villa var många gånger fartfylld och underhållande, och med Irland jobbade han med ett begränsat spelarmaterial.
En annan omfattande kritik mot anställningen är att det är ännu en kortsiktig anställning av Nottingham Forest, som under de senaste tio åren gjort föga mer än bara kortsiktiga anställningar. Och visst, det är klart, Martin O’Neill kommer inte vara Nottingham Forests manager i tio år, men med den uttalade målsättningen att ta sig till Premier League, inte om tio år utan på kortare sikt, hur väldigt långsiktig behöver anställningen faktiskt vara?
Martin O’Neill är 68 år gammal. Låt oss anta att han är Nottingham Forests manager under tre år. Alls inte orealistiskt sett till åldern, flera andra managers har passerat 70-strecket innan de hängt upp taktiktavlan och hårtorken. Hur värst mycket mer långsiktig än tre år framåt i tiden är det egentligen möjligt för Nottingham Forest, eller för någon klubb, att vara på något meningsfullt sätt?!
Visst skulle O’Neill kunna beskrivas som en slags brandsläckare, ett stort namn som anställs för att reda upp Nottingham Forests säsong sedan de oväntat och oönskat befinner sig utanför playoff-platserna. Men han kan samtidigt vara en brobyggare i nutid mellan dåtid och framtid. En övergångsmanager under några år som sätter en stabil grund som när jobbet är klart lämnar över till en ny förmåga.
Svårigheten är naturligtvis att supportrar och bedömare värderar den här anställningen utifrån Nottingham Forests alla andra anställningar under dessa tio år. Man tar för givet att eftersom något har varit på ett sätt förut så måste det vara på samma sätt igen. Men det är en ny situation och ny klubbledning. Att jämställa anställningen av Martin O’Neill med t ex anställningen av Stuart Pearce är hur som helst inte överdrivet djupsinnigt.
Så låter emellertid kritiken. Nottingham Forests supportrar var starkt kritiska till beslutet att sparka Aitor Karanka, inte så mycket för att de var så väldigt nöjda med Karanka, utan mer för att de efter många år av cirkus och turbulens såg stabilitet som ett värde i sig självt. Detta sågs som mer av samma gamla vanliga, när Nottingham Forests supportrar hoppades att detta skulle vara ett överspelat kapitel med nya ägare.
Alldeles omöjligt är det naturligtvis inte att Nottingham Forests anställning av just Martin O’Neill speglar denna supporteroro. Om supportrarna var kritiska till sparkningen av Aitor Karanka, och som en följd kunde förväntas vara skeptiska till en ny manager, så erbjuder O’Neills legendstatus i klubben en rätt fin sköld mot såväl kritik som skepsis. Det är en anställning och en person som supportrarna kan förväntas ställa sig helhjärtat bakom.
Möjligen är inte detta det mest sunda skälet till att anställa en manager, det vill säga av politiska skäl snarare än rationella skäl. Men politik kan vara rationellt det också, och är i alla fall något en klubbledning måste ta hänsyn till. Och med en talangfull spelartrupp, mindre än halva säsongen kvar, och ett antal poäng upp till playoff-platsen, kan harmoni och enighet runt laget visa sig vara en avgörande faktor för Nottingham Forest.
Nottingham Forest har hur som helst slagit på stora trumman under dagen på just detta tema. ”Welcome Home, Martin!” har varit budskapet som hamrats hem i pressmaterial, i intervjuer och över sociala media. Andemeningen är tydlig, den förlorade sonen har kommit åter och nu går vi tillsammans hand i hand in i framtiden. En framtid som närmast innehåller en match hemma på City Ground mot Bristol City.
En framtid som innehåller Premier League? Martin O’Neill startade sin karriär inom fotbollen med att göra sig själv till legend som spelare i Nottingham Forest. Lyckas O’Neill ta Nottingham Forest tillbaka till Premier League avslutar han också sin karriär inom fotbollen med att göra sig själv till legend som manager i Nottingham Forest. Det vore ett fint och värdigt slut för en mycket framgångsrik manager i brittisk fotboll.
Det hade i ett svep gjort Martin O’Neill till Nottingham Forests främste manager sedan just Brian Clough.